Betalade för att få spela i Brynäs – Old School Hockey Kenneth Andersson

Han har ett SM-guld och ett VM-silver. I veckans Old School Hockey berättar Kenneth Andersson om sin karriär.

Det är inte alla spelare som genom åren betalat för att spela i Brynäs. Visserligen fick man heller inte betalt innan 70-talet, men att betala sin övergångssumma själv är antagligen unikt.
– Det var efter att jag spelat i Frölunda som jag fick jobb i Gävle och ville flytta hem. Brynäs ville inte betala övergångssumman, som var 25 000 eller något liknande, innan det var klart att jag skulle ta en plats i laget berättar Kenneth Andersson och fortsätter:
– Ordföranden i Brynäs, Anders Hedenborg, sa att det inte blir en krona till Frölunda innan allt är klart, så jag tog pengarna ur egen ficka och betalade.
– Nu tog jag en plats i Brynäs och med facit i hand kan jag konstatera att jag i alla fall gick plus på affären.

Kenneth Andersson spelade elitseriehockey med Brynäs mellan åren 1977 och 1987. Han passade även på att avsluta sin hockeykarriär med en halv säsong i Brynäs 1990/91 under Örebroaren Staffan Tholsons ledning. Trots att Andersson är uppväxt i trakterna kring Gävle var inte Brynäs hans första klubb.
– IK Stacken! Det är en liten klubb uppe i Åbyggeby, en liten ort norr om Gävle. Jag och Gunnar Persson växte upp i husen mitt emot varandra där och sedan har vi båda följts åt under många år som både hockeyspelare och på jobbet.
– Våra föräldrar byggde hus ungefär samtidigt och vi båda spelade landbandy, fotboll och lekte tillsammans jämt. Under en tid jobbade vi till och med på samma ställe. Först på MT Glas och sedan började vi båda inom brandkåren.

IK Stacken?
– Både jag och Gunnar har sagt att vi alltid ska lyfta fram Stacken som vår moderklubb. Klubben är en del av det som idag är Hille/Åbyggeby. Det som var helt fantastiskt under våra uppväxtår i Stacken var att vårt lag tränades av två damer, Dagmar Wahlman och Emy Westlund. Det var till och med ett reportage i Mitt Nytt om de båda. Ingen av dom hade något barn i laget utan vad jag förstår var det av intresset för hockey och få jobba med ungdomar som drev på.

Dagmar Wahlman som gick bort 2016 har tidigare berättat för Old School Hockey:
– Jag är drygt 90 år nu och det var några år sedan vi tränade Kenneth. Emy har gått bort nu, men det var vi båda som startade Stacken. Emy var inte på isen med killarna, men jag åkte mycket skridskor och var ofta där nere på planen. Jag hade en son som spelade hockey men det var inte i Stacken utan i GGIK.
– Det gick ju bra för killarna och jag minns att vi var till Strömsbro och vann någon turnering. Kenneth var vår stora målgörare och han har en lillebror som heter Christer som också senare var med i Brynäs. Han brukade ta pucken och runda målet och göra mål på det sättet.
– Det var inga avancerade träningar utan jag hällde ut lite puckar så fick killarna ta varsin puck och skjuta eller dribbla mot mål. Jag tror i alla fall att dom hade väldigt roligt.

Arkivbild.

Kenneth, var du Brynäsare redan som grabb?
– För mig fanns det bara Brynäs. Visserligen spelade både Godtemplarna och Strömsbro till och från i högsta serien, men det var Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson, ”Prosten” Karlsson, Wille Löfqvist och dom här killarna som var våra idoler. Jag hade hela väggarna hemma fyllda av idolbilder på Brynäs alla stjärnor.
– När jag kom in i omklädningsrummet och fick byta om med mina idoler var det som att kliva in i en drömvärld, ha ha…

VANN TV-PUCKEN

När flyttade du till Brynäs?
– Vi vann TV-pucken 1974 och då spelade jag fortfarande i Division 3 med Åbyggeby. Gunnar hade gått till Brynäs året innan och efter den säsongen sa man till mig att jag skulle satsa på att spela i Brynäs i stället eftersom man fick vara med om så många roliga resor och cuper.
– Det var aldrig tal då om att man skulle kunna livnära sig på hockeyn utan det handlade om att få vara med om så mycket roligt som möjligt och se hur bra man kunde bli.

Vid JSM 1977 går Brynäs på som en ångvält. Lag som Almtuna besegras med 12-2. I semifinalen vinner Brynäs över Södertälje med 10-0 och finalen mot Timrå, med Mats Näslund och Matti Pauna i laget, med 4-2. Kenneth Andersson gjorde Brynäs 3-1 mål medan Christer Jansson, Örjan Wesström och Jim Eriksson gjorde lagets övriga mål. Krister ”Nippe” Bergström gjorde Timrås mål.
– Vi hade ruggigt bra spelare i laget. Det var många som inte kom upp och etablerade sig i Brynäs A-lag men som gjorde väldigt bra ifrån sig. Inte bara Conny Silfverberg och Tomas Jernberg alltså, skrattar Kenneth Andersson och fortsätter:
– Den som byggde upp det här laget var Hans-Ivar Engwall och han ska ha stor cred för våra framgångar. Även Rolf Andersson och Thure Wickbergs andra son Göran Wickberg fanns med kring ledarstaben.
– Det stämmer. Engwall var den som hade respekten med sig och kunde gå in och ryta till åt oss att nu jävlar går ni ut och jobbar. Jag tror faktiskt inte vi förlorade en match den säsongen.
– Göran var mer en lagledare och Rolf kom nog in först mot slutet.

FICK CHANSEN AV LEGENDARISKE COACHEN

Kenneth Andersson.

Var du uppe och tränade med A-laget redan under den här säsongen? 
– Vi var fem eller sex man som pendlade upp och tränade med A-laget det året. Speciellt vid juluppehållet eftersom minst sex backar och lika många forwards från Brynäs var iväg på landslagsuppdrag. Då plockade Tommy Sandlin upp juniorer för att vara med där uppe och träna i stället.

Var det Rolf Andersson som lyfte upp dig i A-truppen på riktigt, så att säga?
– Ja, men det låg väl lite i tiden. Tommy Sandlin och Brynäs hade nog egentligen bestämt det redan året innan. Sedan var det Rolf som var tränare det året, det är riktigt.

Vilken kedja tillhörde du under debutsäsongen?
– Har ingen aning, ha ha…
– Första året fick man göra mycket inhopp i tredje perioden och jag var heller inte ordinarie. Jag vet att när jag fick spela var det ofta med Tord Lundström. Det tror jag handlade mycket om att Tord och även Lars-Göran Nilsson hade det som lite roller att ta hand om oss yngre spelare då vi kom upp i A-laget.

MISSLYCKADES I SLUTSPELET

Brynäs vinner elitserien säsongen 1977/78, men i slutspelet låser det sig.
– Vi kollapsade i den tredje matchen mot AIK. Minns jag inte helt fel var det något onödigt strul med ”Krobbe” Lundberg och en utvisning där AIK kunde avgöra till slut.

Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg sätter in en spearing på AIK:s back Anders Olsson och fick för det 5+10 min i utvisningsbåset. Det resulterade i att AIK:s Leif Holmgren framspelad av Lars-Erik Ericsson (idag Ridderström) avgör matchen.
– Rolf Andersson var lite för färsk som coach och hade kanske heller inte modet att coacha laget på bästa sätt. Han var lite för imponerad av dom äldre spelarna, precis som vi unga spelare var och det var väl egentligen inget konstigt med det.

Vilken förändring blev det med Lennart ”Tigern” Johansson som tränare?
– ”Tigern” kom in guldsäsongen 1980. Jag gillade verkligen honom och han fick oss att verkligen alltid ge etthundra procent. Han var enkel och det var aldrig några problem att förstå vad han menade.
– ”Tigern” har också en stor del i att vi vann guldet. Han fick oss tro att vi var bättre än vad vi egentligen var. Alla gav verkligen allt för laget

VANN GULD

Arkivbild.

När förstod ni i laget att det kunde gå hela vägen?
– Vi tog oss vidare i sista omgången när vi slog HV 71 samtidigt som AIK och Djurgården spelade oavgjort. Jag tror AIK bara var ett stolpskott i slutet av matchen ifrån att ta sig vidare i stället för oss.
– På kvällen efter matchen lottades semifinalerna. Jag kom så väl ihåg Leksands tränare, ”Pära” Karlström som sa – Ja, vi fick Brynäs, vad skönt. Det fick han sedan äta upp eftersom vi vann enkelt mot Leksand i semi och i finalen vann vi över Frölunda.

Efter VM 1985 lämnar Leif Boork över förbundskaptensjobbet till Curt Lindström och i februari ringer Curre Kenneth Andersson och kallar till tjänstgöring i Tre Kronor.
– Det var något jättestort. Hur det än är så vill alla spelare spela i landslaget. Jag hade varit med och nosat på landslaget under några år då och även spelat i Vikingarna (B-landslaget).

FICK SPELA VM

Debuten spelas mot Sovjet på Johanneshovs Isstadion i Stockholm. Sovjet vinner med 2-1 efter mål av Mikhail Varnakov och Andrei Chomutov medan Tre Kronors mål gjordes av Jan Ingman. Kenneth Andersson spelade i en kedja med Peter Wallin och Lars-Gunnar Pettersson.
– Fasiken, jag kommer faktiskt inte ihåg debutmatchen, skrattar Kenneth Andersson och fortsätter:
– Jag trodde inte att jag skulle komma med till VM i Moskva det året eftersom Curre Lindström inväntade länge för att se vilka NHL-proffs han kunde få med. Det var jag, Åke Liljebjörn, Mats Kilström och Lasse Ivarsson från Brynäs som var med på VM-lägret innan. Vi sa till varandra att antagligen får vi alla fyra åka hem utan att spela VM. Trots det kände jag att det fanns en liten chans för mig att komma med eftersom det gått bra i några av landskamperna.
– Nu kom jag med och det var bara stackars Lasse Ivarsson som fick återvända hem till Gävle innan turneringen då Tomas Jonsson tillkom från New York Islanders.

Gamle förbundskaptenen i Sovjet, Anatoli Tarasov, lovordar redan tidigt i turneringen Tre Kronors spel och när krutröken lagt sig över Moskva kunde Kenneth Andersson ta emot ett VM-silver.
– Avslutande matchen mot Sovjet som blev en ren final är nog det jag minns bäst från turneringen. Ryssarna ledde med 2-0, men Thom Eklund och Jonas Bergqvist reducerade och kvitterade. I slutet lyckades dock ryssarna göra 3-2, men dom var ordentligt trötta och det var riktigt nära att Tre Kronor blivit världsmästare redan det året.

HYLLAR ”CURRE”

Berätta om Curt Lindströms ledarskap, hur upplevde du det?
– En gudabenådad coach som fick oss i laget att slappna av. När det var som hetast i matcherna kunde han komma in i pausen och skratta lite och säga ”Grabbar det är bara hockey vi håller på med. Slappna av och ha kul där ute.” Han hade förmågan att avdramatisera det vi höll på med på ett väldigt bra sätt.
– Inför turneringen var vi långt ifrån favorittippade efter misslyckandet i Prag året innan, men allt eftersom växte vi upp till turneringens underdogs och det slutade till slut med silver.

Om vi drar klockan tillbaka till 1984 då din bror Christer ”Krusse” Andersson debuterar i Brynäs A-lag. Vad betydde det för dig?
– Det är alltid roligt när din egen bror gör något bra och i det här fallet då kom med i A-laget. Jag och Christer var verkligen som hund och katt mot varandra.
– Jag, Christer och Conny Silfverberg spelade i samma kedja under många säsonger och när det gick dåligt för mig och Conny skällde vi på Christer. Han kan inte ha haft det lätt, ha ha…

Det blev en sväng i Frölunda.

Varför valde du spel i Västra Frölunda 1987?
– Det var dags att prova på något nytt. Jag hade spelat i Brynäs under så många år. Jag ville egentligen prova på spel i Schweiz, men det var inte något alldeles enkelt projekt vid den här tiden.
– När jag raggade efter en ny klubb hörde Frölunda av sig och ett par år i Göteborg lät helt okej. När jag dessutom fick reda på att Conny Evensson skulle vara tränare var det inget snack om saken längre. Det sista man gör är att tacka nej till att just ha Evensson som tränare.

FLYTTADE TILL FRÖLUNDA

Du spelar två säsonger i Västra Frölunda, hur minns du andra årets kval upp till elitserien?
– Första året missade vi att gå upp och då var jag och hela Frölunda verkligen superbesvikna.
– Andra året skulle vi bara upp. Det fanns liksom inget annat för oss. Vi förlorade mot Västerås i allsvenskan finalen, men i kvalserien som följde efteråt vann vi klart före Malmö.

I den avgörande matchen mot Örebro vinner Frölunda med 8-4 och Kenneth Andersson svarar för tre av målen.
– Ja, det gick bra den matchen och bussresan hem och allt omkring avancemanget med fester och mottagningar som Hasse ”Bulan” Andersson fixat var klockrent.
– Efter säsongen ville jag hem till Gävle igen. Jag älskar Göteborg på sommaren, men vintern då det regnar vågrätt där nere passade inte mig. Samtidigt fick jag ett bra jobb i Gävle, så beslutet var inte så svårt även om jag trivdes väldigt bra i Frölunda.

Du tog aldrig riktigt någon ordinarieplats i Brynäs när du återvände.
– Vi hade Staffan Tholson det året i Brynäs och vi båda pratade inte direkt samma språk. Så är det ibland och jag började se slutet på karriären.
– Större delen av den säsongen spelade jag istället för S/G 83 (Strömsbro/Gävle) och jobbet fick i stället ta överhanden mer och mer. Sedan köpte man hus, bildade familj och allt det där, avslutar Kenneth Andersson som idag bor kvar i Gävle och jobbar på Visma.

En del bilder i artikeln kommer från Stickan Kenne. Vill du veta mer om hans tid som hockeyfotograf och även om hans bok kan du klicka på länken här: http://stimar.se/