”Jag vill vara en spelare som folk tar rygg på”
I skuggan av Joakim Lindström och Oscar Möller har Andreas Wingerli växt ut till en av Skellefteå AIK:s stora nyckelfigurer och en SHL-spelare att hålla koll på. Hockeysverige.se:s Sixten Funqvist träffat forwarden som kallas “Iron Man” för ett långt samtal om ledarskap, den väldokumenterat starka fysen – och den avlägsna NHL-drömmen.
– Ju äldre man blir vill man ju så klart testa något. Om det betyder att man får chansen att åka över till USA eller något annat land eller om det är södra Sverige…, säger 22-åringen.
SKELLEFTEÅ (HOCKEYSVERIGE.SE)
Några dagars sol har förbytts till grå himmel. När vi sätter oss ned på balkongen har regnet precis börjat märka det glas som omger densamma.
Andreas Wingerli skrockar.
– Nu är semestern över, säger han med en blick ut genom en glasruta.
Och det är den onekligen. Skellefteå AIK har precis återsamlats efter sommarens ledighet.
– Vi drog igång igår. Det var skönt att komma tillbaka till rutinerna, säger forwarden när vi börjar vårt samtal.
Mycket är detsamma men ändå inte för Wingerli. Borta är tränaren Tommy Samuelsson. I stället är det den forne Skellefteå- och HV71-spelaren Andreas Falk som ska styra skeppet – och de första intrycken har varit positiva, menar Wingerli.
– Han var med en del på sommarträningen och vi hann träffa honom och få ett grepp om honom. Jag tror att de har bra koll på vad de tar in. De chansar nog inte. Nu har vi inte haft så många samtal och sådär, men han verkar vara en bra kille. Seriös. Han vet vad han vill, säger han och fortsätter:
– Jag gillade Tommy. Vi kom bra överens. Det är klart jag saknar honom lite. Men det är så i en spelarkarriär. Nu har jag inte haft någon tränare som jag har tyckt illa om än så vi får hoppas att inte blir så nu heller…! Nejdå, jag har fått ett bra intryck av Andreas, skrattar han.
"ALLA VILL HA CRED FÖR DET DE GÖR"
Skellefteå hade en brokig säsong anno 2019/20. Efter en trevande start hittade laget fotfäste efter jul och när grundserien summerades hade laget, som i folkmun i Västerbotten rätt och slätt kallas för AIK, landat på fjärdeplats. Inte minst tack vare en enastående februarimånad där laget tog 29 av 30 poäng.
För Wingerli, som fyller 23 år i höst, har utvecklingen fortsatt rakt uppåt. Under 2017/18 gjorde han tre mål; 2018-19 blev det 14. Den gångna säsongen landade han på 16 fullträffar, nytt personbästa. Det blev det även för poängtotalen som, tack vare lika många assist, landade på 32 poäng.
I lagets interna skytteliga delade han andraplatsen tillsammans med Joakim Lindström bakom Oscar Möllers 20 mål. Men för den breda allmänheten är inte den vindsnabbe forwarden i rampljuset. På gott och ont.
– Alla vill ha cred för det de gör, så klart. Men samtidigt är det inte alla som vill ha den pressen som uppmärksamheten medför. Men jag själv känner inte att jag spelar sämre för att jag har press på mig. Jag har ganska höga krav på mig själv och pressen från mig själv kommer alltid att vara högre än något utifrån. Det är samtidigt lite skönt, säger han och fortsätter:
– Många i laget kollar på Möller och Lindström, de har haft den pressen på sig i många år. De gör det bra, de vet hur de ska göra, vad de ska säga.
Blir pressen en stress ibland?
– Det tror jag det blir för alla någon gång. Det gäller att hantera den så kort och snabbt som möjligt. Det kan vara att man har spelat lite sämre eller lite under några matcher och då måste man koppla bort. Spela dator, hänga med polarna, vad som helst. Sen får man börja om. Det är inte så att jag måste dribbla bort två motståndare för att det ska kännas bra. Men man ska inte ta det alltför långt. Man måste våga misslyckas för att man ska kunna lyckas, ler han.
Många i laget kollar på Möller och Lindström, de har haft den pressen på sig i många år. De gör det bra, de vet hur de ska göra, vad de ska säga
Med 73 kilo fördelat på 173 centimeter är inte Andreas Wingerli den största spelaren på isen. Men trots det är det inte ovanligt att han hittar en yta invid målvakten eller i slottet.
– När man är framför mål som en mindre spelare får du försöka ta till vara på att du är snabbare i sidled än de större backarna. Du får snurra lite och hitta vägar. Det gäller att du får dom att tappa bort dig. Man får försöka stå i en markerad yta och sedan, när läget kommer, hitta den lediga ytan.
Lite som en fotbollens ”Fox in the box”, där en striker rör sig i målområdet innan han droppar ner för att få ett skottläge när bollen kommer.
– Ja, lite så. Det är Oscar Möller extremt bra på. Att hitta ytor att få pucken från Jocke. Det kollar jag mycket på.
"VET INTE OM JAG SKULLE KLASSA MIG SOM EN LEDARE"
Den gångna säsongen hade Wingerli ett A på bröstet. Men:
– Ledare? Jag vet inte om jag skulle klassa mig som en ledare. Jag vill vara en spelare som folk vill ta rygg på. ”Fan, han kör på… nu måste jag också köra.” Eller att man pekar på mig och säger ”Kolla på honom, så vill jag också köra.” Om det klassas som en ledare så är det väl så. Det är så jag vill uppfattas av lagkamrater - eller av motståndarna. Att man ska vara någon som de vill ha i sitt lag.
Vi skiftar fokus. Skellefteå AIK har en förmåga att fostra och förädla talanger från hela bygden och närområdet. En av dessa är Melker Karlsson. Lyckselesonen gick igenom Skellefteås ”fabrik” och flyttade för sex år sedan, odraftad, till NHL och San Jose Sharks. En annan odraftad Lyckseleson är Andreas Wingerli.
Finns NHL på radarn?
– Det har aldrig gjort det eftersom jag aldrig har varit i kontakt med någon inför någon draft eller sådär. Nu i efterhand tror jag att det kan vara ganska skönt. Självklart hade det varit en dröm att bli draftad och få vara på något camp men hade man då inte slagit sig in i laget hade det kanske tagit mer på självförtroendet.
Han säger att han inte har behövt tänka ”i de banorna” men lägger till:
– Det är klart: Ju äldre man blir vill man ju så klart testa något. Om det betyder att man får chansen att åka över till USA eller något annat land eller om det är södra Sverige…
Orden försvinner innan han fortsätter:
– Jag har ju inget att jämföra med. Jag har bara varit här. Många säger att Skellefteå är så bra att komma till men jag vet ju inte. Jag har ju inget anat att jämföra med. Jag vet inte vad som är sämre och vad som är bättre.
Men du vet vad som är bra.
– Haha, ja det verkar som det.
"SKULLE INTE VILJA KÖRA KONDITIONEN PÅ IS"
Hockey har varit en del av hans liv sedan han började åka skridskor vid tre-fyra års ålder. Skridskoskolan började han vid fem års ålder och även om ingen av föräldrarna hade någon direkt anknytning till sporten mer än att någon morbror till Wingerli spelat blev det sporten han fastnade för, tack vare sin storebror som fick honom in på spåret.
När började du inse att hockeyn kanske skulle vara din väg i livet?
– Det var nog ganska sent. Det var när jag började söka hockeygymnasiet och sådär och när jag gjorde första A-lagsmatchen. Då började kanske tankarna komma. ”Man kanske har en chans att slå sig in i A-laget”. Det har ju alltid varit en dröm att leva på hockeyn men det är inte så att det har varit det enda jag har tänkt på.
I unga år sysslade han även med fotboll och dans men när hockeyns sommarträning tog alltmer tid var valet lätt. Idag är det hans jobb och hans liv.
Tänker du hockey 24/7? Hur kopplar du bort?
Han ler. Utanför tilltar regnet.
– Under vintersäsongen tänker man mycket hockey och kollar klipp efter matcherna. När jag kommer hem kanske jag kopplar bort genom att spela dator eller kolla på någon serie. På somrarna tänker jag inte på det alls. Då är jag inte på is och då kopplar jag bort det. Det är många som kör på is året runt och då tror jag inte att man får den där saknaden. Men visst, det skulle kanske vara skönt att köra något pass i veckan på is och åka och dribbla men jag skulle inte vilja köra konditionen på is.
Och att träna kondition utanför isen är inga större problem för Wingerli. Skellefteå AIK:s fystränare Stefan Thomson är nämligen en kreativ herre.
– Löpning, rodd, crossfit och sådär. Han har sina nya idéer varje år. Det är kul att följa honom, säger Wingerli entusiastiskt.
KALLAS "IRON MAN"
Varje år avslutar laget säsongen med ”Thomson Trophy”, ett slags triathlonupplägg - där spelarna gör upp man mot man. I år vann Wingerli tävlingen. För fjärde året i rad.
Rickard Hugg kallar dig för "Iron Man"…
– Haha, ja jag läste det någonstans. Det är ju aldrig något vi tränar på. Vi tränar inte för ett arbete på två timmar. Det är mest en kul grej vi har innan vi åker hem på semester. Ser man på gymmet så är jag inte den som är starkast, inte bäst på cykeln och inte starkast på rodden. Jag är väl ganska bra på allt och då blir det en bra grej att mixa ihop.
Var kommer det ifrån? Har du en bra grundkondition eller är det jävlaranamma?
– Det är väl en blandning. Just konditionen är något jag har byggt upp rätt så bra. Och det gäller att ha en bra grundkondition om jag ska spela med den intensitet som jag vill.
– Framför allt måste man bli grundstark och sedan gäller det att få ut explosiviteten på rätt sätt. Det gäller att bli stark i benen, bålen. Där har Thomson varit jättebra. Vi har en bra dialog. Känner jag att det är något jag behöver så diskuterar vi det. Och han tränar så pass många olika sporter så ser han något som han kan dra in i hockeyn så gör vi det och testar. Det är ganska intressant att följa nu när jag har tränat några år med honom.
Det gäller att ha en bra grundkondition om jag ska spela med den intensitet som jag vill
Hockeyn tar många influenser från andra idrotter numer, främst för fysträningen. Hur ser du på det? Är det något som kommer att fortsätta?
– Ja, det tror jag. Men hockeyn har sina grunder som alltid kommer att vara där men när du väl har byggt grunden så kan du finslipa. Så grunden tror jag aldrig att vi kommer att komma ifrån men hur vi ska finslipa de olika sakerna kommer vi att se många olika varianter på, tror jag.
På tal om finslipning, vad filar du lite extra på under sommaren till det spel på isen?
– Det är väl egentligen lite åt alla håll. Det är väl ingen del som jag känner att jag verkligen måste bli bättre på. Men jag vill bli mer teknisk, ha ett bättre skott och samtidigt bibehålla min snabbhet och ork. Alla andra blir snabbare och då måste jag bli det också. Jag har väl egentligen inte fokuserat på någon enskild grej. Jag försöker bli starkare i bålen.
KOMPISEN FLYTTADE TILL LINKÖPING
Samtalet byter inriktning samtidigt som regnet retirerar. Det grå består. Från balkongen ser man nästan Skellefteå Kraft Arena. Den lurar bakom kvarteret, en kortare promenad från Wingerlis hem. Och ämnet promenader blir samtalets avslutning. Alla har olika sätt att varva upp. Somliga lyssnar på musik, andra vilar. Andreas Wingerli har under de senaste säsongerna gått en promenad tillsammans med lagkamraterna Linus Lindström och Filip Berglund - men:
Hur blir det nu när Berglund flyttat till Linköping? Tar ni in någon annan nu eller blir det bara du och Lindström?
Han skrattar högt.
– Haha! Vi har pratat om det där. Det är några i laget som skulle vilja ta hans plats. Det är några som står på kö och vill komma in. Men vi har diskuterat det, jag och Linus, och jag tror att vi kommer att börja bara han och jag och sen får vi se om vi tar in någon efterhand, säger han med ett stort leende som säger mer än vad orden säger.
Hur långt går ni?
– Det är inte alltför långt. Det är olika varje match men slingan inför hemmamatcher kan väl vara tre kilometer kanske. Efter att vi har gjort det kör vi lite enskilda saker. Så först lite gemensamt och sedan får var och en fokusera på sitt.
Så när ni möter LHC nu, får Berglund vara med då eller?
– Haha, jag vet inte! Det kanske blir lite fel att vandra med honom innan matchen. Han får kanske hitta på någon egen Linköpingsrunda eller börja spela fotboll eller något.
Promenadernas inramning varierar beroende på vilken match som väntar.
– Ibland pratar vi om matcherna, om det är något speciellt möte eller något speciellt i tabellen. Men annars pratar vi om allt möjligt. Det kan vara så långt ifrån hockeyn som möjligt. Det kan vara skönt att koppla bort också.
Ett typiskt samtalsämne kan vara vad man vill göra med sin karriär och det är en öppen dialog.
– Filip kände väl själv att han ville ha en större roll och bygga något nytt någon annanstans. Han har ju varit här hela livet - jag har ju ändå varit i Lycksele också - så han ville se sig om lite. Nu fick han ju skriva på för Edmonton också. Men han verkar trivas därnere i Linköping. Det är en fin stad, framför allt sommartid. Men han har varit hemma mycket så vi har setts en hel del.
– Vi är ju födda samma år och har spelat tillsammans sedan U16-tiden. Det har varit vi tre, jag ”Fille” och ”Lirre” som har hängt utanför hockeyn. Nu har vi surrat mycket i telefon när han har varit nere i Linköping. Jag vill ju höra hur det är i andra klubbar och så, så jag brukar ringa och förhöra honom, skrattar Wingerli.
Hockeyn är inte långt borta. Alternerande kapten Wingerli har på hemmaplan bevisat att potentialen har förvandlats till kvalitet. Rampljuset lyser på Oscar Möller och Joakim Lindström. I det tysta har Wingerli fått jobba. Snabbt och livsfarligt. Var det bär vet ingen. Men fort går det.
Både på isen och i målprotokollet.
FOTON: Bildbyrån/Simon Hastegård, Ola Westerberg & Urs Lindt
TV: Hart Trophy-finalisterna utsedda - experten tveksam
Den här artikeln handlar om:
