AIK:aren som vann Pittsburghs poängliga – Old School Hockey Dick Tärnström

Han spenderade 20 säsonger på absolut högsta nivå och har spelat både VM, World Cup och i NHL. Dessutom har han hunnit med att vinna Pittsburghs interna poängliga och vara lagkapten i sitt älskade AIK. Idag möter ni Dick Tärnström i det senaste avsnittet av Old School Hockey.

Dick Tärnström debuterade i AIK redan som 17-åring säsongen 1992/93. Sin sista säsong som spelare gjorde han 2012/13, alltså 20 år senare. Då var han dessutom lagkapten i AIK, men hade även hunnit med 306 matcher i NHL.

BÖRJADE I DUVBO

AIK står också som Tärnströms moderklubb, men det var faktiskt i Sundbyberg allting började.
– Jag började spela i Duvbo. Det fanns inget lag i min årskull så jag började spela med dom som var 71:or, jag är ju född 75:a, och då var jag sex år. Året efter hade Sundbyberg ett 74:a-lag och då fick jag hoppa med där. Det året låg vi i samma serie som AIK, men det var faktiskt så att jag fick samtal från både AIK och Djurgården då jag var åtta år.
– V bodde i Sundbyberg och var AIK:are allihop i familjen så det var inte så svårt val. I alla fall skull jag få en cykel om jag gick till Djurgården, vilket var lite roligt, skrattar Dick Tärnström då vi ses i på ett café i Gustavsbergs hamn för en intervju.

Dick Tärnström från en elitseriematch 1996. Foto: Bildbyrån

Redan i unga år var Dick Tärnström en flitig besökare på Johanneshovs Isstadion då AIK spelade.
– Jag kan visserligen komma ihåg olika sekvenser från matcherna, bland annat från SM-finalerna mellan AIK och Djurgården (1984). Minnena är lite vaga, men det var bra stämning och allt det där med inramning och så vidare.

I april 1993 får Dick Tärnström, under förbundskaptenen Lars Öbergs ledning, vara med om sin första internationella framgång då han är med i det lag som vinner Junior-EM i Polen.
– Ni ser, jag har ett guld i alla fall (Skratt). Det var en lång resa dit ner och det jag egentligen kommer ihåg mest är faktiskt bussen. Efter vi hade vunnit guldet skulle vi åka buss hem under sex, sju timmar och det fanns inga toaletter så det blev några stopp på vägen. Det här var dessutom i Polen och då låg man inte så långt fram när det gällde faciliteter.

GJORDE EN ”BROLINARE”

Det blir två Junior-VM för backen från ”Sumpan”. I första turneringen, 1993/94, svarar han för fem mål när Sverige slutar på en silverplats. Tre av målen gör Tärnström på Finland då Sverige vinner med 6-2.
– Grejen är den att jag i min andra Junior-VM turnering satte mig på foten och gjorde en ”Brolinare”. Det är som en gaffel längst ner på foten så alla mina ledband där slets loss.
– Jag gjorde det där i slutet av grundserien och missade två matcher. Sedan spelade jag resten på sprutor. Foten var som en ballong så jag missade tre, fyra månader.
– Nu vet jag inte vilken som var min bästa turnering, men första året hade vi ett väldigt bra lag och skulle egentligen vunnit det där.

Säsongen 1992/93 debuterar Dick Tärnström i AIK:s A-lag.
– Jag hade varit med ganska länge och tränat. Säsongen innan hade jag till och med fått spela någon träningsmatch.
– Det var nog annorlunda på den tiden att komma upp i ett A-lag mot hur det är idag. Det var en lite hårdare skola samtidigt som jag var väldigt ung och yngst i laget under fyra säsonger innan det kom någon som jag kunde köra med, säger Tärnström med ett leende och fortsätter:
– Jag togs emot bra såklart även om det var tufft. När (Peter) Gradin sa att jag skulle sitta i korridoren och byta om var jag inte så kaxig. Det var mycket hämta tejpen, ta in puckarna och allt det där. Materialförvaltaren Roger (Andersson) var speciell, men han och jag har alltid haft en bra relation. Sedan handlar det lite om hur man är till sättet. Jag rättade in mig ganska snabbt i ledet och var inte den som tog speciellt mycket plats. Ute på isen är alla lika.
– Det är bra att det inte är riktigt så idag, men samtidigt var det så att du skulle förtjäna din plats, vilket du gjorde genom att prestera på isen och hur du var vid sidan av. Varenda gång jag ställde mig i en matkö var det bara att ställa sig sist. Det skulle aldrig hända idag utan nu är ungtupparna först och fattar inte vad man menar om man säger åt dom att ställa sig sist.

SVIDER FORTFARANDE

Peter Gradin. Foto: Ronnie Rönnkvist

AIK får lämna elitserien redan under Dick Tärnströms första säsong i A-laget, något som givetvis fortfarande svider hos honom.
– Självklart var det jättetufft att bli utslagna av Hammarby. Det jag minns bäst, jag träffade Börje Salming för ett tag sedan, är att han höll ett brandtal, men själv kom han inte ihåg det.
– Vi hade ändå ett ganska bra lag. På backsidan hade vi bland andra Petri Liimatainen, Mattias Norström, (Niclas) Hävelid, jag, ”Frasse” (Rikard Franzén), Börje (Salming), Mats Thelin… Med tanke på vilka backar vi hade är det ändå ganska konstigt att vi åkte ur.

Efter Leif Holmgren och Christer Westerlund, som tränade er den säsongen, kom Torgny Bendelin in, vad kom han att betyda för er?
– Han var bra och en riktig lagbyggare Han är ganska krävande och för min del var han jätte, jättebra första åren han var i AIK. Dels fick jag chansen att spela alla matcher, men även det här med alla detaljer och motivationsgrejer han körde gjorde att han fick ihop gruppen på ett väldigt bra sätt.

Torgny Bendelin. Foto: Ronnie Rönnkvist

Förändras gruppen mycket genom hans intåg?
– Det var mer att han fick alla att dra åt samma håll så vi blev en tajt grupp. Det är något speciellt med AIK:s lag på 1990-talet. Vi var en väldigt tajt grupp, vi killar som tillhörde kärnan.

KLASSISK MATCH MOT BODEN

Säsongen 1993/94 tar AIK klivet upp i elitserien ånyo efter en oförglömlig kvalmatch mot Boden på Globen. En match som AIK vinner med 3-0 efter att bland annat Rolf Ridderwall räddat en straff i slutet av matchen. Hade den pucken istället ramlat in hade antagligen Boden tagit klivet upp i vår högsta serie.
– Den matchen minns jag ganska bra och är en av höjdpunkterna jag haft i min karriär. Vi skulle vinna med 3-0 och jag kommer ihåg när det här med när straffen var. Det blev omspolning eftersom vår publik hade kastat in flaskor och grejer. Vi satt där inne i omklädningsrummet och hörde vilket liv det var där ute.
– Roffe var hur cool som helst när vi satt där inne samtidigt som känslan var att hade Boden gjort mål på straffen så hade vi gjort ett till. Jag tror att hade vi behövt vinna med fem mål så hade vi antagligen gjort fem.

Den tidigare Hammarby och Djurgårdsmålvakten, Rolf Ridderwall, kom nu alltså att bli stor hjälte för AIK. Under stundom hade han haft svårt att bli accepterad av dom mest inbitna ”gnagarna”, men allt var förlåtet efter att han räddat elitserieplatsen åt AIK.
– Han betydde en massa med sin rutin. Några hade lämnat AIK när vi åkte ner, men förvånansvärt många stannade kvar. Klart att Roffe då betydde mycket.

Mats Lindberg och Rolf Ridderwall. Foto: Bildbyrån

Du var även med under den finska eran i AIK där Timo Lahtinen tränade laget medan affärsmannen och sportjournalisten Harry ”Hjallis” Harkimo klev in i föreningstoppen, hur upplevde du den här resan?
– Det var en svajig period. Jag var fortfarande ganska ung och såg fram emot allt ändå. Det var mycket resor över till Finland. Vi kunde åka på torsdagen för att sedan komma hem på tisdag morgon veckan därpå. Sedan var vi hemma ett par dagar innan vi åkte igen. ”Ska vi möta dom bästa så får vi ta oss dit”, minns jag att Timo sa. Han trodde att finsk hockey var så bra.

Hur upplevde du Timo Lahtinens ledarskap?
– Det går att diskutera. Jag hade honom även under lockout-säsongen då jag spelade i Södertälje. Det är ingen tränare som jag håller som en av dom bättre jag har haft. En skön kille, absolut, men att få ihop ett lag var inte hans bästa sida. Har du ett självspelande lag med starka individer, som jag kan tänka mig att han hade i Malmö, då funkar det nog bra och han har jargongen som passar bra mot sådana spelare. Har du däremot spelare som inte är på den nivå blir det inte bra.

STARK KÄRNA I AIK

När Pär Mårts kliver in som tränare för AIK växer det fram en stark kärna av spelare med bland andra Dick Tärnström, Björn Ahlström, Rickard Franzén, Anders Gozzi, Stefan Gustavson, Mats Lindberg och så vidare. En kärna som skulle driva AIK under flera säsonger.
– Dom flesta var med länge. Vi hade hängt tillsammans under några år samtidigt som Mårts är tvärtemot Timo. Han gillar det här med få ihop en grupp killar.
– Vi gjorde också mycket saker tillsammans utanför isen. Det kunde vara att vi allihop gick ut och åt. Sedan hade vi fredagspizza i bastun på Hovet, något som skulle vara otänkbart idag. På den tiden tränade vi runt lunch och sedan kom det in pizza och öl i bastun. Det här höll ihop gruppen och det kunde även vara så att vi träffades hemma hos någon i laget. Bland annat brukade jag, (Niclas) Hävelid, Ahlström och några till laga middagar ihop och så vidare.

Nichlas Hävelid. Foto: Bildbyrån

Givetvis kom det här att betyda mycket för lagets prestation när det gällde som mest.
– Vi var egentligen aldrig topptippade, men varje match där vi måste vinna vann vi. Jag tror att anledningen till det var att vi gjorde lite extra för varandra.

NHL LOCKADE

Efter säsongen 2000/01 valde Dick Tärnström att lämna AIK för spel i New York Islanders som draftade honom redan 1994.
– Vi höll på att förhandla ett par år innan jag åkte över. På den tiden kunde man få envägskontrakt och det ville jag ha. Jag vet att det var några andra lag som också var intresserade och som vi pratade lite med. Skulle jag åka över skulle jag få chansen och det fick jag också.
– Vi bodde på Long Island och hade lite tur som hade Kenny Jönsson, Mats Lindgren, Mariusz Czerkawski där, två svenskar och en halvsvensk med andra ord. Vi fick mycket hjälp av dom, vilket var bra och jag hade ingenting att klaga på.
– Det året jag kom till Islanders fick dom dessutom en ny ägare. Det var då dom tog in (Alexei) Yashin. (Michael) Peca kom också dit så vi hade ett ganska bra gäng den säsongen.

Säsongen därpå trejdas backen från ”Sumpan” till Pittsburgh där han blir lagkamrat med bland andra Mario Lemieux.
– Det hände på sommaren. Det kanske inte direkt var snopet för jag visste att det kunde hända. Tränaren i Islanders (Peter) Laviolette, gillade en kille i Pittsburg som då hamnade hos honom. Coachen sa till mig att han verkligen hade ångest då han skulle skicka iväg mig för att göra plats för honom.
– Det var lite annorlunda att komma till Pittsburgh och allt det här med NHL var fortfarande väldigt nytt för mig eftersom jag bara varit där en säsong. Jag skulle ändå bara spela hockey och jag har bara positiva bilder därifrån. Som idrottsstad är den fantastisk med Steelers (Amerikansk fotboll), Penguins och bra collegelag i basket. Hur dåliga vi än var så var det mycket folk på matcherna.

Mario Lemieux. Foto: Bildbyrån

Du blir poängbästa back direkt i Pittsburgh, sätter poängrekord (52 poäng) för backar i klubben andra säsongen i klubben och idel beröm i media för ditt fina spel, hur upplevde du din utveckling under den här perioden?
– Jo, men jag utvecklades mycket då och det handlade nog mest om att jag fick den här större rollen i och med att det inte fanns som i Islanders där Kenny (Jönsson) och (Adrian) Aucoin som skulle spela alla powerplay. Det är mycket politik där borta, tyvärr. Har du skrivit ett bra kontrakt få du spela till du är katastrof.
– I Pittsburgh fick jag direkt en powerplay-roll. Jag visste att jag skulle spela och vad som förväntades av mig. Då blev det lite enklare för mig. Under den här tiden spelade jag mest tillsammans med Ian Moran. Han försvann sedan till Boston.

Hur upplevde du Mario Lemieux?
– Han var väldigt lugn som person samtidigt som han bestämde verkligen allt, när träningar skulle sluta, hur mycket skridskor vi skulle åka, allt verkligen. Sedan var han fantastiskt duktig och jag har aldrig sätt någon så talangfull hockeyspelare.

Tärnström i Pittsburgh. Foto: Bildbyrån

Tränade han hårt vid den här tiden?
– Nej (skratt). Klart att han slet på som alla andra, men när han var trött så var det slut. Han kunde absolut ibland vara kvar på isen efter träningen och köra lite grejer, men i gymmet var det inte riktigt samma sak.
– Han hade dessutom problem med sin rygg och hade även haft cancer, men det här pratade han aldrig om.

VALDE SSK FÖRE AIK

Säsongen 2004/05 blir det en hel säsongs lockout i NHL. Då väljer Dick Tärnström spel för Södertälje och inte AIK.
– Jag som alla andra trodde att det skulle dra igång ganska snabbt, men det gjorde ju inte det. Krasst var det så att AIK låg i Division 1 och jag hade ingen lust att åka runt och bli jagad av en massa folk där. Jag ville spela på en så hög nivå som möjligt för att åka över sedan. Djurgården var inget alternativ- Därför vart det Södertälje.
– Det var en kul säsong. Jag och Hävelid sa innan att vi skulle göra en säsong tillsammans eftersom det var ganska länge sedan vi hade spelat ihop. Vi hade en övernattningslägenhet nere i Södertälje som vi kunde bo kvar i då vi kom hem sent efter matcherna.

Var det en stor besvikelse att det inte vart något spel i NHL den säsongen?
– Klart att jag ville spela där. Dessutom var jag i en situation där det hade varit bra för mig att spela den säsongen med tanke på att jag satt på ett utgående kontrakt.

Efter 33 matcher i Pittsburgh säsongen 2005/06, då åter NHL var gång, trejdas Dick Tärnström till Edmonton Oilers.
– Det var fantastiskt kul att spela i Edmonton. Som hockeyspelare att få spela där och med dom framgångarna vi hade var väldigt häftigt. Just då var det min värsta upplevelse då vi torskade Stanley Cup-finalen 2006 mot Carolina i sjunde och avgörande, men i efterhand ser jag det bara som en väldigt kul och häftig tid.
– Men att förlora i sjunde och avgörande var väldigt tungt. Vår målvakt (Dwayne Roloson) går sönder i första finalen. Han hade varit otroligt bra i hela slutspelsserien. Just den matchen ledde vi med 4-1, men förlorade med 5-4 efter det att han blivit skadad.

Varför väljer du spel i Lugano säsongen därpå?
– Av olika anledningar egentligen. Mitt kontrakt gick ut, men året innan hade familjen åkt hem i mars eftersom vi höll på att bygga nytt hus och någon måste vara hemma. Vi mötte Detroit i första omgången och dom hade varit riktigt bra den säsongen så jag sa att jag också kommer hem om några veckor, men i och med att vi gick till final blev det två och en halv månad.
– Ena sonen var dessutom dålig och vi visste inte vad det var. Han hade blivit sämre medan jag var borta. Jag kom hem någon dag efter midsommar och det var två dagar innan ”free agent” började gälla och telefonen började ringa. Jag skulle ta ett beslut samtidigt som han var dålig. Då sa vi att jag kör ett mellanår och tar ett ställe där det är nära hem och det spelas så lite matcher som möjligt. Då valde vi Lugano.
– Där spelade jag runt 40 matcher, två matcher i veckan, så det fungerade bra. Sedan är Lugano ett väldigt bra ställe att vara på.
– Att spela i schweiziska ligan var också kul. Som utlänning mötte du nästan alltid utlänningar eftersom man i matcherna matchade oss mot varandra. Då fick jag också ganska bra motstånd. Rickard Wallin var också där och kom ofta över och käkade lite med familjen. Det är alltid skönt att ha några svenska på plats. Petri (Liimatainen) kom också ner. Dessutom var Landon Wilson där som jag hade spelat med i Pittsburgh. Sedan kom (Jason) Strudwick dit och som vi fortfarande umgås en del med. Det var ett bra år samtidigt som det var lite synd att jag inte fortsatte eftersom jag hade ett antal erbjudande efter finalsäsongen, men givetvis gick familjen först.

Dick Tärnström. Foto: IBL

Du säger att din son var dålig, hur mår han idag?
– Han hade problem med ett enzym som inte kunde bryta ner socker och kolhydrater. Käkade han det så jäste magen och kunde inte ta åt sig av den näringen. Ofta fick han ont i leder och orkade ingenting.
– Vi hittade så småningom vad det var så idag mår han bra.

BOR I GUSTAVSBERG

Efter ytterligare en sväng till först Edmonton Oilers och sedan Columbus Blue Jackets återvände Dick Tärnström till AIK inför säsongen 2008/09 som då låg i Hockeyallsvenskan.
– Jag hade sajnat med Edmonton och efter mig tog dom in Sheldon Souray. Han tog väl min tänkta istid. Sedan fick jag en hjärnskakning och var borta länge. Till slut frågade jag om jag kunde få lämna och fick då frågan om jag kunde tänka mig Columbus. Det kunde jag absolut och det kändes bra eftersom bland andra (Fredrik) Modin var där.
– Efter Columbus kände vi att om vi skulle vara kvar var vi tvungna att flytta igen. Då skulle min som börja i ettan. Då valde vi att flytta hem.

Fanns det andra alternativ än AIK för dig då?
– Då hade vi fått flytta härifrån (Gustavsberg) eftersom Djurgården inte funkade för mig. Vi hade behövt flytta till något annat ställe i Sverige och då hade vi lika gärna kunnat flytta inom staterna.

Säsongen 2009/10 får du vara med om att ta upp AIK i elitserien ytterligare en gång.
– Ja, det var kul. Det är svårt att beskriva den känslan. Speciellt som det är med en klubb som jag började spela med då jag var åtta år och känner väldigt starkt för.

Vad kom Roger Melin betyda för laget och framgångarna?
– Roger är lugnet själv och jag har egentligen bara gott att säga om honom. Han är också en gruppbyggare.

Roger Melin. Foto: Ronnie Rönnkvist

Du säger gruppbyggare igen, är det sådana ledare som passar dig bäst?
– Ja, och jag har haft många olika coacher och ledarstilar, framförallt där borta. Där funkar psykologin annorlunda. Där vill man gärna trycka ner innan man är värd någonting. Det funkar inte i Sverige. Vi har inte den mentaliteten och jag tror att om du skulle sätta ett helt svenskt lag med en del tränare som jag har haft där borta så skulle man snabbt vara ute ur leken.

PROBLEM MED NACKEN

Det blir tre säsonger i SHL innan Dick Tärnström tvingas att lägga skridskorna på hyllan.
– Det var bra säsonger och krigar-år. Jag kommer ihåg första matchen. Vi hade Linköping hemma och torskade med 5-1. Jag gick in till Roger. Vi båda skrattade och sa att det här kommer bli en lång säsong, skrattar Tärnström och fortsätter:
– Vi var inte alls med och tävlade och det är detaljer som höjs för varje nivå du går upp. Det går inte att dribbla på egen blå eller liknande för det straffar sig direkt. Till slut blev allt det där bättre och vi tog oss till slutspel första säsongen. I kvartsfinal slog vi ut HV71 med 4-0 i matcher. Dom hade vunnit serien den säsongen och tog för givet att dom skulle slå ut oss. Då var Viktor (Fasth) dessutom grym i målet.
– Andra säsongen var likadan. Då fick vi Luleå i kvartsfinalen som också hade vunnit serien, men vi slog ut dom också. Sedan torskade vi sjunde och avgörande semifinalen mot Skellefteå. Hade vi tagit den semifinalen hade vi haft en jättechans på guldet eftersom vi hade haft ganska bra resultat mot Brynäs under säsongen.

Vad händer då du är tvungen att lägga av?
– Jag hade haft problem egentligen en längre tid med nacken. När sedan var det i september när serien drog igång så kunde jag inte träna och matcha riktigt för att det strålade upp i nacken. Vi gjorde lite tester och det visade sig att jag hade diskbråck i nacken.
– Sedan försökte vi vid jul igen, men då kom det tillbaka. Då var alternativet att operera men då kände jag, jag är 37 år och skulle tillbaka samtidigt som jag redan innan var osäker på om jag skulle köra något år ytterligare.

Har du fortfarande problem med nacken?
– Från och till, det kan komma absolut.

DEBUTERADE I TRE KRONOR 1998

Dick Tärnström hade en väldigt fin karriär i Tre Kronor. Debuten skedde mot Tjeckien i Karjala Cup 1998.En match som slutade 2-2 och Tärnström spelade i backpar med Pär Djoos. VM debuten kom 2003, även den i Finland. Tre Kronor går till final men förlorar mot Kanada efter ”overtime”.
– Jag spelade tillsammans med Daniel Tjärnqvist. Vi hade ett ganska bra lag med ”Foppa” (Peter Forsberg), Henrik Zetterberg, Micke Renberg, men även ”Sudden” (Mats Sundin) var med det året.
– Det var den här turneringen då vi vände mot finnarna 1-5 till 6-5. Det var en häftig match där vi kände, efter varje mål vi gjorde att det här ordnar vi samtidigt som finnarna blev mer och mer skärrade. Det var verkligen knäpptyst på läktaren. Även om det inte var den häftigaste upplevelse jag varit med om så var det den underligaste i alla fall.
– Jag har varit med om något liknande själv då vi ledde med 7-2 mot HV71 och torskade med 8-7. Det blir en psykos. Finland hade ett fantastisk lag också med Teemu Selänee, (Saku) Koivu, Olli Jokinen… Hela stan var alldeles tom efter den här matchen eftersom finnarna skulle bara vinna. Speciellt efter den starten där dom verkligen körde över oss.

Finalen mot Kanada?
– Den förlusten var tuff. Det var en ganska jämn final och Kanada avgjorde med ett mål där en kanadensare gick köksvägen. Man ringde på målet, men det blev godkänt.

Dick Tärnström spelade även 2004, 2007 och 2009.
– Vi tog silver även i VM 2004…

Foto: Bildbyrån

Och du utsågs till turneringens bästa back.
– Ja, just det. Det är aldrig kul att torska, så är det. Det var ändå väldigt kul under åren efter det jag kom hem från NHL. När du är där borta ser man inte alla nya som kommer fram. Bland annat fick jag spela med ”Bäckis” (Nicklas Bäckström) tidigare. En kille med en härlig touch.
– Att spela VM är fantastiskt kul. Tyvärr kan man inte alltid ställa upp och det blir mycket skriverier om det. Jag tror inte folk fattar vilket liv man har där borta.

Tackade du nej någon gång?
– Ja, många gånger. 2005 fick vi våran yngsta precis i samband med VM och då tackade jag nej. Året efter tackade jag också nej och sedan har jag tackat nej några gånger här hemma.
– Det är alltid tuffa beslut att ta eftersom det är jättekul gäng att vara med samtidigt har jag en fru som varit i stort sett själv med två barn hela året. Det är skönt för henne att få den här avlastningen under några månader.

Du är även med och spelar World Cup 2004, hur upplevde du den turneringen?
– Nu blev det fiasko för oss (förlust 1-6 mot Tjeckien i kvartsfinalen), men det är kul när alla dom bästa är samlade. Det blir lite skillnad på farten i matcherna och så vidare.

Dick Tärnström. Foto: Ronnie Rönnkvist

Varför blev det fiasko?
– När du möter lag som har alla sina bästa med, samma sak i VM, då du kommer till kvart och semifinal, har du en bra dag och det andra laget har en mindre bra dag då vinner du. Har båda lagen en bra dag då blir det jämt.
– Det är så pass små marginaler och du måste ha lite tur att ha en bättre dag för att dra sista strået, avslutar Dick Tärnström.