Livet som damspelare på college: ”Fler borde ta steget”

För tre år sedan tog Klara Myrén hockeysteget till USA och började spela collegehockey för University of Vermont. För hockeysverige.se berättar den tidigare Leksandsspelaren om de gigantiska skillnaderna mellan att vara damspelare i Sverige kontra USA.
– Här är det bara vi och skolans herrlaget som delar på istiderna i hallen, vilket gör att vi kan gå på is i princip när vi vill, säger Myrén.

Klara Myrén, som var med i Damkronorna under OS i Vancouver 2010, är från Gustafs utanför Borlänge och har ett förflutet i Leksand. Tidigare har hon även spelat för bland annat Brynäs. Men 2011 fick hon en förfrågan från University of Vermont om att komma till USA och kombinera skola och hockey.
– När jag fick förfrågningar från universiteten här borta för några år sedan var svaret inte självklart ja på en gång. Jag tror att flytten från det trygga man har i Sverige såsom familj, vänner, pojkvän och jobb höll mig tillbaka till en början. Efter mycket research och snack med coacher, professorer och spelare var svaret ganska självklart – ja.
– Collegehockey har egentligen alltid varit en dröm för mig och det är säkert en dröm hos många andra ishockeyspelare också. Att dessutom få ett fullt scholarship vilket inkluderar allt inom ishockey, skola, utbildning och logi gjorde det ännu mer självklart. Dessutom älskar jag att upptäcka nya saker, träffa nya människor och att resa. Då såg jag USA och speciellt Vermont, vilket är en väldigt vacker och trygg stat, som ett ypperligt tillfälle för det.

Om du ser till själva träningarna, vad skiljer i USA jämfört med exempelvis Uffe Hedbergs i Leksand?
– Här är det bara vi och skolans herrlaget som delar på istiderna i hallen vilket gör att vi kan gå på is i princip när vi vill och vår coach kan lägga våra träningar när han vill. Vi har fem coacher: en head coach, två assisterande, en fyscoach och en sjukgymnast som jobbar heltid med bara mitt lag.
– Coacherna är alltid nära till hands om man vill kolla video från match eller gå på is för ”skill session”. Alla atleter på skolan har ett eget stort gym som ligger på hallen och som vi också har tillgång till när som helst med vår fyscoach.
– Vi fick en ny head coach till förra säsongen och innan något kontrakt med en ny coach blev skrivet hade vi, mitt lag och jag, intervjuer med ett tiotal coacher från hela USA som hade lämnat intresseanmälan för coachingjobbet.
– Isträningarna är inte så annorlunda, vi tränar cirka en och en halv timme på is om dagen med blandade övningar och mycket småspel. Uffe Hedberg hade bra träningar och har ett stort hjärta för Leksands IF och vårt damlag. Han la ner väldigt mycket tid på oss fastän han hade ett jobb vid sidan av vilket visar hans engagemang och passion för sporten och laget

Hur mycket hockey blir det på en vecka på universitetet?
– Under säsongen har vi två fyspass, fem is-pass och två matcher i veckan med en vilodag i per vecka. När vi åker på bortamatch åker vi alltid en dag innan vilket är skönt då man inte behöver spela match direkt efter en fyra till sju timmars bussresa.
– Vår säsong tog precis slut, vi åkte till Cape Cod i Massachusetts förra veckan för att spela Hockey East playoffs där vi förlorade semifinalen mot Boston College. Nu har vi två viloveckor och sedan fitnesstesting och sen drar ”spring training” igång. Då vi kommer att ha en timmes intensiv fys varje morgon klockan sex.

Vilken status har damhockeyn på skolan jämfört med herrarna och går det damhockey på tv i USA?
– Vi hade en match den här säsong när vi mötte Providence College och där vår match sändes på  Fox College Sports Atlantic, en nationell kanal som kunde ses av alla i hela USA.
– Hockey över lag är populärt i Vermont och vi slog publikrekord i november med 2 028 personer på läktaren. Annars är det inte så jättestor skillnad på dam- och herrlaget. Deras omklädningsrum är större än vårt och de får ta lyxbussen när våra bortamatcher krockar, mer skillnader än så är det inte.

Foto: Bildbyrån

Viktor och Sebastian Stålberg har ju gått på samma universitet, hur mycket kontakt hade du med Sebastian under åren där borta?
– Sebastian vara bara här under mitt ”freshman year” (Klaras första år) och vi sågs då och då, mest i rinken och i gymmet. Martin Kallur (systrarna Kallurs lillebror) hoppar häck för universitetets friidrottslag och han bor i samma lägenhet och våning som mig. Vi brukar laga svensk husmanskost ihop eller bara umgås för att prata svenska. Det är några utbytesstudenter som kommer varje år, men de är för det mesta bara här i en termin.

Hur vill du se att samarbete mellan Nordamerika och Sverige skulle se ut för att man ska kunna utveckla hockeyn i framförallt Sverige?
– Jag tycker framför allt att fler tjejer ska våga ta steget och uppleva en helt ny hockeyvärld i USA. Jag har lärt mig så otroligt mycket på mina tre år här, och inte nödvändigtvis bara inom hockeyvärlden utan också om omvärlden vi lever i.
– Jag vet att vi svenskar kollar mycket på hur Amerika tränar, men de kollar och tar efter oss också. Vi har två övningar på isen som vi kallar ”smorgasboard” och ”Swedish 2-1” som min coach har fått från svensk ishockey.

Klara Myrén borde varit ett givet namn i OS i Sotji, men hon valde att avstå från spel.
– Jag tackade inte nej till själva OS, jag tackade nej till att stanna hemma i Sverige och spela ishockey under OS-året. Jag visste hur bra jag trivdes i USA med laget, hockeyn, skolan och det sociala livet så jag ville inte ta ett break från collegelivet.
– Om jag hade stannat i Sverige under OS-året hade jag för det första inte haft ett jobb till en början och med så pass lite pengar i som det är i damhockeyn bestämde jag mig för att åka tillbaka hit vilket jag tror var en stor del varför jag inte blev uttagen till OS.

Hur ser du på tjejernas insats?
– Jag är stolt över tjejerna i Damkronorna och jag är stolt att ha fått representera Sverige under så pass många år som jag har gjort hittills. Jag vet att det har varit mycket prat och skriverier om Damkronorna och jag tror att folk fortfarande inte förstår hur mycket tid och pengar tjejhockeyspelare lägger ner på något de älskar. De får inte mycket till lön och inte mycket annat heller. Ändå lägger tjejerna ner så pass mycket tid och pengar på sporten. Jag tycker att det är ett bevis på hur mycket tjejerna älskar sporten och borde därför få mer support.

När ser vi Klara Myrén i Riksserien igen?
– Jag får ett nytt ettårsvisum efter att jag tar examen från min ekonomi- och entreprenörsutbildning här borta. Då hade jag tänkt att resa runt i USA och hälsa på vänner på västkusten och försöka bo och leva ett tag i Kalifornien.
– Självklart saknar jag tränare, lagkamrater och mysiga Leksand nästan varje dag, men Leksand står kvar och det är inte omöjligt att jag kommer tillbaka en dag.