KRÖNIKA: Är det rimligt att en 15-åring ska förstå utan vägledning av vuxna?

Efter att ha spenderat fyra timmar tillsammans med Andréas Kristof och lyssnat på hans hockey- och livshistoria var mitt huvud så fullt av tankar och frågor så jag faktiskt lyckades med att gå vilse i radhusområdet där hans föräldrahem ligger på min väg hem. Trots att det är ett område jag spenderat åtskilliga timmar i då jag har vänner som bor där.

Jag ska erkänna att jag under de första minuterna av min irrfärd hade allvarliga funderingar på att lägga ner hockeyskrivandet och pyssla med något helt annat istället. Varför skriva om en idrott som på ett så osmidigt sätt behandlar ungdomar illa? Ska inte idrotten vara som en stor sammansvetsad familj? Så tänkte jag just då.

Till slut kom jag till sans med mina negativa tankar. Det är ju om inte annat dessa rader ett bevis på. Orättvisor och särbehandling pågår ständigt (tyvärr) runtomkring oss, oavsett om det handlar om idrottsutövande, vårdyrket eller finansbranschen och det bästa man som journalist kan göra är ju att rapportera om det.

Om orättvisor och särbehandling är vanligt inom ungdomshockeyn vet jag inte. Men att döma av läsarmejl och kommentarer jag läst efter det att artikeln om Kristof publicerades igår menar vissa på att hans och Christopher Benitahs berättelser (Benitahs som publicerades för några veckor sedan och som ni kan läsa här) ”bara är toppen av isberget” inom svensk ishockey. Skrämmande i så fall. Men som sagt så vet jag inte hur stort problemet är.

En fråga som fortfarande snurrar i min skalle är det Kristof nämner lite kort i intervjun: Mentala coacher lägre ner i åldrarna. En fenomenalt bra idé tycker jag. Det finns väl aldrig en mer sårbar tid i livet än tonåren? Spelar du dessutom hockey (eller sysslar med någon annan idrott för den delen) blir du granskad och bedömd i stort sett varje dag. Något tonåringar i högstadie – och gymnasieåldern sköter rätt bra själva också när det kommer till att betygsätta varandras personlighet, klädstil, med mera, med mera. Det kan vara svårt för en 15-åring att själv ta steget att söka sig till någon vuxen att prata med. Men finns den resursen på nära håll i en miljö du rör dig i varje dag så tror jag det blir lättare.

Andréas Kristof berättar att han känner att han inte fick någon rimlig motivering av HV71 när han inte kom in på hockeygymnasiet. Hans pappa bokade möte med föreningen där skälen att han var för framfusig och dålig tvåvägsspelare angavs. Kristof själv tror att det beror på hans, som han säger ”osvenska beteende”. Attitydproblem som han också kallar det där han ifrågasatte tränare och dylikt.

Forskning visar att människors konsekvenstänk är fullt utvecklat först vid 25 års ålder. Alltså förmågan att fullt ut kunna tänka ut vad en handling i första ledet kan tänkas leda till i efterföljande led. Det där varierar ju självklart från person till person och är helt individuellt. Men 25 år är en ålder forskarna kommit fram till.
Med det sagt: Är det då rimligt av en idrottsklubb att begära av en 14-15-åring att denne ska räkna ut själv att han eller hon ska ändra sitt beteende? Han berättar i intervjun att han fick ”hintar” från ledare om att förbättra sin attityd, men ingen gång att det sades att det krävdes av honom för att få stanna kvar och vara en del av klubbens elitsatsning på juniorer.

Hade det funnits en person som rört sig runt Kristofs pojklag med syfte att bara finnas till hands om någon skulle vilja prata av sig är jag fullständigt övertygad om att denne person skulle ha fångat upp Andréas Kristof redan där och då, någon som kunnat ge honom extra hjälp och stöd, och då kanske situationen att han kände sig tvingad att lämna HV71 aldrig hade uppstått?
Den här personen hade också kunnat ta ett snack med ledarna i klubben angående Kristof. För en sak ska vi ha klart för oss: Det finns oftast anledningar till att vi människor beter oss som vi gör i vissa situationer. Det är väldigt, väldigt sällan en person reagerar/agerar på ett speciellt sätt utan att det finns någon som helst bakgrund till det hela. Allt som oftast en helt rimlig och förståelig anledning. Därmed inte sagt att vi människor inte har ett eget ansvar för våra handlingar och dess konsekvenser. Men återigen: Är det rimligt att begära att en 15-åring själv ska ändra sitt beteende utan vägledning och stöd från vuxna?

Jag vill vara noga med att poängtera att dessa rader plitas ner med bakgrund av storyn som Andréas Kristof själv har berättat och den anledning han tror är den som gjorde att han tvingades lämna HV71. Tvingades lämna HV71 är i och för sig inte helt överensstämmande med verkligheten. Han erbjöds en plats i klubbens J18-lag, men då inte i elitgruppen, och valde själv att lämna för att han verkligen ville satsa på hockeyn för att bli så bra som möjligt.

Jag är fullständigt övertygad om att nivån på våra ungdomstränare runt om i landet håller hög klass. Det vittnar ju om inte annat den stora mängd svenskar som spelat i NHL hittills den här säsongen på. Pojk- och juniortränarna i Sverige gör det helt enkelt förbannat bra och har så gjort under lång, lång tid. All kredd till dem. Men jag undrar om det ingår i deras arbetsbeskrivning att kunna läsa av sina adepters psykiska välmående? Dessutom misstänker jag att, hur skickliga tränare de än må vara, den där fingertoppskänslan att kunna läsa av hur deras spelare egentligen mår, bortom mål, assist och täckta skott, saknas hos många. Inget konstigt i det enligt mig och kanske inte heller något man kan kräva.
Det är just på grund av detta jag tycker Kristofs tankar om mentala coacher även längre ner i åldrarna är så fantastiskt bra. Låt de som kan hockey sköta den biten och låt de som kan människor sköta den biten. Det kanske är för mycket att begära att en coach både ska vara tränare och psykolog. Många lägger ju ner sin fritid oavlönat på att utbilda framtida storstjärnor.

Nu är ju inte jag dummare än att jag fattar att en sådan resurs skulle kosta pengar, mycket pengar, för klubbarna och jag har full förståelse för att random småklubb inte skulle kunna hosta upp de slantarna bara sådär. Men om vi nöjer oss med de föreningar som finns representerade i Superelit till att börja med? De värvar ändå in spelare till sina lag från mindre klubbar för att kunna vara med och konkurrera i toppen. Det innebär ju att stressen och hetsen i de klubbarna om att ”räcka till och duga” börjar relativt långt ner i åldrarna för spelarna eftersom de ständigt har orosmolnet hängande över sig att det kan komma någon utifrån och sno deras plats när det väl är dags att gå in i junioråldern. Vi kanske ska börja med de föreningarna? Att de ser till att mentala coacher finns även i ungdomslagen, lätt tillgängliga för de som behöver någon att prata med.