Leukemin ska inte få stoppa 23-åriga tränartalangen

NORRKÖPING (HOCKEYSVERIGE.SE)

Ibland tar livet oväntade former. 

Thomas Fordell hade en karriär som spelare i främst Finspång, men slutade när han var 20 år efter en trafikolycka som gav honom en så kallad Whiplash-skada. Efter det var han hockeydomare under några år. Då ha slutat som domare tog en karriär som tränare vid precis som hans farbror Mikael Fordell. Bland annat var Thomas Fordell tränare i Vita Hästens U15 och U16, men även i Huddinges ungdomsverksamhet. 

Men i februari 2019 kastades hans tränarplaner abrupt om.
– Det började med att jag var trött och inte orkade någonting. Jag trodde att jag var utbränd. Mina dagar var så att jag satt på Hovet från nio till elva för att se när Djurgården tränade. Sedan åkte jag och käkade i ishallen med materialaren, Stefan Jansson, och alla vaktmästare som jobbar i Huddinge. På kvällen var det fokus på laget. Jag var hemma i Bredäng vid elva, halv tolv på kvällen, berättar 23-åringen då vi ses i Himmelstalundshallen för en intervju om hans tuffa resa efter ett sjukdomsbesked som förändrats hans livssituation. 
– I december blev jag sämre och fick lunginflammationskänsla vilket jag sökte läkarvård för. Man sa att jag hade lunginflammation och blev sjukskriven i två veckor, men jag blev inte bättre. Då sa läkarna att det kunde sitta i upp till halvår.

Thomas Fordell.Foto: Ronnie Rönnkvist

"BLEV BARA BLEKARE OCH TRÖTTARE"

Det visade sig att en annan incident skulle visa vad Thomas Fordell hade för problem.
– Jag blev bara blekare och tröttare. En vinterdag i januari kör jag av vägen med bilen efter hjulen tappat fästet. Dagen efter mådde jag inte bra. Jag trodde det berodde på olyckan.
– Vi åkte in till Vinnervisjukhuset i Norrköping. Då konstaterades det att blodvärdet gått från ungefär 130 till 82. Då blev det akut röntgen med kontrast, koll att jag inte hade inre blödningar och så vidare.
– Jag blev inlagd från söndag till måndag för att få en påse blod. Vi skulle sedan ta prover under tisdagen för att se om blodvärdet gått upp. Det gick upp till 94, vilket det ska göra av en påse blod. ”Kom tillbaka på fredag så ser vi om kroppen börjat producera blod själv”. På fredagen var det nere på 84 igen. 

Då blev det mer akut för Thomas Fordell.
– In direkt från Finspång till BIO-labbet för att ta prover. På fredagskvällen ringer läkaren och säger att jag inte fick vara i folksamlingar under helgen. ”Du ska vara hemma. Sedan ska du träffa mig klockan ett på måndag”.
– Jag visste inte vad det var, men den 4:e februari sa läkarna att dom tror att jag har akut leukemi men också att dom var tvungna att ta ett benmärgsprov för att vara 100 procent säkra. Provet gjorde jag under tisdagen på Universitetssjukhuset i Linköping och på onsdagen opererade jag in en infart i bröstet. En sorts starkare kanyl som tål cellgifter.
– På torsdagen började sedan behandlingen även om dom inte fått provsvaren från benmärgen. Läkarna var ändå ganska säkra på att det var leukemi.

Foto: Privat

"JAG BLEV SJUK EFTER VARJE BEHANDLING"

Hur hanterade du allt det här med tanke på hur snabbt allt gått?

– Det var andra gången jag hörde talas om leukemi. Första gången var i samband med när Oliver Mattsson blev sjuk. Jag fick då ett hum om att jag hade något liknande i alla fall. När jag frågade läkaren om det var blodcancer svarade han att det var så.
– Då förstod jag att det skulle vara cellgifter. Sedan skulle jag vara klar. Men det var lite mer än bara det. Jag blev sjuk efter varje behandling, blodförgiftning eftersom immunförsvaret försvann och sjuk av inre bakterierna i kroppen.
– Hela februari låg jag inlagd på sjukhuset eftersom läkarna ville se hur kroppen reagerade på behandlingen. 

Hur mådde du mentalt vid den här tiden?

– Svårt att säga… Alla säger att jag inte reagerade utan bara körde på. 

Kände du så själv också?

– Jag hade vissa dagar då jag bara funderade på vad som händer. Jag var mer inställd på att om cancern vinner över hjärnan, det är då jag förlorar kampen.
– Många refererade till hockeyn ”Tänk dig att det här är en final i SM, att du ska vinna matchen. Gör du det får du SM-bucklan”. 

Fick du någon form av dödsångest?

– Faktiskt inte eftersom dom sa att oddsen var på min sida, men lite rädd för döden var jag ändå.
– Dom sa bland annat att byta stamceller var det farligaste man kan göra. Vill inte kroppen ha stamcellerna kan inte heller läkarna göra någonting. Det gick ju bra och jag sitter här idag, säger Thomas Fordell samtidigt som han skrattar och spricker upp i ett stort leende innan han fortsätter:

– Biverkningar av behandlingarna? Huden blir torr, jag tappade håret, men annars, om man inte kollar på håret, märks det inte att jag är sjuk. 

FÅTT STÖTTNING AV VÄXJÖTALANGEN: "KRIGA VARJE DAG"

När började du känna att det här trots allt går bra?

– Jag hade den här ”fight-känslan” från dag ett. Alla kompisar sa ”Kämpa nu, vi tror på dig”. Sedan har jag fått meddelanden, bland annat från Marcus Davidsson. Meddelandet fick jag en dag då jag kände att det var kört eftersom jag mådde riktigt, riktigt dåligt. Han skrev att jag skulle kriga varje dag och att han tänker på mig. Då kände jag verkligen att jag skulle lyda hans råd och verkligen fightas till det jag blir helt frisk.
– Just Marcus hade jag sett 2016 då han spelade i Djurgårdens J20. Då spelade jag fortfarande och tänkte att så där vill jag också spela. Året efter lade jag av, men jag har fortsatt följa honom och sett upp till det han gör. Dessutom är han en trevlig grabb utanför isen. Det var stort att få den hälsningen. 

När Marcus Davidsson får höra vad Thomas Fordell säger om honom blir han glad.
– Det känns väldigt bra att jag kunnat vara till hjälp när Thomas verkligen behövt den, säger Växjö-talangen till hockeysverige.se.

Marcus Davidsson har stöttat Fordell i kampen.Foto: Ronnie Rönnkvist/Privat

"VARFÖR GRÅTER NI OCH INTE JAG?"  

Cancer är något som gör att anhöriga och vänner till den drabbade får många tankar. Givetvis var så fallet även för Thomas Fordells närmsta.
– Dom tog det hårdare än vad jag gjorde. Jag hade polare som trodde jag var nere i botten och förberedda på det värsta. Min äldre syster, Jessica, kom in gråtande på rummet. Även min andra syster, Johanna, kom in gråtande. Jag kände ”varför gråter ni och inte jag?”
– Det handlade nog om att jag var inne i processen och inte hann tänka. Från dag ett… jag bara körde. Sedan ville jag som tränare hela tiden ha koll på att jag fick rätt mediciner och behandlingar.

Det är inte bara Marcus Davidsson från hockeyvärlden som hört av sig till Fordell, något som betytt mycket för honom.
– C More hörde av sig, Jörgen Larsson… Jag känner hans grabb Kristoffer. Kristoffer och ”Mackan” är två av anledningarna till att jag sitter här idag. Dom har varit på mig om att jag ska kämpa.

Fordell tystnar en stund innan han fortsätter.

– Sedan har det varit tränare från SHL hela vägen ner till botten av seriesystemet som hört av sig.
– Vad det betytt? Först blev jag chockad och kände ”shit, det är inte bara familjen och vännerna som bryr sig”. Det här gör att jag orkar kriga samtidigt som suget att komma tillbaka till hockeyn blir starkare.
– Till exempel kom domaren Micke Nord upp till mig på sjukhuset. Vi hade en liten incident för fyra, fem år sedan då jag dömde. Då var han tränare för Arboga. Den incidenten pratade vi om på sjukhuset så det var kul att vi båda kom ihåg den.
– Han kom in för att ge oss tips och råd efter en match. Kommer en SHL-domare in för att ge tips lyssnar jag med elefantöron, men så tyckte inte domarekollegan. Han tyckte det var kritik och skickade in en rapport till förbundet där han skrev att Micke kommit in för att klaga. Jag sa till min domaransvariga att jag inte ville stå med i den rapporten.
– Det han kommit in och sagt vara bara ”Det här gjorde ni bra och det här kan ni tänka på”. Jag som ville uppåt som domare lyssnade och tog till mig. Att sitta och käfta emot en SHL-domare, det gör man inte.

Fordell tillsammans med domaren Mikael Nord.Foto: Privat

FÅR INTE SITTA I PUBLIKEN PÅ MATCHER 

Idag skriver vi 15 januari och Thomas Fordell är inte friskförklarad.
– Mina prover ska egentligen inte vara så här bra. Dom har sagt att jag skulle vara förberedd på att fylla på med blod och så vidare, men det har inte behövts.
– Sedan måste jag tänka mig för lite extra. Ska jag exempelvis åka till Växjö för att titta på hockey. Då kanske jag tar det lugnt dagen efter. Dessutom vet jag inte hur jag mår imorgon. Det kan bli en skitdag…

Hur mår du då?

– Ungefär som att jag fått en influensa. Jag blir inte hungrig, inte ens vill kolla på hockey eller något annat. Jag vill bara sova av dagen. 

Tänker du mycket på sjukdomen dagligen?

– Rätt mycket faktiskt. När jag söker tränarjobb är jag orolig för att klubbarna ska tänka ”om cancern kommer tillbaka mitt under säsongen då försvinner du in för att gå igenom behandling igen?” Nu har jag varit borta ett år från att coacha ett lag. Då tänker jag hur det påverkar allting.
– Sedan måste jag tänka på sjukdomen hela tiden eftersom jag har restriktioner. Tillexempel får jag inte äta Grapefrukt, mögelost eller dricka opastöriserad mjölk. Köttet måste vara välstekt och vitt och så vidare.
– Dessutom får jag inte sitta i publiken på hockeymatcher. Ska jag gå på match måste jag gå in bakvägen och sedan sitta i en loge. Det är många praktiska saker som jag måste tänka hela tiden. Här (Vita Hästen) har jag blivit erbjuden att sitta i en loge och dessutom gå in genom en av nödutgångarna, så det har fungerat. Samma sak i Linköping och Växjö. Det här är riktigt snällt av klubbarna. 

Vita Hästens ordförande Rickard Rauge tillsammans med Fordell.Foto: Ronnie Rönnkvist

DRÖMMER SOM SHL  

Hur långt fram planerar du ditt hockeyliv?
– Jag drömmer, precis som alla andra, om att komma till finrummet SHL. Jag har näst högsta utbildningen så jag får vara assisterande i Hockeyallsvenskan.
– Idag är jag bara 23 år. Kollar vi på tränarna som är på toppnivå så är nästan alla 40 plus. Många kompisar säger att jag förtjänar att vara i finrummet eller Hockeyallsvenskan eftersom jag är en hockeynörd och kan mycket hockey.
– Samtidigt måste jag bevisa hockeyvärlden att jag förtjänar den platsen. Då måste jag börja någonstans, i U16, J18, J20 och sedan klättra. Det är ganska få som bara hoppar in i SHL eller Hockeyallsvenskan och som är 23 år. Den jag kommer på är Tommy Boustedt. Han var väl bara 25 år när han tränade Hammarby i Elitserien. 

Innan vi skiljs åt vill Thomas Fordell passa på att skicka ett tack till alla som stöttat hans kamp mot leukemin.
– Jag kan inte nå ut till alla via sociala medier eller telefon, men jag vill här genom hockeysverige.se tacka för stödet. Jag hade inte räknat med att så många skulle höra av sig. Det är därför jag sitter här idag, för att folk skickat att dom är med mig på den här resan, avslutar Thomas Fordell med ett leende och lite blanka ögon.