"Supportrarna vickade ur min soptunna mitt i natten"

Som spelare älskades han i Västerås. Som sportchef i klubben gick Leif Rohlin igenom en betydligt tuffare period. För hockeysverige.se berättar han om en minst sagt stökig tid – där fansen tydligt visade sitt missnöje.

– Jag kände där och då att okej, någon annan får ta över. Jag kände att jag var färdig med hockey, säger Rohlin.

Leif Rohlin är en av Västerås största spelare genom alla tider. På sin meritlista har han bland annat OS-guld, VM-silver och VM-brons. Dessutom gjorde han två säsonger i Vancouver och fyra i schweiziska Ambri-Piotta. En ryggskada vid 35 års ålder stoppade honom från fortsatt spel.

2007 klev Leif Rohlin in i rollen som sportchef för Västerås. Ett jobb han i dag minns tillbaka på med blandade känslor, vilket han berättar om i OLD SCHOOL HOCKEY som ni kan läsa på hockeysverige.se under söndagen.

– Vi hade en ordförande som heter Christer Brostedt. Han bodde i samma område som jag. Vi sprang på varandra ”Vad ska du göra nu, kan inte du komma och hjälpa oss?”. Från början var jag lite mentor och hjälpte till lite grann. Satte man sin fot här blev man uppslukad av alla. Marknadssidan frågade ”Kan du inte hjälpa oss också?” och så vidare.
– Någonstans runt 2004, 2005 kom jag in och jobbade som något av en “allt-i-allo” på kansliet. Jag hjälpte sporten också. Pelle Bäckman var coach, vilket var en stjärnvärvning VIK gjort. Göran Lundberg hade hand om hockeygymnasiet, men var även lite sportchef. Själv satt jag med på lite styrelsemöten och så vidare. På så vis blev jag inblandad i lite värvningar. Försöker dra lite i ”Julle” (Patrik Juhlin), ”Poppe” (Peter Popovic) och ”Z” (Patrik Zetterberg) som jag känner.

“ATTACKERADE LASSE IVARSSON”

Hela tiden blir också ekonomin bättre och bättre hos Västerås enligt Rohlin.

– 2007 gjorde man en klubbchefsroll. Där hamnade Anders Eklund. Jag blev sportchef. Allt gick fort då. Det gick lätt att bygga framgång, man har inte så stora krav på sig och alla var glada.
– Sedan blev det sommar och värvningar. Då startade jag säsongen med skyhöga krav, högre än då jag avslutade den innan. På något sätt är förväntningarna på olika lagen högre än vad något lag levererar. Jag tycker att det känns så i alla fall. Som sportchef blir det ett väldigt krävande jobb då.
– När jag sedan slutade som sportchef var vi mitt i säsongen 2009. Vi startade den säsongen lite trögt och ligger någonstans mitt i tabellen.

Under en fredagsmatch hemma mot Bofors börjar en del supportrar vädra sitt missnöje.

– Några i klacken klev över till sidan där båsen är och skrika rakt ner i båset och attackera Lasse Ivarsson som var head coach då. Lasse proklamerade på lördagsmorgonen att det här inte var något roligt, vilket han säger till laget. Jag säger det till styrelsen som säger ”Då har han gett upp och då måste vi ta bort honom”.
– ”Freddan” Nilsson kommer in, men det går inte så mycket bättre. Framåt november, december börjar folk, de så kallade supportrarna, åka hem till mig och mitt grannskap. Supportrarna vickade ur min soptunna mitt i natten. När jag kom ut på morgonen hade kråkorna varit där och spritt ut alla sopor. Då fick jag gå runt till grannarna och be om ursäkt.

Händelsen gjorde att Rohlin valde att sluta.

– Då kände jag ”Okej, jag gör det här för att jag vill”. Vi hade inte världens största plånbok, men var ändå med där upp och tävlade mot många stora drakar. Jag kände där och då att okej, någon annan får ta över. Jag kände att jag var färdig med hockey. Det var sista officiella uppdraget jag hade hockeymässigt.

Hela intervjun med Leif Rohlin kommer på söndag.