”Fanns några juniorer som tycker att dom är mycket bättre än vad dom egentligen är”

Förra säsongen återvände han till Modo, klubben han bland annat tog till SM-final långt tidigare. Nu berättar Per Bäckman om klubbens välmående när han tog över, och skickar en salva till flera av lagets unga förmågor.
–  Dom förstod inte att det var livet som gällde för det handlade faktiskt om klubbens existens, säger tränarikonen till hockeysverige.se.

VÄSTERÅS (HOCKEYSVERIGE.SE)

Per Bäckman tog sitt första tränarjobb redan säsongen 1978/79, alltså samma säsong som Modo vann sitt första SM-guld. Då med Tommy Sandlin som tränare och Mikko Leinonen som lagets starkaste offensiva pjäs hette. Klubben Bäckman tog sig an var IK 70 som IK Oskarshamn hette då. Sitt senaste uppdrag, för vi vågar ännu inte skriva sista, var i våras då han tillsammans med Tomas Jonsson räddade kvar Modo i Hockeyallsvenskan.

Tränarkarriären har med andra ord varit både lång och framgångsrik. Många trodde nog att han sista tränaruppdrag skulle vara som dansk förbundskapten. Ett uppdrag han hade mellan åren 2008 och 2013. Ett uppdrag som också var annorlunda jämfört med hans tidigare uppdrag i karriären.
– Som så många gånger förr var det en slump att jag fick uppdraget. Stefan Lunner kom cyklande hit en dag. Han hade haft anställning i Danmark under många år både som utbildare och assisterande för A-landslaget. Han frågade om jag hade intresse att ta över landslaget, säger Per Bäckman när vi ses hemma i hans vardagsrum i Västerås för att snacka om framtiden för honom som tränare.
– Jag sa redan efter tiden i Frölunda (2007/08) att om jag skulle göra något mer så var det i så fall något jag aldrig gjort förut. Jag hade nästan sett alla ishallar i Sverige i och med att jag varit på alla olika nivåer. Det lät lite spännande så jag åkte ner till Danmark för en intervju.
– Det här var faktiskt första gången jag varit på en intervju som tränare. Tidigare hade klubbarna bara ringt och frågat om jag var intresserad. Jag lät väl inte helt avskräckande så jag fick chansen.

Per Bäckman hade tidigare bara jobbat med klubbar så förbundskaptensjobbet blev en stor kontrast för honom.
– Ja, verkligen. Framförallt då när det blev dags för VM-turneringar. När det gäller fotboll, handboll och basket kan jag tänka mig att man samlas minst en månad innan och jobbar ihop gänget.
– Nu började vi också en månad innan VM med spelare från främst danska ligan. Jag var lite orolig över att dom kanske inte skulle ställa upp eftersom 90 procent av dom inte skulle komma med då vi hade våra bästa spelare i NHL och Sverige. Inga problem, sa Lunner, dom kommer. Och jajamän, dom kom så det var 30-åringar med där och visade upp sig.
– Sådär rullade det på, men jag visste aldrig vilket lag jag skulle få med tanke på att vi hade nio, tio stycken i NHL. Först dagen innan VM-turneringen började var det fastslaget vilket lag vi skulle få. Förberedelserna var inte på samma sätt som i ett klubblag så då gällde det att hitta enkla roller för dom som skulle komma in i laget.

Svenska coacher åker ofta över till NHL för att snacka med våra svenska spelare, var du också ofta över?
– Vi hade inte så stora pengar i Danmark, men en gång fick jag åka över, säger den nu 67-åriga före detta forwarden i Surahammar och Färjestad med ett leende.
– Det var häftig. Vi var runt och träffade Frans Nielsen i Islanders, (Lars) Eller i Montréal, (Peter) Regin och grabbarna som vi hade där.

Hur var responsen från dom danska stjärnorna?
– Den var förvånansvärt bra. Bland annat vi tejpade ihop Regin ett år för han var så viktig för oss. När dom kom till samlingen, oftast hade vi då bara spelare från egna ligan, då kramade dom om varandra och sedan var dom inne i gänget som vilken som helst. Dom här killarna gjorde ett fantastiskt jobb för dansk ishockey.

När Per Bäckman tog sig an jobbet som danska förbundskapten såg han också det jobbet som en avslutning på hans tränarkarriär.
– Ja, det gjorde jag väl. Jag hade ett mål då och det var att vi skulle komma till OS i Sotji. Där skulle jag avsluta. Att få med alla spelarna, en ”Fredda” (Andersen) i målet, Eller, (Mikkel) Bödker, ”Frasse” (Nielsen), Regin och alla dom här. Det skulle ha varit drömmen, men vi missade tyvärr gruppspelet som vi hade på hemmaplan.

Per Bäckman, 2003.

Om du då hade pensionerat dig som tränare, varför nappade du Modo ringde dig i våras?
– Det kan man fråga sig (Skratt). Modo ringde både en, två och tre gånger. I och med att jag hade varit där i fyra säsonger och hade fantastiska upplevelser från dom åren samtidigt som jag kände mycket för klubben så…
– Jag sa att jag inte kunde åka dit själv utan är det så att (Tomas) Jonsson, som jag känner väl, följer med så kan jag hoppa på eftersom det handlade om en väldigt kort period, tio dagar. Han var ledig och då han följde med då tackade jag ja.

Ni hade fem matcher på er att rädda laget, vilka åtgärder satte ni in?
– Pär Styf kände jag sedan tidigare. Det första vi gjorde var att sätta oss ner med honom. Han hade då haft laget under några matcher. Som tur vad så såg vi hockey på exakt samma sätt vilket gjorde att det blev en ganska bra övergång.
– Det är så lätt som spelare att säga att det ordnar sig och så vidare, men vi förklarade att det var klubbens existens som stod på spel. Modo kunde ha varit i VIK (Västerås) situation nu i stället. Då hade det antagligen varit slut med hockeyn där uppe, så det var verkligen allvar.
– Vi fick ihop det hyggligt där, men det ska påpekas att vi hade en himla tur i Mora. Många tror att Mora inte spelade för fullt, men dom körde över oss och vi låg under med 4-1. På något mirakulöst sätt fick vi ett par tur-mål så det stod 4-3. Då blev Mora lite skakiga. Vi lyckades kvittera och vinner sedan i sudden. Då var kontraktet i praktiken klart i och med att vi hade 25 plusmål och VIK och Björklöven skulle mötas. Det blev en enorm glädje efter den matchen.
– Men varför jag hoppade på jobbet? Dels hade jag nog saknat att få bli sådär jäkla glad som man kan bli om vi vinner (Bäckman höjer armarna i en segergest) likväl som känslan när man förlorar, alltså dom där kickarna mellan himmel och helvete. Det hade jag saknat lite grann i den här grå vardagen, säger Bäckman med ett leende samtidigt som det utanför vardagsrumsfönstret hänger regntunga moln över Västerås.

Hur mådde det Modo du kom upp till?
– Inte bra. Truppen… Det är inget fel att satsa på juniorer, men Modo hade sju, åtta juniorer som spelade regelbundet och då ska vi komma ihåg att Hockeyallsvenskan är inte så dålig. Dom äldre kände ett enormt ansvar och hade mycket tyngd på sina axlar. Dom som ska ha beröm för att vi klarade det där är sådan som (Oscar) Hedman och (Per-Åge) Skröder. Dom gick verkligen i bräschen. Dom visade både träning och match att det allvar, så det var bra ryggar att gå på.
– Sedan fanns det några juniorer som tycker att dom är mycket bättre än vad dom egentligen är. Dom förstod inte att det var livet som gällde för det handlade faktiskt om klubbens existens. Vi fick ta bort piruetterna och sådana saker och istället spela en rak och enkel ishockey och på det sättet försöka vinna.

Köpte dom här juniorerna, som inte riktigt rättat in sig i ledet tidigare, era direktiv?
– Dom flesta gjorde det, inte alla, men vi ska inte namnge vilka.

Tomas Jonsson.

Flera spelare har vittnat om att det blev ett annat lugn när du och Tomas Jonsson kom med, var det här något ni jobbade medvetet med?
– Hade det varit för 30 år sedan hade jag nog inte varit sådär lugn. Man har lärt sig lite under tidens gång.
– Spelarna var otroligt stressade och kände naturligtvis ett ansvar. Då kan inte vi också gå in och vara stirriga. Vi försökte i alla fall se lugna ut och behålla resten av känslorna inombords.

När du var i Modo förra gången var klubben väldigt stabil organisatoriskt, var det stor skillnad nu?
– Det är svårt att säga eftersom jag bara hann träffa nåra i styrelsen och V:d:n.
– Anledningen till att jag trivdes så bra i Modo tidigare var för klubben hade trygga ledare i Åke Eklöf, Bengt Hedin och så vidare. Det var jordnära människor som stod med bägge fötterna på jorden. När det gick bra hade dom lite smajl, men det var inga stora åthävor. Gick det dåligt då tog dom det också. Vi malde på, så att säga, fick ett fortsatt förtroende att jobba vidare.
– När Åke gick bort (2006), efter det, trots SM-guldet (2007) med alla hemvändare, har det inte sett lika stabilt ut. Det visar ännu en gång att ledarna är väldigt viktiga.

Var det något snack om att stanna i Modo även den här säsongen?
– Nej, nej…

Har du gått i pension nu eller vad väntar härnäst?
– Ja, det gjorde jag redan efter Danmark och fick ett bra avslut med VM här i Stockholm. Men kanske en sån där lite brandkårsutryckning kanske jag kan ställa upp på för att få den där kicken, avslutar Per Bäckman med ett skratt.