ENGLUND: “Kossorna är utbytta mot hockeyspelare”

Fystesterna är avklarade och kossorna
är utsläppta på grönbetet. Jag pratar så klart om alla
ispremiärer som skett den senaste veckan runt om i hela
hockeysverige.

Personligen har jag aldrig varit någon
större supporter av försäsongen, varken som spelare eller som
åskådare. För mig är det bara en enda lång förberedelse inför
säsongen som startar med ”riktiga” matcher först i mitten av
september.

I vintras skrev jag en text om
landslagsturneringarna som förr hette ”Channel One Cup”,
”Isvestiaturneringen” och ”Sweden Hockey Games”. Nu vet jag
inte vad turneringarna heter längre, men även om jag visste namnen
är det långt ifrån säkert att turneringarna har samma namn
kommande säsong. Jag minns att jag skrev något i stil med att jag
hellre ser random allsvenskt lag spela djungelhockey än kikar på
dessa matcher som i grunden inte gäller någonting.

Dessa turneringar är inte helt olika
hockeylagens försäsong, dvs det mesta handlar om att hierarkin ska
sättas samt att den enskilda spelaren ska skaffa sig en position i
laget inför framtiden. Vissa spelare med en mångårig
historia i både klubben och ligan har i princip redan sin position
fast förankrad. Förtroendekapitalet är nästintill orubbligt och
det spelar nästan ingen roll hur dålig spelaren är på
försäsongen, han kommer ändå starta seriespelet med sin redan
välförtjänta och högt uppsatta position inom laget. Jag tänker
på spelare som Christian Sandberg, Per Svensson, Mikael Eriksson, Marcus Eriksson osv.

Av egen erfarenhet brukar dessa typer
av spelare inte göra någon bra försäsong utan man sparar helt
enkelt på krutet till när det verkligen gäller istället.

Däremot ser jag tydliga tendenser i
att spelare med lite mer oviss status gör som bäst ifrån sig under
dessa oviktiga matcher. Man kanske kommer till en ny klubb där den
tilltänkta rollen initialt är lite mer undanskymd i en tredje-
eller fjärdeformation. För att få en bra start ser dessa (ofta)
yngre spelare till att vara på is några veckor under sommaren,
vilket leder till ett ganska stort försprång när laget samlas i
augusti. Det är därför vi inte alltför sällan ser att många av
försäsongens positiva överraskningar falnar och i vissa fall
försvinner helt när serien drar igång och försprånget är
uppätet och förbisprunget av lagets mer rutinerade rävar.

Som frälst i sporten snarare än fan
av enskilda lag, längtar jag kanske lite mer än gemene supporter
till att försäsongen är över. Under den här perioden är det
oerhört svårt att särskilja tydliga linjer eller tendenser ändå.
Det finns inga som helst garantier för att ett vinnande lag som
spelar bra hockey under försäsongen fortsätter att vinna när
sedan serien drar igång. Det omvända gäller givetvis även i det
fallet också. Jag, med mitt tankesätt, skiljer mig
uppenbarligen en hel del från supportrar till enskilda lag som i
många fall dyrkar marken deras lags spelare går på. Detta visar
sig inte minst på klubbarnas officiella jippon i form av ispremiärer
som i många fall lockar lika många åskådare eller fler, som
valfri serielunksmatch gör.

Hela fenomenet att klubbarna lyckas
locka sina supportrar att nästan gå ”man ur huse” för att få
en första glimt av sina nya och gamla idoler är både bra och
häftigt. Även om jag har en förståelse för hur det fungerar
lockar dylika jippon inte mig det minsta. Jag vill se blod, svett och
tårar, vilket vi knappast får se i dessa sammanhang.

För att knyta ihop säcken så är det
inte helt olikt affärsidén som växte explosionsartat och blev
populär för ett gäng år sedan när bönderna började ta betalt
för att samhällets invånare skulle få se kossorna springa ut på
bete för första gången.

Enda skillnaden
är att kossorna är utbytta mot hockeyspelare gräset har blivit is.