"Coolt att vi har en i familjen som gjort något sådant"

Kjell Svensson var
Sveriges bästa målvakt när det begav sig. Nu går barnbarnen Oscar och Anton i sin farfars fotspår hockeyfotspår – i olika delar av världen.
I en lång intervju med hockeysverige.se berättar målvakten Oscar om sin tid på college i USA, forwarden Anton om de nya utmaningarna i Hockeyallsvenskan och farfar Kjell om sin fenomenala hockeyresa som tog honom hela vägen till Toronto.
– Det är mer coolt att vi har en i familjen som gjort något sådant. Det visar också att det går att komma långt, säger Oscar Svensson.

SÖDERTÄLJE (HOCKEYSVERIGE.SE)
Kjell Svensson är en av svensk hockeys största målvakter genom alla tider. Vid
VM-guldet 1962 var det han tillsammans med Lennart “Klimpen” Häggroth som
vaktade Sveriges mål. I september fyllde målvaktslegendaren 80 år och numera är
det hans barnbarn, Anton och Oscar, som rör om i hockeyrinkarna runt om i både
Sverige och USA. Anton skrev nyligen på för Tingsryd medan vi hittar Oscar på
University of Wisconsin-Superior.

Hockeysverige.se reste till Södertälje för att träffa farfar
Kjell och barnbarnen över en lunch, men det var tre mil från Scaniarinken,
närmare bestämt i Åkers Styckebruk, tanken på hockey väcktes hos Kjell Svensson
i slutet av 1940 och början av 50-talet.
– Det fanns inte konstfruset då utan vi fick ha tillit till kärr och sådant.
Det brukade bli kallt efter jul och det fanns också en ishockeybana där som
spolades. Vi var även med i seriesystemet, berättar Kjell Svensson och
fortsätter:
– Jag var egentligen bara pojklagsspelare i Åkers och flyttade till Södertälje
när jag var 15 år. Anledningen till att det blev hockey för min del var annars
att det inte fanns så mycket annat att välja på om man ville idrotta. Spela
hockey eller fotboll var det som fanns i utbudet. Antagligen hade jag talang
och då blev det hockey.

Men det var inte så att Kjell Svensson var målvakt från
första början.
– När jag var yngre var jag inte det, men av någon anledning blev jag stående
där som målvakt. Varför? Jag var väl bra helt enkelt, säger Kjell Svensson med
glimten i ögat och ett leende.

Hade du några förebilder i Södertälje vid den här tiden?
– Det var ”Brand-Johan” (Arne Johansson) som var stjärna här då. Han hade i
och för sig slutat när jag kom till Södertälje, men jag fick använda hans
grejer då jag kom hit.
– Jag var, som sagt var, väldigt ung och när jag var 15 år debuterade jag i
A-laget så man kan säga att det gick ganska fort.

Hur mycket tid lade du på träning för att komma till SSK
och senare även landslaget?
– Vi hade inga isar här heller i början utan fick konstfruset i Södertälje
först 1956. Jag blev uttagen att åka till Stadion (Stockholm) varje söndag. Jag
åkte dit själv och gick med min stora trunk på ryggen från Centralen upp till
Stadion.
– Det var Ishockeyförbundet som hade träning för juniorlandslag och så vidare.
Vi fick träna 45 minuter. Det var inte is på den tiden, men i alla fall en
is-sörja. Låg sarg var det också.

“FINNS HUR MÅNGA TRÄNINGSPRODUKTER SOM HELST SOM ALDRIG BLIR NÅGONTING”

Någon målvaktsutbildning att tala om fanns det inte heller.
– Nej, nej… Jag fick skapa mig bilder på målvakter jag tyckte var bra och som
passade in på mig. Det var först senare vi fick möjligheten att ha tränare.
– I början var det ”Brand-Johan” och sedan kom Thord Flodqvist. Jag försökte
helt enkelt bli bättre än dom. Det fanns en kille i Stockholm som jag också
tyckte var bra, Lasse Svensson. Jag försökte spela lite som honom. Han var inte
en sådan som simmade utan han stod upp och var väldigt bra.

Idag kan det tyckas att om man ska bli en bra målvakt så
måste man spela på heltid, men det håller inte den tidigare förbundskaptenen
riktigt med om.
– Det tror jag inte krävs utan det beror helt på vart man vill komma i livet.
Det finns hur många träningsprodukter som helst som aldrig blir någonting.

Hur såg ditt liv ut vid sidan av hockeyn?
– Klart att jag skulle utbilda mig samtidigt, vilket har varit grunden för
mig. Spela hockey var något man gjorde vid sidan av. Det fanns inte heller
något alternativ. Ville man få det bättre så måste man utbilda sig.

Fick du ersättning från Södertälje som spelare?
– Vi var några stycken som blev bra och som fick pengarna, men det var inte
några stora pengar.

Kjell Svensson i Södertäljedressen. FOTO: Arkivbild

“COOLT ATT VI HAR EN I FAMILJEN SOM GJORT NÅGOT SÅDANT”

Oscar och Anton Svensson har givetvis inte sett sin morfar
spela live, men han har varit en förebild för båda två, men mest vid sidan av
isen.
– Hockeyn har egentligen inte varit i fokus, säger Oscar Svensson och
fortsätter:
– Nu när jag har varit över och pluggat så har det varit i fokus, att det är en
viktigare del. Lyckas jag med hockeyn är det bara en bonus. Sedan är det coolt
att veta om allt han har gjort även om han själv inte berättar allting (skratt)

Anton Svensson:
– När jag växte upp var det så pass länge sedan farfar spelade så han har inte
varit med så mycket på den delen. Det är mer farsan som jag pratat om hockeyn
med. Farsan spelade i Södertälje fram till J20. Sedan blev han tränare
istället.
– Farfar har mer pushat för skolan, att det är viktigast. Vad gör man annars då
man inte spelar hockey länge? Man kanske kan spela fram till 45 år, men då har
man hälften av livet kvar. Har man en utbildning då så har man i alla fall
något att luta sig emot.

Har ni någon gång känt press som hockeyspelare eftersom
med tanke på vad farfar har presterat?
Oscar Svensson:
– Nej, aldrig. Det är mer coolt att vi har en i familjen som gjort något
sådant. Det visar också att det går att komma långt. När jag sedan träffar lite
äldre folk som vet att han är min farfar så blir dom lite halvlyriska, vilket
också är lite kul.

Kjell Svensson:
– För mig är hockey en ungdomssport. Jag tycker att vissa håller på för länge,
på övertid. Det jag tycker är viktigt är att man kan spela hockey parallellt
med att man utbildar sig.
– Det kanske är svårare idag eftersom många fler tränar mer än vad vi gjorde.
Generellt är det ändå en ungdomssport och en dag tar det slut. Det är då jag
ser det viktiga i att vad man på klokt sätt använt tiden då man hållit på att
spela. Det tycker jag dom här båda grabbarna har gjort, säger Kjell Svensson
och nickar mot Anton och Oscar.

BÄTTRE UPPLÄGG I USA KRING HOCKEY OCH UTBILDNING

Är vi för dåliga på att lyfta fram just den biten?
– Det finns väl inga krav i samhället att man ska utbilda sig, säger Kjell
Svensson varpå Oscar Svensson fortsätter:
– Efter gymnasiet finns det inte idag möjligheten att göra båda sakerna
samtidigt. Du kan inte spela på en hög nivå och samtidigt utbilda dig.

Anton Svensson:
– Det här är också anledningen till att vi valde att åka till USA. Där har
skolan och laget ett samarbete. I Sverige är det att här pluggar du. Ska du
spela får du göra det sedan.
– I Nyköping spelade jag med Niclas Lehmann. Han pluggade i Stockholm vilket
gjorde att han missade träningar då han var tvungen att vara på seminarium och
grejer. Det är inte optimalt att spela i exempelvis ettan och samtidigt plugga
även om det fungerar. Dessutom, om man pluggar måste man jobba också eftersom
man i ettan inte tjänar dom pengarna. Då blir det tre grejer.
– I USA har dom lagt upp det så att du ska kunna utföra sporten och plugga
samtidigt. Dessutom måste du ha vissa betyg för att ta dig in i laget.

Kjell, ställdes det krav på er från skolan då du själv
spelade?
– Nej, det var inga krav på något sådant. Jag började plugga i Stockholm
parallellt med att jag spelade i högsta serien. Klart att det gick. Jag
pluggade fyra år i Stockholm och reste fram och tillbaka med tåget dit varje
dag under hela den tiden.
– Snacket om att det inte går, klart att det går om man vill. Det går även idag
och jag tycker att dom som leder ishockeyn och Svenska Ishockeyförbundet borde
ha krav på att killarna och tjejerna ska klara skolan om man ska spela.

Många gånger är det dock så att föräldrar går in och styr
det här med utbildningen i negativ riktning.

Anton Svensson:
– Tyvärr är det så ibland när föräldrarna tror att deras barn har en talang
blir det som ”Dom behöver inte utbilda sig eftersom dom kommer bli
hockeyspelare”.

Anton Svensson. FOTO: Ronnie Rönnkvist

FÅR CHANSEN I HOCKEYALLSVENSKAN

Kommande säsong kommer Anton Svensson spela för Tingsryd i
Hockeyallsvenskan. Han lämnar med andra ord Västerås där han avslutade förra
säsongen på ett mycket fint sätt.
– Jag gjorde det ganska bra i Köping förra säsongen och hade en bra tränare i Patrik Fagerlund. Han tillät mig att göra det jag är bra på och spela mitt
spel. Det hjälpte mig ganska mycket i utvecklingen.
– Västerås tränare (Thomas Paananen) var och tittade på flera av våra matcher.
Han och Fagerlund är väldigt bra polare. Det började redan då med att Fagerlund
gav Thomas lite tips om mig. Efter tredje sista matchen i Allettan ringde Västerås
och sa ”ska du komma och träna”? För mig var det självklart.
– Först tränade jag. Sedan spelade jag med Köping på onsdagen och på torsdagen
tränade jag med Västerås. Efter träningen snackade vi lite och han sa tänk
lite på det här.
– Jag ringde tre samtal på vägen hem. När jag sedan körde av
motvägen stannade jag bilen, ringde och sa ”japp, vi kör”.

Varför blev du inte kvar i Västerås?
– Vi pratade efter säsongen, men det slutade med att dom inte gav mig något
kontrakt. Redan när förra säsongen tog slut ringde Tingsryd och pratade med min
agent, Marcus Isaksson. Vi avvaktade lite i början, men när Västerås sa nej sa
jag till min agent att nu kör vi.
– Tingsryd visade att dom ville ha mig och såg något i mig, vilket också kan få
en att växa.

Vad har du för förväntningar på säsongen förutom att fika
på Börjes?
– Jag vet faktiskt inte, men jag tycker att jag gjorde bra ifrån mig i
slutet av förra säsongen och är väldigt taggad på att se vad jag kan göra på
den här nivån. Komma in och testa redan från början av säsongen. Förra kom jag
ju in så pass sent.

Oscar Svensson är målvakt, men det är inte farfar Kjell som
ligger bakom det valet.
– Det är hans fel, säger 22-åringen och nickar mot sin storebror.
– Så fort han ville spela sa han ”Oscar, ställ dig i mål”. Sedan började
han skjuta på mig.

Anton Svensson:
– Vi hade en skottramp hemma i garaget. När jag sköt eller när vi körde på
gatan fick alltid han stå.

Oscar Svensson:
– Jag hade inte så mycket att säga till om. Pappa fixade en gammal utrustning
jag kunde ha på mig. Sedan var det väl just utrustningen som målvakter har, den
var cool och lite speciell att ha.

Du har sett farfars utrustning, skulle du ställa dig i
mål med den idag?
– Nej, det tvekar jag till om jag hade gjort (skratt). Det var skillnad då
jag började eftersom man då var täckt från topp till tå.

Kjell Svensson:
– Jag köpte alltid min utrustning i Amerika så då hade jag allt det bästa.
Klart att det var en annan sport då och även ett annat material. Vi hade
en-påkar mer eller mindre. Klubborna målvakterna har idag är som en pilbåge.
Det går inte att jämföra eftersom att det är som två olika sporter.

Vad är den stora skillnaden i målvaktsspelet då jämfört
med idag?
– Nu ska man ligga och krypa. Statistiken säger också att flesta puckarna
går utefter isen. Nu ser man att spelarna skjuter mycket högre igen, i alla
fall såg jag det under VM. Dessutom prickar man väldigt bra.
– Sådana mål släppte vi aldrig in eftersom vi aldrig var nere på isen. Där är
det skillnad, plus att skotten är mycket hårdare idag.

Oscar Svensson:
– Idag är det mycket hur man står och många olika detaljer. Man måste veta vad
man ska göra i varje situation.

GICK I BRORSANS FOTSPÅR

Idag är också konkurrensen bland målvakterna i Sverige helt
annorlunda än vad den var då Kjell Svensson spelade under 1950 och 60-talet.
– Under fem, sex säsonger hade jag ingen konkurrens här i Sverige. Sedan kom
”Honken” (Leif Holmqvist) som gjorde att jag fick ta i lite mer. Innan det
kunde jag göra lite som jag ville, skrattar världsmästarmålvakten från 1962.
– När vi spelade mot dåliga lag kunde jag släppa ut pucken så deras killar fick
en chans till.

Gör du också så Oscar?
– (Skratt) Nej, det gör jag inte.
Kjell Svensson:
– Lasse Svensson, han var ju före mig, såg mer ut som en målvakt i lite
modernare tappning och jag gillade hans spelstil.

Både Oscar och Anton Svensson har alltså valt att gå fyra år
på college i USA för att både utbilda sig och spela hockey.
– Anledningen till att jag åkte över var för jag att jag sett att det gick bra
för brorsan där och att han trivdes, säger Oscar Svensson och fortsätter:
– I Hockeyettan, där jag spelade, är det tufft att spela och samtidigt plugga.
Då såg jag möjligheten att göra både och där borta. Samtidigt får jag fyra år
på mig att utvecklas som hockeyspelare. Jag trivs jättebra och det är det bästa
gjort.

Oscar Svensson. FOTO: Ronnie Rönnkvist

Har du tankar på att stanna kvar där borta efter skolan?
– Jag har två år kvar. Efter det får vi se vilka möjligheter det finns och
vad jag vill göra med hockeyn.

Anton, var det nära
att du skulle stanna kvar i USA?
– Efter mitt sista år, under bussresan hem då vi hade åkt ur slutspelet, fick
jag två samtal från lag i en liga direkt under East Coast (ECHL). Jag skulle få åka på
try-out först. Sedan kunde det bli förlängt. Eftersom jag var europé och hade
studentvisum var jag i så fall tvungen att byta visum till ett professionellt
visum.
– Det skulle innebära att jag först var tvungen att lämna landet för att söka
det nya visumet. Det bästa landet för mig att få ett visum ifrån var Sverige.
Då hade jag varit tvungen att åka tillbaka till Sverige samtidigt som jag hade
två och en halv månad kvar av terminen och till examen.
– Jag kände efter om det verkligen var värt att åka hem och kanske inte ta
examen. I alla fall valde jag att strunta i att spela vidare eftersom jag inte
ville riskera att behöva komma tillbaka och göra en termin till med en massa
extra kurser för jag inte att hade klarat det.
– När jag var där borta bodde jag med två amerikaner och en kanadensare. En
back som jag bodde med åkte dit även jag skulle åkt. Han var ju amerikan och
kunde bara åka. Han lyckades vinna allting och få ringen.

FICK CHANSEN MED TORONTO MAPLE LEAFS

Ångrade du dig då?
– Det hade varit coolt att spelat för att se hur det var om jag inför
säsongen därpå ville komma tillbaka.
– Jag fick frågan från samma lag igen säsongen efter. Hade jag åkt ner innan
hade beslutet varit lättare att ta, men jag kände samtidigt att jag var färdig
med amerikansk hockey. Jag ville spela svensk hockey igen. I USA var det
väldigt mycket dumpa ner och köra. Speciellt på college i division 3 där alla
kanske inte är så skickliga.
– Precis som Oscar säger så är college det absolut bästa beslut jag tagit. Jag
fick lära mig ett språk på köpet vilket jag har haft nytta av i arbetslivet
också.

Kjell Svensson och Carl-Göran “Lill-Stöveln” Öberg var över
och testade på spel med Toronto under 1960-talet, men Svensson valde att tacka
nej till kontraktsförslaget.
– Jag fick ett kontrakt, men det passade mig inte riktigt. Jag hade fått en
utvecklingsplan här i Sverige och jag tyckte att den kändes mycket bättre.
– Jag ångrar ingenting, men det var sex lag och det var bra att ändå få
kontrakt där då, men, som jag sa, så passade det inte mig.

Kjell Svensson i Leafströjan. FOTO: Arkivbild

Trots allt spelade Kjell Svensson ett antal träningsmatcher
med Maple Leafs.
– Det gick jättebra och var anledningen till att jag fick ett kontrakt. Jag
tycker inte att det var så speciellt och hade den spelstilen, ett ganska enkelt
spel, som passade den ishockeyn som var där just då.
– Jag visste vad jag ville göra med livet och har haft det mycket bättre. Jag
ångrar mig inte ett dugg, avslutar målvaktshjälten med ett leende samtidigt som
regnet fullkomligt öser ner utanför fönstret så vi knappt ser bort till vackra Södertälje
kanal.