Allsvenska succémålvakten tar den långa vägen uppåt: ”Kan känna igen mig själv i Viktor Fasth”

När han hade spelat färdigt sin juniorhockey i Växjö Lakers var intresset för honom svalt. Då valde Viktor Andrén att ta klivet ner i division 1 och IK Pantern – och där blev det storsuccé. Som Hockeyettans bästa målvakt förde han mot alla odds upp Pantern till Hockeyallsvenskan, och är även där en av seriens bästa målvakter. Han tar den långa vägen mot toppen – och han gillar det.
– Jag tror inte riktigt på att se och lära som en del förespråkar. Jag tror att det handlar om att spela, säger han till hockeysverige.se.

Den 23 mars 2014 säkrade IK Pantern sitt division 1-kontrakt inför nästkommande säsong, efter en lång säsong där man tvingades till en jobbig kvalserie. Ett drygt år senare, den 2 april 2015 blev man klara för Hockeyallsvenskan i en av de största skrällarna i svensk ishockeyhistoria.

Inför det här året var landets samlade experter mer eller mindre övertygade om att den lilla kvartersklubben skulle slåss i botten av tabellen. Men med en dryg tredjedel av serien spelad ligger man sexa, efter en närmast mirakulös helomvändning på knappt ett och ett halvt år.

En av nyckelpersonerna i klubbens blixtklättring uppåt är 21-åriga målvakten Viktor Andrén. Efter två år av juniorhockey i Växjö Lakers skrev han på för Pantern inför förra säsongen. Han klev in i laget och var hela Hockeyettans bästa målvakt, och i år är han en av toppmålvakterna även i Hockeyallsvenskan. Det är en förvandling som gått så fort att han inte ens själv hade trott på det.
– Alltså, mitt mål för ett år sedan var väl att klara av ettan på ett år, så att säga. Min målsättning var att jag ville vara i Allsvenskan i år, sen om man kollat på antalet matcher jag har spelat i Allsvenskan i år så hade jag inte trott att det skulle vara så här många, säger Andrén till hockeysverige.se.

Foto: Bildbyrån/Petter Arvidson

Inför den här säsongen sågs han av de flesta – inklusive sig själv – som andremålvakt i Pantern, bakom utlånade Jonas Gunnarsson. Men med skador på Oscar Alsenfelt och Pontus Sjögren i Malmö hamnade Gunnarsson i en SHL-bur, och samtidigt kastades Andrén in i rollen som etta i Pantern. Han har tagit möjligheten med storm, och ligger på en imponerande fjärde plats i målvaktsligan med 92,7 i räddningsprocent.
– Jag var inställd på en 60/40-fördel till Jonas ungefär. Men sen när det i Malmö inträffade så öppnades ju en stor möjlighet. Inledningsvis gick det väl lite tyngre både för mig och för laget, en liten svacka, men så här i efterhand är man glad att den inträffade, om man säger så. Vi lärde oss mycket allihopa.
– Eftersom jag var mer eller mindre själv när han var borta så visste jag ju på sätt och vis hela tiden att jag kommer att spela nästa match också. Det gav en trygghet att veta att jag kunde lära mig av misstagen och veta att det är dags om två dagar igen. Så på det sättet öppnade det möjligheten, i stället för att göra en sämre insats och sen få sitta på bänken.

FICK KONTRAKT MED VÄXJÖ

Efter dominansen i ettan förra året belönades han med ett treårskontrakt med nygamla klubben Växjö, varifrån han under säsongen är utlånad till Pantern. Tanken var redan innan bläcket hade torkat på det nya kontraktet att det skulle bli en utlåning.
– Jag fick ju en rätt så klar plan från början. Jag är tacksam för det, för då kan man göra sig förberedd mentalt på hur det kommer att se ut redan innan man skriver på. Jag är nöjd med att gå igenom det här steget, jag gillar ordspråket ”skynda långsamt”. Hade jag varit i SHL i år hade jag definitivt suttit på bänken en hel del, och jag tror inte riktigt på att se och lära som en del förespråkar. Jag tror att det handlar om att spela.

Hur ser den planen för dig ut från Växjös sida?
– Det var mer hur det är tänkt under min kontraktstid, och det är ju att jag ska bli utlånad. Det är inte sagt att jag ska vara i Växjö förrän år tre på mitt kontrakt, sen är allt annat en bonus. Men mitt mål är så klart att ta mig dit redan nästa säsong. Det är det jag jobbar för dagligen, att ta mig dit ett år tidigare än mitt kontrakt säger.

Det är lätt att tro att du hade många erbjudanden efter förra säsongen, varför blev det just Växjö?
– Det fanns väl inget konkret, och sen när Växjö kom upp och jag pratade med min agent så var det väl så att han inte tog upp några allsvenska alternativ heller, så jag vet inte om det fanns något. Vi pratade aldrig om det i och med att SHL väger tyngre. Jag pratade väl lite löst med Malmö, men redan när Växjö dök upp från första början så var jag rätt klar över att jag skulle välja det. 

Det finns ju en annan som gått den långa vägen via division 1 och just genom Växjö till att bli en målvakt av högsta klass, Viktor Fasth. Har du fortfarande ambitionen att nå sånt som NHL och landslag?
– Absolut, annars skulle jag inte ens hålla på. Viktor har ju jobbat mycket med Anders ”Ankan” Svensson som jag också jobbade mycket med under min tid i Växjö, och då har jag fått en inblick i hur Viktor fungerar. Jag har försökt eftersträva lite hur hans karriär har sett ut, man måste inte spela junior-VM, pojklandslag och såna saker. Jag tror i stället på att gå igenom alla steg och känna att man är redo för att ta en förstaspade i nästa steg i stället för att se och lära.
– Så det är klart, jag har kollat jättemycket på det han har gått igenom och kan känna igen mig själv och den resan han har gjort. Sen var väl han lite äldre än jag var, men jag gillar verkligen den vägen han har tagit, det kan jag säga.

Stephan ”Lillis” Lundh har varit viktig för Panterns succé, enligt Andrén. Foto: Bildbyrån/Pär Olert

”VI MÅSTE HJÄLPAS ÅT I PANTERN”

Pantern är på alla sätt och vis den minsta klubben i Hockeyallsvenskan, med resurser därefter. En del av spelarna i klubben jobbar exempelvis fortfarande på sidan av.
– Vi har ju Oliver Widding Persson som har kvar sin tjänst, och avverkar 40 timmar i veckan på sitt jobb på olika sätt. Vi har (Patrik) Magnusson som pluggar, sen har vi (Carl-Johan) Sjögren och (Filip) Windlert som jobbar lite på förmiddagarna för att de kan. Så det finns en del som gör något vid sidan av också, och är väldigt tacksamma över att det går.

Att vara en så liten klubb kommer givetvis främst med nackdelar, men finns det några fördelar med det som du ser det?
– Fördelen är väl den att vi alla i föreningen måste hjälpas åt för att det ska funka, och det gör ju också att vi blir lite tajtare. Som exempel kan jag säga, från förra säsongen, direkt när jag kom hit från Växjö så fick vi två burkar färg och 15 penslar och skulle hjälpas åt att måla gymmet. Det gav ändå någonting, ”lös uppgiften” liksom. Det gör att vi som grupp är väldigt tajta, att vi måste genomgå sånt där. Det kanske inte är jättekul att göra allt sånt, men det är det som har fört oss samman väldigt mycket.

Hade du själv förväntat dig att ni skulle klara er så bra som ni har gjort i år, eller trodde du att det skulle vara större skillnad mellan serierna?
– Nej, jag trodde faktiskt inte på förhand att det skulle vara så stor skillnad. Det är klart att det går lite fortare och är lite smartare spelare, men på det stora hela så är det fortfarande samma. Vi hade många tuffa matcher förra året också, bland annat mot Troja och Västervik, som kanske också till viss del höll allsvensk klass. Så skillnaden är inte jättestor.

Vad är det som har gjort att ni som lag har gått så bra hittills i år?
– Det är nog att vi har hittat det som gjorde oss bra redan förra året. Vi jobbar som ett lag och vi jobbar hårt, vi ska aldrig förlora en match på att vi inte jobbar hårdare än motståndaren. När vi hade några förluster i rad så följde vi inte det, och då visade det sig också att vi kanske inte håller den individuella klassen. Det gäller att visa att vi är ett lag, och när vi gör det så är vi svårslagna.

Hur såg målsättningen i laget ut inför säsongen, handlade det mest om att hålla sig kvar i serien?
– Jag kan väl säga att ”Lillis” (Stephan Lundh), som tränare, inte gillar det här med att man bara ska gå ut och klara av något. Han gillar utmaningar, och hela gruppen gör det, så vi sa att vi vill komma topp åtta. Det är inte helt orimligt, men det kanske krävs mycket av oss för att nå det. Man måste jobba mot det för att ta sig vidare, om man bara försöker klara av något så avverkar man bara serien. Man måste ha någon utmaning som gör att vi vill komma till hallen varje dag och göra det lite bättre, och då tycker jag att åttondeplatsen är ett alldeles optimalt mål att jobba emot.

Du nämnde Stephan ”Lillis” Lundh, hur viktig är han som tränare för era framgångar?
–  Det är klart att han betyder jättemycket, framför allt märkte man det när det gick lite tyngre. Han brusade aldrig upp sig, utan det var fortfarande samma saker som gällde. Vi ska jobba hårt och vi ska jobba tillsammans. Det är liksom inget hokus pokus att vi ska göra 15 ändringar bara för att det går lite tyngre, bara göra allt det vi gör lite bättre och lite noggrannare. Han betyder massor för oss varje dag.