Det där sved – men den ljusnande framtid tillhör er, grabbar

Många nedstämda röster och tomma blickar, men någonstans i periferin också vetskapen om att ljusare tider kan vara på väg. Trots kvartsfinalsortin i Ostrava finns det anledning att vara upprymd över den nya generationens Tre Kronor.

OSTRAVA (HOCKEYSVERIGE.SE)
”Foppa”, ”Sudden” och ”Lidas” har sedan länge tackat för sig. ”Sedinarna”, ”Zäta” och Kronwalls håller sakta på att passera zenit medan Henrik Lundqvist fortfarande befinner sig där just nu. Men även långt bortom de tidiga 80-talisterna finns det hopp om att den generation som är väg att ta över har vad som krävs för att bära den fina svenska hockeytraditionen vidare. Det har årets VM blivit ett bevis på.

För även om gårdagens kvartsfinalförlust mot Ryssland sved blev turneringen i Tjeckien en glad påminnelse om att de unga spelarna som har förgyllt den svenska hockeytillvaron i JVM på senare år börjar mogna till den grad att man kan vara med och bidra på högsta internationella nivå.

I Prag och Ostrava var det de unga som drog laget framåt. Oliver Ekman Larssons backbriljans och Filip Forsbergs målskytte är naturligtvis de två tydligaste exemplen.

Men där finns också Mattias Ekholms attityd och ledaregenskaper, Elias Lindholms framfusighet och Victor Rasks allsidighet. Blandade egenskaper som fyller olika funktioner och förvissar mig om att svensk hockey har många fina år framför sig på den absoluta världstoppen.
– Det här har varit hur kul som helst, ett jäkla skönt gäng på och utanför isen och en jäkla moral i laget som vi visar när vi kommer tillbaka mot ryssarna, Förhoppningsvis får vi spela ihop mer i framtiden, sade Filip Forsberg när han försökte se det fina i kråksången efter nederlaget mot Ryssland.

Det får de mest troligt. Kanske redan om ett drygt år när World Cup, den självklara höjdpunkten på hockeyhorisonten, återuppstår i Toronto. Där har Tre Kronor alla möjligheter att mönstra ett drömlag av episka mått när den äldre och den yngre generationen möts för en sista stor turnering. Tänk bara på den helt sinnessjuka konkurrensen som det svenska backundret medför. Här ska alltså backar som Erik Karlsson, Oliver Ekman Larsson, Victor Hedman, John Klingberg, Niklas Kronwall, Jonas Brodin, Niklas Hjalmarsson, Alexander Edler, Oscar Klefbom, Hampus Lindholm, Mattias Ekholm, Adam Larsson och Anton Strålman – för att nämna några av många – göra upp om en handfull platser.

Det kommer att bli en och annan besviken stjärnspelare som inte kommer att få chansen i den där truppen. Men det är också en konkurrenssituation som tvingar spelarna att pusha sig till nya nivåer. 

Bredden på svensk hockeytoppen har sannolikt aldrig varit bättre och mycket tyder på att den kommer att fortsätta att vara riktigt god under en överskådlig framtid. Det gäller bara att odla en vinnarkultur med spelare som inte nöjer sig med andraplatsen – och framför allt inte kvartsfinalsortier på VM.

Just därför gladdes jag åt Anton Landers svordomar efter gårdagens förlust.
– Vi är absolut inte nöjda, vi ville ha mer. Nu åker vi ut i en kvart och det måste ses som en jävla besvikelse. Ryssarna är bra i dag, men vi har matchen och det är det som frustrerar mig så jävla mycket, sade timråsonen sammanbitet med flammande kinder och eld i blicken innan han också såg framåt:
– Nu har vi yngre fått vara med och känna på det här. Förhoppningsvis har vi lärt oss vad det handlar om – om vi får vara med igen.

Det hoppas och tror jag också.