Fem knäoperationer innan 24 års ålder – men det är yrkeslivet som hotar karriären

Blott 24 år gammal har Brynäs och Damkronornas forward Anna Borgqvist genomgått fem operationer på vänster knä. Trots det står hon nu inför sin femte VM-turnering. Hur många fler än så det blir vet hon inte. Inte beroende på knäproblemen, utan det stundande yrkeslivet. När hon tar sin lärarexamen i slutet av året väntar en ny verklighet som sätter hockeykarriären i fara.
– Någonstans vill jag fortsätta spela hockey, så man drömmer ju om att ha det som herrarna, att det är det enda jag behöver och att jag klarar mig på det, säger Borgqvist till hockeysverige.se.

ARLANDA (HOCKEYSVERIGE.SE)
Det står att hon är född och uppvuxen i Växjö, men när vi sätter oss ned för en intervju på Damkronornas hotell inför avresan till VM i Michigan får jag anledning att ifrågasätta uppgifterna. Anna Borgqvist har inte en tillstymmelse till småländska i sin dialekt, utan låter som om hon vore, född, fostrad och uppvuxen i Gavlerinken.
Hon skrattar när det kommer på tal.
– Jag flyttade till Leksand när jag var 16 och då övergick det nästan i dalmål. Sedan flyttade jag till Gävle och har varit där i sex år, så nu är den ännu mer frånvarande. Men småländskan kommer fram så fort jag pratar i telefon med farmor.

24-åringen har avslutat sin sjätte säsong med Brynäs SDHL-lag och har redan hunnit göra 228 matcher i damernas högsta liga. Det är anmärkningsvärt på flera sätt än ett. Kanske framför allt med tanke på hennes skadehistorik. Borgqvist har nämligen opererat sitt vänsterknä fem (!) gånger.

Det började med att hon slet av korsbandet under en JVM-turnering 2010. Därefter har samma knä fortsatt att strula.
– Jag blev opererad första gången då, men tre månader efter det kunde jag fortfarande inte räta ut benet. Det visade sig att skruven de hade satt in var alldeles för stor. De fick gå in igen och operera bort den. Sedan har jag haft problem med menisken två gånger om och sedan broskskador. Det har varit mycket, konstaterar hon nickande.

Trots de återkommande bakslagen har Borgqvist oförtrutet fortsatt att satsa på sporten hon älskar. Vägen tillbaka efter ingreppen har varit lång och tuff, men också inneburit små förbättringar som har gett henne hopp.
– Efter senaste operationen 2015 blev knäet mycket bättre. Jag fick bättre funktion i knäet efter det. Jag var vaken under den operationen och då frågade kirurgen om jag hade svårt att böja på knäet, och det hade jag ju. ”Jag förstår det”, sa han och lyckades åtgärda det. Det friska knäet är starkare så klart, men man lär sig mycket och har lärt mig mycket om min kropp i det här. Nu hämmar det inte mig som spelare.

Oroar du dig inte för hur det här ska påverka dig i framtiden?
– Jag hoppas inte att det kommer att hämma mig alltför mycket. Jag vill jobba som idrottslärare, så jag frågade läkaren om han trodde att de skulle bli ett problem, men det trodde han inte. Det ska gå att ha ett Svensson-liv, men ingen fotboll eller innebandy i korpen kanske. Det funkar liksom inte.

Det har aldrig varit nära att du har gett upp, att du inte tyckt att det varit värt all smärta och alla problem?
– Absolut, men så fanns OS 2014 där som ett mål, det var därför jag fortsatte, fortsatte och fortsatte. Sedan kände jag alltid att varje gång jag kom tillbaka till spel så gick det bra. Det var inte så att jag hamnade efter, utan jag presterade nästan varje gång. Det gjorde att man kände att man var bra, att man hade något att bidra med.

Foto: Ronnie Rönnkvist

”FICK HJÄLP AV MENTAL TRÄNARE”

Även om den senaste operationen gav en positiv förändring var det den som tog hårdast mentalt. Anna Borgqvist hade deltagit på OS i Sotji och hunnit spela hemma-VM i Malmö, där det hade blivit succé med fem mål på fyra matcher. Plötsligt fanns det inte lika mycket att se fram och satsa emot längre.
– Jag hade gjort ett OS och det var tre år kvar till nästa, så då var det tufft. Jag fick hjälp av en mental tränare via SOK (Svenska olympiska kommittén) för att komma vidare och inte hamna för långt ned i grottan. Det var jättebra.
– Vi satte upp små mål vecka för vecka, grejer som jag bekymrade mig över. Det kunde vara en sådan grej som att jag alltid tog mitt friska ben först när jag skulle upp för en trappa. Sådana små grejer hjälpte mig i vardagen.
– Hon hjälpte mig även att inse att jag måste komma bort från träningen och hockeyn ibland, tänka på något annat och umgås med nära och kära. En gång i veckan ”tvingade” hon mig att umgås med folk och göra något kul. Det var jätteskönt mentalt.

Anna Borgqvists karriär har överlevt fem knäoperationer, men det är oklart om den kommer att överleva ett annat ”hinder”. Nämligen arbetslivet. I slutet av året förväntas hon ta sin lärarexamen. Då kan förutsättningarna för en hockeykarriär på elitnivå förändras radikalt.
– Brynäs har projektet ”En bra start”, där man jobbar med barn och ungdomar. Ett alternativ är att kunna jobba där, vara inne i Brynäs organisation och kombinera det med hockey. Det är ett drömscenario för mig. Men annars, om jag ska jobba som lärare på heltid, då vet jag att jag inte orkar spela hockey, säger hon.

Att jobba som lärare kan ha sina fördelar med de olika loven som totalt sett ger lite mer ledighet än för andra arbetande. Men under terminerna är flexibiliteten väldigt liten och övertiden nödvändig för att hinna sköta sitt jobb på ett tillfredsställande sätt. Borgqvist inser att hon kan stå inför ett vägval.
– Jag hade praktik i tio veckor i höstas, fick testa på lärarlivet och det tar verkligen energi. Jag fick gå tidigare nästan varje dag eftersom jag hade träningar och matcher. De accepterade det, men är jag anställd kan jag inte bara säga att jag ska träna och sedan dra därifrån. Det är svårt, ett riktigt pussel.

Känns det jobbigt att tänka på det, att det kanske kommer att bli tuffare att fortsätta spela hockey framöver?
– Det är det. Någonstans vill jag fortsätta spela hockey, så man drömmer ju om att ha det som herrarna, att det är det enda jag behöver och att jag klarar mig på det. Det är inte så lätt att jobba som lärare på halvtid. Det är ett senare problem, men det är ett problem som kan dyka upp ganska snart.

Innan hon behöver bekymra sig över de stora frågorna i livet ska Brynäsforwarden njuta av sin femte VM-turnering. Att den spelas i Michigan gör det extra speciellt, tycker Anna Borgqvist.
– Det är självklart höjdpunkten på säsongen med landslaget. Framför allt när man får spela i USA eller Kanada. Det är större när det går därborta jämfört med någonstans i Europa. Det lockar folk när man spelar där. Det spelar ingen roll vilka det är på isen, det är alltid publik. Det ger en trevlig gemenskap och bra atmosfär. Det ska bli skitkul!