Trejden som fick deadlinen att gunga

Ännu en gång svalde vi hajpen och tillbringade åtskilliga timmar framför datorn i väntan på DEN STORA TREJDEN. Men precis som jag befarade blev Rick Nash kvar i Columbus Blue Jackets tröja och lika glada ska många vara för det. Jag vet att en del New York Rangers-fans gärna ville se honom på Manhattan, men som laget spelar just nu hade det varit mer skada än nytta att värva en spelare som Nash.

Rangers hade troligtvis tvingats ge ifrån sig Brandon Dubinsky och Michael del Zotto för att få Columbuskaptenen, spelare som är populära i omklädningsrummet och som även fyller en viktig funktion på isen. Om de hade försvunnit hade det garanterat skadat harmonin i laget.

För alla inblandade parter var det bra att Rick Nash förblev i Columbus. Jag förväntar mig att han kommer att bli trejdad lagom till draften, när säsongen är lagd till handlingarna och förhandlingsutrymmet hos intressenterna har ökat.

Ett tag trodde jag att årets trading deadline skulle gå till historien som den tråkigaste någonsin. Ja, så tråkig att vi faktiskt skulle prata mer om affärerna som kunde ha blivit av i stället för de som verkligen genomfördes.

Nu var det en trejd som kom att ändra på det. Jag pratar givetvis om den där rätt ansenliga affären mellan Buffalo Sabres och Vancouver Canucks som ramlade in i samma stund som jag själv började lägga NHL-snacket åt sidan och koncentrera mig på Modos match mot Frölunda i stället.

På sätt och vis är det inte jättechockerande att Vancouver valde att ge upp Cody Hodgson, trots att han besitter potentialen att bli en produktiv förstacenter i NHL. Med Henrik Sedin och Ryan Kesler framför sig i hierarkin fick 22-åringen inte den istid han behövde för att bli den spelare han kan bli. Den istiden kommer han definitivt att få i Buffalo, vars centeruppsättning är långt ifrån lika skräckinjagande.

Samtidigt råder det ingen tvekan om att Hogdsons potential vida överstiger den som Zack Kassian bär på. Kassian är en spännande powerforward, men han har ingen hög hockey-IQ. Han har alltför många gånger under sin unga karriär gjort sig skyldig till våldsamma tacklingar* mot huvudet på motståndare. Å andra sidan kanske det är precis den typen av tuffhet som Vancouver behöver för att matcha de mer fysiska lagen i ligan. Inte minst då Boston Bruins. Förhoppningen är antagligen att Kassian ska bli Canucks egen Milan Lucic.

* Den här tacklingen på Barries forward Matt Kennedy gav Kassian 20 matchers avstängning i OHL för två år sedan. Jag brukar kalla den hopptacklingarnas hopptackling.

Det är på modet att tala om vinnare och förlorare efter trading deadline. Tittar man på fenomenet historiskt kan man konstatera att det sällan är de stora trejderna som blir avgörande, snarare de små och rätt oansenliga. Ta fjolåret till exempel. Vem hade exempelvis vågat tro att Boston Bruins värvning av Rich Peverley från Atlanta Thrashers skulle bli en nyckel till Stanley Cup-titeln? Eller att Vancouver Canucks val att hämta in Maxim Lapierre från Anaheim Ducks skulle få en sådan effekt på lagets slutspelsframträdande?

Ska man leta liknande värvningar i år är det återigen just Boston Bruins och Vancouver Canucks jag väljer att fokusera på. Boston för att de lyckades värva Minnesotas mycket underskattade defensivspecialist Greg Zanon och Vancouver för värvningen av Samuel Påhlsson.

Bruins har redan ett ramstarkt försvar, men med Zanon får man ytterligare en viktig pusselbit i form av en offervillig back som är mästerlig på att täcka skott och döda utvisningar. Sådana krigare har en förmåga att växa sig viktiga i ett slutspel.

Vad gäller Påhlsson vill jag understryka att han inte är en lika bra spelare i dag som när han var en av nyckelspelarna i Anaheim Ducks Stanley Cup-vinnande lag 2007. Däremot tror jag att flytten från förlorarkulturen i Columbus till vinnarmentaliteten i Vancouver kommer att ge honom ett ordentligt lyft. Han är dessutom god vän med tvillingarna Sedin och kommer snabbt att växa in i laget. Med Påhlsson ombord blir Canucks starkare i tekningscirkeln och i boxplay. Jag tippar att han kommer att centra en tänkbar tredjekedja med Chris Higgins och Jannik Hansen, en formation som skulle få se mycket av motståndarnas bästa spelare.

Förlorare då? Just nu har jag svårt att se att Toronto Maple Leafs ska kunna ta sig till slutspel. Målvakterna James Reimer och Jonas Gustavsson har varit för ojämna och inte fått mycket till stöd av coachen Ron Wilson, som har gjort det till vana att skylla lagets förluster på den sista utposten. Nu var målvaktsmarknaden rätt begränsad i och med att Nashville inte ville trejda Anders Lindbäck samtidigt som prislappen på Josh Harding, Cory Schneider och Jonathan Bernier ska ha varit ”löjligt hög”, för att citera general managern Brian Burke.

Washington Capitals ser inte heller speciellt heta ut. Med Nicklas Bäckström uppsatt på långtidsskadelistan och Aleksandr Ovetjkin på tveksamt spelhumör är vibbarna kring laget inte speciellt positiva. Att byta ersätta Bruce Boudreau med Dale Hunter har inte fått någon större effekt på någonting i den amerikanska huvudstaden och i dagsläget är känslan att Capitals knappast överlever en första slutspelsrunda. Om man ens tar sig dit.

I väst skulle Calgary Flames ha behövt förstärka laget. I nuläget lever Flames alldeles för mycket på Miikka Kiprusoff och en stark förstakedja anförd Jarome Iginla. Bakom dessa herrar gapar det skrämmande tomt. Jag tror inte att Flames tar sig till slutspel den här gången heller.

Text: Uffe Bodin