Skyll inte Damkronornas misslyckande på utländska stjärnor

Meningen med den här krönikan är att få lite balans i debatten där många röster ger stöd åt teorin att om att bara SDHL-klubbarna skulle anställa färre utländska spelare, hade detta per automatik gett oss starkare Damkronor. Resonemanget går alltså ut på att fler svenska spelare i SDHL, och framför allt fler svenska spelare på viktiga positioner, ger förbundskaptenen ett större underlag ur vilket man kan plocka potentiella landslagsspelare.

En annan underliggande teori är det är på grund av dessa runt 100 utländska SDHL-spelare som Damkronornas kvalité har sjunkit så lågt att vårt landslag åkte ur dam-VM:s toppgrupp ner till division-1, det som tidigare kallades B-gruppen.

Detta resonemang kan även beskrivas som tesen om nollsummespel, ett i grunden pessimistiskt synsätt som går ut på att den enes framgång är alltid den andres förlust.

Sanningen är tyvärr att Sverige inte har tillräckligt många duktiga hockeytjejer och de som är landslagsmässiga håller inte den internationella klass som man måste förvänta sig av en svensk landslagsspelare, oavsett om det handlar om spelare i Tre Kronor, Damkronor, Juniorkronor eller ett annat svenskt hockeylandslag.

Låt oss försöka leda detta i bevis genom att följa kronologin i hur en klubb resonerar när man bygger ett lag. I ett idealfall – vare sig det handlar om Luleå, Brynäs, HV71, Djurgården eller en annan SDHL-klubb – så plockar en klubb spelare från de egna leden eller från närområdet. I synnerhet då det gäller en damklubb som inte har samma resurser att värva utifrån som en herrelitklubb.

16 av de 21 spelarna i SDE:s SDHL-trupp är utländska spelare.Foto: Bildbyrån/Maxim Thore

En egen produkt eller en spelare från orten eller landskapet är att alltid att föredra. Det är bra för klubbens självkänsla, ger bra PR, det är bra för lagsammanhållningen, med största säkerhet bra för att locka publik (släkt, vänner, vänner till vänner, arbetskamrater etcetera lockas till matcherna) och det är bra för ekonomin, för att klubben kanske då inte behöver fixa lägenhet, jobb och så vidare, och en närodlad spelare har troligen inte samma löneanspråk som en stjärna från Kanadas eller USA:s OS-lag.

Om man inte hittar spelare av nödvändig kvalitet i närområdet, är man tvungen att värva från andra svenska klubbar. Rent ekonomiskt är en sådan värvning fortfarande att föredra före en utländsk spelare. Man slipper betala för resor, andra omkostnader, internationella transferkort och man slipper att lägga mycket tid på scouting, kolla upp spelarens personlighet och kontakter med eventuella agenter.

Det är först när en klubb har tömt ut alla möjligheter att fylla sin trupp med kompetenta svenska spelare som man ser sig tvungen att värva från utlandet. Visst, även om svensk damhockey var på topp och vi producerade ett överflöd av kvalificerade spelare skulle de mest satsande SDHL-klubbarna vilja spetsa sina lag med en eller annan utländsk stjärna.

SAMMA SITUATION SOM I ENGELSK HERRFOTBOLL  

Men anledningen till varför de svenska klubbarna i snitt har tio utländska spelare var är just bristen på fullgoda svenska elitspelare. Det finns väl ingen som tror att SDHL-klubbar – med sina begränsade resurser och där en stor del av budgeten subventioneras av klubbens herrelitlag – föredrar eller av ren trots värvar spelare från andra länder, resurskrävande som det är.

Vi har alltså samma situation i svensk klubbhockey för damer som i engelsk herrfotboll. De som hävdar att det engelska landslagets totala brist på framgång sedan 1966 beror på att nästan alla kreativa roller hos de bästa Premier League-lagen innehas av icke-engelsmän, har fel. Anledningen till att klubbarna värvar utländska spelare till kreativa roller är att engelska spelare inte är tillräckligt bra utbildade.

Att svenska damspelare inte håller den klassen man ska förvänta sig av spelare som fått sin hockeyfostran i Sverige är anmärkningsvärt. Det är närmast en regel i alla lagsporter att ett lands hockeytradition och utbildningssystem, som av hävd fostrar högklassiga herrspelare, även fostrar damspelare av ungefär samma kaliber.

Om vi tittar på internationella ishockeyförbundets världsranking så har vi i stort sett samma situation på herr- som på damsidan. Alla länder som har bra herrlandslag, har motsvarande på damsidan. Och så är det i stort sett i alla lagsporter. För ett ge ett exempel på en avvikelse: I fotboll är USA:s damlandslag världsbäst, medan USA:s herrar är medelmåttiga.

Japan är rankade högre än Sverige på damernas världsranking.Foto: Bildbyrån

I världshockeyn har vi två avvikelser: japanskorna är duktiga (6:a i damernas världsranking) medan herrarna rankas så lågt som 24:a i världen och den andra diskrepansen står Sverige för. Tre Kronor är för närvarande fyra på världsrankingen, men det är så tajt i herrtoppen att ett lyckat VM eller OS kan direkt föra upp Sverige topp, där vi alltid hör hemma, ihop med Kanada, Ryssland, USA och Finland.

ALDRIG VARIT SÅ LÅGT RANKAT

Men Damkronorna ligger på en nionde plats i världsrankingen, naturligtvis bakom de nämnda toppnationerna men nu också även bakom Tyskland, Schweiz, Tjeckien och alltså Japan, länder som alla ser upp till Sverige vad gäller generell hockeyutbildning och organisation. Man kan också lägga till att ett svenskt hockeylandslag, oavsett kategori, aldrig har varit rankat så lågt som nia i världen sedan rankingsystemet infördes och att det är första gången som ett svenskt landslag inte spelar i någon av IIHF:s toppdivisioner i ett VM.

Detta är naturligtvis ett oerhört underbetyg åt alla som har och känner ansvar för svensk damhockey och dess utbildningssystem. Det är relevant för denna diskussion att påpeka att tillbakagången har varit kontinuerlig – och nästan kusligt konstant; sämre och sämre för varje år – sedan det sensationella OS-silvret 2006 i Turin. Förfallet började alltså innan SDHL och debatten om utländska importer, och att dagens situation med i runda tal hundra utländskor i SDHL är ett resultat av denna dramatiska kvalitetsförsämring av svenska damspelare.

Förutom den ovannämnda principen att kvaliteten på herr- och damlandslag nästan alltid går hand in hand, finns det en annan osviklig regel; en bra inhemsk liga ger ett bra landslag. För några veckor sedan pratade jag damhockey med Florence Schelling som med sina fyra OS, elva VM för Schweiz och även med tre säsonger i SDHL hos Linköping, anses av många som den bäste målvakten som damhockeyn har haft.

"TÄNK EFTER - DET ÄR SENSATIONELLT"  

Florence, som idag är sportchef hos SC Bern i NLA och som bidrog till att sno Damkronorna på OS-bronset i Sochi 2014, sade:

– SDHL är världens bästa damhockeyliga. Alla tjejer från alla länder vill spela i SDHL.

Tänk efter – det är sensationellt. Dels för att SDHL anses som damernas NHL vad gäller global attraktionskraft hos utövarna (vilken otrolig ynnest för svenska spelare och ära för svensk hockey!) och dels för att detta utgör ännu en avvikelse från en regel. Trots att vår inhemska damliga är av världsklass, är det svenska landslaget inte ens med i VM:s toppgrupp.

Så vad göra ur denna ytterst märkliga situation? Personligen är jag helt inne på att fler kreativa roller hos SDHL-lagen måste innehas av svenska tjejer. Men jag är lika övertygad att olika sorters kvoteringar eller begränsningar (för övrigt inte förenligt med rådande EU-lagstiftning) är inte rätt väg. Om en svensk tjej ska få en plats, måste hon ha gjort sig förtjänt av den. Att kvotera in inhemska spelare skulle dels göra SDHL-fattigare på världsstjärnor från andra länder (och minska ligans attraktionskraft hos publik, media och partners) och troligen inte göra landslaget ett dugg bättre.

Enda sättet att nå resultat är att se till att svenska hockeytjejer blir fler och bättre tränade. Processen måste ske parallellt där det ena ger det andra; fler och bättre tränade svenska tjejer gör att SDHL-klubbarna inte måste titta över Atlanten eller mot Centraleuropa för så många spelare. Då skulle detta resultera i ett plussummespel, d.v.s. att alla kan gynnas bara man jobbar rätt.

Till sist en stilla undran: Kort tid efter att Juniorkronorna var ett vitryskt stolpskott från att åka ur JVM:s elitgrupp 2002, tillsatte förbundets dåvarande utvecklingschef Tommy Boustedt en juniortemautredning som på några år vände den dystra utvecklingen vi då hade med vår juniorhockey.

Vem tar på sig ansvaret att tillsätta en damtemautredning?

SZYMON SZEMBERG
Artikelförfattaren är VD på den Europeiska klubballiansen, E.H.C. Han var tidigare informationschef på Internationella ishockeyförbundet (IIHF) 2001-2014, samt projektledare och sedermera COO på Champions Hockey League, 2014-2015.