”Nicken” som hjälpte Sverige till guld

Svenska guldhjältar genom tiderna – 1957 Tre Kronor var kraftigt nederlagstippat när de begav sig till Moskva för att spela VM 1957. Men en stark turnering av ett karaktärsstarkt lag gjorde att Sverige bärgade sitt andra guld. En av nyckelspelarna var Leksands back Vilgot Larsson. För hockeysverige.ses läsare berättar han om vägen till VM-guldet – och hur han offrade skallen för att stoppa en puck i mötet med Tjeckoslovakien. Det kanske mest oväntade av alla Tre Kronors VM-guld vanns i Moskva 1957. På tre år hade Sovjet blivit en stormakt inom ishockeyn med VM-guld 1954, silver 1955 och OS-guld 1956. Nu skulle guldet bara spelas hem inför rysk storpublik på Leninstadion i Moskva. Tre Kronor var så pass nederlagstippat inför turneringen att Radiotjänst till och med valde att spara pengar genom att inte skicka Lennart Hyland till Moskva för att referera turneringen. TT (Tidningarnas Telgrambyrå) valde dock att skicka Rune Sunkan Sundqvist som mot slutet av turneringen fick debutera som radioreferent. Kanada deltog inte efter att Sovjet hade invaderat Ungern året innan. USA:s lag satt på flygplatsen i New York klara för avresa mot Moskva då ett meddelande från deras utrikesdepartement sa att det inte skulle bli någon resa. Med andra ord låg motorvägen till guldet vidöppen för Sovjet. Den skridskoskickliga backen Vilgot Larsson var en av lagets riktigt stora hjältar genom att bland annat räddat ett skott med huvudet i matchen mot Tjeckoslovakien. Här bjuder hockeysverige.se er på hans resa till guldet 1957. Foto: Alfta Bild Vilgot Larsson. ”Jag hade spelat i VM 1955 och även OS 1956, så VM i Moskva var inte min första stora turnering. Däremot spelade jag inte tillsammans med Åke Lassas som jag gjorde tidigare. Det hade varit en föryngring i landslaget. Vi blev ganska hårt kritiserade efter fjärdeplatsen i OS i Cortina 1956. Flera etablerade och lite äldre spelare ställdes åt sidan till förmån för flera unga nya spelare. Garvis Määttä hade kommit med, Rolle Stoltz var ny liksom Eje Lindström och ett par till. Åke var ju nio år äldre än jag och tillsammans med bland andra Holger Nurmela, Lasse Svensson och bröderna Hans och Stig Tvilling fick han stanna hemma. Vi spelade fem matcher i England, en i Skottland och två i en turnering i Holland innan vi åkte till Moskva. Att vi just åkte till Holland och spelade berodde nog mest på att det fanns många amerikanska och kanadensiska NATO-soldater kvar där efter andra världskriget. Oftast var flera av dom här soldaterna väldigt duktiga hockeyspelare vilket vi inte minst visste från tiden i Leksand där vi ofta spelade matcher mot flygare från USA som var stationerade i Europa. Vi var inte speciellt betrodda inför turneringen och lagledningen hade nog inte så stora förväntningar på oss när vi åkte till VM. Sovjet hade visat klassen i Cortina-OS och att vi skulle kunna göra något åt dom på hemmaplan var det inte många som trodde. Åke var ju som sagt var inte med utan jag spelade back tillsammans med Hasse Svedberg. Vi blev ett bra backpar. Hasse var lite offensiv, så på det viset kompletterade vi varandra bra. Trots att Åke inte var med så var det i alla fall med en kompis hemifrån Leksand, Sigge Bröms. Han spelade inte den första matchen, men var sedan ordinarie och en av våra bästa spelare i turneringen. Många har talat om den så kallade nicken mot Tjeckoslovakien inför makalösa 25 000 åskådare. Det är väl på tiden att jag berättar vad som egentligen hände. Jag kastade mig för att täcka skott när Flodqvist hade lämnat målet. Den träffade mig i nacken och studsade över gallret bakom målet. Tanken var aldrig att jag skulle nicka bort pucken. Vi hade inga hjälmar på den här tiden. Ryssarna hade ju de här cykelhjälmarna som vi brukade kalla för sex varma korvar. Det var några gummiribbor som satt uppe på huvudet. Tumba kom med sin Spaps- hjälm (Svenska Produkter av pålitlig styrka) först något år senare. Det blev en del skador och efter det skottet hade jag plåster både i pannan och i nacken. Vi vann över Tjeckoslovakien med 2-0. Turneringen spelades både inom och utomhus. Tjeckerna gillade inte att spela utomhus eftersom isen blev för hård. Vi vann i alla fall matchen och sedan vann vi stort mot Finland. Fast Finland var inte speciellt långt framme inom hockeyn då vilket är lite märkligt eftersom jag tycker att finnarna har det rätta lynnet för att just spela hockey. Det har man om inte annat visat på senare år. I slutet av turneringen spelade tjeckerna oavgjort med ryssarna vilket gjorde att vi kände att chansen trots allt fanns där inför avslutningsmatchen mot Sovjet. Det var vi som slog ur underläge. Rinken hade man lagt på tvären inne på stora stadion i Moskva. Man ville få in så mycket folk som nu var möjligt. Det var 55 000 på plats, men jag tror att ryssarna hade störst problem med det. Vi behövde bara spela oavgjort med Sovjet i den sista matchen och efter första perioden såg det väldigt bra ut eftersom vi ledde med 2-0. I andra perioden gjorde Sovjet fyra mål och gick ifrån till 4-2. I tredje perioden började vi krypa närmare. När vi gjorde 4-3 och 4-4 fick dom publiktrycket mot sig. Ledde ryssarna var dom jättesvåra att tas med, men så fort de fick lite press på sig låste sig spelet och det var antagligen det som hände i den tredje perioden. När vi stod på prispallen efter matchen kom aldrig nationalsången igång. Då vände sig Lasse Björn om och sa: ”Vi tar ‘Helan går’, grabbar!”. Även om vi skrattade gott så klämde vi i när den svenska flaggan gick till topp. Lasse var nog stolt när han fick stå på det översta steget. Han var ju med redan 1953, men då var Åke Plutten Andersson lagkapten. Ett kul minne jag har från turneringen är vårt omklädningsrum. Där inne hade vi en flygel som vår läkare Bengt Axelsson satt och spelade på. Det var pampiga lokaler och stora fåtöljer där vi satt som kungar och jäste och lyssnade när Axelsson spelade dåtidens schlagers.” Fotnot: Tack till Lars-Erik Rönnkvist för hjälp med texten. Övre fr v: Sigge Bröms, Valter Åhlén, Eilert ”Garvis” Määttä, Sven Tumba, Yngve Casslind, Eje Lindström, Hans ”Stöveln” Öberg, och Hasse Svedberg Nedre fr v: Thord Flodqvist, Vilgot Larsson, Roland Stoltz, Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson, Lars-eric Lundvall och Nisse Nilsson. Foto: Rekordmagasinet. Tre Kronors lag 1957 Eliteprospects.com – Sweden P Spelare Född CM KG L/R Kontrakt G Yngve Casslind 1932-06-28 – – – G Thord Flodqvist 1926-08-05 – – – D Lasse Björn 1931-12-16 193 103 L D Vilgot Larsson 1932-05-03 – – – D Eilert Määttä 1935-09-22 – – R D Roland Stoltz 1931-08-01 188 85 R D Hans Svedberg 1931-09-06 – – – F Anders Andersson 1937-02-01 – – L F Sigurd Bröms 1932-01-10 – – L F Hans Eriksson 1932-11-24 – – L F Eje Lindström 1937-08-09 – – – F Lars-Eric Lundvall 1934-04-03 181 78 L F Nils Nilsson 1936-03-08 – – – F Ronald Pettersson 1935-04-16 183 82 L F Sven Tumba 1931-08-27 188 86 L F Valter Åhlén 1929-08-06 – – – F Hans Öberg 1926-11-21 – – R Medelålder: 79 år | Medellängd: 186.6 cm | Medelvikt: 86.8 kg Text: Ronnie Johansson

Â P	Spelare	FÃ¶dd	CM	KG	L/R	Kontrakt	Â
Â G	Yngve Casslind	1932-06-28	â	â	â
Â G	Thord Flodqvist	1926-08-05	â	â	â
Â	Â	Â	Â	Â	Â	Â	Â
Â D	Lasse BjÃ¶rn	1931-12-16	193	103	L
Â D	Vilgot Larsson	1932-05-03	â	â	â
Â D	Eilert MÃ¤Ã¤ttÃ¤	1935-09-22	â	â	R
Â D	Roland Stoltz	1931-08-01	188	85	R
Â D	Hans Svedberg	1931-09-06	â	â	â
Â	Â	Â	Â	Â	Â	Â	Â
Â F	Anders Andersson	1937-02-01	â	â	L
Â F	Sigurd BrÃ¶ms	1932-01-10	â	â	L
Â F	Hans Eriksson	1932-11-24	â	â	L
Â F	Eje LindstrÃ¶m	1937-08-09	â	â	â
Â F	Lars-Eric Lundvall	1934-04-03	181	78	L
Â F	Nils Nilsson	1936-03-08	â	â	â
Â F	Ronald Pettersson	1935-04-16	183	82	L
Â F	Sven Tumba	1931-08-27	188	86	L
Â F	Valter ÃhlÃ©n	1929-08-06	â	â	â
Â F	Hans Ãberg	1926-11-21	â	â	R
MedelÃ¥lder: 79 Ã¥r \| MedellÃ¤ngd: 186.6 cm \| Medelvikt: 86.8 kg

”Nicken” som hjälpte Sverige till guld

Senaste Nytt

Supportervärvningen lämnar efter elva matcher: ”Har inte presterat”

Spelarprofilerna har röstat – här är Malmös All star-lag

SSK säkrar landslagsback – spelar i kvällens derby

VM-svensken kopplas ihop med Vancouver Canucks

Kylington tillbaka i SHL – berättar om tuffa åren