Miraklet på is

Old School NHL – Ken Morrow

Dagens gäst i hockeysverige.ses serie Old School NHL hade en viktig del i en av de mest häpnadsväckande händelserna i hockeyhistorien. Backen Ken Morrow fanns på isen när USA – mot alla odds – vann OS-guld i Lake Placid 1980. För hockeysverige.se berättar han om sina minnen från den legendariska turneringen – och om sina år i dåtidens NHL-dominant New York Islanders.

Det är en stor ära för Old School NHL och Hockeysverige.se att idag presentera en intervju med en av spelarna från USA:s OS-lag från 1980. Ni minns säkert ”The miracle on ice”. Vår gäst, Ken Morrow, var en av Herb Brooks viktigaste försvarsstrateger i guldlaget och en av få som efter turneringen även fick en fin NHL-karriär. Inte nog med att Morrow vann OS-guld, han vann även Stanley Cup med New York Islanders fyra gånger och blev NCAA-mästare två gånger, vilket gör honom till en av USA:s mest meriterade backar genom alla tider.
– Jag växte upp i en liten stad som heter Davison i Michigan och ligger strax utanför en större stad vid namn Flint. Just Flint är en väldigt bra stad om man gillar idrott, och framför allt hockey. Men vi reste även väldigt mycket till Detroit och även upp till Kanada för att spela då det var mycket bättre konkurrens och motstånd där.

Spelade dina syskon också hockey?
– Min storebror spelade hockey hela vägen upp till college. Vi spelade en hel del tillsammans då vi var yngre. Men då vi kom upp till college spelade vi i stället emot varandra, men det gick bra det med (skratt).
– Jag har en syster också men hon har aldrig spelat hockey och inte heller några andra sporter.

När det var dags för Morrow att kliva upp på High School och välja skola blev det inte skolgång i hans hemstad Davison.
– Nej, det stämmer. Året innan hade jag spelat för Detroit Juniors i en juniorliga i Michigan.
High School-hockeyn var inte speciellt bra i Michigan så jag valde helt enkelt att försöka hitta en bättre skola någon annanstans, vilket jag gjorde.

Valet föll på Bowling Green University, varför?
– Jag gillade tränaren, Ron Manson, på Bowling Green. Men även avståndet till min hemstad kom att betyda en del då jag valde skola. Från Bowling Green hade jag bara två timmars bilresa hem.

Under sina fyra säsonger på Bowling Green University vann Ken Morrow, tillsammans med bland andra blivande NHL-spelarna Brian MacLellan och George McPhee, collegemästerskapet tre gånger och säsongen 1978/79 utsågs Morrow dessutom till CCHA:s Player of the Year.
– Bowling Green hade rekryterat och utbildat en väldigt bra grupp av spelare som höll ihop under fyra säsonger. Vi vann CCHA tre gånger och NCAA två gånger vilket är fantastiskt fina minnen för mig.
– Jag valdes säsongen 1978/79 till hela CCHA:s bästa spelare precis som du säger. Att jag fick priset var en väldigt stor överraskning för mig, speciellt eftersom jag var back.

Minnen för livet

Foto: Getty Images

Inför OS i Lake Placid 1980 anställde det amerikanska hockeyförbundet den tidigare OS-spelaren för USA 1964 och 1968, Herb Brooks, för att förbereda och leda ett ungt gäng collegespelare genom turneringen på hemmaplan. Tidigare hade Brooks bara coachat University of Minnesota och från den skolan kom även flera av lagets spelare, bland andra blivande NHL-spelarna Mike Ramsey, Neal Broten och Rob McClanahan.

Herb Brooks hade även bra koll på den då 23-årige Ken Morrow eftersom universiteten i Minnesota och Bowling Green möttes frekvent.
– Jag blev givetvis väldigt glad då Herb Brooks ringde mig och sa att jag var aktuell för att representera USA i OS, det var ju en dröm som kunde gå i uppfyllelse. Första dagen på lägret minns jag mycket väl eftersom jag var väldigt nervös (skratt). Trots det gick det bra och efter väldigt tuffa men även väldigt roliga förberedelser kom jag med till OS och det är som ni förstår en turnering som jag aldrig kommer att glömma.

USA inledde turneringen med att spela oavgjort, 2-2, mot Sverige. Sture Andersson gav Sverige ledningen. David Silk kvitterade till 1-1 innan Thomas Eriksson gav Sverige ledningen med 2-1. I slutet av matchen kvitterade Bill Baker och fastställde slutresultatet till 2-2.
– Varken vi i USA eller Sverige gjorde någon speciellt bra match. Matchen spelades dagen innan invigningen och hallen var inte ens fullsatt. Vi visste att vi var tvungna att ta minst en poäng mot Sverige om vi skulle ha en chans att ta medalj i turneringen. Sverige ledde med 2-1 när det var trettio sekunder kvar och Herb chansade med att ta ut målvakten. Vi gjorde 2-2 och lyckades sedan hålla det resten av matchen. Det här målet var nog det viktigaste vi gjorde i hela turneringen.

Efter en sensationell vinst över Tjeckoslovakien med hela 7-3 och vinster över Norge, 5-1 (Morrow gjorde både mål och assist), Rumänien 7-2 (assist av Morrow) och Västtyskland 4-2, där tyskarna för övrigt ledde med 2-0 länge, väntade slutspel och en inledande match mot Sovjet. Krutov gjorde 1-0 för ryssarna. Schneider kvitterade varpå Makarov gjorde 2-1 för Sovjet. Underbarnet Mark Johnson kvitterade ryssarnas ledning ånyo men Maltsev gjorde 3-2. I sista perioden skede dock det omtalade ”Miracle on ice” då USA vänder matchen till en 4-3-seger genom mål av Mark Johnson och Mike Eruzione.
– Jag minns att jag under matchen mest tänkte att Sovjet kommer öka farten snart och göra en massa mål som de brukar göra. I tredje perioden började nog vi alla i laget först att det var nog ingen omöjlighet att det här skulle gå vägen och att vi skulle slå det här stjärnlaget från Sovjet.

”Tog ett tag att smälta känslan”

Foto:

Varför vann USA matchen mot Sovjet och senare hela turneringen?
– En stor anledning var att Herb Brooks hade förberett oss så bra och byggt upp vår kondition på det sätt han gjorde genom all hård träning vi lagt ner tidigare under säsongen. Vi vann faktiskt alla tredjeperioder i turneringen utom mot Sverige (oavgjort), något som kom att avgöra väldigt många matcher åt oss. Sedan trodde inga på oss innan turneringen utan vi fick slå lite i underläge mot alla lag vilket passade oss väldigt bra.

Hur var de sovjetiska spelarnas reaktioner efter matchen?
– Jag såg inte att det visade några känslor alls. De flesta såg helt förstummade ut.

Var det svårt att ladda om batterierna mot Finland i sista matchen?
– Nej, vi visste att vi var tvungna att hitta ett sätt att slå Finland om det skulle bli OS-guld till USA. Vi låg som vanligt under med inför tredje perioden (1-2). Men där gjorde vi 3-0, vann matchen och blev olympiska mästare.

Kan du beskriva känslan då det stod klart att ni hade spelat hem guldet?
– Det var en mycket upphetsad stämning som ni förstår (skratt). Många hade misstrott oss innan turneringen och sa att vi inte skulle ha en möjlighet att vinna vilket gjorde känslan att vinna än mer speciell. Allt var ju som en virvelvind, alla var unga och det tog faktiskt ett tag att smälta och förstå att vi var olympiska mästare.

Fick du en pratstund med USA:s dåvarande president, Jimmy Carter, efter guldet?
– Jag har en bild hemma där Jimmy Carter och USA:s first lady (Rosalynn Carter) kom förbi och sa hej. Efter det fick vi äta middag med en hel del andra kongressledamöter i Vita Huset.

”En overklig upplevelse”

Foto:

Ken Morrow hade redan två år tidigare representerat USA i en stor turnering då han kallades till VM-spel.
– Jag fick ett sent samtal om att USA ville att jag skulle komma till Prag för att delta i VM. Det här var 1978 och jag gick fortfarande på college. Min säsong hade slutat en månad tidigare och jag hade inte räknat med att åka över för att spela ett VM.
– Jag hoppade på ett flyg hemma i USA som landade vid middagstid i Prag. Första matchen spelades redan samma kväll. Vi spelade mot Sovjet och det stod 4-4 när det var femton minuter kvar, men vi förlorade med 9-4. En helt overklig upplevelse.

USA slutade sexa och det här var även första turneringen där Ken Morrow spelade tillsammans med Mark Johnson.
– Mark var vår bästa spelare vid OS 1980 och han var verkligen en fantastiskt bra spelare och bra kamrat. Både Mark och jag är ganska tystlåtna men trots det pratade vi och umgicks en hel del i samband med turneringarna vi spelade tillsammans.

Visste du redan innan OS i Lake Placid att du skulle spela för New York Islanders efter turneringen?
– Ja, Bill Torrey, New York Islanders general manager, hade meddelat mig att jag skulle få chansen att spela i NHL när turneringen var över.

Minns du vem som spelade vid din sida på backplats i debuten?
– Självklart, Denis Potvin. Han hade varit skadad länge men gjorde sin första match efter ett långt uppehåll.

Gillade svenska lagkamraterna

Foto:

Redan under sin första säsong i New York Islanders vinner Ken Morrow Stanley Cup. Islanders, med bland andra svenskarna Anders Kallur, Stefan Persson och Bob Nystrom i laget, besegrade Philadelphia Flyers i finalen med 4-2 i matcher.
– Det var en otroligt spännande finalserie där Nystrom avgjorde med sitt övertidsmål i sjätte matchen. Jag var även väldigt trött, orkeslös och nog mest glad över att säsongen var slut efter den matchen. Min säsong hade varit väldigt tuff med matcher och turneringar väldigt tätt inpå varandra.
– Bobs 5-4 mål i den sjätte finalen såg jag faktiskt aldrig eftersom jag satt på bänken med huvudet nedåt för att försöka hitta andan igen eftersom jag var helt slut. Men när jag hörde publikens vrål slängde jag mig över sargen och i Bryan Trottiers armar och bara skrek av lycka. Det känslan kommer jag aldrig glömma, vilken fantastisk lycka!

New York Islanders vann Stanley Cup fyra år i rad, vilket i sig är en fantastisk prestation. Men, Ken, vad var styrkan med det här laget?
– Islanders hade draftat väldigt bra och unga spelare under flera säsonger. Killar som ledningen i klubben byggde laget kring och fick att växa samman under flera år. Det fanns inga free agents vid den här tiden så klubben hade det mycket lättare än idag att hålla samman laget. Även stabiliteten i ledarorganisationen med Bill Torrey och Al Arbour var en stor anledning till att Islanders var så här bra under många år.

Under dina år i New York Islanders spelade du bland annat med svenskarna Anders Kallur, Stefan Persson, Tomas Jonsson och Mats Hallin. Beskriv de här killarna som spelare och lagkamrater.
– Alla hade väldigt stor del i framgångarna för Islanders under åttiotalet. Anders och Stefan kom dessutom över till NHL när det fortfarande inte var speciellt många européer i NHL.
– Anders hade bra fart i spelet och var mycket skicklig på att döda tid i numerärt underläge. Stefan var en väldigt bra offensiv back som vi hade mycket nytta av som quaterback i powerplay. Tomas var en väldigt spännande och begåvad offensiv back. Men Tomas var även mycket säker och skicklig i defensiven och väldigt underskattad som spelare. Mats var vårt ”Swedish Goon” (skratt). Han var stor och tuff men kunde även chippa in med några mål då och då. En fantastisk lagkamrat att ha i omklädningsrummet.

Har du kontakt med dem fortfarande?
– Anders jobbar ju fortfarande åt Islanders så han träffar jag några gånger om året. Stefan har varit med på några återträffar med gamla laget och Mats har jag träffat när jag varit ute och scoutat spelare. Tomas däremot har jag inte träffat på många år nu.

Du vann alltså fyra Stanley Cup-titlar mellan åren 1980 och 1983. Vilken av titlarna vann ni lättast?
– Oj, det är en svår fråga, Ronnie. Men man kan väl säga att de två sista vinsterna var lite speciella eftersom vi dominerande de åren och vann finalerna mot Vancouver och Edmonton med 4-0 i matcher.

Foto: Getty Images I dag jobbar Ken Morrow kvar i New York Islanders organisation.

Ken Morrow spelade för New York Islanders fram till och med 1989 då han lade skridskorna på hyllan.
– Det var faktiskt aldrig aktuellt att jag skulle spela i någon annan klubb än Islanders. Jag spelade där fram till och med 1989 då mina knäproblem gjorde att jag inte kunde hålla uppe samma fart i spelet som jag hade gjort tidigare.

Vid Canada Cup 1981 spelade Ken Morrow sin sista stora internationella turnering. USA blir utslaget av Kanada i semifinalen.
– (Skratt) Du, den turneringen minns jag nästan ingenting ifrån, tyvärr. Men det har alltid varit en ära att ställa upp för USA.

Hur ser Ken Morrows liv ut idag?
– Jag jobbar åt Islanders så jag är mycket involverad i hockeyn. Har tre barnbarn och massor med härliga minnen från mina år som spelare. Så man kan väl säga att jag har ett väldigt bra liv.

Text: Uffe Bodin