Mina rader om Stefan Liv

Vi kan väl säga att jag inte är först på pucken när det kommer till att skriva om flygolyckan som kostade ett helt hockeylag. Men nu är det ju som det är med den saken.
Det är snart tre veckor sedan och det har fortfarande inte gått en dag utan att jag tänkt på Stefan Liv på ett eller annat sätt.
Jag tänker på hans fru. Hans barn. Hans övriga nära. På hans vänner. Folk som mår betydligt sämre än vad jag själv gör och som därmed gör det svårt att greppa hur jobbigt andra har haft det, med tanke på att det varit den tyngsta perioden jag haft själv i mitt liv. Det går liksom inte föreställa sig hur tungt det måste ha varit, och är, för dom.

Jag må vara tämligen gammal. Så gammal att man borde ha någon i sin närhet som borde ha gått bort vid det här laget. Men det har jag inte.
Stefan Liv var den första jag känt som gått ur tiden.

Jag kan inte påstå att jag kände honom speciellt bra. Jag träffade honom aldrig. Däremot har vi snackat åtskilliga gånger under det senaste åren.
Från det att han flyttade till Ryssland och fram till veckan före tragedin hade vi ganska tät kontakt, inte minst under fjolårets säsong.

Han hörde av sig tidigt redan förra säsongen när jag hade skrivit ett blogginlägg inför säsongen. Sedan fortsatte vi dividera en del mejlledes. Jag försökte bland annat få honom att blogga hos oss istället för att köra på blogspot och initialt tackade han ja ganska snabbt och allt var helt klappat och klart.
Han sa att han haft flera erbjudanden från i princip varenda tidning av värdighet i landet som ville samma sak, men att han inte kände att exempelvis XP eller AB var ett ställe där han kunde komma till sin rätt. För han ville ju skriva på ett sätt som var, ja… speciellt. Han ville skriva med den rätt twistade humor han hade. Jag sa till honom att ”Du kan skriva hur du vill på Hockeysverige. Du ser ju ingen censurera all skit jag skriver” sa jag till honom. Han garvade och insåg att det stämde ju.
Det enda som saknades var en introduktionsintervju… men precis i den vevan tappade han lite grann suget på att blogga och tackade nej. Han förklarade att om han ska köra så vill han kunna köra fullt ut. Bidra med något och göra det konsekvent.
Han fortsatte ju köra sin andra blogg ett par månader även efter det här, men det märktes att han tappat suget och inläggen kom mer och mer sällan innan han lade ner den helt.

Men vi fortsatte förstås hålla kontakten under säsongen och dividerade en hel del om det mesta på Skype.
Vi snackade mycket KHL, Elitserien, tennis och NFL. Han visade sig ju nämligen ha ett ganska stort NFL-intresse, något han förstås hade byggt upp under sitt år i USA.

Han var ständigt intresserad av att lära sig saker. Diskutera om allt möjligt. Få veta vad jag tyckte om det ena och det andra. Vilja veta vad jag tyckte om vad han tyckte.
Vi hade ett bra år. Det är just det som gör allt så jobbigt för min del. Även om vi långt ifrån stod varandra speciellt nära, så känns det ändå som att jag förlorat en bra vän.

Sista gången vi snackade var veckan före kraschen. Då hade vi inte snackat på hela sommaren, så då hade vi ett långt samtal för att jag behövde ta igen allt jag missat. Som hans bröllop exempelvis. Och han berättade glatt om det, förstås.
Han var en av, tydligen ganska få, som förstod min kanske inte alltid helt genomallvarliga approach, så han lyckades garva åt faktumet att jag förklarade att min inbjudan till bröllopet tydligen kommit bort på posten.

Han berättade även om varför han valt just Jaroslavl, även om jag nu visste varför egentligen. Han hade haft ett par erbjudanden med högre lön på andra ställen, men ville till Jaroslavl av två ganska enkla anledningar.
Dels chansen att vinna mästerskapet. Det var vi rörande överens om att dom faktiskt hade ganska stor chans att göra. Jag konstaterade åt honom att det var ganska troligt att dom skulle vinna västra konferensen med det laget dom hade, och att eftersom västra konferensen är mycket sämre än den östra så skulle man troligen också samla flest poäng av alla lag och ha fördel av hemmaplan i en eventuell finalseries eventuellt sjunde match.
Han hoppades att jag skulle ha rätt.

Han förklarade även fördelen av familjesituationen. Han skulle ju, återigen, bo ensam i Ryssland och ta över Anna, Herman och Harry med jämna mellanrum när man hade längre svep av hemmamatcher.
Till Novosibirsk var det flyg till Moskva, sedan en lång väntan på anslutande flyg och därefter en ny flygresa till Novosibirsk på fem timmar En seg resa man inte gärna vill sätta sig och ta själv med två små barn.
Till Jaroslavl handlade det om flyg till Moskva och därefter ingick det i alla Jaroslavlsspelares avtal att klubben helt enkelt hämtade upp familjemedlemmar på flygplatsen och körde de tre timmarnas resa till Jaroslavl.

Han undrade när jag skulle komma till Ryssland och göra en reportageresa kring KHL. Jag svarade ”när du blivit så stor i Jaroslavl att du kan beordra klubben att skicka bil till Moskva för att hämta upp mig på flygplatsen”.

Noterade för övrigt redan när kraschen var ett faktum att någon idiot snabbt var inne med en kommentar för att håna faktumet att jag bloggat om hur snälla och världsbäst alla personer som dör alltid är.

Och det klart att man som näthatare kan tycka att det är jättekul att förklara det just när alla sitter och förklarar hur godhjärtad Stefan Liv var.
Men faktumet är ju att det också understryker precis vad det är jag menat med just dom här blogginläggen.

Vid många andra dödsfall har det ju handlat om att någon krystat ur sig just den där frasen och sen har media varit snabbt på att lyfta ut just den kommentaren från just någon enstaka person som sagt det. Därför framstår alla som så jävla bra så fort dom dött. Och det gör ju också att när folk säger samma om Liv, så framstår det ju gärna som ”men så låter det ju alltid”.

Men om ni tänker på skillnaderna i nyanserna här, så ser ni hur mycket det skiljer. Här är det inte någon enstaka person som säger så. Här säger alla personer exakt samma sak och fokuserar hela sina uttalanden runt Stefan Liv som person.

Dessutom: Stefan Liv var förstås väl medveten om vad folk tyckte om honom. Att han var en omtyckt person. Det var inget folk bara fick för sig att slänga ur sig när han omkom, utan det är saker han fått höra åtskilliga gånger under sitt liv. I motsats till många andra, som mest får skit fram till dom dör och därefter blir hyllade.

Att Stefan Liv var en bra person kan ju dessutom med fördel konstateras genom mina sista meningar till honom:
”Hör gärna av dig snart igen. Det är alltid trevligt att snacka med dig”

Så säger/skriver jag aldrig någonsin till någon överhuvudtaget.

Rent sportsligt känner jag att det inte finns så mycket jag kan tillägga runt Stefan Liv som inte redan har skrivits. Ni som följt min blogg genom åren vet att jag gillat Liv som målvakt och hur jag fått försvara honom mot gänget som konstant valt att tycka att han dels är överskattad eller en målvakt som lever på tur, vilket man ju redan för fem år sedan kunde börja slänga undan som en myt likt den kvarlevande myten om hur Henrik och Daniel Sedin bara snurrar i sarghörnen.

En annan sak som jag uppskattade med Stefan Liv var hans kunskap inom hockeyn. Uffe var inne på hans statistiknördiga ådra i sitt blogginlägg tidigare.
Då nämnde han inte ens gången då han själv var framme och snackade med Liv efter att han slagit elitserierekordet i antal nollor.

Liv höll nollan mot Frölunda borta. Jag messade Uffe och förklarade att ”Nu har Liv slagit elitserierekordet i nollor. På riktigt”. Uffe uppmärksammade Liv på det, men det hade han redan koll på. Vilket ju var ganska kul eftersom all annan media redan hade gett honom rekordet långt innan.

Det gjorde man, som så många gånger förr, när han gick förbi Jarmo Myllys i nollor för Elitserien och slutspel.
Men Stefan Liv visste förstås bättre än så. Han visste att göra skillnad på äpplen och päron. Där och då vann han också en stor skopa respekt i min bok. Och jag tror säkert att Uffe vann det samma i Stefan Livs.

Men jag är glad att Stefan Liv valde att avstå VM i våras för att lägga den tiden på familjen istället. Där snackar vi om att han, om han åkt och spelat VM, hade kastat bort 1,5 månad av familjetid. Med facit i hand är det ju bara att konstatera att det beslutet han tog där och då är det bästa beslutet han tog i sitt liv.

För lillknatten Harry är det väl inte säkert att minnet av Stefan från den här våren/sommaren han varit hemma blir så jättestarkt. Han är förmodligen för liten för att minnas. För liten för att lägga det här på minnet för framtiden. För den äldre knatten Herman och frun Anna däremot kommer faktumet att VM ratades och man fick 1,5 månad extra familjetid tillsammans att vara ovärderlig och betyda så otroligt mycket mer än någon trodde just där och då.

Text: Robert Pettersson