”Det var ett krig att ta sig igenom vissa dagar”

Han har plågats av skador de senaste åren, men förra säsongen fick tidigare Leksandsbacken Mattias Nilsson hålla sig hyfsat skadefri. När allt skulle avgöras tvingades dock 25-åringen titta på från sidan – skadad.
– Det var ett krig att ta sig igenom vissa dagar eftersom jag ville vara på isen, säger Nilsson till hockeysverige.se.

LEKSAND (HOCKEYSVERIGE.SE)

2017 återvände Mattias Nilsson till Leksand efter tre säsonger i Timrå. Det skulle visa sig bli en tid med massor av glädje, men också många uppförsbackar i form av skador.

Efter den gångna säsongen stod det också klart att det inte skulle bli någon fortsättning i klubben, men han fick trots allt det bästa tänkbara slutet då han var med om att ta tillbaka Leksand upp till SHL.
– Det har varit fantastiskt att vara tillbaka för att spela i Leksand igen. Någonting jag sade redan då vi flyttade härifrån 2014 var att mitt mål var att komma tillbaka till Leksand igen. Jag har alltid hållit på Leksand och det är laget i mitt hjärta, säger Mattias Nilsson då vi ses för en intervju hos han och hans sambo Olivias hem i centrala Leksand.
– Egentligen var jag klar för Timrå en säsong till, men det blev lite tvära kast när Leksand hörde av sig. Då var det inte mycket att tveka på. Klart att jag hade hoppats på att det skulle bli längre än två säsonger, men det är så här branschen är och det finns inga ”hard feelings”. Det har varit en upp och ner-tid här med skador och gått lite tungt, men jag krönte senaste säsongen med en väldigt fin avslutning.

”FÖRSÖKT SE DET POSITIVT”

Vi har nästan setts mer på läktaren än du varit på isen senaste två säsongerna, hur har du hanterat alla skador mentalt?
– Klart att det tidvis har varit jobbigt eftersom jag vill så mycket hela tiden. När det börjat gå bra så har jag fått börja om lite tack vare skadorna.
– Sedan har jag försökt se det positivt från läktaren. Man ser allt på annat sätt därifrån. Sedan har jag försökt njuta när jag varit på isen, men det är en ganska svår grej. Jag har pratat med många spelare som säger att man ska passa på att njuta, men man gör inte det då man väl är där eftersom man har allt fokus på att prestera. Jag har i alla fall försökt intala mig själv att ta vara på tiden när jag är hel.

Blev det lite av en ond cirkel att först spela väldigt bra för att sedan hela tiden tvingas börja om efter dina skador?
– Speciellt de senaste två säsongerna, men även den sista i Timrå. Första säsongerna i Timrå gick helt okej, men den sista var den som gick bäst. Jag fick spela mer och mer samtidigt som jag tog för mig bättre. Det blev lite halvskador där också så jag var borta några veckor och för att sedan börja om.
– När jag kom hit till Leksand spelade jag sex, sju matcher på försäsongen. Sedan gick foten sönder. Då var det en lång rehab. Dessutom slog jag upp den skadan ett par gånger. Då fick jag verkligen börja om från noll. Vi fick även en ny tränare (Leif Carlsson). Då blev det ännu mer att börja om, säger Mattias Nilsson med en djup suck.

FOTO: Nils Jakobsson/Bildbyrån

FICK SE KVALDRAMAT FRÅN LÄKTAREN

Under första säsongen efter återkomsten till Leksand spelade Mattias Nilsson bara 15 matcher i Hockeyallsvenskan.
– Den här säsongen, vilket jag tycker var mitt bästa och det kändes bra på isen, började det krångla redan i början av november. Sedan var det inte så många luckor att återhämta sig på.
– Det blev även väldigt frustrerande i slutet trots att det roligaste var kvar med playoff och allt sådant….

Mattias Nilsson tystnar lite innan han fortsätter:
– Det var ett krig att ta sig igenom vissa dagar eftersom jag ville vara på isen. Tyvärr njöt jag inte fullt ut av att vara det eftersom jag hade fullt sjå att få kroppen att hålla ihop någorlunda.

Hur mådde du i slutet då du fick följa avgörandet mot Mora från läktaren?
– Det var inte bra. Både en spricka i en fot och en dålig ljumske, då var det lite halvsvårt. Jag kom till gräns då det inte gick längre. Någonstans insåg jag att det inte fungerade längre. Jag prövade i en match mot Mora och gav det också några dagar för återhämtning, men det höll inte.
– Det var ganska psykiskt jobbigt. Samtidigt satt jag på ett utgående kontrakt och ville visa att jag skulle vara kvar och spela för att gå upp. Det var tufft att missa matcherna mot Mora, så var det.
– Samtidigt är det något som hör till sporten. Det gäller att hanterade det bra.

”VI VAR VÄLDIGT SVÅRSLAGNA”

Tre säsonger där du haft skadeproblem måste ha tagit ganska ordentligt på dig mentalt?
– Första säsongen i Leksand spelade jag bara 15 matcher då jag gick med den där ”skon”. Förra säsongen missade egentligen inte så många matcher, men det var några matcher som var lite hit och dit. Under en hel del matcher blev jag frustrerad eftersom jag inte kunde åka fullt ut.
– Även om jag kan tycka det fungerar bra att spela då man är halvskadad eftersom man då spelar enkelt blir det ändå mentalt jobbigt när jag inte kunde köra fullt ut. Jag är också sådan som person, att jag vill köra 100 procent.

Ni går mot alla odds upp till SHL trots att inledningen av säsongen var usel, när kände du själv att ni nog skulle kunna fixa det?
– I slutet av playoff när vi vann mot Västerås. Vi fick en väldigt bra start och kunde rida på den vågen lite. När vi sedan vände nere i Karlskrona som var avsågade, vi vann efter sudden då vi kvitterat rätt sent, kände jag att vi var väldigt svårslagna.
– Ofta går lag som gör sådana här vändningar väldigt långt eftersom det stärker gruppen. Vi var också inne i ett bra flyt och mycket bara rullade på.
– När vi sedan krigade ner i AIK där nere, visst dom hade ganska mycket spelövertag, men vi slet verkligen för varandra. Kommer man till den punkten räcker det ganska långt.

FOTO: Daniel Eriksson/Bildbyrån

HYLLAR MELIN: ”KOM IN MED ETT VÄLDIGT LUGN”

Leksand vann sedan första matchen mot Mora på bortaplan.
– När vi gick in mot Mora hade vi ingenting att förlora. Det var bra av Roger (Melin), han sa till oss tidigt att vi skulle lägga över all press på Mora och inte gå ut i media och surra. ”Låt dom vara kaxiga så slår vi underifrån istället”. Det passade oss väldigt bra.
– Första matchen spelade Mora mycket bättre än oss. Då kände jag att det här kunde bli väldigt tufft i sju matcher. Samtidigt gällde det att vinna matcherna. Hur det sedan såg ut var en annan sak.

Vad händer egentligen med gruppen efter tränarbytet?
– Roger kom in med ett väldigt lugn. När man sparkar en tränare blir det också för oss i laget att komma upp till bevis. Nu hade man gjort en förändring och vi kände att någonstans har man någon sorts heder också, att det var dags att ta tag i det.
– Det finns olika anledningar till att man sparkar tränare, men man har också ett ansvar som spelare. Det är inte bara en tränares fel. Sedan ska det inte behöva gå så långt som det gjorde, men nu gjorde det så och det behövdes. Samtidigt tror jag då att polletten trillade ner hos många.
– Sedan tycker jag att Roger kom in och satte krav på ett helt annat sätt. Inte med skrik och så utan med tydliga krav. Spelade man inte bra så fick man kanske inte spela sista perioden. Jag tycker att det var under hela säsongen att kunde vara lite bekvämt i vissa delar av matcherna. Efter sju, åtta matcher med Roger började vi förstå att man inte fick spela i sista perioden om man inte var ”på”. Då behövde han inte längre ta besluten att gå ner på folk lika ofta eftersom alla var på.
– Dessutom blev det lite tydligare med rollfördelning och allt sådant, men också överlag tydligare hur vi skulle spela.  Innan var det lite spretigt. Det var också lite rörigt vid sidan av där vi inte hade någon sportchef och en del andra oklarheter.

”DET VAR VÅR TUR NU”

Just hur det här med hur kraven framfördes tror Mattias Nilsson var en anledningarna till framgångarna.
– Han fick alla att vara lugna. Hade det kommit in någon som börjat skrika, det tror jag inte hade blivit bra.
– Sedan tror jag också det var jätteviktigt att få in Christer Olsson. Det blev en bra ”kombo” med Rogers lugn och Christers driv.  Det blev en väldig skillnad på farten under träningarna. Han var på oss, men gav också mycket tips. Han har en stor del i det här efter att han kommit in.

Jens Nielsen hade varit assisterande tränare till Leif Carlsson, men blev kvar i samma roll då Roger Melin kom in.
– Jag tycker att hans roll blev bättre efterhand samtidigt som han fick ta mer plats också. Det blev en helhet där det kändes som att alla drog åt samma håll även på ledarsidan. Det här spred sig även till gruppen.

FOTO: Daniel Eriksson/Bildbyrån

Kan du klä ord på känslan när du sitter på läktaren och ser August Berg avgöra mot Mora och ni är klara för spel i SHL?
– Det var väldigt skönt. Dessutom var det väldigt kul att det var August som fick sätta dit pucken eftersom han hade gjort det väldigt bra sedan han kommit in efter jul någon gång.
– Sedan spelade det egentligen ingen roll vem det var som tryckte dit den där pucken. Det var skönt att få trycka till Mora eftersom det hade varit två tunga år där vi hade gått på pumpen mot dom. Hade det även blivit en tredje gång så hade det varit extra tungt.
– Lite kändes det innan att det var vår tur nu. Även fast jag tyckte att dom kanske hade bättre lag och spel den här gången så var det vi som fick till den här gruppen. Det är också oftast gruppen som tar ett lag långt.

Kunde du känna glädje då Timrå gick upp säsongen efter du lämnat klubben samtidigt som Leksand inte lyckades kvala sig upp?
– Absolut. Sedan kunde jag känna ”Jag kanske skulle varit kvar där”. Jag blev väldigt glad för deras skull. Timrå är en klubb jag unnar allting gott. Jag hade tre jättebra år i Timrå och det var väldigt kul att dom tog platsen. Synd bara att dom inte orkade att hålla kvar den, men så är det ibland.

”HAR LITE SAMTAL MED EN KLUBB”

Efter säsongen stod det alltså klart att Mattias Nilsson inte skulle få något nytt kontrakt, givetvis var det en besvikelse för honom.
– Ja, i början tog jag det lite hårt. Sedan hade jag det lite på känn att det inte skulle bli någonting. Vi har försökt förlänga sedan början på januari, men Leksand ville avvakta.
– Jag var inställd på att det skulle bli så här, men när jag väl fick beskedet var det ändå lite ledsamt. Leksand är ett ställe jag vill vara på och vi trivs jättebra här. Dessutom är det jättekul att spela för en klubb jag har hjärta för.
– Det var tungt någon dag, men jag tycker ändå jag kom över det ganska snabbt. Sedan började jag fundera på vad jag ska göra istället. Det blev ändå ett extra tungt beslut när jag inte hade möjligheten att vara med sista matcherna och verkligen gå upp ordentligt med laget. Jag fick inte vara kvar, satt där skadad och hade en del bitar att lösa.
– Jag måste också säga att alla läkare i Leksand har varit justa och hjälpt mig med allt även fast jag inte har kontrakt med klubben. Jag gjorde en operation i ljumsken i slutet av maj där dom hjälpt till och jag ska även tacka sjukvården i Mora som varit väldigt omhändertagande.

Och vad ska du göra nästa säsong?
– Det var en liten käftsmäll där och då, men det har jag kommit över nu. Vi har lite samtal med en klubb, men det finns lite kvar att lösa med jobb för både tjejen och min egen del.
– Jag har sagt att till nästa klubb jag kommer till vill jag ha ett jobb också eftersom det kommer ett liv efter karriären. Det är några sådana bitar kvar att lösa också, men det känns som allt kommer lösa sig och jag har ingen panik.

FOTO: Simon Hastegård/Bildbyrån

HOCKEYTOKIG SLÄKT

Det har nyligen varit midsommar när vi ses och givetvis har det inneburit en hel del hockeysnack hos familjen Nilsson.
– Vid varje träff kommer vi in på hockey, så är det ju, vilket är kul. Det blir mycket annat också, men vi är en väldigt tajt släkt och vi träffar nästan varje helg någon från den, vilket är trevligt.
– Det är många i släkten som spelar eller har spelat hockey. Dom som inte spelar hockey är uppväxta med den.

Om vi ska reda ut familjebanden så är Mattias Nilsson tillsammans med Olivia Söderström. Hon är dotter till Ulrica som är dotter till Dan Söderström och då syster till Fredrik, Johan och Johanna. Dan Söderströms bror är Lars som har spelat i allsvenskan med Hammarby och Fagersta. Deras kusin Runar blev svensk mästare med Gävle 1957. Det stoppar inte där. Johanna är gift med Per-Ragnar Bergqvist. Hans farbror Olle spelade i elitserien med Leksand och sonen Axel har tagit plats i Leksands A-trupp.
– Nu är Mattias och Olivia inte gifta så då kan man väl inte säga att vi är släkt. Det kanske kommer. Han är på väg in i systemet, sa Axel Bergqvist med ett skratt om sin backkollega och sambo när hockeysverige.se träffade honom i höstas för en intervju.

Mattias, vem är den största hockeynörden i släkten?
– Oj… Jag skulle nog säga att det kanske är Danne. Det är sport på TV:n varje gång jag kommer hem dit. Han håller koll och det är inte bara hockey utan han ser på det mesta.

Däremot är Mattias Nilssons släkt på Gotland inte lika hockeytokig som den i Dalarna.
– Nej, det skulle jag inte säga att dom är. Några av mina kusiner, men även brorsan (Alexander) har spelat. Brorsan spelar fortfarande i Division 2 med Sudret. Annars är vi ingen hockeysläkt.
– Jag tror nästan dom flesta i släkten har hållit på med fotboll i stället även om det varit lite blandat.

Det var också brodern, Alexander, som fick Mattias Nilsson att börja med hockeyn.
– Brorsan höll på och då ville jag göra det också. Det var hockey och fotboll som det handlade om för mig sedan jag var liten. Fotboll på sommaren och hockey på vintern. Det var först när jag flyttade hit till Leksand (2010) som jag fick välja.

Fredrik och Dan Söderström. FOTO: Ronnie Rönnkvist.

”PÅ SLÄKTTRÄFFARNA HEMMA BLIR DET ALLTID STENVARPA”

Till saken hör också att 25-årige backen är ganska bra på typiskt gotländska sporter.
– Stenvarpa, jag ska inte säga att jag är bra, men på släktträffarna hemma blir det alltid Stenvarpa som avslutning, säger Mattias Nilsson med sin gotländska dialekt och ett leende innan han fortsätter:
– Vi spelar även Perk som också är en gotländsk sport. Vi åker till Gotland den 3:e (juli). Stångaspelen är en gång per år och det är lite heligt. Jag har varit med där nästan sedan jag föddes och vi har haft lag med sedan jag var lite. Första gången var jag runt tio år då jag var med.
– Det är tradition och spelen håller på onsdag till söndag. Vi spelar fredag och lördag så det blir en intensiv vecka eftersom jag inte hinner träna så jättemycket på det när jag är här uppe.

Växte du upp inne i Visby?
– Nej, utan ute i Åkerbäck. Det ligger nära Roma, vilket är en och en halv mil utanför Visby. Vi hade en uterink i Roma, men det lades ner efter mitt första år i högstadiet.
– Jag tycker det var tufft då den lades ner och kändes svårt faktiskt eftersom jag lagt ner många timmar där. Vi bodde bara fem, sex kilometer därifrån så jag tog ofta cykeln dit ner. Det var inte många lag som tränade där så det fanns mycket tid för allmänhetens åkning där. Dessutom låg fotbollsplanen bredvid, avslutar Mattias Nilsson.