Mattias Bäckman om tiden utomlands och känslorna som hockeyspelare

Mattias Bäckman är tillbaka i Sverige och Linköping igen. Rik på erfarenheter ser han fram emot att börja om karriären lite.

Efter 2,5 år i Nordamerika vände backen Mattias Bäckman, 25, skutan mot Europa igen. Men istället för hemstaden Linköping och moderklubben LHC blev det ett nytt äventyr i schweiziska Kloten förra säsongen. Nu, efter ytterligare en omtumlande säsong i hans utlandskarriär är han tillbaka där allt började.
Mattias Bäckman har kommit hem, full av lärdomar.

När Mattias Bäckman draftades av talangfabriken, tillika svensk-kolonin, Detroit Red Wings, kunde många nog skönja en begynnande NHL-karriär bortom horisonten. Red Wings hade ju genom åren gjort sig kända för att tålmodigt skola in spelare från sitt farmarsystem till Motowns stolthet. Och som back borde Mattias Bäckman ha haft goda förutsättningar, men det blev inte riktigt som väntat.
– Direkt när jag kom över kändes det bra, förklarar Bäckman när Hockeysverige möter honom i Stångebrohallens kontorsavdelning en solig majdag. Efter att vi åkt ut med LHC under våren 2014 stack jag över till AHL och blev jättebra mottagen av tränarna. Och under sommaren fick jag bra indikationer på att de trodde på mig.

Han ler. Det har varit några intensiva veckor sedan han lämnade Schweiz. Men sköna. Nyss hemkommen från en veckas semester i Dubai är Bäckman tillbaka på ”kontoret” i Stångebrohallen för att börja med möten och försäsongsträningen med nya och nygamla lagkamrater. Medan vi pratar svänger LHC’s medie-ansvarige Peter ”Biffen” Karlsson förbi.
– Fan, är det kö för att få snacka med dig idag, Matte? skrockar ”Biffen”. Han har inte fel i frågan. Innan Bäckman träffar Hockeysverige har han redan gjort en intervju med lokaltidningen Corren och mer väntar.
– Hehe, ja det verkar inte bättre, ler Bäckman.

Bra början men….

Vi återgår. Nordamerika.
Minnena kommer tillbaka. Bäckman lutar sig framåt för att fortsätta berätta sin historia. Det märks att han vill prata om tiden i USA.
– Efter campen åkte jag till AHL enligt plan. Men där sa coachen, Jeff Blashill, till mig att det fanns många backar och att vi skulle rotera. Jag skulle sitta första matchen, men sen fick jag sitta andra också. Då började jag undra lite. Jag fick spela två och sedan sitta en, och så fortatte det, utan att egentligen få en förklaring. Då började det ta lite på självförtroendet, berättar han.
Men det var lite otur inblandat. Den tränare som varit ansvarig för backarna i Grand Rapids, Jim Paek, hade lämnat klubben inför säsongen. Paek blev istället förbundskapten för Sydkorea
– Jag hade Jim under våren 2014 och vi fick jättebra kontakt. Det var han som tagit fram Kronwall och alla de grabbarna. Men han lämnade för att Sydkorea ville bygga något inför OS, förklarar den forne JVM-guldmedaljören inte utan besvikelse i rösten. Om det hade blivit annorlunda om Paek hade stannat kvar kan man bara spekulera .

Hösten 2015 blev ingen succé och under julen tog Bäckman ett samtal med dåvarande agenten Patrik Carnbäck. De kom fram till att det kanske vore bäst att försöka åka hem till Sverige och börja om säsongen under våren, något som tog lagledningen i Grand Rapids på sängen:
– De ville absolut inte att jag skulle åka hem. Blashill var väldigt besviken och chockad. Han trodde inte att jag skulle åka hem. De blev naturligtvis jättebesvikna men för mig var det skönt att komma hem.

Nystart söderut

Någon återkomst till Grand Rapids blev det aldrig. Under våren 2015 blev Bäckman, tillsammans med Mattias Janmark, bortbytt till Dallas i en trade där även Red Wings andraval följde med i utbyte mot ett villkorligt draftval och forwarden Erik Cole. Allt hände runt deadline den 1 mars  – när Bäckman låg och sov hemma i Linköping.

– Det var sjukt. Jag vaknade till den natten och kände mig orolig över något. Det har jag aldrig känt förut. Men jag kollade telefonen, klockan var typ tre kanske. Då hade jag fått ett sms från Patrik Nemeth i Dallas där det stod ”Grattis, grabben!”. Jag kopplade inte riktigt så jag frågade vad han menade. Då fick jag veta att jag blivit tradad. Dagen därpå ringde de från Dallas och hälsade mig välkommen. Det gav ny kraft och jag såg fram emot nästa säsong så klart så jag åkte över igen, berättar han med ett leende.

Den säsongen, 2015-16, beskriver han själv som en bra säsong. När han reste över var han inställd på AHL och där gick det riktigt bra. Bäckman noterades för 32 poäng (varav åtta mål) på 69 matcher för nya klubben Texas Stars. Han väntade på chansen:
– När man inte draftats i någon av de två första rundorna gäller det att ha tålamod och ta chansen om den uppstår. Det gäller att få in foten på ett annat sätt, menar han.

Otur igen

Säsongen gick så bra att Bäckman skrev nytt kontrakt med Stars organisation under sommaren 2016. Han berättar att det fanns lite tankar på KHL men han följde drömmen om NHL istället. Bäckman berättar att campen gick väldigt bra och han var en av de sista spelarna att sållas bort.  Men en upprepning av den fina föregående säsongen blev det inte och totalt noterades han bara för 41 matcher i Texas Stars. En muskelskada stoppade Bäckman från spel och det gjorde att självförtroendet än en gång fick sig en törn, och i hans frånvaro var det andra som tog hans platser:
– Samtidigt kändes det okej. Jag spelade inte riktigt i samma roller som innan skadan men det kändes okej, menar Bäckman.

Men då kom nästa kalldusch. Han blev utlånad till konkurrenten Hershey Bears, Washingtons Capitals AHL-lag, något som han själv beskriver som det kändes att Dallas hade gett upp lite på honom. Han fick aldrig någon förklaring till varför han lånades ut. Men Hershey blev något bra ändå.
– Det var visserligen lite samma rotation som i Grand Rapids men träningen var superbra. De hade allt.

Drömmen kvarstår

Som utomstående skulle jag säga att det är så Detroit har framstått hela tiden, har jag fel?
– Det var lite så, ja. Men Hershey hade mer. De hade målvaktsträningar, det var extraträningar, de hade bra backtränare. De hade allt. Det var otroligt proffsigt. Men det blev bara några matcher.

Det blev det onekligen. Fem matcher, på vilka han gjorde ett mål och en assist. Han ångrar inte sin tid i USA och ser tillbaka på den med ett leende. Det blev inte som han tänkt sig. De fem matcherna blev Bäckmans sista matcher i Nordamerika. För den här gången i alla fall.

Är det permanent? Du är inte jättegammal.
– Man ska aldrig säga aldrig. Nu har jag varit där och vet hur det funkar.

Om möjligheten uppstår i framtiden vet du kanske lite mer vad du vill?
– Ja, nu vet jag hur det fungerar och jag har varit i några klubbar och sett hur de jobbar. Dallas var schyssta och släppte mina rättigheter så om möjligheten uppstår är jag lite friare och om möjligheten uppstår brukar det dessutom vara flera klubbar som hör av sig. Men nu har jag inget som helst fokus på det. Nu ska jag göra det bra här i Linköping i tre år. Drömmen finns där men det är här och nu som gäller.

Nu var det en del otur involverat och det blev inte kanske som du tänkt dig, men din spelstil borde passa bra i Nordamerika. Trivs du bättre på liten rink?
– Ja det gör jag nog. Det går snabbare och man kan ta pucken till mål i alla lägen. Här hemma är det lite mycket i sarghörnen, man åker i cirklar och snurrar. Nordamerikanska rinkar passade mig bra.

Skulle du vilja se mindre rinkar i Sverige?
– Bra fråga. Jag har tänkt mycket på det där. Jag tror inte att vi behöver gå till nordamerikanska rinkar. Men mindre rinkar tycker jag är bra. Kanske kan vi gå samma väg som Finland med en hybridrink. Jag tror att det skulle gynna hockeyn.

Vi flyttar fokus i konversationen. Till en lite turbulent fjolårssäsong i Alperna.

Det kunde ju blivit LHC redan förra året,  men det blev anrika Kloten istället. Hur var det?
– Laget gick ju sådär men för mig gick det faktiskt helt okej, svarar Bäckman med lite extra betoning på ordet ”helt”. Han ser nöjd ut men blir snabbt allvarlig:
– Det gick ju inte bra för laget. Förutsättningarna var inte så bra och klubben åkte ju ur högsta ligan för första gången, tror jag.

Bäckman trivdes i Schweiz även om Kloten, mycket riktigt, åkte ur ligan för första gången. Socialt var det bra och lagkamraterna var bra men det var lite turbulent. Han vill inte gå in på detaljerna men det han nämner ett tränarbyte överraskade. Och den nye tränaren, Kevin Schläpfer, valde att spela lite annorlunda:
– Han valde att spela med åtta backar hela tiden och vi rullade genom matcherna. Det har jag aldrig varit med om. Överlag var det ganska tufft men jag intalade mig själv att jag skulle köra på och vara positiv.

Känslomänniskan Bäckman

Han återkommer ofta till känslorna kring allt han varit med om. I Schweiz, som har en liten egen variant av tyska, var språkbarriären nästan till hans fördel:
– Eftersom jag inte förstod allt som sades eller vad som stod i tidningarna kunde jag inte ta åt mig av det, förklarar han.

Påverkar det dig mycket annars?
­- Ja det tycker jag. Jag skulle ljuga om jag inte sa det, absolut. En del tar det hårdare än andra.

Vad kan du göra för att inte låta dig påverkas av sådant?
– Jag försöker att tänka på att inte vara så aktiv på sociala medier. Inte läsa tidnigar och sådär. Speciellt i slutspel då allt synas i detaljer. Då försöker jag att inte vara ute på stan på kvällarna och sådär

Det är ju ditt jobb som kritiseras…
– Exakt. Och jag tar väl åt mig rätt mycket. Jag önskar att jag bara kunde borsta av mig allt. Det är ju något som alla idrottare får tampas med. Det är ju karriärer som tagit slut bara på grund av sånt här. Men man måste komma ihåg att vi är bara människor, förklarar han lugnt. Han väljer sina ord med omsorg.
– Som Linköpingskille vill jag ju så mycket för det här laget och staden. Det är min stad. Jag har varit i hallens sedan jag var två så för mig blir det speciellt När det går dåligt för LHC mår jag dåligt. När jag spelar dåligt här är det jobbigt. Så jag försöker ta bort det.

Hur gör du då?
– Jag försöker att inte vara så aktiv. Jag har inte tagit bort apparna, men jag försöker att inte läsa så mycket. Jag försöker att umgås med personer som jag mår bra av, berättar han. I slutspelet ska man kanske inte vara på stan för mycket. Det gäller att hitta en väg. Men det är mitt jobb. Det är snabba beslut – på bråkdelen av en sekund – hela tiden. Det kan bli fel, men det är mänskligt.

Med alla känslor…hade du aldrig hemlängtan?
– Det är klart man hade det. Men samtidgt har jag lärt mig jäkligt mycket. Man lär sig att ta hand om sig själv på ett annat sätt. Men polarna var nere i Schweiz ett par vändor och familjen….morsan var över en gång och farsan var nog över fyra-fem gånger, berättar han med tillägget att hans mamma är flygrädd.

Nu är han hemma och även om NHL-drömmen kanske finns i bakhuvudet är det inget han tänker på för tillfället. Kontraktet med LHC är över tre år och Bäckman skiner upp som solen utanför vårt fönster när frågan kommer:

Till sist: Hur skönt är det att vara hemma?
– Det är underbart. LHC betyder allt för mig. Jag har varit här i hallen sedan jag var två. Jag har stått på ståplats och följt laget. Jag har varit med. LHC är mitt hem och det är här jag har mitt hjärta. Det ska bli jättekul och det ska bi skönt att börja om lite.

Mattias Bäckmans utlandsäventyr är över för den här gången. Nu är han hemma där allt började. För att bygga en ny grund i sin egen karriär.
Och bli en av stöttepelarna i ett LHC som bygger nytt.