Lavrentiev om den danska hockeyn

… och sin egen Jerry Maguire

VOJENS. Igår fick ni läsa om hans ryska rötter och karriär. Men Dmitri Lavrentiev har mycket med dansk hockey att göra, och längtar inte till att få göra allsvensk debut. Han berättar även om sin Foppa-straff på landslagsmålvakten och om sin egen Jerry Maguire, och bjuder på ett skönt citat:
– Finland? Nej, tack. Dom har jag mött med Khimik. Det är hockey utan struktur. Lockar inte alls, är hans kommentar på frågan om han kan tänka sig spel i Finland.

1992 flyttade Dmitri Lavrentiev till Sverige från Moskva. Till Kungsbacka närmare bestämt. 1998 lämnade han Sverige för danska Odense, men hade redan hunnit lära sig prata felfri svenska.
Frölundas hockeygymnasium var på tal under hans juniortid, men blev aldrig av.
– Jag frågade Christer Kellgren på skoj när jag träffade honom häromåret varför det aldrig blev nåt. Han sa att dom bara letade stora spelare på den tiden, mer eller mindre. Och jag är ju inte stor, så… berättar Dmitri Lavrentiev.

Istället blev det division 2-spel med Kungsbacka fram tills han fick erbjudandet från Odense om att åka dit och spela.
– Det kändes som vi inte riktigt kom någonstans med Kungsbacka. Sen hörde Odense av sig. Dom hade en tränare som hette Hasse Hansson… tror han tränar Ulricehamn nu, som tränade Nittorp tidigare och som jag hade gjort en del bra matcher mot med Kungsbacka. Så på den vägen var det.

Du är inne på din nionde säsong i Danmark, och har gjort en säsong i Norge. Har det aldrig lockat dig att spela i Allsvenskan?
– Jag trivs bra i Danmark, framförallt trivs jag med att få betalt för det jag gör. Jag älskar att gå upp tidigt, åka iväg och träna, sen varva ner, åka hem och vila och sen göra samma sak igen på eftermiddagen. Det är det jag vill göra och ska jag spela i Allsvenskan så är det ju bara i toppklubbarna man skulle kunna få dom förutsättningarna. Här får jag bostad, ett par betalda resor hem varje år… får betalt för det jag tycker är kul att göra, och det är jag väldigt tacksam för.

Så Allsvenskan lockar ingenting?
– Inte alls, faktiskt. Eller kanske Leksand så… bara för att det är hockeykultur.

Finland då? Det är ju en del folk som går härifrån och klarar sig rätt bra i finska ligan?
– Finland? Nej, tack. Finnarna har jag mött när jag var i Ryssland. Det är hockey helt utan struktur. Bara fram och tillbaka. Lockar inte nåt.

Men Lavrentiev flyttar däremot gärna vidare från Danmark och testar någon annan liga.
– Jag hade gärna velat prova på kanske tyska eller österrikiska ligan. Jag börjar ju bli i den åldern att det kan vara dags att prova något nytt (30 år), även om jag inte har något emot att vara kvar i Danmark heller. Men så gammal att jag vill till Frankrike eller Italien är jag inte ännu, säger han med ett garv.

Har du varit heltidsproffs hela tiden du spelat i Danmark, även från första året?
– Nää… första säsongen i Odense jobbade jag deltid på ett lager. Fyra timmar om dagen. Men efter den säsongen har jag varit professionell.

I Odense spelade han under fem säsonger totalt. Därefter gjorde han två och en halv säsong i Fredrikshamn innan han i somras flyttade vidare till SönderjyskE från Vojens.
Tränaren i SönderjyskE, kanadicken Mario Simioni har han haft att göra med under en stor del av karriären.
– Först spelade jag en säsong med honom i Odense och sen hade jag honom som tränare i tre säsonger. Så det är femte året jag har honom nu.

Hur kom det sig att du lämnade Odense för Storhamar efter två år?
– Dom ringde och tjatade… och tjatade, norska mästarna. Jag hade gjort en bra säsong, har aldrig gjort så många mål som jag gjorde den säsongen och hade gjort en bra match mot Storhamar på försäsongen. Så jag tackade ja till slut, men det var inte bra där. Det kändes så fel helt enkelt. Jag var ljumskskadad tidigt och missade två månaders spel… så jag bestämde mig för att flytta hem igen.

I Odense förlorade han två finaler, men vann danska cupen ett år och utsågs till cupens mest värdefulla spelare efter att ha gjort ett hattrick i finalen.
– Vi slog rekord i dansk hockey det året… 18 raka matcher utan förlust, minns Lavrentiev.

Vad var det som fick dig att välja Fredrikshamn när du flyttade tillbaka från Ryssland igen 2004?
– Det var ju struligt i Odense då. Petri Skriko, som inte ville ha mig tidigare den säsongen, ville plötsligt ha tillbaka mig. Men jag ville helt enkelt inte dit. Tackade nej till Vojens också, och valde Fredrikshamn. Det var ju närmast till Göteborg och så. Jag hade det bra i tre år där och hade en bra tränare första året i Olaf Eller.

Sen då?
– Vi fick en ny tränare. En kanadensaren som varit sparkad i tyska ligan, österrikiska ligan, finska ligan, italienska ligan. Överallt han varit. Han hade ingen koll på hockey. Inte så som jag tycker att det ska spelas i alla fall. Fattar inte varför dom tog dit honom överhuvudtaget.

Men du var mycket skadad under dina år i Fredrikshamn?
– Ja… redan första matchen bröt jag fingret, men sa inget till någon utan spelade vidare. Det gick väl helt ok ändå. Men sen fick jag en knäskada och var borta i en och en halv månad och i ett slutspel täckte jag skott och fick en spricka i foten, men kunde spela vidare på sprutor. Ett par matcher senare small det till när jag tog ett skär, jag kunde inte stå på benet längre och ramlade ihop. Jag fattade direkt att foten var av.

– Sex veckor på kryckor. Kunde inte träna någonting, men det gick rätt bra direkt när säsongen gick igång på hösten. Men i en match ganska tidigt på säsongen fick jag en tackling när jag vred kroppen vid ett slagskott, och det tog så illa att magmuskeln gick av och jag blev borta tre månader till.

Vad fick dig att lämna Fredrikshamn för SönderjyskE?
– Det gick bra i slutspelet… Fredrikshamn ville förlänga. Odense ville ha mig igen… och SönderjyskE ville verkligen ha mig. Och jag ville gärna spela för Simioni igen, så jag valde dom. Och jag kan tänka mig att stanna här… jag har 1+1-kontrakt och måste bestämma mig innan februari om jag ska vara kvar eller inte. Men jag är lite sugen på Tyskland eller Österrike också… måste kolla det där med min Jerry…

Din Jerry?
– Ja… min agent. Han heter Mikael Skovgaards. Jag kallar honom för Jerry. Det är precis som i Jerry Maguire. Han har bara mig som sin klient. Mikael Skovgaards heter han och var manager i Odense när jag var där. När han slutade så frågade jag om han ville bli min agent, och det ville han. Han ställer alltid upp till 100%, det är precis som i filmen. Därför är han min Jerry. Han skriver till och med under SMS med Jerry ibland, haha.

– Jag ville ge honom dom procenten som en agent ska ha, men han tog det som en förolämpning att jag ville ge honom pengar. Han vägrar ta emot dom.

Men danska ligan måste ju ha förändrats en hel del under dina år här?
– Verkligen… det är som natt och dag. Den har gått fram massor. Årets säsong är den bästa någonsin i dansk hockey. Det är så stor skillnad att det inte är sant. Det har blivit så mycket bättre, så mycket proffsigare. Förr kunde lönen komma sent och ”vi har inga pengar nu, du får vänta lite”, nu är allting alltid i tid.

Satte en Foppa-straff på landslagsmålvakten

I november gjorde Dmitri Lavrentiev sitt drömmål. I en bortamatch mot Rödovre blev det straffar och när bland annat Juha Riihijärvi missat en straff för hemmalaget tog Lavrentiev chansen att sätta en Foppa-straff.
– Tränaren sa till oss, specifikt till Eric Bertrand, att ”no fucking fantasy stuff… ta erat beslut, och skjut straffen”. Jag hörde vad han sa, men jag tog det inte så seriöst.

Så han skrinnade iväg mot landslagsmålvakten Michael Madsen och utförde en klinisk straff.
– Jag har klarat det så många gånger på träningar tidigare och avgjorde en DM-final som junior med en sån dragning. Så jag ville testa, och det funkade perfekt. När jag kollade upp mot Simioni efteråt såg han arg ut. Efteråt sa han ”hade du missat straffen… så hade jag slagit ner dig”… han menade ju inte slå ner mig fysiskt, så, du vet. Men jag tvivlar inte på att han hade gjort det.

– Dagen efter gav han mig en DVD med målet på.

Har ni haft någon mer straffläggning efter det där?
– Nej, faktiskt inte. Men jag tror inte att han kommer ta ut mig som straffskytt då. Haha. Jag tror inte jag får chansen igen. Han vet till hundra procent att jag kommer försöka göra samma sak igen.

Centrar tredjekedjan

Spelmässigt är Lavrentiev inte helt nöjd med situationen i SönderjyskE, även om den är helt ok. Han spelar center i tredjekedjan och var för en månad sedan bara två poäng från en plats topp-10 i den totala poängligan.
Sen plockades veteranen Jan Jensen bort från hans kedja där Morten Lie även spelar.
– Våran kedja gick mållös flera matcher i rad när Jensen plockades bort. Det var inte alls bra.

Lavrentiev har spelat ytterforward under sina år i Fredrikshamn, och hade mer än väl kunnat gå in på två kedjor i SönderjyskE på positionen också, men Mario Simioni ser till lagets bästa och låter därför svensken centra tredjekedjan och få PP-tid med andra formationer.
– Han vet vad jag går för som center och tycker att det är tryggt att ha mig där. Men det klart att det varit lite jobbigt att ställa om efter tre år som ytter. Jag vet ju att jag hade klarat spela i en producerande kedja.

– Samtidigt är ju laget alltid det viktigaste. Laget måste alltid gå först, så har jag alltid resonerat och kommer alltid göra. Så länge vi vinner så är det ju bra. Det är det enda som spelar någon roll egentligen.

Ni ligger fyra i serien nu, vad är eran målsättning?
– Vi vill komma topp 3, men fyra är också helt ok. Vi har inte ligans bästa ekonomi, så bland de fyra bästa är bra. Så här långt har vi gjort det bra. Inte minst med tanke på att vi haft skadeproblem på målvaktssidan.

Men ligan känns jämn i år och många lag ser ut att kunna bli mästare?
– Jo, det stämmer faktiskt. Rödovre, Herning, Aalborg, vi, Odense kan vinna… sen är Nordsjälland… dom vill jag inte möta i ett slutspel. Den svenske målvakten dom har (Johan Asplund) kan spika igen när som helst. Han kan vara riktigt bra.

– Däremot tror jag inte på Fredrikshamn. Dom är för dåliga på bortaplan för att kunna vinna. Speciellt eftersom dom hamnar långt ner och inte får avgörande matcher på hemmaplan.

Lavrentiev spelar med tröjnummer 75, trots att han är född 1977 och för ett otränat öga finns det ingen uppenbar koppling till valet av tröjnummer, som faktiskt har en tragisk bakgrund.
– När jag kom till Odense så… brorsan flyttade ju aldrig till Sverige när jag flyttade dit, men när jag hamnade i Odense så ville ha börja satsa ordentligt på hockeyn igen och jag snackade med klubben om att ta in honom på tryout, och det gick dom med på.

– Men sen var det så olyckligt att han dog i en bilolycka innan han hann komma hit. Så det var begravning och allt sånt där. Sen när jag kom till Odense, som en ny människa och startade ett nytt liv, så hade dom gjort ordning en tröja med nummer 75 på… eftersom brorsan var född det året. Sedan dess har jag haft det numret.

Text: Robert Pettersson