En blöt filt av ångest

Det kalla och ödesmättade regn som piskade framrutan på min väg genom stockholmsnatten nu ikväll kom från öster och det bar med sig en doft av fukt, fattigdom och ond bråd död. Det var som om Kung Bore ville visa att han minsann inte tänkt ge vika för varken blommande lindar, buskpippande tonåringar eller drömmar om små soliga sommarbarn med slabbiga glassar. Eller för den delen blågula drömmar av guld.

Men en blöt motorväg var ändå torrare än de svenska ögon som passerade revy i den mixade zonen kort efter denna ofantligt dystra besvikelse. I ångestens centrum stod Niklas Kronwall, och det var den sympatiske pojken från Järfälla som fick bli syndabock i efterdyningarna av den fest som aldrig riktigt tände till och sen tog slut innan groggarna ens hamnat på bordet.

Kronwall gick bort sig på det avgörande målet och bidrog indirekt till tjeckernas avancemang, men han blev inte sliten i stycken av det samlade drevet efteråt för det var inte så många som ställde honom mot väggen.

Kanske var det ingen som ville, kanske var det ingen som vågade. Han var inte ensam svensk om att fatta märkliga beslut på isen ikväll och han såg väldigt ledsen ut.

* * *

Som om inte förlusten och det sätt på vilken den åsamkades var elände nog såg arrangörerna i afton till att ta uttrycket ”huvud på ett fat” till en helt ny nivå. Efter matchen valde de att försöka pigga upp deppiga svenska spelare genom att dela ut små maskotar i form av dekapiterade Angry Birds fästa på någon slags silvrig papptallrik.

Hade jag varit spelare i det svenska laget hade jag reagerat på detta smaklösa hån genom att köra det missbildade fågelhelvetet med näbb och fjädrar och hela faderullan rakt ner i halsen på första bästa delegat där ute på isen.

Det var det naturligtvis ingen som gjorde.

För det är ju när våra förväntningar och förhoppningar kommer på skam som vi människor som inte tillhör världseliten inom våra respektive gebit tar fram de allra sämsta av egenskaper. Det är precis som allt annat en försvarsmekanism för att kväsa den känsla av nederlag och otillräcklighet som följer när det man gått och hoppats på försvinner i ett moln av damm och rök. De svenska spelarna är framgångsrika fullblodsproffs och bar följaktligen besvikelsen på ett mer värdigt sätt än jag själv lyckats med vid samma grad av besvikelse.

* * *

Turneringen går alltså vidare med en hel del överraskningar. Kanada och Sverige är borta och det var det inte många som trodde.

* * *

Jag är ju delvis av finsk börd och även gift med en finska, så det ska ändå bli lite kul att se finnarna gå för guld på hemmaplan.

Men totalt sett blir det alltså öststatstema för hela slanten i resten av VM. Jag ska inte sticka under stol med att jag tyvärr har svårt att gå igång på det.

Jag vet inte varifrån jag fått mitt svala intresse för Östeuropa. Det är ju trots allt så att mitt familjeträd förutom det finska inslaget också är inblandat i Sovjetunionens bildande. Jojomän!

Min farmors far var finne och hette Alexander Karp och han var aktiv i den finska kommuniströrelse som sedermera assisterade Lenin och grabbarna vid novemberrevolutionen. Men 1921, kort före eller kort efter att min farmor fötts i den ryska hamnstaden St Petersburg försvann han från jordens yta. Några större efterforskningar är naturligtvis svåra att göra, men en sannolik teori är att han hamnade i onåd med sovjetiska vänner eller finska fiender och antagligen avrättades.

Min farmor Iris hamnade kort efter födseln i Huddinge och gjorde revolt mot sina kommunistiska rötter när hon träffade den vrålkonservative storbonden Sture Sibner från Rydaholm. Farmor är idag 91 år och kan ingen finska, men bor fortfarande i en egen villa och det måste ju vara ungefär samma form av sisu som finnarna ikväll visade genom att sänka USA med nio sekunder kvar på klockan.

Min son och ännu inte födda dotter är alltså till 62,5 procent av finsk ätt och jag är således i minoritet i mitt eget hus. Och min kära svärfar bor i Jyväskylä och förra året kom han på besök bara någon vecka efter den nesliga finalförlusten. Med sig i present hade han fyra flak av Karjalas guldöl, som kort och gott hette ”6-1”.

Nu kommer jag alltså ännu en gång behöva lyssna på släktingar som hånar och bär sig åt. Livet är inte alltid en dans på rosor.

* * *

Drygjävla Jemelin. Norrmännen hade nästan ryssarna på kroken där.

* * *

Jag hade tyvärr förlusten på känn. Alla i min omgivning tyckte jag oroade mig i onödan, men det låg elände i luften och jag hade det här på känn. Jag undvek ju Vitryssland-fiaskot 2002 eftersom jag då jobbade som golfvärd i Spanien och inte kunde se några av Sverige matcher i den turneringen. Jag fick veta via SMS när jag satt i baren på Valderrama och då är det liksom svårt att ta så illa vid sig. Det blev mer ett ”Jaha, fan vad surt.”

Det var liksom min tur att på plats få bevittna ett rejält nederlag nu.

* * *

Det är nu bara några timmar kvar innan den gode Bodin och jag lämnar landet för Helsingfors. Man kan väl lugnt säga att samtliga av våra planerade scoop gick om intet i afton, och det beror ju inte bara på att Sverige försvann. Kanada och USA hade liksom gjort intervjuarbetet ganska mycket lättare och mer underhållande.

De ryska storstjärnorna är såklart av intresse, men de bär tyvärr drag av att vara rådivor och tar sig väldigt lite tid i den mixade zonen. Om man till äventyrs skulle lyckas få tag på en av dem så säger de säger de sällan något särskilt sammanhängande.

Finnarna har ju också ett par kul profiler, men de lär vara hyfsat uppvaktade på hemmaplan.

Hur vi ska fördriva tiden mellan matcherna nu när vi inte har Tre Kronor att hårdbevaka är alltså ännu ganska oklart, men vi får väl helt enkelt ösa ur oss några bitterljuva små blogginlägg och kanske kolla in ett och annat rockband och kanske dräpa några Minttu.

Våra vänner på Expressen lär enligt ryktet dyka upp på lördag och det finns enligt viss samstämmighet möjlighet för ett litet kalas då.

* * *

Vi kommer såklart sakna Isabel också. Hon har gjort sin sista dag på VM idag och stannar alltså hemma när vi åker till Finland. Nästa uppdrag för henne blir faktiskt att hjälpa kollegorna på Fotbolldirekt med fotbollslandslagets uppladdning inför VM i slutet av maj.

Det blir såklart ett avbräck att teamet förlorar en av tre deltagare så här på upploppet. Denna hyperaktiva tös från Skåne har gjort den här fiaskoartade VM-turneringen lite ljusare, lite roligare och lite mer händelserik.

Isabel har fått mycket komplimanger av läsarna för sitt sätt att vara och det jobb hon gjort på sajten med sina intervjuer och bildspel sedan hon började. Men jag och Uffe har haft fullt fokus på vårt eget och har kanske inte alla gånger givit henne det beröm hon förtjänat för de många timmar hon lagt ner. En mer subtil hyllning kommer därför här, från oss till dig:

* * *

Efter instagramhatattacken mot Uffes blogginlägg under gårdagen väljer jag att inte publicera några bilder nu i natt, men jag ber er hålla ut och följa bloggen under helgen i Helsingfors. Tillsammans kan vi göra slutet på den här turneringen väldigt intressant.

Good night America, wherever you are.

/Peter Sibner

Text: VM-bloggen 2013