Rolf Ericsson minns SM-gulden med AIK: “Väldigt nervöst”

Rolf Ericsson spelade fem säsonger i AIK – och fick vara med om att vinna två SM-guld. 
Här minns 67-åringen de båda SM-gulden.
– Att vi sedan slog Djurgården i tre raka matcher i finalen var pricken över i:et, säger Ericsson. 

Rolf Ericsson var inte den som alltid drog ner stora rubriker, men under AIK:s guldår 1982 och 1984 var han en av lagets viktigaste spelare. I en intervju för OLD SCHOOL HOCKEY som kommer på hockeysverige.se på söndag berättar han om sina två guldresor. Redan idag bjuder vi er på ett utdrag ur intervjun. 

Vad hände med AIK då Dan Hobér kom in som tränare 1981?
– Han var lite annorlunda som tränare. Styrkan låg i is-passen samtidigt som han var rak i kommunikationen hela tiden. Där fick vi kritik om man var dålig. 
– Vi hade högt tempo på is-träningarna och drev på väldigt hårt. Hans svaga sidor kan jag tycka var den sociala biten, men han fick oss att prestera riktigt bra. 

Var det Dan Hobér som gjorde att ni tog det här extra steget i lagets utveckling och som sedan ledde till SM-guldet 1982?
– Svårt att säga. Vi hade ett så pass starkt lag att det var konstigt att vi presterade som vi gjorde i början, men det här lilla extra… Ja, kanske. 
– Vi fick med oss det höga tempot vi hade på träningarna in i matcherna. Man spelar som man tränar är något man brukar säga och det kändes verkligen så med Dan Hobér. 

I den avgörande finalen 1982 hade AIK ledningen med 3-1. Tio minuter in i tredje perioden klev Patrik Sundström fram och satte dit 3-2 bakom Gunnar Leidborg. 
– Scandinavium i Göteborg. Det var väldigt nervöst. Jag fick mycket speltid eftersom Hobér litade på mig defensivt. Det du tänker i sådana här situationer när man leder med 3-2 och det bara är minuter kvar till att du är svensk mästare är bara att gå ut, göra jobbet och inte ta några risker. Du måste hela tiden se till att vara på rätt plats. Det var skakiga minuter, men det gick bra. 

Vann SM-guld – mot Djurgården: “Pricken över i:et”

Säsongen 1983/84 var det dags igen, alltså för AIK och Rolf Ericsson att vinna ett nytt SM-guld. Nu hette guldtränaren Per Bäckman. 
– Det var en jättebra säsong och en väldigt rolig resa där jag fick spela med Per-Erik (Eklund) och Peter Gradin. Båda var fantastiskt bra spelare. Att vi sedan slog Djurgården i tre raka matcher i finalen var pricken över i:et. 

Hur upplevde du att intresset för hockeyn i Stockholm vid den här tiden?
– Det var stort. Vi var topplag, vann serien, SM-guld och det hela tiden var det jättemycket folk på läktarna. Därför är det tråkigt att nu se att det bara är 2-3 000 på läktarna då AIK spelar. Då vet man av erfarenhet att det känns ganska tomt i den hallen. 
– Det finns ett grundmurat intresse så börjar AIK spela bra och prestera kommer AIK:arna. Det finns massvis med AIK:are som älskar ishockey. 

Åter till säsongen 1983/84 och Per Bäckman. 
– Han var också den här raka typen, lite ”Hobér-aktig” och ställde krav. Vi hade en lite sämre period under säsongen. Då hade vi lite grupparbeten och så vidare. Vi lyckades vända på steken och få in den här vinnarkänslan. 
– Under sista delen av säsongen gick det bara uppåt hela tiden. Vi vann serien, men var faktiskt lite illa ute mot Södertälje i semifinalen. Vi förlorade första semifinalmatchen hemma. Sedan lyckades vi vinna andra borta. Det blev en tredje och avgörande match på Johanneshov. Då vann vi med 11-1. Efter det kom vi väldigt stärkta in till finalerna mot Djurgården och hade verkligen självförtroende. 

Går det att rangordna dina två SM-guld med AIK?
– Det är svårt, men det sista blev lite avhuggen för mig. Jag hade fått en förkylning, feber i kroppen och fick kliva av i den sista perioden mot Djurgården. Jag fick inte heller vara med på isen efter slutsignalen.

TV: Jaromir Jagr med en assist i säsongsdebuten