Leif Boork om svensk damhockeys utveckling: “Måste våga lyfta upp fler spelare”

Han var själv involverad i Damkronorna under fem säsonger. Nu följer han utvecklingen på avstånd. Här ger Leif Boork sin syn på vart svensk damhockey är på väg.
– Jag tycker att det har utvecklats positivt. Fysen har blivit bättre. Tempot har gått upp, säger Boork till hockeysverige.se.

Vart är svensk damhockey på väg? Är den bättre nu än på många år? Hur mår SDHL och Damkronorna? Har vi för många importer i SDHL, vilket gör att det bromsar utvecklingen på unga svenska spelare? Frågorna är många. En som följer damhockeyn sedan sin tid som förbundskapten för Damkronorna är Leif Boork.
– Jag följer SDHL och Damkronorna via text i olika medier samt att jag ser en del matcher, så jag har en relativt bra koll på vad som händer i hockeyn. Däremot ser jag inte varje match, men en del efteråt på inspelningar både från SDHL och Damkronorna.

Vilka brister upplevde du inom damhockeyn då du tillträdde som förbundskapten 2014?
– Fysiken. När det började gå emot lite var även det kollektiva självförtroendet svagt. Det berodde på att det gått dåligt under många år och var en generationsväxling efter Erika Holst, Maria Rooth, Gunilla Andersson med flera.
– Niclas Högberg, som var förbundskapten innan mig, fick kompromissa mycket med uttagningar och annat. Han hade kanske tveksamheter om han skulle ta med en spelare som inte tränade eller spelade så bra eller hade andra problem.
– Han kompromissade lite för mycket. Det var anledningen till att jag kom in, för att försöka styra upp det där.

"Tycker att det har utvecklats positivt"

Du rörde om både hockeymässigt och verbalt i grytan, hur upplevde du att dina tankar och åsikter togs emot?
– Till en början väldigt bra. SOK (Sveriges olympiska kommitté) hade ett väldigt stort inflytande över vad som hände i Damhockeyn. Särskilt i Damkronorna efter Jacques Rogge funderingar på att ta bort damhockeyn från OS-programmet efter 2010 då det varit för stor skillnad mellan lagen.
– Sverige var fyra 2010. Efter det var damhockeyn lite på nergång i här hemma. Dels var man orolig för att programmet skulle bort dels också, att när det bestämdes att damhockeyn skulle vara kvar, att Sverige skulle göra en för dålig insats 2014.
– Därför gick SOK in, styrde upp och till stor del satte kraven. Jag vet inte om det var SOK som indirekt ville anställa mig för att styra upp det, men kravspecifikationerna till förbundet och mig kom från SOK. Nu skulle vi slåss om medaljer och visa upp oss från en starkare sida. Det här var såklart även jag med på. Utifrån den bakgrunden styrde jag upp det ganska hårt från början, men det skulle visa sig att vi inte hade ett tillräckligt bra lag för det.

Vad sa ledare och spelare i klubbarna om det här?
– Det var blandat. Det var ganska svaga tränare om man jämför med elithockeyn. Tränarna och ledarna slog gärna vakt om sin egen verksamhet. Dels kanske för att inte avslöja bristerna dels för att ledarna tyckte att man låg på en nivå som dom tyckte var acceptabla. Höjda krav innebar att det även blev höjda krav på organisationerna, tränarna och spelarna.
– Det tror jag inte klubbarna var intresserade av eftersom det skulle betyda fler utgifter, längre och bättre anställningar av tränare, ledare, att ha större organisationer och så vidare. Vissa var ändå positiva och tyckte att man behövde åtgärda det här.

Med tanke på bristerna du nämnde, hur ser du att just dom bitarna utvecklats sedan 2014?
– Jag tycker att det har utvecklats positivt. Fysen har blivit bättre. Tempot har gått upp. Jag upplever också att det är en större seriositet bland klubbar, spelare och flesta tränarorganisationer. 
– Det här är mycket Luleås förtjänst som gick i bräschen för att professionalisera eller göra damhockeyn mer tävlingsinriktad och affärsmässig. Luleå valde också att satsa en del av sin ekonomi på damhockeyn. Efter det började andra klubbar ta efter.

“Lagen har kommit närmare Sverige”

Har det hänt mycket i utvecklingen av själva spelet?
– Tempot har definitivt gått upp. Jag tycker också att tekniken är bättre hos vissa spelare. Det är flera spelare som gått framåt tekniskt.
– Samtidigt har jag en känsla då jag sett VM även om jag inte följt alla matcher där. Om vi först tar USA och Kanada så ligger kvar dom kvar och tuggar på ungefär samma nivå. Finland har definitivt blivit något sämre internationellt. Däremot kommer Schweiz och framför allt Tjeckien, men även andra lag, underifrån. Lag som utvecklats mer och kommit närmare bakifrån än vad man gjort tidigare. Flera lag är bättre än då jag var tränare.

Har lagen även kommit närmare USA och Kanada?
– Lagen har kommit närmare Sverige. Det var närmast den jämförelsen jag gjorde. När det gäller USA tycker jag fortfarande att dom spelar den mest tekniska och rörligaste ishockeyn. Sedan har även USA förlorat en del spelare genom generationsväxlingar.
– Förmodligen genom sin typ av college har USA ett mer dynamiskt spel jämfört med var Kanada har. Kanada är mer förutsägbara i sitt spel och har inte ändrat så mycket i sin grundfilosofi i själva spelet. 
– När vi i slutet av 2016 var över till Calgary spelade vi väldigt bra mot All Star-lag. Det var lättare att möta kanadensiska lagen eftersom dom var mer förutsägbara i spelet. Vi lärde oss hur lagen spelade, vilket gjorde att det blev jämnare.
– Matchen Sverige spelade mot Kanada i VM och förlorade med ett mål förra säsongen, den lyftes då som en fantastisk insats. Det kan man säga att det var, men min uppfattning är att Kanada är ”lättare” att förutse i spelet medan USA är betydligt svårare. 
– Tjeckien är också svårare eftersom deras teknik och rörlighet inte är lika förutsägbar, men har en väldigt hög kvalité individuellt.
– Sedan ska vi inte glömma att ryssarna inte är med. Ryskorna var i regel ganska svaga under säsongerna eftersom Ryssland inte hade sina bästa spelare med då. Sedan mobiliserade man till stora mästerskapen. Ryssland var också väldigt svåra. (Olga) Sosina var deras ledande spelare och hon gav det här kollektiva självförtroendet i spelet.

103 importer i SDHL: “Definitivt ett av problemen”

I skrivande stund är ungefär en tredjedel av alla spelare i SDHL importer, något Leif Boork är starkt kritisk till.
– Det är 103 importer i SDHL just nu. Anledningen till att jag är kritisk till det är att tar du in utländska spelare till ett lag ger du dom spelarna per automatik mer speltid. Annars skulle klubbarna inte ta in utländska spelarna. Det betyder att svenska spelarna får mindre med speltid i skarpa lägen, powerplay, boxplay, slutet av matcher, när man ska bevaka ledningar och så vidare.
– Utländska spelarna tar i sin tur med sig sin internationella erfarenhet från SDHL hem till sina respektive länder och blir så en inspirationskälla där, vilket lyfter deras egna spelare. Det är definitivt ett av problemen eftersom det gör att svenska yngre spelarna kan vara ganska bra, vilket dom är nu, upp till en viss nivå. På SDHL och landslagsnivå har dom svårare att utvecklas tack vare att det finns för många utländska spelare som bromsar möjligheterna till just internationell utveckling.

Har vi bredden inom svensk hockey som krävs för att vi kan få en stark liga med betydligt färre importer?
– Det där är ett motargument som ständigt kommer upp. Du kan inte lyfta upp ett antal unga spelare och tro att man ska vara med och slåss om medaljerna i VM direkt. Under min tid lyfte vi upp spelare internationellt för att de skulle få erfarenheten.
– Vi satsade mycket på ambitiösa spelare. Lyfter du upp sådana spelare internationellt och på landslagsläger tar det såklart några år innan dom mognar och kommer upp på en konkurrenskraftig nivå. Det är den tiden man måste ge yngre spelarna, TV-puckspelare, spelare i Juniorlandslagen och så vidare, för att komma upp.
– Då kanske Damkronorna inte skulle göra dom här bättre resultaten direkt. Man har för bråttom. I stället måste man bygga det här fundamentet och grundsystemet mer över tid. Nu lappas det ihop i klubbarna genom att ta in många utländska spelare.

"Var uruselt fysiskt tränad – fick inte vara med uppe i Damkronorna"

U18-landslaget gjorde en väldigt fin prestation under senaste VM, är din känsla att det kommer en stark stomme underifrån som kan bygga Damkronorna på ett positivt sätt framåt?
– Ja, det tror jag. Ser vi generellt i svensk ishockey är vi ett hockeyland. Om vi ser till herrhockeyn och mindre föreningarna som finns runt om i Sverige har vi bra utbildare. Klart att om nu elitklubbarna satsar på damhockey, men även andra klubbar satsar på sina spelare samtidigt som vi har skolor, juniorlag, TV-pucken och träning är det klart att det finns spelare att lyfta upp därifrån. 
– Spelarna måste ände ges tid internationellt. Under den tiden kanske man förlorar ett antal matcher, men man måste få göra det för att få en bredare bas internationellt. Till att börja med kan man ge dom här spelarna mer tid i SDHL för att sedan lyftas vidare upp. 
– Det är en för liten bredd av spelare som håller en lovande och bra klass sett ur ett internationellt perspektiv. Därför får man förlita sig på enstaka spelare så som Josefin Bouveng och en del andra som kommer upp. Bland annat HV71-backen, Mira Jungåker. Man måste våga lyfta upp fler spelare. 
– 2015, alltså för snart tio år sedan, kom Hanna Olsson upp. Maja Nylén Persson kom några år senare, Sara Hjalmarsson, Emma Söderberg…
– Emma var med på träningsläger och var uruselt fysiskt tränad så hon fick inte vara med uppe i Damkronorna, men vi tog med henne på camper och påpekade de här sakerna. Det var inte så kul för henne eller föräldrarna att höra det, även om hon var ganska cool.
– Alla vill att det ska gå så himla fort, men att bygga en bas av internationella spelare och inte förlita sig enbart på några enstaka kräver mycket träning, många läger, att man i landskamper tar med vissa spelare för att testas och så vidare.
– Jag upplever inte att den basen egentligen blivit så mycket större idag än vad den förr om vi ser till vad vi gjorde och tog upp.

Varje säsong är nio lag relativt jämna och nästan alltid ett som inte hänger med övriga lag, borde vi göra om serieindelningen och kanske minska importantalet i lagen?
– Absolut minska antalet importer. Jag vill maxa det till fyra importer. Då tvingas lagen att lyfta upp svenska spelare i en nationell serie som nu ändå är klart förbättrad och ganska bra.
– Där har vi EU-regler som säger att marknaden är öppen. Jag tycker att man borde komma överens interna inom SDHL att man max får ha med fyra spelare.
– Jag tittade på Damettan, lagen som har möjligheten att nå kval och säger att dom satsar på att kvala. I södra har Malmö elva utlänningar. Rögle nio. I västra har Färjestad 15. Falun nio. I östra har Södertälje, som leder ganska klart, tolv. I norra serien har Skellefteå sex och Björklöven åtta. I södra leder dessutom danska laget, Rödovre medan Hvidovre ligger fyra.
– Det är ganska svårt att gå upp och konkurrera i ett kval eftersom AIK har spelat i SDHL mot bättre lag och då kan matcha lagen som kommer upp till kval. Det är också vad som hänt senaste säsongerna, att lagen i botten av SDHL klarat sig kvar tack vare att underliggande lagen varit för svaga.
– Jag tror basen finns i Damettan, men såklart är tredje och fjärde kedja i Södertälje, Skellefteå eller Malmö är svagare. Man måste ändå ta stegen och få spelarna att stanna över tid, två, tre år. Då kan man konkurrera i kvalet. Problematiken är egentligen den samma rakt ner.
– Sedan har du TV-pucken. Där ökar mängden av spelare, men det gör den också tack vare skolorna och att fler klubbar satsar. Problemet är tratten uppåt blir för smal. Då jagar man kvalplatsen och den här förbättringen för att gå upp i SDHL genom att pumpa in utländska spelare. Det tycker jag är fel taktik.
– En annan sak som skiljer dam och herrhockeyn, enligt min uppfattning… Det här säger man även från förbundshåll nu, att det är bredden som ska göra toppen. I damhockeyn är det nu toppen som ska göra att bredden och framgångarna blir större. Det vill säga att Damkronorna måste lyckas och att det är vad som kommer sätta i gång en våg av förbättringar även neråt.

Kan du idag sakna att inte jobba inom damhockeyn i Sverige?
– Nej, egentligen inte. Jag är för gammal och långsam för att vara coach. Kanske att man skulle han någon form av ”senior advisor”, antingen inom organisationen eller i någon klubb, som har erfarenhet av modern damhockey.
– Oscar Alsenfelt hade en intervju med mig då han tillträdde. Det hade även hon före Alsenfelt, men därefter har det varit alldeles tyst, avslutar Leif Boork som just nu skriver en bok och hans långa och spännande karriär inom hockeyn.

TV: Efterlyser en center till Frölunda