“Till slut var det bara tre streck på skärmen”

2017 drabbades familjen Mattsson av en tragedi. Äldsta sonen Oliver blev svårt sjuk och avled bara 14 år gammal. För Hockeysverige.se berättar Jesper här om familjens stora saknad.
– Jag hade en bild på hur hela livet skulle vara till att den bilden nu är helt raserad.

På söndag kan du här på hockeysverige.se läsa en längre intervju med Världsmästaren från 2006, Jesper Mattsson. Redan idag bjuder vi på ett längre utdrag ur intervjun. 

2017 fick familjen Mattsson ett besked som kastade om hela deras liv. Sonen Oliver hade drabbats av den mycket ovanliga blodsjukdomen aplastisk anemi. 
– Det var jättehemskt…, säger Jesper Mattsson som tystnar en kort stund innan han fortsätter:
– Det var min första semesterdag 2017. Oliver hade en massa prickar uppe på axeln som jag trodde var efter golfbagen, vilket han sagt till både min fru och mig att det antagligen var. Det gick några dagar. Sedan körde jag in min fru (Anna) och Oliver till Lund och vårdcentralen där som är öppen på lördagar. Hon ringde efter några timmar och sa att det var allvarligt och Oliver skulle bli inlagd.

Att gå från några prickar på axeln till att det skulle vara något allvarligt måste han varit en chock för er alla?
– Ja. Oliver var världens friskaste människa. Hockeyspelare, vältränad, jättepigg och jätteglad. Från det till att han behövde blodpåsar och påfyllnad av trombocyter direkt. 
– Aplastisk anemi heter själva sjukdomen, vilket betyder att benmärgen slutar att fungera. Du producerar då inte blod och blodplättar. 

Vilka besked fick ni inledningsvis?
– Det vi först och främst fick reda på när läkarna såg att det inte var tillräckligt med blod och sådana saker var att dom först ville ta reda på vad det var för något. Vi visste inte om det var leukemi eller vad det var. 
– När vi fick reda på att det inte var leukemi blev vi jätteglada. Jag kommer ihåg att läkarna också sa att det finns flera allvarliga sjukdomar. Sedan återkom läkarna och sa att Oliver hade aplastisk anemi. Vi visste inte ens vad det var. 
– Sedan förklarade man för oss att det finns olika tillvägagångssätt att behandla. Bland annat att han skulle få celler från hästar. Jag tror det hette ATG och det var 75 procents chans att det skulle bli bra. Blev det inte det bli bra skulle man gå över till en benmärgstransplantation. Av det brukade 98 procent bli bra efteråt. 
– Det var goda förutsättningar och förhoppningar, men Oliver svarade inte på någon behandling. Han fick allt skit man kunde få och vi fick åka in till sjukhuset i stort sett varje dag för att kolla trombocyterna. 
– Jag fortsatte coacha Malmö och min fru tog hand om Oliver. Hon skjutsade fram och tillbaka till sjukhuset eftersom han inte var inlagd i början utan han var som dig och mig fram till det att han började alla behandlingar. Elliot gick i skolan och jag skötte honom då jag var hemma.

”Det här är Oliver. Han gnäller aldrig" 

I september 2017 fick Oliver en hjärnblödning. 
– Det kom helt plötsligt samma dag som vi skulle möta Rögle borta. Jag körde in halv två på natten och jag kommer ihåg att jag körde rakt igenom rondeller och allting samtidigt som jag hade min fru skrikande i luren. Oliver hade rasat ihop på golvet och fått en stor hjärnblödning bak i nacken. 
– Samma kväll hade jag suttit inne hos honom och kollat på AIK mot Oskarshamn och Marcus Sylvegård. Han var utlånad till dit och Oliver tyckte om ”Mackan” som alltid var trevlig mot honom. Vi scoutade lite hur ”Mackan” skötte sig. 
– På natten ringde, som sagt var min fru, och sa att det hade hänt något. Sedan bodde vi 14 dagar på IVA då Oliver låg medvetslös i respirator. Mirakulöst överlevde han det.

Går det att beskriva hur ni upplevde att Oliver mådde mitt i allt det här?
– Han var en positiv människa och jag sa till Oliver att det skulle bli bra och lösa sig. Själv var jag så jäkla rädd och nervös hela tiden. Jag hade ändå känslan att det skulle går bra. Samtidigt som det någonstans långt bak hos mig visste att det kunde gå illa. 
– Jag hade en mental tränare i Frölunda som heter Kjell Enhager. Han hade själv varit sjuk på den tiden han bodde i USA. Plus att han berättade om en kille som hade cancer och låg och fantiserade om att han sköt ner alla celler och efter det inte hade någon cancer längre. När läkarna sedan kollade hade den här killen ingen cancer kvar. 
– Lite av det försökte jag ta med Oliver, att vi skulle vara positiva och det skulle gå bra. Hela vägen in skulle vi vara positiva. Oliver var positiv och gnällde aldrig. Inte ens en gång. Till och med läkarna var förundrade över att han aldrig gnällde. 
– När en ny sköterska kom in på rummet presenterades han som ”Det här är Oliver. Han gnäller aldrig.” 
– Vi fick aldrig riktigt reda på hur illa han mådde. Oliver var 14 år och hade egentligen full koll på allt.

Förstod Oliver att det skulle sluta så illa som det gjorde?
– Ja, mot slutet förstod han nog det. Han fick något som satte sig på lungorna, GVHD, vilket gjorde att donatorns celler motarbetades. Det värsta stället man kan få det på är i lungorna och det fick Oliver. 
– Det sista som skedde… Han och Elliot var inbjudna att släppa pucken mot Färjestad i Malmö Arena. Efteråt sa Oliver att han blivit så himla trött. När läkarna kollade hade han fått något i lungorna men som man fick bort. 
– Jag sa till honom ”Du måste säga till när du inte kan andas Oliver”. Han sa till mig sedan ”Pappa bli inte arg, men jag kan inte andas riktigt…” Läkarna kom in och hittade skit i lungorna igen. Det blev bara värre och värre för varje dag som gick.
– Han sa då han vaknade på morgonen: 
– ”Jag tycker att jag har kunnat andas bättre i natt”.
– ”Det är inte konstigt eftersom läkarna höjt ditt syre”
– Då tittade han upp och sedan sjönk han ihop. Nästa dag blev det sämre och så fortsatte det. Sista minnet jag har av Oliver är då skriker rakt ut eftersom han inte fick luft. Det var som i en film. Till slut var det bara tre streck på skärmen, säger Jesper Mattsson som tystnar en stund och blir blank på ögonen av sista minnesbilden av sin son. 
– Först fick han ett krampanfall som man räddade. Sedan fick han ett nytt och då försvann han ifrån oss. Efter det fick vi stänga av respiratorn… Det var tufft och något sådant önskar man inte ens sin värsta fiende. 

I en intervju med Johan Svensson på Expressen berättade Jesper Mattsson om just själva ögonblicket då familjen stängde av respiratorn.
– Femton minuter innan säger de till oss, och sedan går de in och stänger av den. Då står hela familjen runt honom, gråter, håller Oliver i händerna och känner hans sista hjärtslag, säger Jesper Mattsson, som inte klarar av att hålla tillbaka tårarna. Känslorna kommer.

“Jag har bestämt mig för att Oliver alltid är med”

Hur har ni gått vidare efter det här?
– Jag är en positiv människa och har börjat jobba. Min fru har precis börjat arbetsträna. Hon har varit hemma i snart fem år. 
– Anna gick först sjukskriven. Sedan var hon mammaledig eftersom vi lyckades få Bianca på äldre dagar. Min son ville inte vara ensamt barn, som han sa. 
– Man lever vidare på något sätt. Vi har bra stunder nu med då vi skrattar, men det här lever med oss varje dag. Innan levde jag. Nu finns man. Det är en form av skillnad. Livet var så verkligt innan att man kunde ta på det. Nu känns det overkligt. Jag hade en bild på hur hela livet skulle vara till att den bilden nu är helt raserad. 
– Jag har haft en fantastisk hockeykarriär och en lycklig familj tills att allt raserades. Nu får vi försöka bygga upp ett nytt fantastiskt liv, en ny konstellation med Bianca, Elliot och min fru Anna, men också med Oliver som finns med oss på något vänster. 
– Det är tufft och drabbar även mor- och farföräldrar. Vår son har det tufft mentalt då han saknar sin bror. Det är högerfot framför den vänstra och sakta gå framåt. Man får tillåta sig själv att bli ledsen och jag saknar Oliver varje dag. 

Många har uppmärksammat Oliver både under hans tid som sjuk, och efter att han somnat in, vad har det här betytt för dig?
– Oscar Alsenfelt målade Oliver på sin mask. Oliver själv och hans farfar tog tag i det här med Tobiasregistret. Kampen för livet. Alla SHL-lagen hoppade på det. 
– Oliver var sådan som människa att han brydde sig om allt och alla. Han ville hjälpa folk och på sjukhuset brydde han sig mer om alla andra än sig själv. 

Det måste värma en pappas hjärta när du tänker tillbaka på din son Oliver?
– Ja, jag har alltid uppfostrat både Oliver, Elliot och nu Bianca att bry sig om folk. Det värmde såklart. 
– Sedan startade vi OM21-stiftelsen. Där hade vi en utsåld Malmö Arena med OS-laget, Henke Lundqvist och alla, men fick ställa in på grund av pandemin. 
– Stiftelsen har rullat på. Vi har haft någon NHL-golf tävling och Connor McDavid, Elias Pettersson med flera har skickat lite tröjor. NHL-killarna har ställt upp på ett bra sätt. Jag försöker hålla Olivers minne vid liv och via stiftelsen dela ut pengar. 
– Malmö har dessutom döpt en turnering till OM21-cup. Runt om i Sverige har jag sett folk gå omkring med OM21-kepsar och det värmer såklart. 

Är det här fortfarande jobbigt att prata om?
– Nej, egentligen inte. Det har inte varit jobbigt för mig på hela tiden. Jag har bestämt mig för att Oliver alltid är med och inget jag ska gräva ner och inte prata om. 
– Det är som jag säger till folk ibland då jag blir ledsen att det här är mitt och min familjs liv nu. Det hände ibland då jag var i gymmet och cyklade eller var på ett flygplan att jag bröt ihop, men så är mitt liv och min vardag nu. 
– Lite som jag sa till killarna i laget då jag kom tillbaka efter Oliver gått bort, att är jag ledsen så ge mig en kram eller fortsätt med det ni gör.

“Får en att känna att han är med”

Hur mår familjen idag?
– Nu är det fem år sedan Oliver gick bort och det går framåt hela tiden. Samtidigt är det något hela tiden. Nu närmar vi oss jul och Oliver älskade julen. Sedan kommer vi till den 11:e februari då Oliver skulle fyllt 20 år. Alla sådana saker. 
– När det var fars dag stod det ”Grattis på fars dag från Oliver, Elliot och Bianca, men Oliver var inte där. Det är som en tatuering, att sorgen alltid är med mig. Sedan gäller det att lära sig dansa med sorgen. 
– Som jag sa innan så skrattar vi och har kul, men emellanåt gråter vi också. Sedan hanterar alla i familjen det olika. 

Jesper Mattsson och hans familj har också valt att kontakta ett medium för att undersöka möjligheten att känna Olivers närhet. 
– Det har varit fantastiska upplevelser för oss som familj. Saker och ting som kommit fram är något som hon omöjligt kunnat vetat. Det är saker bara vi i familjen vetat om och som kommer upp helt plötsligt. 
– Om det finns något som finns på andra sidan… Jag har aldrig trott på Gud eller något annat, men något skumt är det då ett medium sitter framför dig och berättar saker som bara Oliver och vi i familjen vet. Det har inte bara varit en gång utan hur många som helst. 

Har det här fått dig att känna att Oliver finns hos er fortfarande? 
– Ja, med tanke på det jag hört. Det har inte någon kunnat läsa sig till eller hört om. Det är helt omöjligt. 
– Det ger någon form av ”bitter sweet”, att det är mysigt att höra på någon som får en att känna att han är med, eller hur jag ska förklara det. Samtidigt blir jag ledsen för jag vill ha Oliver här, avslutar Jesper Mattsson samtidigt som han ler lite, men saknaden efter hans äldsta son lyser igenom. 

Här kan ni läsa mer om OM21-stiftelsen: OM21 – Oliver Mattssons Minnesfond

TV: Tristan Jarry gör mål mot Tampa Bay