En världsmästare från 1962 – Old School Hockey Bert-Ola Nordlander

I dag fyller Timrå- och AIK-ikonen Bert-Ola Nordlander 85 år. Med anledning av det återpublicerar hockeysverige.se legendarens Old School Hockey-intervju från september 2015.

Den här intervjun publicerades ursprungligen på Hockeysverige.se den 13 september 2015.

Bert-Ola Nordlander blev världsmästare 1962 i Denver, Colorado. Han växte upp nära Wifsta/Östrands hemmaplan i Timrå utanför Sundsvall, men kom att spela i AIK under större delen av sin karriär. Idag bor han med sin fru Lena på Ingarö utanför Stockholm och det är också där som vi träffar honom för den här intervjun.
– Jag växte upp några hundra meter från gamla rinken i Östrand, Järnvägsgata hette det. Vi var faktiskt tre killar som spelade i Tre Kronor och var från samma gata. Det var jag Eje Lindström och Lennart “Lill-Strimma” Svedberg

När lärde du känna ”Eje” Lindström?
– Vi lärde känna varandra väldigt tidigt. Han är ett år och några dagar äldre än jag och vi båda har fortfarande en väldigt bra kontakt.

”Lill-Strimma”

”Lill-Strimma” bodde också på samma gata nämner du. Nu är visserligen han yngre än dig och ”Eje” Lindström, men hur var han som ung grabb då ni växte upp tillsammans?
– Han började åka skridskor rätt sent. Sedan lekte han mycket med småungar. Däremot var, som sagt var, jag och ”Eje” ofta nere på Wifsta/Östrands gamla plan.
– Första året i Allsvenskan var det också vi båda som spolade banan en timme före matchen. Sedan gick vi hem och bytte om. Vi hade en sådan matta med spolarrör som vi drog. Vi litade inte på att någon annan kunde göra det lika bra.

Vilka var stjärnorna i Wifsta när du klev upp i A-laget?
– En stor kille då var Orvar Kempe. Sen har vi Mats Näslunds pappa Torsten “Tjotten” Näslund och Mats farbror, ”Lillen” Näslund, och ”Svenna” Lindström.
– Vi hade även en mycket bra tränare som hette Stig Andersson som betydde massor för mig och för klubben. Lagledaren Ingemar Nordin var också en mycket drivande ledare. Sen hade vi en bra ordförande som hette Eskil Lindeskär.

Blev back som 15-åring

Bert-Ola Nordlander debuterade för Wifsta/Östrands IF mot Gävlelaget IK Huge.
– Jag var 15 år då och jag minns matchen väl. För det första skulle jag debutera i matchen innan, men det fick jag inte för mina föräldrar eftersom dom tyckte att det var för hårt.
– Innan matchen mot Huge hade jag varit nere och gjort ren banan. ”Eje” och jag bodde så att vi hade ett stenkast ner till planen. Så jag sprang hem, upp på rummet, tog bagen och sprang förbi mamma och pappa och sa att jag skulle spela. Dom blev tvungna att klä på sig och gå ner för att titta.
– Både ”Eje” och jag spelade forward i juniorerna. Jag hade aldrig spelat back tidigare. Det fanns inget pojklag i Wifsta/Östrand utan jag hade bara spelat fyra juniormatcher innan den här matchen. Då säger ledarna att det fattas backar: 
”Du, Bert-Ola, kan ju åka skridskor baklänges kan du spela back idag?” 
”Ja, för farao”, svarade jag.
– Den jag skulle spela med kom inte i tid så då fick ”Eje” och jag spela back ihop i den här matchen. Efter den matchen spelade vi forwards i juniorerna och backar i A-laget. Jag hade också en back som idol och som spelade i Hammarby, Åke "Plutten" Andersson. Jag hade sett honom en gång då han spelade en träningsmatch mot Wifsta/Östrand. Som back bröt jag ofta med klubban och det gjorde ”Plutten” också.

Var det just brytningarna med klubban som gjorde att du ofta fick agera målvakt på straffar i matcherna?
– Det var väl en lite konstig grej. Jag var ju fotbollsmålvakt och jag hoppade in på en straff i en hockeymatch och tog den. Av elva straffar som jag stod tog jag tio. Idag skulle det aldrig ha gått eftersom man hade skjutit ihjäl mig.
– Det var så att man måste stå inne i målgården, men då dom började med pucken fick jag åka ut. Jag styrde straffskytten så att jag fick dom att gå åt ett håll. Då kastade jag mig och slog undan pucken med klubban.

Bert-Ola Nordlander spelade aldrig i Timrå utan bara i Wifsta/Östrand. Trots att man hade ett starkt lag på pappret lyckades man aldrig vinna SM-guld.
– Då ska man veta vilka förhållanden vi hade från början. Inget konstfruset. Första två åren i allsvenskan åkte vi mer till Bofors två veckor före seriestarten för att träna. Sedan åkte vi hem och hoppades på att det skulle bli is. Andra året låg jag i lumpen och fick inte åka iväg på träningsläger.

Den säsongen spelade jag bara matcher. Jag tror att jag tränade en gång.
– Vi vart aldrig mästare, men tjugotvå år i rad var Wifsta och Timrå uppe i allsvenskan. Det fanns många bra lag på den här tiden. Djurgården var bra och så vidare samtidigt som vi tappade bra spelare hela tiden. Trots allt tycker jag att vi gjorde bra ifrån oss där uppe.

Bytte till spel i AIK

Bert-Ola Nordlander lämnar Wifsta/Östrand 1963 för spel i AIK. Han hade fått jobb på Atlas Copco i Nacka. Där stannade han två år innan han bytte jobb till Electrolux.
– Där blev jag kvar 37 år. Det var tal om spel i både Djurgården och AIK, men Djurgården hade så mycket bra backar då. "Rolle" Stoltz, Lasse Björn och Ove Malmberg var alla landslagsbackar. AIK hade då Herman Carlsson som ordförande och han påverkade det hela en del eftersom han även var UK bas i Tre Kronor.

Blev det mycket liv uppe i Wifsta när det stod klart att du skulle lämna laget?
– Relationen till Wifsta/Östrand blev inte den bästa just då och dom skulle stänga mig. Jag åkte upp själv och skulle förhandla. Jag hade sjutusen kronor med mig i fickan, men Wifsta sa nej eftersom man ville ha mer.
– Sedan löste det sig bra, men det var tufft att komma hem och spela där uppe. Hälften var med mig och hälften var emot mig.

Hur minns du första dagarna i Stockholm?
– Innan jag och Lena flyttade ner hit spelade jag match i Södertälje och fick två tänder utslagna. När jag kom upp på Atlas Copco fick jag gå och hålla för munnen när jag hälsade. Chefen sa att han hade en tandläkarkontakt inne på Stureplan. Jag fick komma dit och det visade sig vara en före detta handbollsspelare som var tandläkare. Stanna vid dörren, sa han. Du ska börja med tandskydd! Aldrig i livet svarade jag. Då kan du gå sa han. Så jag var tvungen att börja med tandskydd.
– Vi kom ner hit 17 februari 1963 och då började VM direkt. Jag hade något att göra på en gång. Sedan tror jag att det var en fördel att min fru var med så jag hade någon att umgås med. Jag kände Sven Bergqvist eftersom vi båda var klasskamrater på tekniska i Sundsvall och dom hade flyttat ner ett år före oss.
– Det som var lite chockerande var att då vi hade ätit tillsammans direkt efter träningen försvann alla. När vi var uppe i Timrå gick alla på fiket. Det var en liten omställning.

”Ankan” Parmström.

AIK hade ett väldigt profilstarkt lag med Anders "Ankan" Parmström, Lennart "Sillen" Selinder, Ove Hedberg, Hans-Åke "Fajsing" Karlsson med flera.
– Jag togs emot helt okej av dom här grabbarna. Där hade jag inga problem. Jag tror ingen kan begripa vilken bra laganda och stämning vi hade i det här AIK-laget. Den var enorm.
– Bland annat ordnade fruarna så att när vi hade bortamatch då var dom hemma med barnen hos någon. Det här vet jag att Lennart Johansson, som då var ordförande i AIK fotboll, var imponerad över att vi klarat av i hockeyn.

"Jag och Honken var tajta"

Säsongen 1965/66 svarar Bert-Ola Nordlander för 9 mål och totalt 20 poäng på 21 matcher vilket han är näst bäst med bland backarna den säsongen efter Nils "Nicke" Johansson.
– Jag spelade non-stop. Det där fattar man inte idag, att man inte bytte. Jag vilade ungefär sex minuter på en hel säsong i snitt eftersom jag hade ungefär tre utvisningar per säsong. Det gäller givetvis att spela förnuftigt också, men ”Nicke” Johansson var också en kille som spelade också non-stop.

Ni vinner Division 1 södra den här säsongen, men Bert-Ola vad händer i kvartsfinalen då ni förlorar mot Djurgården med 1-6 och 1-7?
– Jag undrar om det var inte då vi vann skotten i första perioden med 15-1 eller liknande, men Tommy Björkman var otrolig. Sedan rasade vi ihop.

Nordlander spelade i AIK fram till och med säsongen 1972/73, år där AIK var kända för att styras av väldigt starka ledare.
– När jag kom ner hade vi Herman Carlsson. Sedan hade vi Curt Berglund och efter det Lars Norrman. Det var starka ledare, men vi hade även tränare som var otroligt bra där ”Eje” Lindström är den bästa tränare jag har haft.

Du och Leif "Honken" Holmqvist var landslagskillarna från AIK, hur tajta blev ni med varandra under den här tiden?
– Vi bodde ju ihop på resorna så det är ingen tvekan om att vi vart väldigt tajta. ”Honken” var verkligen outstanding.

Skällde han på dig ofta?
– Nej, inte så ofta. Han stammar ju lite och han sa väl ibland: ”Drribbla innte Ola”. Sedan fick man inte täcka pucken för han ville se den hela tiden så det gällde att hålla sig undan.

Nordlander i Tre Kronor.

Hur minns du debuten i Tre Kronor?
– Det var 1956 i Oslo. Jag var 18 år då och spelade fortfarande i Wifsta. Den stora debuten för mig var annars 1959 då jag var uttagen till att spela två landskamper i Moskva. Då hade jag inte ens pass så pappa fick åka upp i snöslask till Härnösand för att fixa pass. Det var då som jag fick mitt stora genombrott och efter det blev jag uttagen till olympiaden i Squaw Valley 1960.
– Jag har faktiskt bara varit i Moskva tre gånger eftersom jag tackade nej ofta när vi skulle åka dit, men att få komma dit som arbetargrabb var enormt.

Spelade OS i USA

Nordlander gör alltså sin första OS-turnering i Squaw Valley 1960.
– Det var inte många av grabbarna som hade varit i USA innan det. Det var första gången för mig med. Om man tittar på säkerhetspådragen under OS idag och jämför så är det en otroligt stor skillnad. Det var en sheriff som stod där med pistol. Man kunde ju gå hur som helst.
– Jag har haft fördelen att vara med i fyra olympiader och då är den första och den sista, 1972 i Sapporo, dom här stora minnesvärda turneringarna. Att komma med till Sapporo var rätt tufft i den åldern som jag var i. Billy Harris var förbundskapten och tog i första matcherna den säsongen bara med unga spelare. Sedan gjorde Thommy Abrahamsson illa sig i Finland. Då ringer man till jobbet, jag var uppe i matsalen, och frågade om jag ville ställa upp mot Finland på kvällen. Det gick väldigt bra och efter matcherna blev jag inkallad till Billy Harris. Han sa att jag var uttagen till Olympiaden i Japan, men också att jag inte fick säga det till någon.
– Dagen efter fick jag fråga på jobbet om jag fick ledig. Jag fick ta tjänstledigt med löneavdrag och hälften av tiden semester.

Spelade du med Roland Stoltz som backpartner i OS 1960?
– Nej, med Hasse Svedberg, men senare har jag spelat många landskamper med ”Stoltzarn”. I Squaw Valley var Lasse Björn med, men han blev skadad där och då spelade jag kanske med ”Rolle”.
– Det var lite speciellt att spela med ”Rolle”. Man fick ligga och fiska och man vågade inte vara offensiv. Jag tror ändå jag hade lätt att anpassa mig till att spela med olika spelare.

Nisse Nilsson sköt det klassiska målet mot Kanada.

Var på isen när pucken gled i mål

Vad är det som tar Tre Kronor till guldet 1962 i Colorado Springs? 
– Det var nog bara två spelare som trodde innan turneringen att vi skulle ta guldet. Det var Uffe Sterner och jag. Jag kommer ihåg att vi pratade både med Lennart Hyland på radion och (Eric) ”Bassen” Sköld på Aftonbladet och dom sa att det aldrig kan gå.
– Vi gör en otrolig match mot Kanada. Då var Lennart "Klimpen" Häggroth otroligt duktig samtidigt som vi hade stolparna med oss rätt så mycket. Lika stor överraskning var det att vi vann guld 1962 som det blev besvikelse när vi inte vann guld här i Stockholm 1963.
– Det blev en målskillnadsaffär 1963. Det var tre matcher sista dagen. Dels vår match mot
Tjeckoslovakien där vi får stryk med ett mål. Sedan fick Kanada stryk med två mål mot Sovjet. Efter det spelade USA och Östtyskland. När det var femton sekunder kvar var USA igenom och skjuter i ribban. Jag står bakom plexiglaset och ser det. Hade den pucken gått in hade vi varit mästare i kavaj.

Åter till VM 1962, hur upplever ni sista minuterna mot Kanada innan Nisse Nilssons puck gliiider in i mål?
– Det var fruktansvärt. Jag har den uppfattningen att deras första mål inte var mål. Den tog i stolpen. Det här var självklart frustrerande, men så långa minuter som dom sista var mot Kanada har jag aldrig upplevt någon mer gång.
– Kanadensarna försökte ”speara” oss och höll på mycket och jävlas, men när den pucken gled in… Oj oj oj, skrattar Nordlander.

Det var några matcher ytterligare kvar efter den här matchen. Kände ni er ändå som världsmästare efter den här matchen?
– Nej, vi gjorde nog inte det, men det var nog ändå så att det lättade. Vi hade även en tuff match mot USA när vi vann med 2-1.

Foto: Arkivbild

Hur upplevde du VM 1969 i Stockholm?
– Det var ett fantastiskt VM. Jag tror att säsongerna kring 1968 och 1969 gjorde jag också mina bästa VM-turneringar. Jag tackade nej till VM flera gånger på grund av jobbet, bland annat till VM 1970 som också spelades i Stockholm.
– VM i Stockholm har alltid varit speciellt och då framförallt på Hovet som verkligen är en hockeyarena. Självklart upplevde jag hur tjeckerna och ryssarna verkligen hatade varandra. Jag kan ju säga idag att efter VM 1969 fanns det folk som gick ur AIK för att jag och ”Honken” inte såg till att tjeckerna fick vinna. Telefon ringde så mycket om det här så jag och ”Honken” började med hemligt nummer.

Efter tiden i AIK valde Bert-Ola Nordlander att varva ner med spela i Nacka SK.
– Jag slutade i AIK mitt i säsongen eftersom jag fick en meniskskada. Nu bodde jag och Lena i Nacka och då blev jag spelande tränare tre säsonger där. Det var ett fantastiskt lag att bjuda på sig själv. Dessutom var vi i kval till allsvenskan tre år i rad, trots då att vi dessutom spelade utomhus. Det var fantastiskt roliga år.

Blev tränare för Hammarby

Sedan hoppar du på Hammarby som tränare, varför?
– Jag fick ett erbjudande. Det jag upplevde i Hammarby var enorma talanger. Dom hade varit så duktiga som pojklagsspelare i Tv-pucken och så vidare. Det vart jobbigt för en del av dom när det blev dags att spela i A-laget och man inte fick briljera på samma sätt där.
– Sedan tränade jag Djurgården under två år och efter det gick jag med i AIK:s hockeysektion. Jag ville inte träna AIK som före detta spelare. Det var några som luskade om det lite grann, men samtidigt visste dom om min ståndpunkt där.

Hur mycket följer du AIK idag?
– Lena och jag är uppe på dom flesta matcherna. Sedan ser vi resten på TV.

Varje gång du är på Hovet har du möjlighet att se din tröja i taket, hur tänker du kring det?
– Jag är stolt över det. Sedan är jag stolt över att ha kommit med i Hockey Hall of Fame. Det känns bra, men jag tycker att det är dags att få upp några spelare till i taket. Till exempel, Leif Holmgren, "Råttan"Edberg med flera.

FOTNOT: Både Leif Holmgren och Rolf Edberg har fått sina tröjor hissade på Hovet sedan intervjun gjordes.