Old School Hockey – Jonas Andersson

En lång karriär med spel i VM, NHL och KHL avslutades innan han hamnade på SVT som expert. I veckans Old School Hockey berättar nu Jonas Andersson om hockeyresan från Lidingövallen till TV-studion. 
– Jag kommer ihåg från första U17-landskamperna att det var väldigt speciellt att dra på sig landslagströjan, säger Jonas Andersson. 

STOCKHOLM (Hockeysverigre.se)

Jonas Andersson har haft en lång karriär med VM, NHL och KHL-spel. Det har även blivit en säsong i elitserien. Då representerade han Södertälje och Brynäs. Nu ser vi honom ofta som expertkommentator hos SVT. Hockeyresan började för en ung Jonas Andersson på Lidingövallen. 

– Första gången jag var där? Då var jag fem år. Min pappa var vaktmästare på Lidingövallen och jobbade för Lidingö stad. Jag började på en skridskoskola där med de som var ett år äldre än jag. Sedan blev Lidingövallen mitt hem under många år framöver, berättar Jonas Andersson då vi träffar honom för den här intervjun på ett hotell intill Humlegården i centrala Stockholm. 

Var det bara hockey för dig då?
– Nej, tvärtom. Jag spelade även fotboll, men framför allt sprang jag orientering. Fram till det att jag var 14 år satsade jag mer på orienteringen än på hockeyn. Jag ska också säga att jag var mycket bättre på orientering än hockey. 
– Det var ett jättesvårt val jag var tvungen att göra och jag kommer ihåg den våndan jag hade den sommaren. Antingen skulle jag köra orientering eller gå till AIK som var en naturlig del i hockeysatsningen.
– Jag hade varit tvåa på femdagars i min åldersklass, så beslutet var inte lätt. Pappa sprang också orientering, precis som det ofta är i orienteringsfamiljer. Jag tyckte orienteringen var rolig, men fotbollen valde jag bort redan då jag var 13 år. 
– Jag sprang några tävlingar till, men sedan hade jag 20 år då jag inte sprang en enda gång. Orienteringen skulle jag säga varit både positivt och negativt för mig. Positivt eftersom jag fick en grundkondition som var otroligt bra. Det är en individuell sport där du tvingas att ta jobbiga beslut själv och det finns ingen annan att skylla på. Du ser efter din egna träning, ser till att du kommer i tid till tävlingar… Allt som är bra med individuella idrotter fick jag med mig. 

Och det negativa?
– Att jag under lång tid inte spelade så mycket hockey. Dessutom gjorde den här uthålligheten att jag inte var tillräckligt explosiv. Jag hade sedan många år där jag jobbade extremt hårt för att få upp min explosivitet. 

Sprang du Lidingöloppet?
– Som barn absolut. IFK Lidingö var med och arrangerade loppet så jag jobbade varje år på det. Däremot har jag inte sprungit seniorklassen…

Ännu?
– (Skratt) Det kommer jag nog inte göra med mina knän, tyvärr. 

Jonas Andersson spelade i Lidingö tillsammans med bland andra David Bornhammar, som då hette Johansson. Dom båda skulle följas åt på flera sätt i karriären. 
– Vi spelade tillsammans i Lidingös 81:or och gjorde det fram till att jag gick till AIK. Sedan stannade han ytterligare två säsonger i Lidingö. 
– Då kom Ola Olsson till Lidingö. Ola har jag att tacka för jättemycket, framförallt min skridskoåkning. Han är en skridskoguru. David hade Ola och utvecklades av honom för att sedan gå till AIK. Vi spelade i AIK tillsammans fram till det att vi båda blev draftade och åkte över till juniorligan. Han åkte till Western och jag Ontario. 

Blev ni nära vänner även vid sidan av hockeyn?
– Ja, det blev vi verkligen under vår tid i AIK, men även när vi båda två var i juniorligan. Då pratade vi i stort sett varje dag med varandra, så vi var verkligen tajta under många år. 

Har ni fortfarande en bra kontakt?
– Ja, men tyvärr är det lite mindre nu som det ofta blir i vår ålder. Vi är såklart fortfarande kompisar. Det var lite speciellt eftersom Lidingö, tyvärr, inte fått fram många spelare som blivit draftade. 
– Vi hade även Micke Dorsin i laget som blev väldigt duktig i fotboll, så det var något speciellt med 81-kullen på Lidingö rent idrottsmässigt.

Flyttade till osund miljö i AIK: “Destruktiv”

Som 14-åring valde Jonas Andersson att lämna Lidingö för att spela för AIK. 
– Vi spelade inte i högsta serien med Lidingö, men spelade mot AIK i en kvartfinal i ”Sanktan” (St. Erikscupen. Deras tränare var Micke Gustavsson och för att citera honom så tyckte han att jag var en oslipad diamant. Man kan säga att det sedan blev en rekrytering. 

I AIK:s juniorlag spelade även en viss Sam Hallam som idag är svensk Förbundskapten. 
– Smart, duktig på tekningar och tog ett stort ansvar utan att vara spektakulär. Precis som Sam är som coach, säger Jonas Andersson med ett skratt och fortsätter:
– Han är en väldigt bra kille. Ser jag tillbaka på jargongen så var det en osund miljö i AIK. Sam var en av dom som pratade med oss yngre, var schysst och gav tips. 

Hur upplevde du den osunda miljön i AIK?
– Det var pennalism, inkilning och mycket hierarki. Du fick veta att du var yngre och det spelade ingen roll om du var bättre eller sämre.
– Var du yngre plockade du puckar och fick ta glåpord samtidigt som det var en machokultur. Så här i efterhand var den direkt oseriös och destruktiv. 
– Sedan fanns det killar i laget som tränade väldigt hårt och blev bra, men det var en kultur som gjorde att jag tänkte när jag åkte över till min första NHL-camp ”Är det här kulturen i AIK så kommer det bli ganska jobbigt där borta”. 

Hur blev det?
– Precis tvärtom. Lagkaptenen kom och hälsade. Alla visste vem jag var och hälsade med namn. Allt var väldigt professionellt och trevligt. 
– Det var en otrolig konkurrens så klart, precis som det ska vara, men en helt annan kultur. På så vis var det tråkigt i AIK. Nu låter det här väldigt negativt, men jag har fortfarande några av mina bästa vänner från den tiden. 
– För att sätta in det i sammanhanget var Sam en av spelarna jag upplevde inte stod för det där. 

Trots att Jonas Andersson var framträdande i AIK:s J20 fick han aldrig chansen till spel i klubbens A-lag. 
– Det där var det en debatt kring. (Claes-Göran) ”Myggan” Wallin var sportchef då. Jag hade gått tidigt i draften, men var med och tränade sommarträning med AIK och dom ville att jag skulle vara kvar. Vid den här tiden var det nästan ingen som var 18, 19 år och spelade i elitserien. Jag blev inte heller lovad någonting. 
– Men det var ett krav från Nashville, som draftat mig, att jag skulle åka över och spela juniorhockey om jag skulle sajna kontraktet från klubben. Det var ett otroligt lätt beslut att ta. 

Till U18-VM i Tyskland samma år plockade Förbundskaptenen, Lars-Erik Lundström, med sig två killar från Lidingö, David Bornhammar och Jonas Andersson. 
– Otroligt kul. Just också att få göra det tillsammans med David. Vi hade (Niklas) Kronwall med, men framför allt hade vi en väldigt bra grupp, vilket jag upplevde att det var i juniorlandslagen. Samma sak var det två år senare vid Junior-VM.
– Vi vann ett silver, men det var en märklig avgörande match. Det var inte slutspel vid den här tiden och vi hamnade i en situation där vi mötte Finland i den avgörande matchen. Vann vi den så skulle vi vinna guld. Förlorade vi skulle vi bli fyra. För Finlands del räckte det med oavgjort för att ta guld. 
– Matchen slutade 2-2 och vi fick silver. Jag träffade Kronwall för ett tag sedan och då pratade vi om just den här matchen. ”Skulle vi ta ut målvakten? Skulle vi inte göra det?”  Det var en match som jag aldrig fått uppleva något liknande igen, att det var så nära mellan guld och en fjärde plats. 
– Det var en underbar vår i Tyskland och det här blev på något vis början på min karriär.

Draftad av Nashville: "Blev behandlad som en stjärna"

Jonas Andersson draftades i andra rundan av Nashville sommaren 1999. 
– Det var absolut en stor grej för mig. Jag hade haft ett bra U18-VM och jobbat otroligt hårt på min skridskoåkning under flera år. 
– Jag träffade många NHL-lag inför draften och åkte också över till den, vilket inte många gjorde vid den här tiden. Det här var i Boston. Jag satt på läktaren och trodde att jag kanske hade chansen att gå 
i slutet av andra eller tredje rundan. 
– Nu gick jag som 33:a efter ”Sedinarna” (Daniel och Henrik) som tredje svensk. Det var en otrolig upplevelse och eufori. 
– Draften var såklart en stor grej, men inte alls på samma sätt som det är nu. Dessutom var det flera rundor. Det blev ett av dom roligaste ögonblicken i min karriär. Just det här att få höra sitt namn så pass tidigt. 

Säsongen 1999/00 blev det spel för North Bay i OHL. Där svarade Jonas Andersson för 31 mål och totalt 67 poäng på 67 matcher. 
– Det var bara positivt att komma över dit. Vid den här tiden var det inte många från Sverige som åkte över. (Jonas) Soling hade varit över. Sedan var det bara i stort sett jag, David och någon till som åkte över. 
– Dessutom var det väldiga skriverier om det här, att skulle svenska spelare välja juniorhockey i Kanada? ”Vart är vi på väg?” Det var också sett ur perspektivet att det var mycket svårare att komma upp som junior till elitserien och, som jag sa tidigare, blev varken jag eller David garanterade någon istid i A-laget. 
– Jag hade en bra ”training camp” i Nashville. Sedan kom jag till North Bay, blev behandlad som en stjärna och spelade jättebra. Jag fick göra i stort sett vad jag ville där ute, spela mitt spel och hade verkligen jättekul.

Kom du in snabbt i små rinkarna och det rakare spelet i Nordamerika?
– Ja, det gjorde jag i bemärkelsen av att jag spelade jättebra, var med i All Star matchen, och uttagen till All rookie team… 
– Nu ser man att spelare gör otroligt mycket poäng i juniorligorna. Det gjorde man inte på samma sätt vid den här tiden. I alla fall var det väldigt få som gjorde det. Sheldon Keefe som nu tränar Toronto var för övrigt ligans stora stjärna då. 
– Eftersom jag fick göra lite som jag ville offensivt spelade jag på mitt sätt, vilket sedan blev problem när jag skulle upp i seniorhockeyn. Jag åkte skridskor som bara den, rörde mig över hela banan och spelade fritt som en förstalinespelare får göra i Nordamerika. 
– Jag hade också som målsättning att bli en förstalinespelare i NHL. Det var väldigt tydligt där och då. Jag kände att jag måste utveckla min offensiv för att nå dit. Jag var inte naiv utan förstod hur bra spelarna i NHL var och skulle jag konkurrera ut dom måste jag vara väldigt, väldigt bra offensivt. 
– Så här i efterhand, det var bra att ha det här som målsättning, men det skulle varit bra om jag jobbat lite mer på andra detaljerna också, eftersom det är svårare att slå sig in i NHL än att vara kvar. 

Trivdes du bra socialt?
– Ja, jättebra. Jag hade en bra värdfamilj, men såklart att det även var lite hemlängtan. Den var ändå marginell med tanke på att hockeyn gick så bra, livet lekte och jag kunde bara spela och träna. Allt var hur bra som helst. 
– Jag fick min första hotmailsdress efter någon månad där borta. Sedan hade jag betalkort och det var verkligen svindyrt att ringa hem. Internet var precis i sin linda. Bara det här att jag fixade en hotmail då jag kom dit säger en del om hur länge sedan det var.

Bröts ner av tränaren: "Mitt absolut sämsta beslut i karriären"

Under andra säsong i Nordamerika var han uppflyttad till Nashvilles farmarlag Milwaukee. Runt jul blev han dessutom uttagen till att representera Sverige vid Junior-VM. 
– Det var inga underåriga spelade i IHL då. Anledningen till att jag fick spela i farmarligan var att jag signerat som europé. IHL var en väldigt bra liga och bättre än AHL. Vi hade bland andra Ville Peltonen och Randy Robitaile i laget. Även Bert Robertsson var där. 
– Det hade varit en otroligt tufft första säsongen i Milwaukee. Mitt absolut sämsta beslut i karriären, vilket jag inte tänkte på då, var att tacka ja till att spela i farmarligan som underårig i stället för att vara kvar i juniorliga ett år till. Det här märker jag bland föräldrar och unga spelare nu också, att det är en jäkla hets uppåt hela tiden. Det finns ingenting att vinna där. 
– Martin Erat, som var draftad efter mig, stannade i juniorligan en säsong till. Jag hade en bättre förstasäsong än vad han hade, men hans andra var ännu bättre. Då kom han in med stjärnstatus medan jag hade en svintuff säsong i farmarligan eftersom jag inte var redo för den. I alla fall inte mentalt. 
– Nashville var en ung organisation samtidigt som jag var högt upp i deras hierarki. Att jag skulle tacka nej till att spela i farmarligan fanns då inte ens på världskartan. 

Blev det krångel att komma loss till Junior-VM?
– Nej, det tror jag inte. Däremot hade jag en idiot som coach i farmarligan, Dave Allison. Han hade en medveten taktik, vilket han erkände säsongen efter, att bryta ner mig för det hade han gjort med Pavel Demitra några år tidigare. Demitra lyckades ju senare väldigt bra.
– Han sa då jag blev uppkallad till NHL ”Nu har jag brutit ner dig och sedan byggt upp dig. Se vart du är nu”. Jag kan konstatera att han lyckades bra med att bryta ner mig. 
– Matchen innan jag åkte till Junior-VM kommer jag aldrig glömma. Det blev min värsta match i hela karriären. Allison hade fått för sig att jag spelade för att inte bli skadad. Den tanken hade inte ens slagit mig och jag var livrädd för att inte spela bra. Mitt under matchen kom han bort till mig och sa ”Who the fuck do you think you are, Tina turnover?” Sedan fortsatte han svära bakom mig på bänken med ord som inte tål att upprepas.
– När vi kom in i pausen, jag var 19 år och alla andra 25, 26 år, fortsätta han skälla. ”Jag kan inte bänka dig för vi har inga andra forwards, men om du inte skärper dig…” Jag kom in, gjorde ett byte och antagligen något dåligt i det. Då sprang han ner från bänken. Plockade upp en back och bänkade mig. 
– Då jag satt på flygplatsen och skulle åka till Junior-VM kommer han fram och sa ”Du var rädd för att bli tacklad”, men jag var rädd för honom, inte att bli tacklad.

Var det då skönt att få åka i väg och spela i Juniorlandslaget?
– Ja, Junior-VM kom som en skänk från ovan. När jag väl skulle åka tillbaka… Lika kul som jag tyckte det var i juniorligan, lika vidrigt var det i farmarligan. Jag var inte redo för det ledarskapet. Speciellt inte efter tiden i juniorligan där jag var stjärnan och fick göra lite som jag ville. 

Säsongen 2001/02 debuterade Jonas Andersson i NHL för Nashville. 
– St. Louis borta. Dom hade Chris Pronger som vunnit Hart Trophy (NHL:s bästa back) och jag var jättenervös. 
– Jag kommer ihåg en tanke från uppvärmningen. Det var ändå inte så länge sedan jag var junior och kollade på NHL-matcher. Då tänkte jag ”Okej, nu kollar dom på mig som NHL-spelare”. Det var ändå en lite märklig grej. 
– Själva matchen, vi hade ett annat spelsystem i farmarligan och jag gjorde ett fel som gjorde att St. Louis gjorde mål. På så vis var det ingen höjdardebut. 

Patric Kjellberg, som inlett säsongen i Nashville, var precis trejdad från Nashville till Anaheim när Jonas Andersson blev uppflyttad. 
– Han gav mig det bästa rådet under min första ”training camp”. ”Du måste komma ihåg en sak och det är att allt bara är business.”  Där och då kände jag ”ja, ja ja…”, men det var mest för jag var högt upp i hierarkin och blev behandlad hur bra som helst av Nashville.
– Sedan såg jag det andra sidan av myntet och jag kan idag säga att det var ett väldigt bra råd, men som jag fattade lite för sent.

“Skadehelvetet började där”

Hela säsongen 2002/03 gick Jonas Andersson skadad och spelade inte några matcher alls. 
– Det var min axel. Egentligen började skadehelvetet där. Direkt efter att jag varit uppe i NHL opererade jag knäna och kom till nästa ”training camp” utan att ha varit på is. Hela den säsongen (2001/02) spelade jag på smärtstillande. Det var vidrigt. 
– Sedan hoppade axlarna ur led, vilket gjorde att jag inte spelade någon match på ett och ett halvt år. 

Var du på väg att avsluta karriären när skadorna avlöste varandra?
– Nej, men jag kommer ihåg att jag hade väldigt ont i både knäet och axeln. Sedan skulle jag börja rehaba. Det var mitt i vintern och jag försökte göra en push för att komma tillbaka till slutspelet, men det gick inte. 
– Då letade jag istid här i Stockholm. Jag åkte till Ritorp och hamnade på deras uterink. Det var kallt. Jag var där helt själv. Hade ont i axeln. Ont i knäet… 
– För ett lite tag sedan var jag högt rankad och spelade i NHL, men där och då kände jag att det inte skulle gå att komma så mycket lägre än att vara där jag var ute på Ritorp. Det var tuffa år rent skademässigt. 
– Jag är ändå sjukt stolt eftersom det jag gjorde var att jag tränade ännu hårdare, extremt mycket rehab och körde väldigt mycket tuff träning själv. 

I stället för fortsatt spel i Nordamerika efter skadehelvetet valde Jonas Andersson spel i elitserien för Södertälje. 
– Jag var och tränade med Södertälje för att få istid. (Mats) Hallin var där. Jag var bra tränad och i bra form. Inte hockeymässigt, men efter att jag kört mycket på is efter hade jag kommit i gång fysiskt igen. Då tyckte väl Hallin ”Det här är ju bra”. 
– Därför blev det Södertälje, men också för att det blev ganska nära hem. Då hade jag lägenhet tillsammans med Anze Kopitar. Vi hade båda Lasse Cederström som agent och jag skulle vara lite mentor för honom, men jag pendlade även upp en del till Lidingö också. Tanken var att komma hem och börja om lite.

Jonas Andersson är imponerad över den karriär Anze Kopitar har i NHL. 
– Det är svinhäftigt. Vilken karriär. En jättebra kille, seriös och då mogen för sin ålder. Vissa spelare gläds jag verkligen åt att det gått bra för. Han är en sådan. Däremot har jag inte träffat honom på väldigt länge.  

Det Södertälje lag Jonas Andersson anslöt till hade en rejäl portion med skicklighet och var profilstarkt. I laget spelade under säsongen bland andra Dick Tärnström, Róbert Döme, Joakim Eriksson, Olli Jokinen, Mikael Samuelsson, Scott Thornton, Kyle Calder, Peter Popovic, Niclas Hävelid, Nicklas Grossmann, Bert Robertsson, Robert Carlsson, Jonathan Carlsson, Dragan Umicevic och så vidare.
– När jag sajnade var det inte lockout. Jag var tilltänkt som första eller andra-line med Ferraro-bröderna (Chris och Peter). Sedan kom dom här spelarna in, allt ändrades och blev den bästa elitserien någonsin. Då hamnade jag såklart längre ner i hierarkin. Södertälje var då inte ens ett topplag i elitserien som minst sagt var stjärnspäckat. 
 – En så bra liga får vi nog aldrig se igen, men samtidigt var jag inte så glad då. Jag var i bra form, men hockeymässigt hade jag inte spelat på ett och ett halvt år och fick börja om på nytt. Jag kom inte alls till min rätt rent spelmässigt i Södertälje.

Vägen till guldet i Finland: "Allt annat var fiasko"

I slutet av säsongen flyttade han i stället vidare till Brynäs. 
– Jag fick inte spela eller gjorde några mål i Södertälje så det var en hemsk situation. Då öppnades det upp i Brynäs. Jag skulle säga att det var ömsesidigt att jag då lämnade. Hallin ville inte ha kvar mig och då var det inte så kul att vara kvar i en sådan organisation. 

Det blev sju seriematcher med Brynäs och ett lyckat kvalspel. Efter säsongen valde han i stället att åka över till Tammerfors och spela för Ilves. 
– Även här var det en omstart. Jag kände att jag är där jag är och kände mig då ganska gammal, men det var jag såklart inte. Ändå var det ett moget beslut att se till vad som var bäst för min utveckling. Då kände jag att Finland var det. Jag var på try-out i Ilves och spelade till mig ett kontrakt där. 

Coach i Ilves var då tidigare elitserie och NHL-spelaren, Kari Eloranta. 
– Kari är en jättesympatisk människa. Jag gillar verkligen honom som person. Rent spelmässigt tog jag steg, men det tar tid att komma tillbaka om du skadat dig i den åldern. 
– Då tyckte jag det gick långsamt att komma tillbaka, men så här i efterhand kan jag uppleva att det var en ganska bra utveckling. Definitivt var det ett steg i rätt riktning. Min säsong i Ilves gjorde att jag sedan fick möjligheten att komma till HPK som var finska mästare.

Hur upplevde du tiden i HPK?
 – Det är också ett beslut jag är väldigt glad över att jag tog. HPK var inte kända för att betala mest, men klubben hade Jukka Jalonen och en historia av att utveckla spelare. Alla som gick till HPK vid den här tiden blev bättre, lite som Oskarshamn är i SHL nu. 
– Hade jag varit import idag hade jag gått direkt till Oskarshamn. Där får du nästan en garanti på att du kommer lyckas. Alla som går dit blir bra. 

Fick du ett lyft spelmässigt?
– Ja, det fick jag, men tyvärr mer skador.  Den här gången var det AC-leden, vilket gjorde att jag tyvärr missade stora delar av den säsongen. Spelmässigt var det definitivt ändå ett lyft. 

Under säsongen 2007/08 lämnade Jonas Andersson HPK för spel med Kärpät där han blev finsk mästare. 
– Där började jag spela en bra ishockey. Det var en annan Jalonen, Kari Jalonen, som ville ha mig till Kärpät. Vi hade ett otroligt bra lag. Jag är säker på att vi även hade vunnit elitserien med det laget. Det var klass rakt igenom. 

Du kom in i slutet av den säsongen, kände du dig delaktig i guldet?
– Absolut. Jag hade mest poäng av alla i hela finalserien och jag var med under hela slutspelet. 
– Jag känner mig inte delaktig i att vi vann grundserien, men det är ändå i slutspelet allt ska avgöras. Slutspelet blev ett mentalt genombrott för mig. Dels att vinna dels att spela som bäst när det gällde som mest. 
– Kalle Sahlstedt, Juhamatti Aaltonen och jag gick som tredjeline, men som spelade överlägset bäst och gjorde mest poäng i finalserien. 

Andra säsongen i Kärpät svarade Lidingö-sonen för 24 mål och totalt 57 poäng på 56 matcher. Med det slutade han tvåa i lagets interna poängliga efter Tom Koivisto. 
– Vi byggde vidare på det vi hade säsongen innan. Kari Jalonen försvann. In kom i stället Matti Alatalo som är lite lik Eloranta, sympatisk. Han fortsatte tro på mig och den säsongen spelade jag kanske min bästa ishockey. Jag trivdes väldigt bra i Uleåborg och Kärpät hade en bra organisation.
– Där upplevde jag… Det är svårt att definiera som spelare eller nu som kommentator, men när du har en vinnande kultur i en förening har en förväntning på dig att vinna. Jag har märkt att det här går att bryta det ganska snabbt. Då är det svårt att komma tillbaka till det, men när du väl är på insidan i det där finns det inget bättre än att vara i just en förening med en vinande kultur. 
– Du vet att du kommer vinna till slut. Det finns ett kollektivt självförtroende och en naturlighet i att vinna. På andra sidan av det där myntet kan det vara helt hopplöst och det spelar ingen roll vad du gör. 
– Kärpät var där och då ett av bästa lagen i Europa. Allt annat än att vinna var fiasko. 

Uttagen till VM - vann skytteligan: “Så stort var det”

Säsongen 2009/10 gick resan vidare till Belarus och spel med Dynamo Minsk där även Josef Boumedienne, som Jonas Andersson spelade med i Kärpät, var med inledningsvis. 
– Josef kom från Nordamerika till Kärpät under slutet av min andra säsong. Sedan åkte vi till Minsk tillsammans. Josef blev kvar där under en halv säsong. 
– Glen Hanlon tog över som coach och tog med sig lite av det nordamerikanska till Minsk. Han hade varit i Jokerit och hade en bra koll eftersom Kärpät och Jokerit var ärkerivalerna. 
– Jag hade många andra anbud från KHL. Anledningen till att jag valde Minsk var att jag hade hört mycket bra om organisationen, men också att det kändes som bästa förutsättningar där med Hanlon, (Hannes) Hyvönen, (Ville) Peltonen, Josef och så vidare.

Trivdes du socialt med att bo i Minsk?
– Som bara den. Verkligen. Socialt var det hur bra som helst. Men, det var inte bara i Minsk utan genomgående för alla KHL-organisationer, det var alldeles för lite tålamod. 
– Laget sparkades sönder trots att vi hade alla förutsättningar att ha ett riktigt bra lag. Vi började bra. När det sedan kom några förluster sparkades det folk, man tryckte på panikknappar och slog väldigt snabbt sönder det vi hade.

Jonas Andersson gjorde en fin säsong i Dynamo Minsk, vilket gjorde att Bengt-Åke Gustafsson tog med honom till VM på vårkanten. 
– Jag hade skador och spelade inte så många matcher den säsongen heller, men jag kom med till VM. Jag var nog inte tänkt som VM-spelare, men jag var ändå i bra form. 
– Att dra på sig Tre Kronor-tröjan… Jag kommer ihåg från första U17-landskamperna att det var väldigt speciellt att dra på sig landslagströjan. Alla som inte känner så borde kolla ”Hockeyns Historia” av Jens Lind. Så stort var det för mig att representera Tre Kronor. Så var det alltid för mig. Definitivt också att få vara med i VM. 

Jonas Andersson svarade för sex mål under turneringen, vilket han var bäst med i Tre Kronor. 
– Kollar du backsidan vi hade, Oliver Ekman Larsson, Erik Karlsson, Victor Hedman, "Mange" Johansson, (Christian) Bäckman…
– Sedan var ”Bengans” ledarskap perfekt för ett landslag. Han gav oss mycket individuellt ansvar. Som svensk spelare är det drömmen att få frihet. Framför allt om du kommer från KHL. 
– ”Vi tror på dig. Du fattar rätt beslut.” Det var inte så upp-styrt och när du kommer till en landslagsnivå är du så välskolad att det mer eller mindre löser sig själv. 
– ”Bengans” ledarstil, av det jag hört, var ganska perfekt även 2006. Det är en sak jag får tänka till lite på nu när jag nu sitter på andra sidan, för mediadrevet var faktiskt emot honom under VM.  
– VM var otroligt kul. Jag vann skytteligan och vi fick brons. Sedan hade vi den här hemska matchen i semifinalen mot Tjeckien. Med sju sekunder kvar kvitterade tjeckerna. Sedan förlorade vi på straffar. I det stora hela var det väldigt roligt. Även personligen att få spela på den nivån och göra det bra.

Testade vingarna i NHL igen: “Mitt andra dåliga beslut”

Efter VM stod det klart att Jonas Andersson skulle ånyo testa lyckan i NHL. 
– Det här var mitt andra dåliga beslut, men den här gången var det lite svårare. Jag hade haft ett bra VM och hade anbud från bästa KHL-lagen, St. Petersburg och så vidare. 
– En special-grej gjorde att Nashville fortfarande ägde mina rättigheter. Nashville hade dessutom betett sig väldigt illa då jag var skadad. Då fick jag verkligen se business sidan av myntet utan att gå in på detaljer. 
– Nashville visade ett intresse av att få tillbaka mig. Jag blev lovad att spela samtidigt som jag sa att det enda jag inte vill är att spela i farmarligan. ”Du får ett envägskontrakt och vi lovar att inte skicka ner dig. I utbyte får du lova att åka tillbaka till Europa om du inte platsar fram till jul”. Det var ”fine”. Jag ville inte spela i farmarligan och kunde tänka mig att åka tillbaka om jag inte tagit plats och spelat bra till dess.
– Dagen innan säsongen skulle börja blev jag inkallad till ”GM”. Han hade tradat mig till Vancouver. Det här var säsongen där de gick till ”game seven” mot Boston och för Vancouver var det en lönetaks trade, de var inte mig de ville ha. 
– Jag fick åka direkt till Manitoba och farmarligan. Precis det jag inte ville. Säsongen blev en mardröm. Vem möter jag där? Jo, min gamla assisterande farmarlagscoach. När han mötte mig på flygplatsen sa han ”I saw you had some pretty good numbers. You must have played with some really good players” 
– Efter det gjorde han det till sin livsuppgift att göra det jävligt för mig. Han kunde blåsa av träningar för att påpeka att jag inte gjorde något rätt. Jag var inte så ung den här gången och kunde hantera det på ett bättre sätt, så det jag gjorde var att träna ännu hårdare.

Det blev ändå fyra NHL-matcher för Jonas Andersson i Vancouver. 
– Det var en häftig erfarenhet. Sedinarna var i sin ”prime” och Vancouver var bästa laget i NHL. Jag tror inte folk fattar hur bra sedinarna var då. Uppskattade och hade en naturlig pondus på isen. Bra att spela boxplay mot sedinarna på träningarna… 
– Du kunde inte gå på. Passningarna kändes som att dom var ett och två steg före hela tiden. Till slut vågade man inte gå på. Det var häftigt att se hur bra dom var.

"Verkligen inte optimalt - tufft mentalt"

I slutet av säsongen lämnade han Manitoba och Vancouver för spel med Bars Kazan. 
– Ner jag blev nedskickad igen kallade Vancouver upp en forward som hade gjort noll mål och en assist på 27 matcher. Till hans försvar ska sägas att Vancouver behövde en spelare som spelade mer fysiskt i en fjärdelina, vilket inte var min grej. Jag har fått redan på efteråt att coachen visste om den här dealen och spelade lite på det där, så efter jul åkte jag tillbaka till KHL. 

Nu började en längre resan för Jonas Andersson i KHL med spel för Ak Bars Kazan, Atlant Mytishchi, Torpedo Nizhny Novogord och Yugra Khanty-Mansiysk mellan 2011 och 2014. 
– I Atlant hade vi ”Bengan” (Bengt-Åke Gustafsson), men han fick sparken. Efter det hade vi Janne Karlsson och då hade vi en väldigt bra lagsammanhållning. Vi vann tio raka matcher och när du gör det bygger du också någonting. 
– Annars var det så att importerna satt för sig vid samma bord. I Ryssland är det väldigt skrockfullt. Sitter du vid ett bord på en bortaresa då sitter du där nästa gång också. På det sättet blev det inte att vi umgicks så mycket. 
– Rent hockeymässigt trivdes jag och det spelades en riktigt bra hockey i KHL. Sedan var det tufft runt om, barnen var små och så vidare. 

Hur var det att ha familjen med sig till Ryssland?
– Tufft. Framför allt för min fru i Khanty-Mansiysk och även Nizhny Novogord där vi var en kort sväng. Det var verkligen inte optimalt. 
– Tufft mentalt också. Jag hade aldrig klarat av att spela i KHL då jag var yngre. Jag märkte också flera som åkte över dit som inte var mentalt redo för det, att du riskerade att få sparken egentligen varje dag. Som import var du tvungen att leverera varje dag. Det var en kravspec som var jobbig mentalt. 

Din hockey måste ändå passat bra i KHL trots att det var tufft mentalt och hela den biten?
– Ja, det gjorde den och jag trivdes jättebra rent spelmässigt. Det fungerade bäst med Janne. Vissa av ryska spelsystemen var ganska defensiva, vilket inte riktigt passade mig. Eftersom jag byggde mitt spel kring skridskoåkning passade den bättre på stor is.  
 

Vilken ser du som din bästa säsong i KHL om du ser till din personliga prestation?
– Jag började säsongen i Atlant väldigt dåligt. När Janne Karlsson tog över satte han ihop mig, Nikolai Zherdev och Patrik Zackrisson. Han gav oss stort förtroende och det var då vi vann tio raka matcher. 
– Även om siffrorna inte var så bra den säsongen berodde det på att jag började säsongen väldigt dåligt. Avslutningen av säsongen var bra. Jag började även bra i Minsk. 
– ”Zacke” var ung då, men det gjorde mycket att han honom med mig där. Zherdev var en väldigt speciell spelare så det var bra att ha någon att prata med. 

Lärde du dig ryska språket?
– Nej, tyvärr. Anledningen till det var till stor del att jag umgicks med importerna hela tiden och inte inhemska spelarna, men också att jag inte hade så många ryska coacher. Jag lärde mig alfabetet och beställa mat hjälpligt, men inte språket. 
– Att jag inte lärde mig språket kan jag ångra lite. Jag hade företag vid sidan av från 2005 så jag hade inte så mycket tid över och hann inte umgås så mycket med andra spelarna på det sättet. 
– Vi hade startat Nordic Ice så jag jobbade både tränings och matchdagar. Jag satt vi min dator, gjorde offerter, fakturerade, försökte sälja in och allt som det innebär att ha ett litet företag. Det var otroligt lärorikt. 
– Efter att jag startat företaget började jag faktiskt spela en bättre hockey. Innan det hade det bara varit hockey, hockey, hockey… Det rådet försöker jag ge till alla unga spelare, att ha någonting annat vid sidan av. Är du som jag, och många andra är, fanatiskt lagd kan det lätt bli för mycket. 
– Vissa har det där gratis. Jag har alltid varit avundsjuk på dom som har en av och på-knapp. Jag hade aldrig det utan var tvungen att ersätta det med jobb och mental träning, vilket jag gjorde. 

“Jag har bara bra saker att säga om ryska människor"

Du som bott så många år i Ryssland och har vänner kvar i landet, hur tänker du kring landets försök till invasion av landet?
– Jag tycket det är tragiskt. Vi spelade i Donetsk. Donbass hade ett KHL-lag. På det sättet känns det helt surrealistiskt. 
– Det är lätt att dra alla över en kam. Jag har bara bra saker att säga om ryska människor. Väldigt varma och ganska mycket motsatsen till amerikanerna. Det vill säga inte så ytliga utan mer fientliga i början. När du väl kommer in i ett lag eller får en relation med någon så möts du av väldigt varma människor, alltså om man ska generalisera, vilket är farligt att göra om folk. 
– Det finns mycket i den ryska kulturen som jag också uppskattar. Att det har blivit som det är nu är sorgligt på så många plan förutom den uppenbara tragedin som kriget medför. 
– Nu är det hockeymässiga värdsliga saker, men det är tråkigt att ryska lag inte är med i Junior-VM, VM, skidor och så vidare. 

Under säsongen 2014/15 skrev Jonas Andersson på för Kloten. Det blev bara fem matcher i den schweiziska klubben innan han tvingades att avsluta karriären. 
– Det var, precis som det varit genomgående i min karriär, skador som gjorde att jag var tvungen att sluta. Jag hade fått gå från Khanty-Mansiysk, men jag har aldrig varit så glad i hela mitt liv eftersom jag hade haft så ont att jag inte kunde sova på nätterna. 
– Jag ”rehabbade”, gjorde tre, fyra operationer och hade Atros, men försökte mig på en comeback efter 15 månader. Jag ville så gärna, men det fungerade inte. Sista två säsongerna var det mycket smärtstillande. 
– Jag satte en stolthet att träna hårdast, men jag var skadad alldeles för mycket. Visst var en del otur, men en del var att inte känna sin egna kropp också. 
– Jag kom till Kloten i slutet av säsongen, men missade avslutningen. Samtidigt hade jag ont knäet. Under en av matcherna där åkte också på en tackling så jag fick en hjärnskakning, vilket gjorde att jag för första gången inte kunde komma tillbaka. 
– Parallellt med det hade jag sökt in på Handelshögskolan. Jag hade bestämt mig för att om jag kom in på Handelshögskolan skulle jag lägga av direkt. Jag blev antagen under sommaren och då var det ett enkelt beslut att lägga av.

Så blev han expert: “Ska du inte komma och prova?”

Hur blev det aktuellt att börja jobba som expert på SVT?
– Av en ren och skär tillfällighet. Handels skickade ut en pressrelease om att jag skulle börja plugga efter karriären. Det där plockades upp av bland annat Dagens Industri och då ringde en del journalister. 
– En ringde som jag trodde var från SVD, Svenska Dagbladet, och frågade om jag ville börja kommentera. 
– ”Nej, absolut inte”. 
– ”Ska du inte komma och prova en match i alla fall?”
– ”Vart ringde du ifrån?”
– ”SVT”
– ”Jaha SVT”. 
 

– Det var ”Mackan” Thörngren, han är fortfarande chef på SVT,  och jag är glad över att han lyckades övertala mig att komma och köra en match, vilket jag verkligen inte hade tänkt. 
– När jag väl gjorde den här matchen tyckte jag att det var väldigt kul. Dessutom är det ett grymt gäng på SVT och det påminner mycket om det jag kan sakna från karriären, att jobba tillsammans för att sen leverera när det verkligen gäller. I slutet av karriären var jag lite less på hockeyn, men det här är ett perfekt sätt att hålla en relation till sporten som har gett mig så mycket. 
– Jag visste att jag inte skulle fortsätta som coach eller sportchef så jag är väldigt tacksam för att det blev som det blev. 

Hur ser Jonas Anderssons liv ut vid sidan av TV-jobbet?
– Jag är en av grundarna till PDL och vi gick ihop med Padel united för ungefär ett år sedan. Jag är inte operativ längre, men det har varit sjukt intensiva år med väldigt lite sömn, extremt mycket jobb och så utbildningen på Handels.
– Jag har några nya projekt, men just nu är livet lite lugnare, vilket är väldigt skönt. Jag har också lite kontakt med hockeyn eftersom vårt äldsta barn spelar i Lidingö. Han är 13 år och i en väldigt härlig ålder för att få vara med som en stöttande förälder.

---