Så minns lagkamraterna Robert ”Bobby” Hull: “En fadersfigur”

För att hylla en av tidernas största hockeyspelare, Bobby Hull, har hockeysverige.se samlat de tidigare lagkamraternas bästa minnen av ikonen. 
–  Jag fick tårar i ögonen. Bobby var min hockeyidol, säger Willy Lindström. 

Bobby ”Bobby” Hull har gått ur tiden. En av världens bästa och mest mytomspunna ishockeyspelare genom alla tider. Hockeysverige.se har pratat med några av hans tidigare lagkamrater i Winnipeg Jets hur dom minns sin vän och hockeyspelaren Bobby Hull. 

Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson spelade i samma kedja som Bobby Hull mellan 1974 och 1978. 

– Det var en fantastisk resan jag och (Anders) Hedberg gjorde med Bobby. Helt otroligt att ha fått spela med en av dom största som någonsin varit på en hockeyrink. 
– För mig var Bobby på något sätt lite av en fadersfigur. Han var ändå elva år äldre och hade ett enkelt sätt att se på hockey. ”Jobbar man stenhårt på träningarna så blir matcherna lätta”.  

Det talas ofta om den speciella kemin som var i kedjan med dig, Anders Hedberg och Bobby Hull, vad var grunden i den?
– Vi behövde inte diskutera så mycket utan det vårt samarbete bara flöt på. Det spelade egentligen ingen roll vem som spelade högerforward, vänsterforward eller center. Vi bytte platser och var samtidigt noga med att inte släppa en massa två mot ett situationer emot oss. Vi skulle inte vara rädda för att behålla pucken eller spela bakåt som man annars inte gjorde i Nordamerika på den tiden.
– Jag tycker att man nästan inte gör det i Sverige heller numera. Det ska bara vara full fart framåt. Jag har ännu inte sett någon som kan åka fortare än man kan passa pucken. 

När träffade du Bobby Hull senast?
– Vi var över och firade 50-årsjubileet. Bobby var med och startade World Hockey Associates 1972. Vi var då tillsammans i Quebec City, Winnipeg och Whistler. Det här var i höstas. 

Vad är ditt bästa minne av din vän Bobby Hull?
– Det är så många att jag inte bara kan plocka ut ett. Att bara få uppleva dom här fyra åren vi hade tillsammans i Winnipeg var helt otroligt. 
– Jag tror fortfarande inte NHL fattar hur mycket vi påverkade ishockeyn i Nordamerika eller kanske hela världen med just vårt sätt att spela. Vi tog det bästa från Europa och försökte mixa det med det bästa som Nordamerika hade. 
– Bobby är kanske den som hade det bästa skottet på den tiden. Jag undrar hur han skulle skjutit med klubborna som finns idag. Han var oerhört snabb och stark i skottet och ville alltid ha hårda passningar för han gjorde sig klar innan pucken kom till honom på bladet.

Bildade kedja med “Bobby”: “Allt bara fungerade”

Anders Hedberg spelade i samma kedja som Bobby Hull mellan 1974 och 1978.

– Vi blev egentligen rekryterade genom en lagläkare åt Winnipeg. Han var på ett hockeyforskningsuppdrag på GIH i Stockholm. Det här var 1973 och 1974. Han hade lirat lite grann i Montréal Canadiens och var en hockeykille. Han skrev till Winnipeg att här fanns det lirare ”Dom här killarna kan lira”. 
– Tanken var att vi skulle lira med Bobby, men det kändes som omöjligt eftersom jag aldrig sett Bobby lira och hade ingen aning om vad han lirade för någonting, skrattar Anders Hedberg och fortsätter:
– Uffe och jag hade inte heller spelat speciellt mycket tillsammans, men från första gången vi tre var på isen tillsammans… Då höll Bobby på att förbereda sig för Canada Team -74 som skulle spela mot ryssarna. Uffe och jag var i Winnipeg tidigt innan ”training camp” startade och vi tränade med ett universitetslag där. 
– Uffe skulle spela i mitten, vilket vi var tydliga med. Jag visste inte om Bobby var höger eller vänster. Han sa ”Kid, you go over to the right side, because this is my side”. Jag hade aldrig spelat höger, men från första träningen, antennerna var uppe… Vi visste vem som skulle hoppa in hålet. Vem flyttar sig där? Vart har du klubban någonstans? Jag tror inte att vi missade göra mål i något byte den träningen. 

Det här var såklart något som alla tre upplevde som något dom aldrig varit med om tidigare. 
– Bobby åkte hem. Vår engelska var okej, men vi pratade egentligen inte med varandra. Bobby ringde direkt till coachen och sa ”Det här är helt otroligt. Vet du vad svenskarna sa?” Uffe och jag satt i bilen hem och jag sa till honom ”Uffe. Kan det här vara sant? Kan det vara så här bra?”
– Sådant här händer bara en gång under ens livstid, att det klickade. Allt bara fungerade helt enkelt. Vi spelade fyra år i Winnipeg och det var aldrig något snack om något annat än att vi skulle spela tillsammans. 

Hur var vänskapen till honom vid sidan av isen?
– Uffe var mycket närmare än vad jag var. Det var en åldersskillnad på tolv år och Bobby hade familj. Uffe började också bilda familj, men hade även förlorat sin pappa i tidig ålder. Bobby blev för honom en lite äldre person som hade familj. 
– Jag kan inte påstå att umgicks socialt vid sidan av hockeyn, men hade vi några kontroverser? ”Never”. Var vi kompisar? Ja, jättebra kompisar. 
– Under hösten var vi i Kanada under tio dagar. Nu råkade vi bo på samma hotell i Toronto. Jag var där för en Hall of Fame-grej och Bobby var där för något annat. Vi sprang ihop med varandra på frukostavdelningen och blev naturligtvis sittande där under flera timmar. 
– Vilken lirare. Vilken jävla lirare! Och hur han stod upp för oss. Det var ingen vänskapshockey under den här tiden. WHA var våldsamt, men Bobby försvarade oss i laget, i media, i ligan… ”Lira bara grabbar, lira bara. Ändra ingenting. Lira bara. Ni får inte vara rädda.”
– Så var det även i laget. Vi kom in och tog jobbet från spelare, lagkompisar. Initialt var det tufft innan dom fattade att vi kunde lira och hjälpa laget, Bobby stod upp för oss även då. 

Hur var din första tanke då du fick beskedet att Bobby Hull, tillika din vän, gått bort?
– Att jag är otroligt tacksam att jag åkte över på 50-årsjubiléet och tillbringade tio dagar med Bobby. Vi var tillsammans i princip dygnet runt. Han hjärna var hur skarp som helst och han kom ihåg svenska uttryck som vi hade lärt honom. Men det fanns inget kvar av det fysiska. Vilken atlet han var, oj…, men det fanns ingenting kvar. 
– Är jag jätteöverraskad att han gått bort nu? Nej, det kan jag inte påstå. Tragiskt, men jag är otroligt tacksam att jag fick krama om honom så sent som i oktober.

“Det finns inget negativt att säga om honom"

Dan Labraaten spelade två säsonger med Bobby Hull i Winnipeg Jets mellan 1976 och 1978. 

– Jag tror många hade en bild av Bobby som en riktigt tuffing, men han var en väldigt ärlig spelare. Jag såg aldrig att han gjorde något dumt. Tacklade han så var det på ett ärligt sätt. Sedan hade han en kropp som jag tror ingen annan i ligan hade. Det var helt otroligt att se. Han kunde åka skridskor och var en komplett spelare. 
– Som människa var han alltid glad, trevlig, hjälpsam och kom med tips när det kom en spelare till ett nytt ställe. 

Hur bemötte han dig då du kom över till Winnipeg?
– På ett mycket bra sätt. En sak som jag uppskattade var när jag åkte över dig. Jag ville visa mig, tacklas och allt sådant. Då kom han till mig och sa ”Du behöver inte tackla dom större backarna. Åk ifrån honom eller om han tacklar in dig i sargen så fortsätter du bara så backen får det jobbigt. Du behöver inte ödsla någon energi på att tacklas.”
– Sådant sa man inte här i Sverige. Det spelade ingen roll om det var (Thommie) Bergman eller vem det kunde vara. Hade man läge så skulle man tacklas. 
– Bobby var också så glad över hur vi svenskar spelar och väldigt nöjd med Ulf, Anders, Lars-Erik (Sjöberg)… Allihop. En perfekt kille att ha om man kommer till ett nytt lag och land. Det finns inget negativt att säga om honom. 
– Överhuvudtaget var Winnipeg en trevlig stad med vänliga människor. Ett bra ställe att komma till i början. 

"Drog på ett skott - då delade pucken sig"

Willy Lindström spelade i Winnipeg jets tillsammans med Bobby Hull mellan 1975 och 1979. 

– Jag fick höra det här i morse och jag fick tårar i ögonen. Bobby var min hockeyidol som jag såg upp till när jag spelade i Frölunda. Att jag sedan kom över dit och fick spela med honom…
– Första dagen jag kom in i omklädningsrummet blev jag som stum. Jag stod bara där och tittade på honom. ”Är det verkligen sant det här, att jag ska få spela i lag med min hockeyidol?” Det här var såklart jättestort för mig. 
– Bobby var helt klart en otrolig spelare, en ”powerful” forward med ett fruktansvärt rappt skott och stark i närkamperna. Han var inte så bra på det här med att dribbla, men det gick undan eftersom han var en bra skridskoåkare. När han kom in i zonen nöp han och det var handledsskott som hette duga. Han gjorde 40-50 mål varje säsong så han var verkligen en målspottare. 

Hur upplevde du personen Bobby Hull?
– En mycket, mycket god person med stort hjärta. Han ville bra för alla spelare i laget. Det var aldrig såg att han sög åt sig och ville vara någon stjärna. Bobby Hull och Wayne Gretzky var största och väldigt lika varandra på det sättet, att dom delade med sig till alla spelare. Det är också två figurer som jag avgudar. 
– Samma sak var det med Börje Salming, en sådan som gan sitt hjärta till alla spelare och ville att alla skulle trivas runt om honom. Det är dom två största spelarna i mitt hjärta som gått bort, vilket är helt otroligt jobbigt, berättar Willy Lindström som också bjuder på ett kul minne från sin vän och lagkompis i Winnipeg Jets. 
– I början på en träning kom han in på isen och drog på ett skott. Då delade pucken sig. Ena halva gick in i målet medan andra halvan nere i rundningen. Jag minns att jag tänkte ”herregud vad han skjuter hårt”. Jag ville lära mig skjuta på samma sätt som Bobby, vilket jag också gjorde. Han visade hur jag skulle nypa till och jag kom in i hans skottrytm. Dessutom att det skulle vara lite svikt i klubborna och jag körde också med Northland-klubbor precis som han gjorde. 

“Gjort grymt mycket för hockeyn i Sverige"

Kent Nilsson spelade med Bobby Hull i Winnipeg Jets mellan 1977 och 1979. 

– Jag minns Bobby som en schysst kille som spred sin hockey och gjorde den bättre. Framför allt var han väldigt populär i Sverige tillsammans med sitt Winnipeg Jets med (Anders) Hedberg, (Thommie) Bergman, (Lars-Erik) Sjöberg. ”Pröjsarn” (Ulf Nilsson), Willy Lindström, (Dan) Labraaten, Curt Larsson, Mats Lindh… Han har gjort grymt mycket för hockeyn och då framför allt i Sverige. 
– Bobby Hull var även extrem personlighet och gjorde mycket för hockeyn runt om i världen. Vänlig, enormt populär bland fans… Jag kommer ihåg från Winnipeg där vi kunde få sitta och vänta en och en halv timme på honom för han skrev autografer till alla som ville ha. 

Hur togs du emot av Bobby Hull då du kom över till Kanada?
– På ett underbart sätt. Han var ”Pröjsarn” och Hedbergs bästa kompis. Eftersom både jag och ”Pröjsarn” båda kommer från Nynäshamn tog han verkligen hand om mig. En underbar person. 

Vad upplevde du var hans stryka som hockeyspelare?
– Skottet och han var stark som en björn. Har ni sett bilderna när han står och krattar hö? Bobby var naturligt stark. En go gubbe.

Vad är ditt bästa minne av honom?
– Jag kommer ihåg då Bobby, ”Pröjsarn” och Hedberg spelade mot Sovjet i Winnipeg. Do spelade 5-0 mot (Boris) Michailov, (Valeri) Charlamov, (Vladimir) Petrov, (Alexander) Gusev och (Valeri) Vasiliev. Det är ett grymt häftigt minne för mig.  

“Stod med toupén i handen och skrek ‘Jag har skalperat honom!’"

Avslutningsvis plockar vi en anekdot som Curt Larsson berättat tidigare i OLD SCHOOL HOCKEY. 

– Jag var med på en bänkrensning i San Diego där jag var ute på isen och fightades. Hur det gick? Jag fick tag på deras värsta slagskämpe. Bobby Hull hade toupé och han hade tagit med mig till Toronto och skaffat en åt mig också. Man gjorde en fläta runt huvudet så man blev snygg och sedan sydde man på den där. Frugan och ungarna gillade inte det där och tycke nog att det där inte var pappa.
– I alla fall fick deras slagskämpe tag på mitt hår. Han drog och drog medan jag höll emot. Till slut gick trådarna av så han stod där med toupén i handen och skrek ”Jag har skalperat honom!” Då slutade hela slagsmålet, ha ha…
– Jag blev utsedd som matchens lirare och då ville man intervjua mig på isen. Ja sa bara snabbt ”I dont speak English”. Jag ville ju bara bort därifrån samtidigt som publiken skrek: ”Var har du håret?”

---