Uffe Bodin: Så bidrog Börje Salming till att forma mitt liv

Jag var nio år gammal. Pappa hade varit på affärsresa i Guelph en dryg timme väster om Toronto. Med sig hem hade han inte bara spännande historier om livet i Kanada, i resväskan fanns också en blå hockeytröja med ett vitt lönnlöv och historier om en svensk vid namn Börje Salming. Jag visste det inte då, men det kom att bli en present som formade mitt liv.

Mina fingertoppar löpte nyfiket över det lite plastiga emblemet.

För en lintott var inte lönnlövet så där uppenbart intresseväckande som Calgarys flammande C eller Chicagos indianhuvud, för att inte tala om de ännu mer barnanpassade loggorna som San Jose Sharks och Mighty Ducks of Anaheim presenterade några år senare. Men när pappa – ändå förhållandevis ointresserad av ishockey innan jag “tvingade” på honom sporten med mitt eget utövande – sakligt började dela med sig av historier om Börje Salming och hans koppling till det där emblemet spetsade jag öronen.

Jag hade fått mitt livs första favoritlag. Utan att veta ett smack om klubben, ligan de spelade i – eller mannen de kallade “The King” i Toronto.

Så här i slutet av 1980-talet var det inte helt enkelt att konsumera ishockey. Det var Radiosportens sändningar och måljingel som gällde för att hänga med i Elitserien, och Dagens Nyheters resultatsidor som gav en liten inblick i den där mytomspunna ligan som kallades NHL. Men att hitta information om den där Börje Salming eller Toronto Maple Leafs var inte helt enkelt.

Inte förrän mamma ryckte ut till min räddning.

Blod. svett och hockey

Om pappa hade tänt en låga inom mig genom att komma hem med Toronto-tröjan och de medföljande Salming-historierna, förvandlade mamma den till en eldsvåda några år senare. Som bibliotikarie försåg hon alltid mig och min bror med böcker från tidig ålder. Då handlade det såklart om barnböcker. En dag bröt hon mönstret genom att ta med sig en hem en helt annan sorts bok från jobbet på Ludvika bibliotek.

Börje Salmings självbiografi “Blod, svett och hockey”.

Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte minns jättemånga detaljer ur boken så här drygt 30 år senare. Men det som slog mig redan då var hur “normal” Börje Salming framstod. Inte alls som det gudaliknande väsen jag såg framför mig när pappa introducerade mig för hans åstadkommanden i Toronto.

Och däri låg också det allra mest älskvärda med Börje Salming.

Trots hans osannolika bedrifter som svensk pionjär i NHL, allt han utsatte sin kropp för och den kultstatus han sedermera byggde upp i Toronto, var han privat som “vem som helst”. Åtminstone är det min upplevelse av honom. Under mina år som hockeyjournalist hade jag äran att springa på honom i olika sammanhang. Utan att kunna påstå att jag lärde känna honom framstod han som en väldigt vänlig, genuin och hjärtlig man. Alltid med det där skrovligt charmiga skrattet nära till hands.

Det gör det lätt att förstå varför han blev så folkkär.

Slutet

När beskedet om Börje Salmings bortgång kom i kväll var det trots de givna förutsättningarna chockartat. Det var bara en vecka sedan han heroiskt stod på scenen i Globen och tog emot den där rungande ovationen som fick gråtkanalerna att löpa amok. Att slutet skulle komma så tätt inpå den hyllningen gör det hela surrealistiskt.

Men mitt i sorgen och tomheten som uppstod här i kväll finns det samtidigt en glädje, en glädje över att Börje faktiskt fick möjligheten att uppleva och insupa den kärlek som människor i Sverige, Toronto och hela hockeyvärlden hann visa honom. Ögonblicken i Scotiabank Arena och Globen är starkare än det mesta jag upplevt inom hockeyn, ögonblick som jag är säker kommer att leva med oss så länge vi lever.

När jag ser tillbaka på hur kärleken till sporten började för mig är Börje i allra högsta grad en del av den. Utan kontext hade den där hockeytröjan pappa köpte med sig hem från sin affärsresa i Kanada i all sin enkelhet bara varit en hockeytröja. Men nu kom den ackompanjerad av berättelser om en svensk hjälte som mot alla odds hade dödat myten om “Chicken Swedes” och blivit respekterad i en värld som på den tiden måste beskrivas som starkt xenofobisk.

En sannsaga som såklart gjorde avtryck på en nioåring. Och styrkte ett intresse som många år senare utmynnade i ett levebröd. Långsökt? Nej, för är det något pionjärer gör är det att skapa ringar på vattnet som sträcker sig långt bortom sitt eget gebit.

Börje Salming banade inte bara väg för andra hockeysvenskar i NHL, han banade väg för det enorma uppsving som hela sporten ishockey har fått i Sverige sedan han tog sina första skär i Nordamerika. Han är inte den allra bästa hockeyspelaren som vi fått fram i Sverige, däremot den allra viktigaste.

Jag tror inte att jag är ensam om att en sorgens dag som denna känna stor tacksamhet gentemot den här mannen och vad hans livsgärning betytt.

Tack för allt, Börje, och res vidare i frid!