Old School Hockey – Lars Erik Ridderström

Han har vunnit tre SM-guld och elitseriens poängliga. Men parallellt med hockeyn valde han att satsa på studierna. Han umgicks också med Ted Gärdestad och hade ett förhållande med ABBA-stjärnan Agneta Fältskog. 
– Jag brukar säga att jag inte bara haft idrotten här utan även varit i artistlivet, berättar Lars Erik Ridderström i dagens Old School Hockey.

Det är inte så jättemånga VM-spelare som kommit från Örebro, men en av dom är Lars Erik Ericsson. Numera har han bytt efternamn till Ridderström, efter hans farmor. När vi summerar hans karriär så hittar vi tre SM-guld, VM och Canada Cup-spel och vinnare av elitseriens poängliga. Nu ska vi ta er mer på hans resa från lilla Sturehov via Brynäs, AIK, ABBA, Ted Gärdestad till idag då han själv är pensionär och på nära håll följer sin dotter, Louise Ridderström, i LPGA-golfen.
– När jag växte upp i Örebro fanns det direkt inte mycket hockey. Jag spelade bandy och fotboll i ÖSK:s juniorer. Just i bandy var ÖSK duktiga och jag minns att jag bland annat såg SM-finalen tillsammans med pappa, berättar Lars Erik Ridderström då vi slagit oss ner i hans kök i Stocksund.
– Sedan kom det här med hockeyn och även TV-pucken in. Då tänkte jag att det där kunde vara kul så jag gick med i Sturehov och kom också med i TV-pucken. Närke var inget lag man talade om, men vi gick till semi. Där fick vi stryk av Dalarna med 1-0 som sedan vann turneringen.

Var du redan då framträdande som hockeykille?
– Jag kan inte säga att jag var outstanding utan det fanns många bra spelare som Närke lyckades få fram i den årskullen.
– Sturehov spelade då i nuvarande Division 2. Det gick bra och jag vann skytteligan där något år. När jag sedan skulle välja klubb stod det mellan ÖIK (Örebro IK) och Lindesberg där jag hade kompisar från TV- pucken som spelade. Bland annat Jonny Larsson som senare hamnade i Örebro.
– Dom övertalade mig att gå till Lindesberg eftersom dom gick upp i tvåan, alltså dagens etta. Då värvade Lindesberg flera spelare som var väldigt duktiga. Bland annat Rolf Hallgren som var en gammal trotjänare som spelat för AIK.
– Det tråkiga med Örebro är, jag är uppväxt där, har spelat TV-pucken, spelat i ÖSK både i bandy och fotboll, sedan flyttade jag från Örebro då jag var 22 år, när man läser Örebros historia är det enda allt kretsar kring är miljonkedjan, vilket är helt horribelt.

Miljonkedjan bestod av trion Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg, Martin Karlsson och Hardy Nilsson. Trion spelade tillsammans i Örebro under några säsonger i början på 1980-talet.
– Det är mina kompisar, men dom spelade inte ens i elitserien. Samtidigt är det inte ens många som vet att jag är från Örebro.. I alla andra städer är dom jättestolta över sina landslagsspelare och jag är den enda örebroare som är Stor Grabb i svensk ishockey. Jag tycker att det är lite märkligt att inte Örebro inte framhållit det i något sammanhang.

“Som ni förstår har jag lite agg mot Örebro”

Lars Erik Ridderströms sex år yngre lillebror Rolf Ericsson kom också att bli en av både Örebro och AIK:s viktigaste kuggar under flera säsonger.
– Jag tycker att han var bättre än mig på allting inom hockeyn förutom att jag kanske var lite mer framåt. Han började i ÖIK och var otroligt duktig i juniorlandslaget och så vidare.
– Han blev också värvad till Brynäs som tog alla dom bästa spelarna, men oturligt nog dog vår pappa just då. Då valde han att riva papperna och stannade kvar i Örebro som då spelade i elitserien. Han flyttade senare till AIK och var väldigt bra där. Jag tycker att han är både underskattad och lite bortglömd.
– Rolf heter Ericsson och hade inget smeknamn som exempelvis ”Nalle” (Björn Johansson). Jag skulle inte säga att Rolf var bättre än ”Nalle”, men i alla fall lika bra. Han var också mer framstående i hockeysverige medan ”Nalle” var mer stor lokalt. Tommy Sandlin pratade ofta om Rolf. Som ni förstår har jag lite agg mot Örebro, skrattar Lars Erik Ridderström.

Efter tiden i Lindesberg där han är nära att gå upp i dåvarande allsvenskan, alltså dagens SHL, värvades skyttekungen, Lars Erik Ridderström till Brynäs.
– Brynäs hade ett bra gäng i ledningen som var runt och kollade upp folk. Jag ledde skytteligan och Leif Jansson och en annan från Brynäs åkte och kollade när vi i Lindesberg spelade i Guldsmedshyttan på deras ute-rink. Det var 20 grader kallt, skrattar Ericsson och fortsätter:
– Jag gjorde fyra mål i den matchen och dom båda åkte redan innan matchen var slut eftersom dom tyckte att jag var okej. I Örebro hade jag aldrig sett en allsvensk ishockeymatch överhuvudtaget. Det var något främmande för mig och hockeyn var bara något roligt jag höll på med. Sedan ringer telefonen och den som ringer, en örebroare med kontakter i Brynäs, säger att Brynäs var intresserade av mig. Brynäs var större än landslaget för mig.
– Vi åkte dit upp, men efter det fick jag och den här örebroaren se en match mellan Brynäs och Södertälje i Scaniarinken. Det var mäktigt och jag hade aldrig sett en sådan ishall och så mycket folk. ”Med dom ska jag spela”.

Med tanke på att du vann skytteligan i Division 2 tio mål före närmsta andra spelare måste det ha varit flera klubbar som ville se dig i deras lag?
– Brynäs blev klart ganska tidigt, men jag vet att Mora och Västerås ringde. Brynäs sa man inte nej till på den tiden.

Det var också ett stort steg för Lars-Erik Ridderström att kliva in i Brynäs som var en klubb som varje säsong slogs om Sm-gulden tillsammans med i första hand Leksand och Färjestad.
– Det var svårt i början och det var då först jag började träna riktigt. När jag kom dit vägde jag ingenting, började träna hårt och i stort sett bara blev trött.
– Första två säsongerna var svåra. Jag platsade bara sådär och hängde på repet. Tommy Sandlin sa efter säsong två, Brynäs tränade otroligt mycket och stenhårt, att jag skulle lägga av lite med träningen för att anpassa mig. Jag som aldrig tränat tidigare hade ju tränat som en galning även individuellt.

Kom till Brynäs

Vilka spelade du med inledningsvis?
– Jag kom till Brynäs för att ersätta ”Virus” (Hans Lindberg) som gått till AIK så inledningsvis började jag spela med Lars-Göran Nilsson och Jan-Erik Lyck. Eftersom jag inte var direkt framstående i början flyttades jag ner till tredjekedjan.
– Säsong tre började det sedan gå bra, ordentligt. Även om hockeyn var på skoj ville jag ändå hela tiden prestera och det var först då jag kom till Brynäs som jag ville någonting. Antagligen hade jag till godo säsong tre att jag hade tränat mycket.
– Jag började i tredjekedjan, men Håkan Wickberg slutade den säsongen. Först satte dom in Lasse Öberg med ”Prosten” (Stefan Karlsson) och Tord (Lundström). Efter några matcher vet jag att Tord Lundström och Tommy Sandlin snackade om att dom gärna ville ha mig där. Det var vändningen ordentligt för mig. Efter det vann jag skytteligan i elitserien och lite sådant.

Var det omgivningen som fick dig att lyfta eller var det du själv som förstod vaknade till och förstod vad det handlade om?
– Både och kan jag tänka mig. Så är det med all idrott, att du måste ha självförtroende och tro på sig själv. Jag har kanske i mångas ögon varit en kaxig person på det sättet, vilket jag ibland kan ha svårt att förstå för jag tror att jag är ödmjuk, men jag har alltid trott på mig själv.

Det Brynäs Lars Erik Ridderström kom till innehöll starka profiler så som Stig Salming, Börje Salming, Lars-Göran Nilsson. Wille Löfqvist, Tord Lundström, Stig Östling, Inge Hammarström och så vidare.
– Det var inte bara att kliva in i det gänget. Jag som dessutom var lite annorlunda. Bland annat kom jag in med ”frey boots” i omklädningsrummet som Wille kastade ut, skrattar Lars Erik Ridderström och fortsätter:
– Jag umgicks mycket med kompisar i Gävle, men som pluggade i Uppsala. Däremot umgicks jag inte så mycket med hockeyspelarna. Det var likadant i Örebro, att jag umgicks mer med dom som var akademiker. Därav hade jag en liten annan stämpel på mig.

Hur fungerade det här i omklädningsrummet där gruppen var ganska tuffa och drivande?
– Jag tror att jag anpassade mig till det också. Dom var inte på mig som dom var på tillexempel Inge Hammarström. Honom var dom på jämt, stackarn.
– Sedan trivdes jag också bra i Gävle som stad. Jag hade dom här kamraterna, tre killkompisar, som jag umgicks mycket med. Det var rätt roligt eftersom jag då fick ett avbrott från hockeyn.

Vinner poängligan – och sitt första SM-guld

Säsongen 1975/76 får Lars Erik Ridderström vara med om att vinna sitt första SM-guld. Den säsongen gör han 35 mål och totalt 53 poäng på 34 matcher. På det vinner han dessutom elitseriens poängliga.
– Jag ledde skytteligan redan säsongen 1974/75. Även om flera gick om mig på slutet så hamnade jag nog rätt högt upp ändå (10:a). Givetvis spelade jag med väldigt bra spelare, men det handlade lika mycket om att jag coolade ner.
– Dessutom tog jag ett rekord som står sig ännu idag, sex mål i en och samma match. Det var mot Färjestad som vi sedan mötte i final så det var inget skitgäng. Senare kom även en leksing (Thomas Forslund) och gjorde sex mål mot ett lag från Skåne (Rögle) som sedan åkte ur.

SM-finalen mot Färjestad slutade med två raka segrar för Brynäs, 1-6 och 6-5. Säsongen efter besegrades värmlänningarna ånyo i finalen efter två raka segrar. Den här gången var resan till guldet betydligt enklare, 2-6 och 9-3. Lars Erik Ridderström inledde målskyttet i båda matcherna.
– Det jag minns starkast är att i sista matchen 1977 gjorde (Lars-Gunnar) ”Krobbe” Lundberg bra ifrån sig (3 mål + 1 assist). Då blev det som att han hade gjort att Brynäs vann guldet. Det var bland annat något mål som var speciellt och givetvis var det kul för honom. Han är en jättesnäll och trevlig kille.
– Sedan tycker jag att Martin Karlsson fått för lite uppmärksamhet för han var verkligen duktig. Första året i landslaget spelade han, jag och (Per-Olov) Brasar tillsammans. Det var roligt och gick jättebra. I min första match, mot tjeckerna som slutade 5-5, spelade vår femma 5-0 (Stig Östling och Jan-Olof ”Jos” Svensson backar). Själv gjorde jag två mål och en pass. Det var mycket uppståndelse på Scandinavium om det där. Det blev en rätt kul start i landslaget.
– I min fjärde landskamp, som också var på Scandinavium, mötte vi Sovjet och spelade 2-2. Där gjorde jag båda målen. Första målet slängde sig en rysk back framför mig. Jag höll i pucken och han bara gled förbi. Sedan var jag ensam med (Vladislav) Tretiak. Martin står bredvid och vill att jag ska passa honom, men jag gjorde mål själv. Han blev lite sur på det där (skratt). Andra målet kom Martin ut på kanten och fick en puck av Brasar. Han släppte in pucken och jag sköt ett direktskott.

Under Lars Erik Ridderströms första säsong i Brynäs sker det tragiska att klubbens stora ledare, Thure Wickberg, avlider. Torsdagen den 17 januari 1974 spelade Brynäs match mot Timrå. Brynäs vann med 7-3. Efter matchen stod Thure Wickberg och pratade med dåvarande förbundskaptenen Kjell Svensson och journalisten Keb Eriksson en stund innan han skulle vidare till en TV-intervju med Mac Gänger. Thure Wickberg hade haft problem med hjärtat tidigare och när han lämnar Svensson och Eriksson för att gå dom sista metrarna upp till Gänger faller han ihop efter en hjärtattack. Han kördes till Gävle Sjukhus där han senare under kvällen avled.

Håkan Wickberg har tidigare berättat i Old School Hockey:
— Visst var det tufft, men det är så många år sedan nu…
— Fast jag minns att klubben inte ville att jag skulle spela matchen efter mot Leksand. Jag själv ville inget hellre än att spela. Visst blev inte säsongen sig lik efter pappas bortgång och Leksand blev svenska mästare istället det året, men om det hade med pappas bortgång att göra vet jag faktiskt inte.

“Det var på liv och död”

Lars Erik Ridderström:
– Breit Hellman, Leif Jansson och dom här var ändå kvar. Jag tycker inte att jag märkte så stor skillnad under åren jag var kvar i Brynäs. Även om Thure och dom här var nere hos oss ibland var det ändå Tommy Sandlin, Tord och dom här killarna som drev laget.
– Jag tror att dom andra reagerade mer på det än vad jag gjorde eftersom Thure var mer aktiv innan jag kom dit. Många var såklart ledsna.

Det sägs att ni tappade SM-guldet till Leksand där.
– Vi vann Division 1 norra, men i slutspelet spelade vi inte bra. Vi hade ett bra lag och jag vet inte om vi kan skylla det på vad som hände Thure Wickberg. I alla fall var det en missräkning.

Hur upplevde du träningarna med Stig och Börje Salming?
– (Skratt) När jag kom till Brynäs, vi spelade tvåmål på träningarna och det var på liv och död. Då spelade jag i en femma med Börje medan ”Stigge” var på andra sidan. ”Stigge” var i ena hörnet och skulle hoppa på mig. Varför vet jag inte för jag var inte någonting då direkt.
– Då kommer Börje och hoppar emellan. Sedan ligger dom på isen och slåss medan vi andra sitter på sargen och tittar. Allt berodde på mig ha ha…

Blev du tajt med Börje Salming under tiden i Brynäs?
– Vi umgicks lite på fritiden, men inte speciellt mycket. Börje är en jättetrevlig kille. ”Stigge” var lite svårare. Under VM satte ”Virus” mig att bo med honom bara för att han skulle hålla koll på mig, men det blev tvärtom. När han kom in på nätterna slängde han på lysena och förde liv.

”Hårde Hardy” fick lyfta bucklan

Inför säsongen 1977/78 lämnar Lars Erik Ridderström Brynäs för spel i AIK.
– Jag kom in på Handels i Stockholm. En av mina kompisar hade en stuga i Sälen. Det här var mitt i sista säsongen med Brynäs. Vi åkte hem därifrån och pratade då om vilken skola jag skulle gå till eftersom jag hade haft bra betyg i gymnasiet. ”Det blir väl GIH”.
– Kompisens pappa sitter i bilen och säger då till mig ”Har du så bra betyg ska du söka in på Handelshögskolan”. Då visste jag knappt vad det var men jag sökte. Jag ville vidareutbilda mig och det fanns ingen vidareutbildning i Gävle överhuvudtaget. Om det hade funnits någon bra skola där hade jag stannat, men det jag erbjöds var någon undervisning i psykologi som jag inte alls var intresserad av.
– Både AIK och Djurgården var på mig, men Djurgården åkte ur den säsongen. Sedan var det (Rolf) ”Råttan” Edberg som under VM i Wien sa att jag självklart skulle komma till AIK.
– Jag vet inte hur det hade gått om Djurgården var kvar, men nu blev det lätt att välja AIK. Vi blev ett bra lag och jag kom dit ungefär samtidigt som bland andra Bengt Lundholm. Från att varit ett bottengäng blev vi ett toppgäng som förlorade finalen mot Skellefteå den säsongen, vilket var katastrof.

AIK vann första finalen med 5-1, men efter det vann Skellefteå två raka matcher med 5-2 och 4-3. Istället för AIK:s lagkapten Thomas Gradin skulle få lyfta SM-bucklan blev det Skellefteås Hardy Nilsson som fick göra det.
– Vi skulle ha vunnit. Det var fan… Det var en jäkla ”påanda” i AIK hela den säsongen och vi blev bättre och bättre. Det var en rolig grej givetvis, men sedan kom bedrövelsen med att vi torskade mot Skellefteå.

AIK har halva Tre Kronor i laget medan Skellefteå hade i princip en landslagsman, Göran Lindblom.
– Vi torskade i den avgörande matchen, vilket jag tyckte var ofattbart. Det var någonting som jag inte trodde skulle hända. Jag tyckte att vi hade tagit hem SM-guldet redan innan vi skulle möta Skellefteå.
– Jag kan inte svara på varför vi förlorade, men det är sådant som händer i idrott. Det är också charmen med idrott, att man inte förstår sig på den riktigt.

Hur viktig var Hardy Nilsson för Skellefteå när dom vann guldet?
– Uppe i Skellefteå var han nog väldigt viktig. Han var en lokal kändis samtidigt som han styrde och ställde i laget, vilket han inte kunde göra i landslaget. Där hade han inga att skälla på (skratt).
– Jag var med när han spelade några av sina landskamper (19 A), men där var han nästan ingenting eftersom han inte hade den här lokala styrkan i laget. Däremot tror jag han hade stor betydelse när dom vann guldet. Han var en påhejare som fick spelare att kämpa mer. Hardy är också en mycket trevlig kille privat.
– I all lagidrott, jag tycker inte om när man pekar ut spelare ”det var tack vare henne eller honom så vann laget”. Sluta, vi är ett helt lag som spelat.

Nobbade NHL för utbildningen

Du valde även att tacka nej till NHL efter VM 1977, varför tog du det beslutet?
– Det var någon agent som ringde mig och berättade att Detroit ville att jag skulle komma över. Självklart var det kul, men jag gick på Handels och ville göra klart det först.
– Om vi går tillbaka några år innan, 1976, fick jag förfrågan från Atlanta Flames som sedan blev Calgary Flames. Det var mig och Mats Waltin dom ville ha över.

Mats Waltin berättar för Old School Hockey:
– Jag hade möjlighet att flytta till Atlanta Flames i NHL, det som senare blev Calgary Flames. Men jag kunde inte se mig själv spela i NHL. Då var NHL jäkligt tufft och hur skulle jag med mina 178 centimeter klara mig där? Jag kunde ju knappt tacklas, skrattar Waltin.
– Jag stannade i alla fall hemma för att göra klar min idrottsutbildning i stället.

Lars Erik Ridderström:
– Dom var även redan då lite intresserade av Kenta Nilsson. Både jag och Mats Waltin valde att tacka nej till att åka dit. Det gjorde vi på inrådan av Tommy Sandlin. Han tyckte inte att vi skulle åka.

Hur upplevde du att det var socialt att flytta till Stockholm?
– Det fanns Atlantic och allt det där samtidigt som jag kom in i andra gäng och så vidare. Jag levde fortfarande kvar i min Lindesbergs-anda, skrattar Ridderström och fortsätter:
– Hockeyn gick jättebra redan från början. Första säsongerna, fram till runt 1980, tycker jag själv att det gick bra utvecklingsmässigt. Det berodde också på självförtroendet samtidigt som jag tyckte att jag var kung överallt. 

Kände du dig direkt bekväm både på och vid sidan av hockeyn då du kom till AIK?
– Ja, så var det. Jag tror också att jag tog mycket plats. Nu pratar jag om mig som en annan person. Så är jag inte nu utan idag är jag så introvert man kan vara, säger förre VM-stjärnan med ett nästan blygsamt leende.

Blev tillsammans med Agneta Fältskog

Det är också nu han inleder ett förhållande med ABBA-stjärnan, Agneta Fältskog.
– Vi umgicks med en kille som var ABBA:s reseplanerare, Hans Blomgren. Han fyllde 30 år och hade fest på Atlantic. Då bjöd han med mig och Bengt Lundholm. Vi satt vid ett långt bord. På ena nocken satt Lundholm och lite längre bort Ted Gärdestad och Agneta. Då hade Agneta frågat Ted vem jag var.
– Till saken hör att Ted och jag var kompisar och gjorde allt tillsammans fram till det att han började förändras. Vi var mycket hemma hos mig och jag hos honom i Sollentuna. Det är otroligt trist att det gick som det gick med tanke på vilken trevlig kille han var då.
– Jag träffade honom några gånger sedan han kom tillbaka från den där sekten. En gång tycker jag var fruktansvärd. Han kom ofta till Grodan (bar) och satt där och stirrade in i en vägg. Jag sa ”kom med upp till mig”. Vi satt i soffan och snackade. Då hade den här sekten dött ut redan. I alla fall berättade han för mig att han fortfarande mediterade och allt sådant, men det var som att prata med någon jag inte kunde få kontakt med.
– Sedan mötte jag honom på Grev Turegatan några gånger och han kom fram och pratade. Att jag då inte tog mer initiativ ”vi åker och spelar tennis” eller så…, men det blev aldrig av. Tyvärr var jag bortrest när Ted begravdes vilket var tråkigt, men jag har bara bra minnen av honom. Bland annat satt vi och några tjejer hemma hos mig, men Ted vägrade spela gitarr så jag fick spela ”min egen måne” ha ha…

Åter till Atlantic och långbordet där Lars Erik Ridderström och Bengt Lundholm sitter vid ena nocken.
– När vi senare började gå runt satt Agneta vid ett bord som vi gick förbi. Vi sa hej, hon började prata och sedan satte jag mig där ett tag. Hon ville att jag skulle ringa henne, vilket jag gjorde. Efter det var vi ihop nästan ett år med ett kort uppehåll under en tid.
– Det var för mig mer en kul grej och inte så allvarligt. Det var inget fel på henne, men hon var i en liten annan generation även om vi var jämnåriga. Hon levde tillsammans med sina barn och det var faktiskt inte då riktigt min grej.

Har ni kontakt med varandra idag?
– Nej, det var något år efteråt vi sprang på varandra av olika anledningar. Idag vet jag överhuvudtaget inte hur hon mår.
– Då träffade jag givetvis också Benny Andersson och Björn (Ulvaeus) givetvis, men har var lite så där… (skratt). Däremot kände jag alla musiker bra. Bland annat känner jag Janne Schaffer väldigt bra. Jag brukar säga att jag inte bara haft idrotten här utan även varit i artistlivet, men även näringslivet. Jag har suttit i styrelser tillsammans med bland andra Sören Gyll och andra höjdare.

Guld 1982

Åter till hockeyn. AIK hade till stora delar samma lag när det äntligen blev SM-guld för klubben från Biblioteksgatan i centrala Stockholm.
– Vi etablerade oss som ett storlag och hade bra spelare. Sedan var bara frågan om och när guldet skulle komma. Det borde kommit redan 1980 då vi mötte Färjestad. Då var det målvakten Hannu Lassila som räddade Färjestad, vilket det var mycket skriverier om.
– Kontinuiteten hade givetvis en stor betydelse och gruppen i sig hade ett stort självförtroende. Vi var ett starkt lag.

Kan du klä ord på känslan när du 1982 äntligen fick vinna med AIK?
– Det var också roligt (skratt). Det kom in en journalist på isen för att intervjua mig precis när vi vunnit. Han frågade vad som var störst, guldet med Brynäs eller AIK. Vad fan skulle jag svara, skrattar Lars Erik Ridderström och fortsätter:
– I Brynäs vann jag mitt första guld och det var såklart speciellt, men sedan tycker jag alla guld är roliga.

Säsongen 1981/82 var även tuff för Lars Erik Ridderström. Av lagets 36 matcher spelade han bara 21.
– Jag hade lunginflammation och var borta många matcher. Jag låg i hög feber länge och gick ner tio kilo under säsongen. Till saken hör att jag inte var speciellt kraftig.
– Vi hade ett bra lag 1982, men jag tycker att vi hade ett minst lika bra 1980. Skillnaden var att vi inte tog SM-guld då.

Om du tittar på den roll du hade i Brynäs när ni vann guldet 1976 och jämför med den du hade i AIK 1982, hade den förändrats mycket?
– Ja, den var helt annorlunda. I Brynäs var jag målskytt och ingenting annat. I AIK var jag mer en dominerande spelare.

Valde att lägga av

Fick du en viktig roll även vid sidan av?
– Det kom fram många nya som Mats Thelin med flera och jag tror dom såg upp till mig. På så vis hade jag en helt annan roll. När jag exempelvis kom till Brynäs såg jag upp till Tord Lundström. Här var det tvärtom. Sedan var jag såklart inte alls som Tord ha ha…

Vilken kedja har du fungerat bäst med i AIK?
– Jag tycker fortfarande min bästa säsong i AIK var runt 1980. Då spelade jag med brorsan och Leif R Carlsson. Där tyckte jag att det gick absolut bäst.
– Att få lira med brorsan var såklart jättebra. Det tråkiga är att vi inre fick lira i landslaget tillsammans, vilket berodde på mig. Han blev uttagen till izvestijaturneringen samtidigt som jag tackade nej till den eftersom jag hade tentor. Det kan jag ångra idag för då hade vi alla fall spelat ihop i landslaget.

Lars Erik Ridderström gjorde en av sina bästa säsonger i AIK 1982/83. Han svarade för 18 mål och totalt 29 poäng på 29 matcher. Efter säsongen väljer forwarden från Sturehov att sluta.
– Jag hade mitt liv. Några säsonger innan hade jag slutat i landslaget. Nu hade jag pluggat på Handels och tyckte att jag skulle ut i näringslivet. Jag tyckte det var naturligt och hockeyn var inte så stor då att man kunde hålla på till 38 år som man gör idag. Jag var ändå 32 år och tyckte att det räckte.
– Sedan har mitt arbetsliv gått väldigt bra. Även om jag idag är pensionär så var jag senaste åren CFO för en koncern.

Det blir totalt tre VM-turneringar och ett Canada Cup för Ridderström.
– VM-debuten var 1976 i Katowice. Där trodde alla journalister att jag skulle vara bättre än (Valeri) Charlamov, men det var jag inte, skrattar förre Tre Kronor-anfallaren.
– Jag var uppskriven beroende på att jag hade gjort bra matcher innan VM. Det gick inte dåligt för mig i VM, men det var frågor från tidningarna om varför jag inte gjorde mål. Vi tog ändå brons och det var väl bra.

Börje Salming hyllades i Kanada: “Det var helsjukt”

På hösten samma år kom han med till den allra första Canada Cup-turneringen som spelats.
– Innan kände jag att mitt VM hade varit så pass dåligt att jag inte skulle komma med, men jag blev ändå uttagen. Det kände jag var en jättestor grej. Lite hockey fanns det nog i mig ändå.

Börje Salming har sagt att den ”standing ovation” han fick var lite pinsam och jobbig eftersom ni fick stå där i båset och vänta, hur upplevde du det?
– Det var inget jobbigt och det tror jag inte någon lagkamrat tyckte. Jag tror mer att det var en upprymdhet. Vi satt där på bänken omklädda och jag minns att vi tyckte det var helsjukt.

Hur upplevde du annars turneringen för din egen del?
– Först blev jag lite förbaskad på ”Virus” (Hans Lindberg, förbundskapten). Jag har sagt till honom efteråt att han är det bästa förbundskapten jag haft och han var verkligen jättebra, men på träningsmatcherna spelade jag, Tord Lundström och Inge Hammarström. Det gick jättebra och det kändes som vi skulle bli en lika bra femma som den med ”Pröjsarn” (Ulf Nilsson) och Anders Hedberg.
– Sedan kom Juha Widing in i slippers och cowboyhatt. Plötsligt skulle han spela på min plats.
– Jag var ombytt första matchen mot USA, men jag spelade inte. Det blev jag besviken på och nästa match, den mot Sovjet, var jag inte ens ombytt. I tredje matchen, mot Kanada, var jag med. Det gick sådär och vi torskade med 4-0. I den matchen gjorde vår målvakt, Hardy Åström, några missar. Jag har för mig att Phil Esposito bland annat gjorde ett enkelt mål från kanten.
– I matchen mot Finland gick det bra för mig även om vi torskade. Där fick jag pris som matchens ”most valuable player”. Det är jag i alla fall glad över.
– I sista matchen vann vi över tjeckerna med 2-1. Dom gick sedan final vilket var stort och visade att vi hade ett bra gäng.
VM i Wien 1977 blev en alldeles speciell turnering. Sverige vinner ett överraskande silver efter Tjeckoslovakien. Sovjet tog hem bronset. Men turneringen kantades också av fult spel från Kanadas sida.
– Det gick bra för oss. I den turneringen spelade jag med Roland Eriksson och vi båda gick jättebra ihop. Samma sak var det där fast bakvänt som med mig och Martin. Jag och Roland kommer ensamma med Tretiak. Då viftar Roland upp pucken bakvänt i stället för att passa mig som bara kan lägga in den i öppet mål ha ha…
– När vi spelade första matchen mot Kanada gjorde jag två mål, men blev också nedslagen av (Wilf) Paiement. Jag har fortfarande ett ärr vid ögat efter det. Efter den händelsen började jag använda visir och det var ingen som inte hade fel på ett öga som hade visir då. Sedan kom det här med visiren. Den matchen var i alla fall fruktansvärd på slutet, men vi vann.

Hur upplevde du stämningen på isen då ni ledde så klart?
– Vi var rädda. Inte i början, men när dom insåg att dom inte kunde vinna gick dom på och började slåss.
– Innan andra matchen mot Kanada åkte dom runt på sin planhalva och vi på vår. När jag kom upp till halva planen står Esposito där. Han åker fram, tar klubban och gör en rallarsving över magen på mig. ”Number 14, i gonna get you.”
– ”Shit också” (Skratt). När jag kom upp dit igen gör han samma sak ”Number 14…” sedan slog han igen. Idag hade han blivit avstängd, men där fick dom göra vad som helst. Därav var stämningen lagd för hela laget.

Bråket mellan Esposito och Salming

Gav han sig på dig för att du gjort två mål i första matchen?
– Ja, det tror jag. Han visste vem jag var. Det visade han också då vi spelade en All Starmatch i Madison Square Garden. Då var han på mig igen.
– Det var rätt roligt. Jag blev frispelad och Tony Esposito stod i målet. Han kastar sig åt ena hållet och jag drar tillbaka pucken, lägger den sedan i ribban och ut. Phil Esposito hoppar ur båset och åker fram till mig ”What are you try to do?”. Han ville inte att jag skulle förlöjliga hans bror, målvakten.
– Jag gjorde även en tunnel på Brad Park och sedan mål i samma match.

Hur upplevde du bråket i restaurangen mellan Phil Esposito och Stig Salming?
– Enligt mig är det lite överdrivet. Det hände någon gång då vi satt och åt samtidigt som Lou Nanne och Phil Esposito var lite onyktra. Dom kom och gastade på ”Stigge”, men mer än så var det inte. Allt det där blev ganska uppskrivet.

Den stora händelsen i VM 1977 var Sverige två vinster över ett stjärnspäckat Sovjet.
– Idrott är väldigt konstig. Dom hade det bästa lag dom någonsin haft i ett VM samtidigt som vi hade ett relativt okänt lag. Egentligen var det ofattbart och jag kan inte förklara det likväl som det inte går att förklara andra saker i idrottsvärlden.
– En stor anledning till att det gick bra i Wien tror jag var att det var en trevlig stämning i gruppen, fruarna var ner en sväng och vi var ute och åt tillsammans. Det här kan vi tacka ”Virus” för.

Det blev däremot inget VM-spel för Lars Erik Ridderström 1978.
– Dagen innan vi skulle åka ner till Prag, vi var på träningsläger i Norrköping, spelade vi fem mot fyra mot några killar från Vita Hästen. Jag ramlade och en annan kille ramlade över mig. Det gjorde ont knäet.
– När jag låg där hos doktorn kom Stig Salming och Ulf Weinstock in dit och kallade mig gnällspik på skoj, men sedan konstaterade läkarna att ledbandet var av och jag fick ligga på Huddinge Sjukhus istället för att åka ner till Prag.

Missade OS

Du spelade VM 1979 i Moskva, men var inte med vid OS i Lake Placid 1980, varför blev det så?
– Efter VM 1979, det var trist och tråkigt i Moskva, så jag ville inte vara med mer. Det var mer att jag tänkte efter vad jag skulle göra efter hockeyn. Jag ville inte bara vara vaktmästare på någon skola, utan jag tyckte det var viktigt med utbildningen. Därför tackade jag nej. Samtidigt behövde jag AIK och den lilla inkomst jag fick därifrån så jag kunde slutföra skolan.
– Jag ville spela OS 1980, men då låg jag också gipsad. Det var ledbandet igen och det var fan…

Lars Erik Ridderströms liv idag handlar mycket om golf.
– Mina döttrar har alltid hållit på med idrott och har varit med mig. Jag har en dotter före mitt äktenskap. Hon heter Anna (Jansson) och var nia i sin åldersklass i tennis, men hon hade en helt annan inriktning än idrott. Hon är väldigt framgångsrik med marketing inom IT-strategi. Sedan nio år tillbaka jobbar hon i London.
– Sedan har vi Louise och Linnéa. Louise har spelat golf sedan hon var en liten unge. Hon var duktig i tennis också i och för sig. Idag är hon är otroligt duktig i golf och har spelat i olika landslag sedan hon var tolv år. Sedan har hon gått på UCLA i Los Angeles vilket var det bästa collegelaget i USA.
– Hon har gått ut med högsta betyg och vi tycker att det är viktigt med en akademisk utbildning. Hon har även spelat på Symetra Touren och efter det kvalat in till LPGA-touren. Där har hon spelat tre tävlingar nu. Första tävlingen var på Hawaii i påskas. Vi åkte också dit, vilket var trevligt. Tredje tävlingen var i San Francisco. Då låg hon fyra efter tre omgångar, vilket var starkt. Även om hon tappade i sista ronden (18:e) var hon jättenöjd.
– Linnéa har också spelat golf och var även hon jätteduktig. Hon hade inte samma drivkraft i golfen, men det har hon däremot i plugget. Idag går hon på KTH och läser elektroteknik. Hon har fått stipendium som bästa elev och läser en av dom svåraste utbildningarna på KTH. Hon gör det jättebra och vi sitter och firar med Prosecco varje gång hon klarar en tenta, skrattar Lars Erik Ridderström.

Just skola och utbildning är något som betyder mycket för familjen Ridderström.
– O, ja. Min fru (Helena) har också gått på handels och vi har ett akademiskt tänk på det sättet. Det är minst lika viktigt med utbildning som framgångar inom idrott.
– Jag och Helena är idag lite introverta. Vi tycker om att sitta och äta tillsammans och ta ett glas vin på fredag och lördagar istället för att gå ut och umgås med andra. Jag tror det är viktigt för alla äktenskap, att man ger det tid. Man får inte glömma bort att ta hand om sig själv och förhållandet, avslutar Lars Erik Ridderström innan han slår sig ner vid pianot och spelar några Ted Gärdestad-låtar.

---

TV: Elmer Söderbloms första NHL-mål