Från Nacka till OS – Old School Hockey med Jens Öhling

Han vann fyra SM-guld, ett JVM-guld och spelade två OS-turneringar med Tre Kronor. I veckans “Old School Hockey” berättar Djurgårdsprofilen Jens Öhling om sin karriär.

NYKÖPING (Hockeysverige.se)

Jens Öhling vann inte mindre än fyra SM-guld med Djurgården. Dessutom var den tidigare landslagsspelaren med om att vinna det historiska Junior-VM guldet i Västtyskland 1981. Idag bor och jobbar Öhling i Nyköping och det är också där som hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY träffar honom för en intervju om hans karriär som började i Nacka. 
– Första gången jag stod på is med klubba och puck första gången? Oj… Jag har en brorsa som är tre år äldre och jag hängde med honom så jag kan ha varit fem, sex år, berättar Jens Öhling och fortsätter:
– Innan dess var det mycket landhockey, men jag spelade även fotboll i Järla IF. Sedan gick jag till Nacka FF. Jag fortsatte spela fotboll upp till det att jag var 14-15 år. Jag var ändå en hyfsad talang i fotboll, men jag tyckte det inte det var lika roligt att träna fotboll som det var att träna hockey. 
– Att träna fotboll i Stockholmsområdet då innebar att man fick hålla till på grusplaner. Det var som julafton dom gånger vi fick spela på gräs. Då var det bättre förhållanden i hockeyvärlden. 

En annan före detta djurgårdsspelare som spelade fotboll i Järla IF var målvakten Reino Sundberg. 
– Han är fem år äldre än jag. Vi spelade inte fotboll tillsammans, men när jag kom till Djurgården spelade han också där under några säsonger. 
– Vi spelade, som sagt var, mycket landhockey som barn och Reino har en storebror, Kenneth, som var ganska burdus i just landhockey, skrattar 59-åringen och fortsätter:
– Jag var med dom och spelade landhockey ibland eftersom vi bodde i samma region. Även Nicklas Grossmanns farbror, Janne, bodde i mina kvarter då jag växte upp och var också med på lite landhockey så det var hårt att vara ung kille där, men samtidigt väldigt roligt. 
– Det var stor åldersskillnad mellan oss som var med, men vi samlade ihop det som fanns och sedan körde vi.

“JAG HOPPADE ÖVER JUNIORHOCKEYN”

En som senare kom att följa Jens Öhling till Djurgården från Nacka var Jörgen Holmberg. Hans son Pontus Holmberg är idag väldigt framgångsrik i SHL där han representerar Växjö.
- Jörgen bodde i en annan del av Nacka, men vi spelade tillsammans från pojklagen och uppåt. Vi började spela i Nacka SK. Sedan slog man ihop med Skuru IK och Atlas Copco och blev NSA-76. Det var lagom till att vi skulle spela junior och A-lagshockey. 

Hur minns du idag steget upp i A-laget?
- Lasse Falk var då juniortränare i Nacka. Henry Wilhelmsson hade A-laget. Då jag var 15 ”bast” spelade jag TV-pucken. När jag kom tillbaka därifrån blev jag uppskickad till A-laget. 
- Då fick jag kliva upp och lira med dom här som var betydligt äldre ungefär på samma sätt som det även hade varit då vi hade lirade landhockey. Man kan säga att jag hoppade över juniorhockeyn i Nacka. Det blev A-laget direkt. Där spelade jag under två säsonger innan det blev Djurgården. 
  
Jens Öhling kom att spela TV-pucken för Stockholm både 1977 och 1978. Andra året vann Stockholm och Öhling utsågs till turneringens bästa forward. 
- Första året spelade jag med 61:orna. Då åkte vi ut mot Värmland i kvartsfinal. Sedan vann vi andra året. 
- Nu får man ju inte vinna eller någonting längre, men jag tyckte det var jätteroligt att få det priset. Bästa back fick Lill-Strimma stipendiet. Det var lite cash. Själv fick jag en plakett, skrattar Öhling och fortsätter:
- Självklart var det en ära och jättekul. Vi vann 1978. Det var ett jubileumsår vilket gjorde att kungen var på Hovet och delade ut priset. Vi fick åka fram och ta honom i hand och jag minns att det var stort. 
TV-puckslaget 1978.

Det A-lag Jens Öhling kom upp till i NSA-76 innehöll många starka stockholmsprofiler så som Gunnar Lindqvist, Peter Bejemark, Börje Hoback, Billy Sundström, Lasse Starck med flera. 
- Vilka namn. Där var även Reinos brorsa med. Dom här killarna var schyssta som fanken. Jag kom som 15-årig grabb upp till, som jag tyckte, gubbarna. Det var skönt gäng. Vi blev såklart hockeykompisar, men det var inte så att vi umgicks på fritiden eftersom det var en ganska stor ålderskillnad. Jag hade mina skolkompisar som jag umgicks med. 
- Jag upplevde det som familjärt. Sedan var det stort eftersom vi spelade i Division 1 östra (motsvarar dagens Hockeyallsvenskan) som var en bra nivå.

“VÄL OMHÄNDERTAGEN - MEN OCKSÅ HÅRT SKOLAD”

Inför säsongen 1979/80 flyttade Jens Öhling över till Djurgårdens A-juniorer, men redan under första säsongen i klubben fick han spela två elitseriematcher. 
- Jag pratade med Leffe Boork som var i Bajen då. Vi käkade lunch ihop. Sedan var Djurgården på mig, men jag hade även lite kontakt med AIK. 
- Inte för att jag var superdjurgårdare eller Djurgårds-fan då jag var liten, men dom låg närmast till hands då jag skulle byta klubb. AIK kändes mer som Solna och långt från Nacka. 
- Tanken var såklart att jag skulle spela i Djurgårdens juniorlag, men jag blev upplockad av Bert-Ola (Nordlander) för att spela några matcher i A-laget redan första säsongen.
- Juniorgänget var riktigt bra, Micke Thelvén, Tommy Mörth… (Björn) Rylander var lagledare och ”Spindeln” (Anders) Kellerstam materialförvaltare. Kellerstammarnas mamma var materialare i juniorerna från start. Sedan kom Anders. När han gick upp i A-laget kom Johan, lillebrorsan. Även den yngsta av bröderna, Mats, var med och hjälpte till. Så dom har jag levt med under hela mitt hockeyliv, vilket varit fantastiskt.  

Steget upp i Djurgårdens A-lag var givetvis stort för en ung Jens Öhling, men det fungerade utan egentligen några större problem och redan under sin andra säsong i föreningen hade han ordinarie tröja i elitserien. 
- Det var lite liknande då jag kom upp i Nacka. Nu var jag några år äldre i Djurgården och där spelade fortfarande (Claes-Göran) ”Myggan” Wallin, Mats Waltin, Bosse Berglund… 
- Jag blev väl omhändertagen, men också hårt skolad. ”Säcken” (Hans Särkijärvi), (Stefan) Perlström… Det var bara att hålla käften och köra. 

Var det en annan hierarki inom lagen vid den här tiden jämfört med hur det ser ut idag?
- Det var inte några som var förmer än andra. Sedan har du alltid naturliga ledare i ett lag och det fanns ganska många starka personligheter i Djurgården. Det där har alltid följt med i Djurgården, Järnkamin-andan eller kalla det vad du vill. 

Hur social var du med tanke på att det även gällde att ta för sig även vid sidan av isen?
- Hyfsat i alla fall, men jag har aldrig varit någon gaphals. Det var ett skönt gäng och man fick ta plats. På något sätt var det inte på liv och död som det kan vara idag då det är så väldigt mycket stålar inblandade. Det var även där mer familjärt på något vis.
Foto: Bildbyrån.

DRAFTADES

Sommaren 1980 fick Jens Öhling besked om att han draftats av Boston. Alltså till samma klubb som lagkompisen Michael Thelvén och även AIK:s Mats Thelin. 
- Jag vet att Bobby Orr hade varit över och kikat. Det jag visste om Boston var att dom hade minst rink i hela ligan och var ett slagsmålslag så jag tänkte ”varför draftar dom mig?” Nu blev det ingenting, men det var samtidigt inte så många som åkte över vid den här tiden. 
- Det var ändå några som hade draftats och sedan lyckats där borta. Bland annat Thelvén, (Mats) Thelin, Peter Andersson, Janne Erixon. Sundströmarna (Patrik och Peter)… Det var inte som nu då alla åka över. Jag var inte förvånad över att jag inte blev upplockad av Boston.
- Boston bjöd inte heller över mig till någon camp utan mer att dom höll kontakten för att kunna behålla rättigheterna under tre, fyra år. Jag tror att det mer var någon som tyckte jag var hyfsad, skrattar Jens Öhling. 

I slutet av december 1980 och början av januari 1981 var Jens Öhling med i det lag som vann Junior-VM guld. Det första för svensk del. 
- Det var andra premisser än vad det är idag och inte uppmärksammat på egentligen något sätt. Bland annat spelade vi i en hall med tak, men öppna väggar på kortsidorna så ibland snöade det in. Kanada var bra, men skickade vid den här tiden ett av sina bästa klubblag spetsat med några spelare, så det var något provinslag som var där. Däremot var ryssarna och tjeckerna inte så tokiga. Likaså finnarna.
- Vi åkte dit med ett väldigt skönt gäng, 61:or blandat med 62:or. Patrik och Peter Sundström var bra, riktigt bra i den här turneringen. Håkan Nordin på backen, Micke Thelvén, Peter Andersson… Jag tror att vi var svåra att möta. 

Coach för laget var Kjell Damberg.
- Han var väldigt snäll, hård och rättvis, men framför allt väldigt omhändertagande. Kjell var fantastisk med ungdomar. Han fick ihop gänget och gjorde att alla kände sig viktiga. Jag tror att han var väldigt viktig för det här guldet. 
- Jag spelade med ”Sundströmarna” i den här turneringen, men någon match spelade jag med Micke Granstedt och Martin Pettersson från Skellefteå. 

Hur uppmärksammades det här medialt i Sverige?
- Det kanske var att Kjell Nilsson skrev någon rad i DN, men det var ingen välkomstkommitté då vi kom hem jämfört med hur det är idag. Det var andra tider och det tog över 30 år innan Sverige vann sitt andra Junior-VM guld. 
- Inför varje Junior-VM brukade ringa någon och fråga om hur jag trodde det skulle gå. Det var som att jag hoppades att Sverige skulle ta guld så dom slapp att ringa mig varje nyår, skrattar Jens Öhling.

“LEFFE SATTE NYA KRAV”

Inför säsongen 1981/82 klev Leif Boork in som tränare för Djurgården. 
- Det var lite omtumlande. Första säsongen kvalade vi oss kvar efter att bland annat spelat mot Bajen. 
- Leffe satte nya krav i svensk hockey. Vi skulle träna hårdare, käka rätt och vara mer professionella. Jag upplevde det lite grann som att han ville rensa bort en del för att själv ta över. Bland annat åkte ”Myggan” Wallin ut. Han var ändå en ledande spelare. Även Reino försvann. Det tog också ett tag för Leffe att få oss som lag att funka. 

Leif Boork gick ut och talade om att ni säsongen efter skulle vinna SM-guld, trodde ni spelare på det här redan från början?
- Jag vet inte. Det gjorde vi kanske inte då vi spelade kvalserien, men han fick ihop bitarna. Vi var ett svårt lag att möta även om han rensat en del och säsongen 1982/83 vann vi också guldet. 
- Han bredde på mycket med Järnkaminerna. Att vi inte skulle visa någonting utan bara köra på. Just 1982/83 var en rolig säsong, men det var inte lika kul när vi höll på att åka ut.

Boork firar SM-guld. 

Vad personifierade det här laget som vann SM-guld 1983?
- Det kändes som att vi var lite hatade. Vi spelade hårt. Sedan var det här ”Looben” i finalerna och allt det där samtidigt som vi var tunga att möta. En sådan som (Tord) Nänsén kunde inte varit rolig att möta på backen eller Thomas Eriksson med flera. Dessutom hade vi Håkan Eriksson som var en härförare. 
- Varför vi sedan var så dåliga första säsongen har jag ingen förklaring till. Jag tycker att vi var bättre än så.

“SAMTIDIGT VAR DET HEMSKT”

Jens Öhling hade även en annan legendarisk spelare som coach då han var i Djurgårdens juniorer, Hans ”Tjalle” Mild. 
- Vi skulle spela tvåmål och han hoppade in och körde med oss. Han kanske hade handskar, men inga andra skydd. Det var någon som sköt honom på benen, men han tittade bara upp och sa ”kör på”. Det fanns inte att han skulle visa någon smärta. En riktigt skön och bra människa. 

Åter till finalserien säsongen 1982/83 och den speciella stämning som blev runt om matcherna mot Färjestad. Djurgården valde att spela mycket fysiskt mot värmlänningarna.
Håkan Loob Färjestad:
- Djurgården hade ett sådant lag. Om du tittar på hela den säsongen så hade dom det epitetet mot många lag i grundserien så det var ingen jätteöverraskning. Stora starka backar och så vidare. 
- Jag tycker att vi ändå hade ett ganska kreativt lag. Har du stora starka spelare så är det lätt att spela på andra saker än det så kallade finliret. 
Thomas Rundqvist Färjestad:
- Samtidigt var det hemskt. Håkan och Peter (Loob) blev väldigt häcklade. Dessutom var det otäckt ibland. När vi gick i spelargången på Hovet kastade publiken glödlampor, biljardbollar, batterier och allt möjligt på oss. Dessutom kom det in ölmuggar i båset. 
Jens Öhling:
- Det var väl där rivaliteten mellan Djurgården och Färjestad började. Det blev lite grisig stämningen med publiken och ”Looben”. Om vi tar bort den delen så var det en fantastisk stämning. Mellan oss spelare var det egentligen ingenting. Publiken var värre. 
- Sedan var det hårt, men det var början på en lång era där vi möttes mycket framöver. Färjestad håller sig fortfarande kvar i toppen, men det gör inte Djurgården, tyvärr.

Efter Leif Boork kom Gunnar ”Svesse” Svensson in som tränare. När han fick lämna tog Lars-Fredrik Nyström över. Sedan kom Leif Boork in igen.
- Säsongen 1984/85 spelade vi final mot Södertälje. Där torskade vi den tredje och avgörande finalen nere i Norrköping. Året innan förlorade vi mot AIK i final. 

Trots finaler och ett par okej säsonger kändes det som Djurgården gick ner lite i prestation under några år. 
- Jag håller med dig, men jag vet inte riktigt varför det blev så. När man lirade tänkte man så mycket på det. Det var inte heller som nu då alla analyserar allt som sker på isen. Idag finns det hur många sajter och skribenter som helst. 
- Då kunde det vara DN, Aftonbladet och Expressen som skrev någon rad om matcherna. Det var plus, minus och getingar. Vi vann lite grann och förlorade ibland, men det var ingen i den stora massan som analyserade det där något närmare. 

“DJURGÅRDSANDAN - ATT VI INTE SKULLE VISA SMÄRTA”

Säsongen 1988/89 vann så åter Djurgården SM-guld. I laget spelade spelare som tillhört klubben under många år. Bland andra Rolf Ridderwall, Thomas Eriksson, Kenneth Kennholt, Kalle Lilja, Stefan Perlström, Orvar Stambert, ”Challe” Berglund, Mikael Johansson, Håkan Södergren, Jan Viktorsson, Christian Due-Boje, Peter Nilsson, Anders Johnson med flera. 
- Vid sidan av… Vi var utspridda över hela stan så alla hängde inte med varandra på fritiden. Men som lag och grupp var vi ändå väldigt tajta. Framför allt eftersom många utifrån tyckte att vi var svåra att möta. Det blev lite som att det var vi mot världen. 
- Det var mycket djurgårdsandan, att vi inte skulle visa någon smärta. Stefan Perlström bröt foten under en match. ”Spindeln” har berättat om när Perlström kom ut i båset. ”Kolla slipningen, du måste bryna eftersom det slinter”. Då hade han brutit foten. Det där visar lite på hårdheten som fanns hos många spelare i laget.
Jens Öhling och Christian Due-Boje. Foto: Bildbyrån.

Allt blev mycket professionellare under den här tiden, men Jens Öhling valde att hela tiden ha ett jobb vid sidan av hockeyn. 
- Först var jag på SE-banken. Senare kom jag att jobba hos Christer Magnusson som mäklare. På SE-banken jobbade jag anpassad deltid, men mot slutet blev det mindre och mindre. 
- Jag har alltid jobbat under min karriär, men då tränade vi vid halv fem, fem, vilket gjorde att jag kunde jobba till tre. Under 1990-talet blev det mer och mer proffsverksamhet.

TRIPPLA GULD

Säsongen 1988/89 stod Leksand för finalmotståndet. Leksand vann också den första finalen i bäst av fem. 
- Vi hade även torskat ganska mycket mot dom i serien. Efter att vi torskat första finalen vann vi tre raka. 
- ”Putte” (Ingvar Carlsson) och Lasse Falk höll på med många nya spelsätt, 1-3-1 och så vidare. Klart att det var lite revolutionerande. 

Ni vann även 1990 och 1991, att vinna tre SM-guld efter varandra var ändå unikt. 
- Ja, det var riktigt kul. Mot Leksand var det en tuff serie. Det var en svår finalserie och då hade vi inte heller vunnit på några år. 
- Säsongen efter visste vi att vi var bra. När man på den tiden spelade i Djurgården hade alla ett jäkla självförtroende. Vi visste hur bra vi var. Vi kunde inför sista perioden ligga under med en eller två kassar, men vi visste ”okej, minst kryss”. Något annat fanns inte för oss. Sedan var det inte alltid vi lyckades. 
- Min sista säsong, då jag spelade i Södertälje, var det tvärtom. Vi kunde leda med två kassar, men kände att det ändå var oroligt. Sedan blev det som det blev. Just den här mentaliteten och gruppkänslan ”Okej, ska dom slå oss då måste dom vara bra för vi är bra” var talande för oss i Djurgården.
- Jag vet inte varför det var så i Djurgården, om det handlade om traditioner eller likande. Jag blev varse om hur vi hade haft det i Djurgården då jag kom till Södertälje, inställningen. I och för sig hade vi (Mats) Hallin som huvudcoach i Södertälje och han satte skräck i alla yngre i alla fall. 

Du blev ofta matchvinnare i finalerna med Djurgården, varför var du bäst då det gällde som mest?
- Det var såklart något extra att spela finaler och avgörande matcher. Att jag sedan lyckades då… Jag vet inte. 

Var det samma sak i landslaget?
- I landslaget har jag aldrig haft någon jättestor position. Det var några år då jag spelade med Per-Erik (Eklund) och (Peter) Gradin, men annars har jag mer varit en i laget. Det var andra bättre spelare som fick förtroendet att vara inne i dom avgörande lägena. 
- Jag tror det var mer att jag tog än fick en stor roll i Djurgården. Vi hade inte en förstafemma som skulle göra allt utan vi hade tre ganska bra femmor hela tiden. Fjärde kanske var lite sämre, men det var inte fyra ”lines” på samma sätt som det är nu. Jag fick helt enkelt ta för mig. 

Efter att Djurgården vunnit tre raka SM-guld mellan 1989 och 1991 vann Malmö SM-guld 1992 efter att vunnit över stockholmarna i finalen.
- Den finalserien var tuff. Där torskade vi avgörande matchen i Malmö, men samtidigt var det kanske dags att vi skulle torska. Malmö, vilket lag dom hade.
- Jag tycker ändå att vi gjorde en bra finalserie och det var nästan två landslag som mötte varandra. 

Foto: Bildbyrån.

 

TROTS GULDEN: “SOM BÄST 1988”

Jens Öhling spelade i Djurgården till och med säsongen 1996/97. 
- Vi var ganska bra under dom här åren men saknade den här sista biten. Andra lag kom i kapp oss samtidigt som Djurgården kom in i en liten generationsväxling. Tommy Mörth gick till Malmö, Håkan Södergren till Huddinge… Vi tappade lite av den här ryggraden. 
- Sedan är det så att alla lag har sina ”ups and downs”, men vi höll oss ganska länge på en bra nivå. Även om vi vann 1989 tycker jag att vi var som bäst 1988. Vi sopade hem serien stort och vann överlägset. Sedan åkte vi ut mot AIK i kvartsfinalen. Även om vi var väldigt bra så gjorde vi något fel då. Det var ändå en tidsepok på fem, sex år där vi var med i toppen. 
- Efter det tog det några år (1999/2000) till Djurgården vann en i final igen. Vi var ändå med i slutspel under åren, men fick inte den här riktiga piken. 

Vad ser du som höjdpunkten vid sidan av gulden i Djurgården?
- Jag blev farsa 1990 och 1992, vilket också var höjdpunkter. Då kände jag i hjärtat att hockeyn inte var lika viktig. 

Blev du en bättre hockeyspelare då du blev pappa?
- Svårt att säga, men framgångarna uteblev så…, skrattar Jens Öhling och fortsätter:
- En annan höjdpunkt med Djurgården var då vi spelade ute i Europa. Vi vann SM-guld och europacupen samma säsong, vilket var kul (1991/92). Vi spelade ett slutspel i Tyskland något år. Dynamo Moskva kom efter att ha varit på någon försörjningsturné där dom spelat matcher runt om, vilket dom säkert fick pröjs för, samtidigt som vi var laddade till tänderna och bättre förberedda. Dom trodde nog inte heller att vi var så pass bra som vi var heller. 

Har du kontakt med kompisarna från Djurgården fortfarande?
- Ja, till och från. Björne Carlsson och ”Acke” Johnson håller ihop en årlig golfträff i Haninge. Åke Bergdahl brukar vara med och käka lunch. Sedan är det gamla gänget från 80-talet. 
- I Storstockholm är annars alla utspridda. Några som bor kvar brukar jag träffa då och då. Vi brukar ses på matcherna ibland. Nu har det inte varit matcher på länge, men nu är publiken tillbaka så vi får se hur det blir framöver.
Foto: Bildbyrån.

Jens Öhling kom sedan att avsluta karriären med en säsong i Södertälje. 
- Peter Nilsson var där redan säsongen innan, men jag och (Christian) Due-Boje kom till Södertälje samtidigt. Vi var tre djurgårdare som samåkte till träningarna och matcher. 
- Det var en kul säsong, men det gick åt helvete. Jag tycker att vi var bättre än att åka ur. Jag tror att det var den här oron som gjorde det. Nu var det inget fel på Södertälje, men jag märkte hur taggade Djurgården var som hockeyklubb. Djurgårdens Idrottsförening är stor och klubben är stor i Stockholm. Samtidigt är ändå Södertälje en gammal hockeykulturstad, men jag kände skillnad på klubbarna. 

“EDDIE THE EAGLE KOM FRAM”

Jens Öhlings första stora turnering med Tre Kronor var OS i Sarajevo 1984, en turnering där Sverige vann ett brons. 
- Att fått vara där var intressant eftersom kriget sedan sopade rent den där staden. Det var fantastiskt att vara på OS med invigningen, matcher och allt det där. 
- Sovjet torskade vid OS 1980 och kom till Sarajevo laddade till tänderna. Det stod 9-0 efter två perioder när vi möttes. Sovjet vann sedan med 10-1. Dom körde bara över oss, men det blev brons i alla fall.
- Fyra år senare, i Calgary, vann vi också brons, men där vann finnarna silver efter att han vunnit (2-1) över Sovjet i sista matchen. Vi stod i korridoren bakom och såg finnarna vinna den där matchen. Hade dom förlorat så hade vi fått silver. Det här var deras första mästerskapsmedalj i ishockeyn och början på deras framgångar. 


Firar ett landslagsmål. Foto: Bildbyrån.

Var det speciellt att vara på just ett OS?
- Visst var det så. I Calgary kom backhopparen ”Eddie the eagle” (Michael Edwards) fram. Vi bodde tillsammans på campen och jag såg honom gå till matsalen. En från Storbritannien. Man kunde tro att han var där som en maskot. 
- Sedan såg vi honom på Johhny Carson show ”Det var han jag såg i matsalen, vad är det för lirare?”, skrattar Jens Öhling. 

Vilken av OS-turneringarna var roligast att spela?
- Sarajevo var första. Jag, Peter Gradin och Per-Erik (Eklund) var en ”line” och vi rullade på hyfsat bra. Vi hade roligt som fanken. Det gick lite sämre i Calgary, men vi fick brons där i alla fall. 
- Calgary var mer en väststad och roligare att uppleva. Sarajevo var också en fin och vacker stad, men det var också en gammal kommuniststat. 

“GICK ÅT HELVETE”

Jens Öhling var även med vid VM 1985 i Prag där Sverige slutade sexa. En turnering som fick en fiasko-stämpel över sig. 
- Där var ”Boorken” Förbundskapten. Små marginaler och det gick åt helvete. Vad det berodde på kan jag inte svara på. 
- Vi körde så in i helvete hårt innan. Nu för tiden kan man göra det eftersom alla är så topptränade hela tiden, men det här var i slutet säsongen och alla var ganska hårt nedkörda. Det var ett bra träningsläger, men min formtopp kom nog först till midsommar, skrattar Jens Öhling. 

Kenta Nilsson kom till VM och skulle driva laget, men drogs med sjukdomsproblem.  
- Det stämmer. Ulf Samuelsson var med. ”Boorken” skickade in honom, eller om det var Tomas Sandström, för att spöa (Vjatjeslav) Fetisov.
- När ”Boorken” tog över började han kanske driva laget för tidigt, men det var ändå rätt att börja någonstans och höja ribban. Att det sedan inte blev så lyckat i just den turneringen är väl som det är. Mycket kan man säga om ”Boorken”, men han hade idéer och ville driva igenom dom. En del var bra andra mindre bra. 

Du var även med under VM 1989 i den då helt nya Globen. 
- Vi slutade fyra och det var ändå okej. TV3 med Jan Stenbeck hade satt upp prispengar och ställde krav på att vi skulle vinna hela skiten. Men vilka mötte vi? Vad hade ryssarna för gäng? Kanada var inte heller dåliga. Det var en kul turnering och häftigt med allt runtomkring. 

Blev det för mycket med allt runt om?
- Svårt att säga. Jag är ju från stan och van, men jag fick inte känslan att det skulle vara för mycket. Det var mer att det inte var några dåliga lag som vi mötte. Det här var även året då en ryss (Alexander Mogilny) rymde ute på Dalarö. 
- Sovjet hade Fetisov-femman (Vjatjeslav Fetisov, Alexej Kasatonov, Vladimir Krutov, Igor Larionov, Sergei Makarov), (Vjatjeslav) Bykov och gänget var med… Det ryska laget, om man tittar på vilka namn det var… Vilka lirare.
Foto: Ronnie Rönnkvist.

Hur ser Jens Öhlings liv ut idag?
- Jag är fortfarande mäklare. Under hela livet till för två eller tre år sedan när Nyköping gick upp i ettan har jag hållit på med hockey på något sätt. Det har jag slutat med nu. 
- Bor i ett radhus här i Nyköping med Kristin och Celine. Vi har ett sommarhus en bit härifrån vid en sjö och trivs ganska bra. Jag hoppas det ska bli att åka upp och se Djurgården på Hovet under några matcher den här säsongen, avslutar Jens Öhling.