Med i Triple Gold Club: ”Inte många som vunnit alla tre”

Det är få förunnat att vinna VM-guld, OS-guld eller Stanley Cup.
Än mer sällsynt är det att vinna alla tre under sin karriär, något som endast nio svenskar har lyckats med.
En av dem är Fredrik Modin från Njurunda, som i dag fyller 50 år varpå hockeysverige.se repriserar hans Old School Hockey-intervju.

NJURUNDA (HOCKEYSVERIGE.SE)

OBS: Den här texten publicerades för första gången i juni 2022.

Fredrik Modin är en av svensk hockeys mest meriterade spelare. Han vann OS-guld 2006, Stanley Cup 2004 och VM-guld 1998. Totalt kom han att spela 898 NHL-matcher, svara för 232 mål och totalt 462 poäng. Han VM-debuterade 1996 och gjorde sin sista stora landslagsturnering vid OS 2010. Idag lever Modin ett liv en bit ifrån hockeyn hemma i Columbus, men det var i Njurunda utanför Sundsvall som allt en gång började.

– Allt var lek och hobby här. På vintern spelade vi hockey och åkte skridskor. Däremot var jag inte mycket för att åka skidor. Jag tyckte i och för sig att det var kul att åka utanför och vi har en backe här där vi brukade åka, berättar Fredrik Modin då hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY träffar honom på ett café i Njurunda.
Modin:
– Jag fastnade ändå tidigt för hockeyn och tyckte att den var väldigt rolig. På sommaren höll jag på med allt möjligt som låg till hands. Jag spelade fotboll i lag, men framför allt var det alla möjliga olika sporter som jag sysslade med.

Fredrik Modins bror Anders kom att bli en viktig person och förebild under hans uppväxt.

– Ja, det var han. I yngre åldrarna var det han som jag hängde med. När vi var hemma här eller på semester, allt vi gjorde var sport. Åkte vi på någon camping var det alltid någon typ av sport vi sysslade med, spelade fotboll om vi hittade någon gräsplätt, lade straffar eller var på någon tennisplan och spelade. Han är tre år äldre så det var tufft motstånd.

Fick du vara med Anders och hans gäng att spela landhockey och fotboll?
– Ja, det fick jag vara. Jag kan inte komma ihåg att jag inte fick hänga med hans polare. Under uppväxttiden hade vi ändå våra egna kompisar, men det var inte så att när han skulle i väg med sina kompisar och spela hockey eller fotboll, att jag då inte kunde hitta egna kompisar.
– Sedan spelade vi första gången i samma lag tillsammans i Timrå, S/T (Sundsvall/Timrå) som det hette då. Det blev en säsong tillsammans innan jag flyttade till Brynäs.
– Han var duktig och från 16 års ålder hoppade han av skolan och började jobba heltid. Han började köra traktor för en lokal åkare här i Njurunda som han jobbar åt än idag. Han spelade framför allt i Njurunda under den tiden han var duktig.
– Jag kommer ihåg att vi åkte buss till Kiruna tolv timmar enkel resa. När vi kom hem satte han sig och jobbade sju till fyra. Det var tuffa förutsättningar för honom. Det var sådant man inte tänkte på när man spelade, men nu då man tittar tillbaka så är det kul att vi har spelat i samma lag.

Fredrik Modins ena brorsbarn, Daniel Modin, spelar numera i Fagersta.

– Anders yngsta kille älskar ishockey. Han är i Fagersta, men han spelade juniorhockey i Seattle för två år sedan. Då kom han och firade jul med oss.

Njurunda har fostrat en rad skickliga spelare, bland andra Henrik Zetterberg.

– Henrik är sex år yngre än jag, men när hörde jag talas om Henke första gången? Det kan ha varit då jag kom hem från Junior-VM och han gjort bra ifrån sig i något annat landslag. Då gjorde man en jättemysig liten mottagning för mig då jag kom hem. Då var även Henrik med. Det var första gången jag fick upp ögonen för vad han var på väg att göra för något. Sedan stoppade det aldrig för honom.

Henrik Zetterberg berättar:

– Fredrik är en av dom jag såg upp till i NSK då jag var där och åkte friåkning. Vi spenderade väldigt mycket tid i ishallen, kollade på A-lagsträningarna och deras matcher.
– Det var också ett stort åldersspann av personer som var där och åkte friåkning på eftermiddagarna. Om jag var tio år så kunde det vara killar upp till 17 år som var där. Alla var med och spelade tvålagsspel, vilket gjort att jag hängt med så många av dom där Njurundaspelarna. Fredrik var såklart en av dom.

Fredrik, det var du, Henrik Zetterberg, Erik Gustafsson, Erica Udén Johansson, Mathias Månsson… Det måste vara ett ganska starkt hockeyfäste här i Njurunda?
– Ja, så är det. Jag tror att det är ovanligt, men väldigt roligt, för en så här liten by att kunna producera spelare som når den nivån som alla du nämnde gjorde.

När gick du till Timrå?
– Jag gick till Timrå som B-junior.

Värvade Timrå dig?
– Nej, riktigt så var det inte. Jag vill tro att vi hade problem med att få ihop lag i min åldersgrupp i Njurunda. Jag hade lite planer redan innan på att flytta in och spela med Timrå. Dom tränade sommarträning och det kändes som ett bra steg upp för mig.
– Jag kom in i B-juniorerna med killar som var i ungefär samma ålder som jag. Det var dessutom lite Njurunda-folk som redan var där, så jag kände till många av spelarna. I slutet av min första säsong fick jag vara med och träna och spela med A-juniorerna som spelade i någon form av elit. Då kände jag verkligen att det var annorlunda mot det jag fått vara med om tidigare.
– Det var äldre och större grabbar samtidigt som allt gick snabbare. Säsongen efter var jag med i A-juniorerna och fick till och från vara med och träna med A-laget. Allt gick väldigt fort under dom här åren.

Timrå ligger trots allt på andra sidan om Sundsvall sett från Njurunda så det måste varit en bra bit att pendla?
– Det var morsan och farsan som skjutsade. Dom satt där och väntade för att sedan skjutsa tillbaka. När jag fyllde 16 år fick jag en lätt motorcykel så jag kunde köra själv.
– Sedan var vi, som sagt var, fler Njurunda-killar i det laget så föräldrarna turades om att skjutsa.

Säsongen 1991/92 fick Fredrik Modin debutera i dåvarande Division 1 för Sundsvall/Timrå.

– Första matchen… Den kommer jag inte ihåg, men (Ulf) Weinstock och Lars-Eje (Lindström) var coacher när jag fick börja vara med där.
– Spelarna i det laget… Ofta har jag känt ”hur kan jag få vara med här?” Jocke Nilsson, Ove Öström som var här utifrån Njurunda, Stefan Lindqvist som hade spelat i Björklöven… Det var inte bara lokala killar utan det var även in-värvade spelare och det kändes så häftigt.

Ove Öström, som även han alltså var från Njurunda, var lite av en förebild för en ung Fredrik Modin.

– Ja, det var han. Ove kom från Njurunda och den som nått längst härifrån och höll en hög nivå.

Första säsongen hade Fredrik Modin alltså Ulf Weinstock som coach. Till hans andra A-lagssäsong kom förre VM-spelaren, Juhani Tamminen in, vilket kom att bli en ganska stor kontrast.

– Ja, inget snack om den saken. Att Juhani kom in var väldigt bra för mig. Jag fick ganska tidigt ett förtroende från honom. Just att han kom utifrån och såg på mig med färska ögon var nog bra.
– I den åldern, men egentligen under hela min karriär, har jag varit som en kameleont. Jag har tagit det för vad det var och lyssnat på hur dom vill att jag ska spela.

Det är med Juhani Tamminen i båset som Fredrik Modin etablerar sig i Sundsvall/Timrås A-lag och får lite av ett genombrott.

– Ja, det stämmer. Jag fick en plats i laget och spelade nog alla matcher. Han var bra för mig, gav mig förtroende och lät mig spela. Det kändes också som jag kunde tillföra något även om jag i den åldern kanske inte tänkte så mycket på just det. Det var bara något som bara blev.

Allt går fort vid den här tiden för Fredrik Modin. Bara tre säsonger efter att han lämnat Njurunda fick han chansen att spela Junior-VM i Tjeckien där Sverige vann ett silver.

– Tamminen hade varit ett år i Sundsvall/Timrå. Sedan kom (Ulf) Thors in. Tommy Tomth var förbundskapten för Juniorkronorna och han har betytt mycket för mig eftersom han tog med mig i det här laget.
– Jag var med i en fyranationersturnering innan. Det var säkert där Tommy fick upp ögonen för mig och vad jag kunde erbjuda.

Sverige tog sig till final mot Kanada där stjärnorna hette Martin Gendron, Yanick Dubé, Jason Allison med flera. I svenska laget spelade bland andra Niklas Sundström, Mats Lindgren, Kenny Jönsson, Dick Tärnström, Mattias Timander, Anders Eriksson, Per Svartvadet, Johan Davidsson med flera.

– Det var en serie rakt igenom då och i sista matchen mot Kanada behövde vi bara spela oavgjort, men vi förlorade med två mål.
– Killarna som var med i det laget var sådana som jag verkligen kände var riktigt bra. Kenny och Danne Johansson (nu Daniel Glimmenvall) spelade i Rögle, powerplay-spelare i Elitserien. Johan Davidsson var två år yngre än oss andra, men otroligt bra.
– Jag tänkte nog inte så mycket på vart jag stod i det här laget. Jag spelade bara eftersom jag fick chansen. Samtidigt började saker vakna till oss mig. När det var powerplay i slutet av matcherna så var det jag som spelade. Sådant var väldigt bra för min ”bost” eftersom jag inte ens tänkt i dom banorna tidigare. Efter Junior-VM hände det grejer hela tiden.

Bland annat draftades Fredrik Modin av Toronto och Brynäs värvade honom.

– Innan draften skrev jag på för Brynäs. Det var lite lurigt där ett tag, men Brynäs kändes rätt. Brynäs är Brynäs. Jag reste runt lite överallt och det var ganska många klubbar som var intresserade.
– Vi var till Modo, Malmö… Sedan var det klubbar som ringde och sa att dom var intresserade ”vi vet att du har varit och hälsat på andra klubbar, men ha oss i åtanke”.

Lockade det att Tommy Sandlin var coach i Brynäs då?
– Ja, så gjorde det absolut. Jag visste egentligen inte vad Tommy hade att erbjuda, men Tommy Sandlin var Tommy Sandlin. Dessutom blev jag smickrad när jag pratade med Brynäs och jag märkte ”Oj, Tommy Sandlin har koll på mig”
– Det tror jag har hjälpt mig, att jag aldrig tänkt ”det ska han veta”. Mer ”hur kan han veta det?”

Vad har Tommy Sandlin betytt för dig?
– Tommy betydde säkert mer än jag förstod då. Varje gång du har en tränare som förlitar sig på hur du spelar och låter dig spela är det jättebra. Självklart spelade jag ju för att jag var tillräckligt bra för att spela, men den mentala delen…
– Samma sak där. Från det jag klev in i Timrås omklädningsrum som 15, 16-åringen har den känslan varit med mig. Nu gick det fort och jag kom helt plötsligt in i Brynäs med alla som satt där i omklädningsrummet. När jag kom ut på isen var det bra och jag körde på. Sedan fick jag vara ”starstruck” när jag satt i omklädningsrummet.

”Vi förlorade finalen och jag har känt många gånger ‘tänk om vi hade fått spela om den matchen’. Den femte matchen mot HV71 i Gavlerinken svider fortfarande”

Fredrik Modin kom att spela två säsonger i Brynäs innan han åkte över till NHL.

– Vi gick till SM-final första säsongen och höll på att åka ur Elitserien den andra. Det var verkligen kontraster. Första säsongen var jag som i ett vacuum och kanske inte riktigt förstod var det innebar att spela i Brynäs, historiken i klubben och hela den biten. Jag tror det hjälpte mig lite också. Jag kunde bara gå ut och spela.
– Under hela den första säsongen, i varje match, kunde jag känna ”Jag spelar faktiskt i Elitserien”. Det var något som jag hade drömt om som liten grabb. Samtidigt var jag så mycket i det och hade fokus på all träning och att spela matcher. Jag ville inte heller ha något annat fokus än det. Alltihop var superkul.
– Allt gick som tåget med SM-final. Vi förlorade den och jag har känt många gånger ”tänk om vi hade fått spela om den matchen”. Samtidigt är det sådant man lär sig av, men femte matchen mot HV71 i Gavlerinken svider fortfarande.
– Andra säsongen fick jag vara med och spela i landslaget hela året. Laget gick inte bra. Det var tränare som byttes. Tommy fick gå och ”Flygis” (Göran Sjöberg) kom in. Det var mycket annat som också pågick, men som jag inte fokuserade på.
– Jag var ändå ny, hade bara spelat en säsong i klubben och var så pass färsk att jag bara försökte spela så bra jag kunde i varje match, men det fungerade inte för oss som lag. Nu kom jag inte ihåg vilka som var med från oss i landslaget, men jag fick, som sagt var, ändå vara med och spela i Tre Kronor trots att vi gick så dåligt och spelade i Allsvenskan efter jul.
– Den säsongen… Jag vet att när jag kom hem från något landslagsläger hade det hänt grejer i klubben och det var möten om det ena och det andra. Där satt jag och det kändes inte som jag skulle ha någon röst eftersom jag bara hade varit i Brynäs under ett år och var väldigt grön när det kom till saker som tränare och styrelsebyten. Det var väldigt mycket att ta in under den säsongen.

Efter två säsonger i Elitserien plockade Toronto över honom till NHL.

– Allt gick undan. Samma sak där. Helt plötsligt var jag i Toronto. För mig var Toronto Börje Salming. Jag förstod egentligen inte innan, inte under min tid i Toronto heller för den delen, hur fruktansvärt stor ishockeyn är där. Där satt jag i omklädningsrummet med mina lagkamrater…

Doug Gilmour, Larry Murphy, Wendel Clark, Mats Sundin…

– Ja, precis, skrattar Fredrik Modin när vi läser upp delar ur debutsäsongens laguppställning.
– Det tog ett tag att känna mig bekväm, men jag fick vara med och spela direkt. Nu skadade jag mig första dagen på träningslägret. Jag separerade axeln så jag var inte med på hela träningslägret.
– Jag blev frisk bra nära premiären och var med redan i första matchen. Jag spelade nog nästan alla matcher första säsongen. Den andra säsongen fick jag sitta dom tre, fyra första matcherna innan jag kom med igen.

Hur stor var Mats Sundin i Toronto vid den här tiden?
– Det var den största hockeyspelaren man kunde ha i Toronto då. Jag gick aldrig och funderade på hur stor eller populär någon var. Om någon av oss i laget gick ut på stan blev man igenkänd medan Mats blev igenkänd tio gånger mer än någon annan i laget.

Betydde han extra mycket för dig personligen?
– Ja, det gjorde han. Självklart var det skönt att ha en svensk där som jag kunde prata med. Det tog också ett tag för mig att etablera mig i laget och det var många spelare in och ut hela tiden.
– Mats var väldigt bra och det var inga krusiduller. Han tog ansvar, men det var aldrig att han sa ”häng med här, gör så här…” Jag växte in i allt lite senare och när jag etablerat mig lite mer och var med blev det ganska naturligt att jag tydde mig till någon som kom från samma ställe.
– Hans otroliga proffsighet… Jag tror aldrig jag haft någon i något lag som tränat så hårt som han gjorde på träningarna. Det är 82 matcher i grundserien och träning varje dag däremellan. Jag tror inte vi fick någon ledig dag den säsongen. Det spelade ingen roll om vi kom hem tre på morgonen, var tvungna att åka till rinken och åka skridskor för vi hade torskat, Mats körde hårdast av alla på varje träning. Sådant inspirerar. Han var som en häst.

Hur trivdes du med att bo i Toronto?
– Vi trivdes bra även om det inte direkt var som Njurunda (skratt). Samtidigt gjorde vi inte så mycket. Vi fixade en lägenhet där jag och Linda bodde. Jag åkte till träningen och var där några timmar, åkte hem, var i stort sett bara hemma, väntade på nästa dag och hade 15 väckarklockor för att jag inte skulle sova över.
– Linda tog mest hand om mig, höll jag på att säga. Hon hängde med spelarfruarna, men vi tog det mest väldigt lugnt tillsammans och gjorde inte så väldigt mycket.

”Han sa att jag blivit trejdad och han tackade, sedan stod jag där med väskorna och tänkte ‘vad fan händer nu?’”

I oktober 1999 trejdades Fredrik Modin till Tampa mot Cory Cross och ett val i draften 2001.

– Det här var innan min fjärde säsong med Toronto skulle börja. Dagen innan första matchen för säsongen. Vi skulle flyga till Montréal. Vi kom till flygplatsen och gick in vår i privata gate. När jag kom in där kom assisterande tränaren fram och sa ”Pat (Quinn) vill prata med dig. Jag tror att du har blivit trejdad”.
– Jag fick stå där och vänta ett tag. Sedan kom Pat fram och sa att jag blivit trejdad och att jag skulle till Tampa. Han tackade och sedan stod jag där med väskorna och tänkte ”vad fan händer nu?” Inom fem minuter ringde min telefon. Vi hade fått från Bell Canada dom här första fickmodellerna. Då var det Rick Dudley, som var general manager i Tampa. Han sa ”Kul att vi fått dig. Vi vill ha ner dig idag för vi spelar imorgon”.
– Jag visste inte alls hur jag skulle gå till väga. ”Någon kommer ringa dig om biljetter så löser sig allt”. Torontos materialare fick hämta ut mina grejer från planet. Sedan tror jag hela laget kom ut från planet för att hälsa, tacka för den tiden vi hade spelat tillsammans och önska mig lycka till.
– Dom drog i väg och jag stod där på flygplatsen. Jag åkte hem för att packa samtidigt som jag försökte få tag på Linda. Hon hade åkte i väg med någon av dom andra tjejerna till någon grekisk by norr om Toronto. Det var någon annan av fruarna som berättade för Linda som då ringde mig så småningom.
– Om hon hann hem innan jag åkte i väg minns jag inte, men hon blev kvar i lägenheten i Toronto ett tag. Allt det där var lite struligt…

Fredrik Modin kom i alla fall med ett plan till Tampa.

– Jag flög ner och spelade dagen efter, men visumet var inte klart så jag var tvungen att resa tillbaka. Trots visumstrulet lyckades jag spela den första matchen i Tampa.

Han kom till ett relativt svagt lag, men fick i Tampa vara med och bygga upp något som skulle visa sig bli riktigt bra.

– Min speltid i Toronto gjorde att jag kände att det skulle bli jobbigt att åka därifrån. Det kändes som ett misslyckande innan jag förstod hur allt fungerade ”Jaha, dom vill inte ha kvar mig”.
– Det skulle visa sig att den här trejden skulle bli jättebra för mig. Tampa var ett bottenlag då och hade precis fått en ny coach (Steve Ludzik) och staff. Jag tror till och med att det var nya ägare någon säsong innan, (William) Davidson. Han hade köpt laget och AHL-laget Detroit Vipers. Hela Vipers coaching staff tog över Tampa.
– Självklart var det lite annorlunda och kanske inte så proffsigt som jag varit van vid i Toronto. Jag passade in bra i laget jag kom till, fick en stor roll och spelade mycket. Under min andra säsong plockade Tampa in John Tortorella som assisterande coach, men laget gick fortfarande inte bra.
– Jag kände direkt då han kom in att han var proffsig, tog sin roll och gjorde det han skulle. Det kändes ändå som han tyckte annorlunda i en del situationer eller rättare sagt i ganska många situationer.
– Samtidigt kom det in spelare från alla håll. Från AHL, gamla spelare… Det var en otrolig turbulens med spelare ut och in. Jag vet knappt hur många målvakter vi hade första två säsongerna. Det måste i alla fall varit närmare tio. Det var en fruktansvärd snurr på det mesta.
– Under andra säsongen fick Steve Ludzik sparken och ”Torts” (John Tortorella) flyttades upp som headcoach. ”Pang”. På en dag var allt annorlunda. Jag tycker ”Torts” har fått ett lite felaktigt rykte om sig. Han är stenhård, men väldigt öppen och lätt att komma överens med även om det fanns vissa saker han inte tyckte om. Helt plötsligt var det en stadga som gällde för alla.

Gav han dig ett stort förtroende?
– Ja, det gjorde han väldigt tidigt och jag fick tidigt ett ‘A’ på bröstet. I Toronto spelade jag bara i offensiva situationer, powerplay och fem mot fem. Jag spelade aldrig någon boxplay. Från det att ”Torts” tog över fick jag spela i alla situationer.
– Hans förklaring, vilket inte jag tänkt på, var att han tyckte att jag hade en stor kropp. Med hans erfarenhet hade sådana spelare svårt att få flyt i matcherna om dom bara sitter. Det kände jag igen, men jag hade aldrig tidigare tänkt i dom banorna. Det hade han noterat och därför ville han att jag skulle döda utvisningar också.
– Det var kanon. Jag var på isen två gånger per utvisning och dödade alla utvisningar jämt. Jag fick mycket istid och en stor roll i laget egentligen under resterande delen av min karriär.

Säsongen 2003/04 var Fredrik Modin med sitt Tampa Bay Lightning och vinner Stanley Cup-finalen mot Calgary.

– Det här var min femte säsong i Tampa. Året innan hade vi åkt ut mot New Jersey i kvartsfinal som sedan vann alltihop. Vi hade ett ungt lag, men fick då bekräftelsen att vi också är nära. Samtidigt kan nära vara väldigt långt bort. Vi gav ändå New Jersey en match. Det här var under deras storhetstid då dom var riktigt bra.
– Säsongen där på… Jag tror alla prickade in sin bästa säsong. Brad Richards klev fram och var hur bra som helst. Martin St. Louis som ingen hade trott på fick mer och mer förtroende och sprang i väg i sin utveckling.
– Vi hade ett riktigt bra lag som tillsammans blommade ut under några år och var väldigt, väldigt bra.

Hur ser du tillbaka på säsongen?
– När säsongen startade var det 80 matcher framför oss och man tittade inte så långt framåt. Man tog match för match. Vi tog oss till slutspel och det var då allt började.
– Vi kände oss kanonstarka. Mötte Islanders i första rundan. Vi vann den serien med 4-1 och fick en bra start. Vi mötte Montréal i andra rundan och sedan Philadelphia i konferensfinal som gick till sju matcher.
– Helt plötsligt var vi där och skulle möta Calgary som inte många heller trott skulle vara där. Där blev det lite tuffare och slutspelet då var inte riktigt som idag, säger Fredrik Modin med ett leende och fortsätter:
– Samma sak där, att när man är mitt uppe i det… Det är inte som nu då vi sitter och tittar tillbaka på vad som hände.

”Jag och Brad Richards var inne för att döda sista minuterna i ”game seven”. Det är några sekunder kvar och vi kommer tillbaka in i egen zon: ‘Varför åker jag dit bort för, jag måste stanna här’”

Kan du fortfarande känna känslan när slutsignalen går och ni vunnit sista finalen med 2-1?
– Ja, det kan jag göra. Jag tror att det handlar om att dom kör mycket repriser. Speciellt nu när Tampa har vunnit igen.
– Just sista minuterna. (Dave) Andreychuk tar en utvisning. Jag och Brad Richards var inne för att döda sista minuterna i ”game seven”. Dom kommer till anfall… Jag ser det här framför mig eftersom jag sett det så ofta på TV. Det är några sekunder kvar och vi kommer tillbaka in i egen zon ”Varför åker jag dit bort för, jag måste stanna här”, skrattar Modin och fortsätter:
– Det löste sig och vi lyckades vinna den sista matchen. När signalen gick, vi åkte ner och blev en stor grupp bakom målet. Vi som var på isen, jag ”Richi” och ett par till hamnade i hörnet… Vilken känsla.

Lika mycket lättnad som lycka?
– Ja, precis så var det. Jag har fått frågan om hur jag kände inför ”game seven” hemma. Jag och Martin St. Louis delade rum. Vi var rumskompisar under alla mina år där.
– Normalt går man till rinken på morgonen. Där har man lite uppvärmning på is. Nu minns jag inte om vi hade det. Antagligen var det frivilligt. I alla fall brukar man tejpa lite klubbor, gå tillbaka till hotellet, käka för att sedan ta sig en liten ”nap” i två timmar innan man går tillbaka till hallen.
– Jag kommer ihåg att jag låg i ena sängen och skruvade på mig. Jag kunde inte somna. Sedan vänder jag mig om, öppnar ögonenen och tittar på Martin. Han låg också och vred på sig
– ”Kan du inte heller sova?”
– ”No. Let’s go”
– Vi klev upp, gick ner till rinken i stället och var där tidigt som fanken innan match. Just den där lättnaden vi kom att känna eftersom vi visste att det var ”game seven”. ”Ikväll kommer det vara över oavsett om vi vinner eller inte”. Det var skönt på något vis att slippa bära på det där längre.

Och nu har du en ring.
– Ja, den är på banken och ingen ta den ifrån mig.

Under lockouten 2004/05 spelade Fredrik Modin för Timrå. Sedan väntade en säsong ytterligare med Tampa innan han tillsammans med Fredrik Norrena, som då spelade för Linköping men tillhörde Tampa, trejdades till Columbus mot Marc Denis.

– Det var tufft, riktigt tufft, säger Stanley Cup-mästaren som tystnar lite då han tänker tillbaka på den trejden innan han fortsätter:
– Det var riktigt hårt. Jag visste att någonting måste hända eftersom vi hade för många spelare. Det blev ändå bra för mig personligen, men vad än Tampa hade erbjudit mig så hade jag skrivit på. Just då kändes det så.
– För mig var det inte mycket mer att göra än att packa mig i väg. Det här var 2007 och jag förstod att jag inte hade så många år kvar och jag hade tyckt det varit kul att få vara med i ett lag som hade chansen att tampas om en till Stanley Cup-vinst. Så blev det inte.
– Jag hade ett år kvar på kontrakt, vilket jag spelade ut. Columbus ville skriva ett nytt, men jag funderade på om jag inte skulle skriva på utan i stället bli free agent och se vad som fanns där ute.

Trots allt blev det en fortsättning i Columbus för honom.

– Jag blev lite bekväm, vi trivdes bra och barnen hade precis börjat skolan i Columbus. Vi skrev på och var såklart jättenöjda. Samma sak där. Vi var mitt uppe i det och tanken blev att det inte fanns någon anledning att inte fortsätta då jag, Linda och barnen trivdes där.
– Vi bor fortfarande i Columbus och trivs jättebra. Barnen har växt upp där, gått i skola och haft olika aktiviteter.

”Det började med att jag fick en fraktur på kotorna som sticker ut från ryggraden. Efter det fick jag diskbrock. Jag kunde inte riktigt hålla mig på isen och var skadad runt 200 matcher”

I Columbus fick Fredrik Modin spela med spelare så som Sergej Fjodorov och Rick Nash.

– Vi hade ett hyfsat lag under min tredje säsong där gick klubben till slutspel för första gången. Det var jättekul, men när jag kom dit var det turbulent och var så under ett och ett halvt år. Det kom in nya tränare och ”GM:s”. Det blev den turbulens jag inte trodde skulle uppstå när jag skrev på, men det uppstod igen.
– Det rördes om, kom in nya kockar och det gick ett, ett och ett halvt år innan man kunde se en ambition igen för dom nya som ledde laget, vilket är fullt försåtligt eftersom det är så det fungerar.
– Självklart fick jag spela med fantastiska spelare. Rick Nash var fantastisk och kul. Jag spelade med Sergej också. Han var härlig, men det var överhuvudtaget mycket olika idéer om hur laget skulle gå framåt. Vi fick ändå ett hyfsat lag och gick, som sagt var, till slutspel.

Det var också under Fredrik Modins andra och tredje säsong i Columbus skadorna började visa sig.

– Jag var sliten i kroppen och ryggen började krångla. Det började med att jag fick en fraktur på kotorna som sticker ut från ryggraden. Efter det fick jag diskbrock. Jag kunde inte riktigt hålla mig på isen och var skadad runt 200 matcher.
– Jag tror att jag stått med på ”rostern” 1 150 matcher, men bara spelat runt 900. När jag tänker tillbaka på mina tre säsonger i Columbus är det vad jag kommer ihåg mest, att hålla mig flytande, komma tillbaka och spela.
– Under en av säsongerna kunde jag nästan inte träna någonting. Ken Hitchcock var coach och jag bara spelade matcher. Jag hade en riktig otur med skador, men det satt ihop mycket med det från ryggrad och sådana grejer som gav slitningar åt alla möjliga håll.

”Jag tror att det gick fyra matcher. Sedan var det kört. Hela benet och foten domnade bort. Då visste jag att det var färdigt och jag hade inga problem med det”

Avslutningen i NHL innebar för Fredrik Modin spel i Los Angeles, Atlanta och slutligen Calgary mellan 2010 och 2011.

– Jag kände att jag var på väg att avsluta min karriär. Det var min sista säsong i Columbus och vi skulle inte gå till slutspel. General managern kom till mig och undrade om jag ville lyfta min ”no trade-klausul” eftersom det fanns några lag som var intresserade. ”Absolut, bara vi håller kontakten så det inte blir någon surprise”
– Det slutade med att jag hamnade i Los Angeles inför deras slutspel. Jag tycker faktiskt att det var okej. Vi torskade mot Vancouver i första rundan, men det var tajt. Familjen bodde kvar i Columbus medan jag bodde i L.A. Jag fick ett kontraktsförslag och dom frågade om jag var intresserad av att fortsätta i L.A.
– Det var jag väl, men jag kände att det var min sista säsong och skulle vi alla nu flytta ut till L.A? Vi avvaktade lite. Sedan kom ett erbjudande från Atlanta. Vi tyckte att det var bättre i och med att det gick fyra plan om dagen mellan Columbus och Atlanta. Då bestämde vi att jag skulle åkte ner dit. Jag bodde där medan familjen var kvar i Columbus. Sedan försökte vi träffas så mycket som möjligt.
– Den sommaren hade känts jättebra och jag kommer ihåg att jag pratade med Rick Dudley, som var general manager för Atlanta. Han var orolig för min rygg och så vidare, men jag kände mig riktigt bra och hade inga som helst problem under sommaren.

Redan andra dagen på träningslägret med Atlanta kände Fredrik Modin att allt inte var bra.

– Tidigt på säsongen fick jag en spruta, epidural. Den första sprutan höll i ganska länge. Drygt en månad utan att det var några större problem. Sedan fick jag en till. Den höll i två veckor och sedan en till. Den sista jag tog var två veckor innan ”Trade Deadline”.
– Atlanta skulle inte gå till slutspel. Efter sista sprutan vilade jag en vecka. Spelade matchen innan ”deadlinen” och sedan blev jag trejdad till Calgary. Jay Feaster var general manager där. Han hade varit general manager i Tampa då vi vann. Calgary var på gränsen att ta sig till slutspel och han tyckte att det skulle vara perfekt om jag kom dit. ”Vi behöver en veteran som kan hjälpa till”.
– Jag tror att det gick fyra matcher. Sedan var det kört. Hela benet och foten domnade bort. Det var inte bra och jag kände att det här inte skulle gå längre hur mycket jag än ville fortsätta. Dom bad mig fundera på om jag ville operera, men det fanns ingen garanti för det heller. Då visste jag att det var färdigt och jag hade inga problem med det.

”Under bussresan från Arlanda in till Sergels Torg stod det folk på viadukter och det var flaggor som hängde överallt. Det var helt fantastiskt”

Fredrik Modin kom att spela 72 A-landskamper. VM-debuten gjorde han i Wien 1996. En turnering där Sverige åkte ut mot USA redan i kvartsfinal.

– Turneringen… Jag kom inte ihåg varför vi inte kom länge, men jag minns att jag signerade mitt kontrakt med Toronto under den turneringen.

En turnering som var mer framgångsrik var den i Zürich 1998. Där vann Tre Kronor guld efter att ha besegrat i finalserien mot Finland.

– Jag fick en klubba i ögat under den turneringen och visste inte hur illa det var. Jag kom tillbaka och vi spelade två finaler mot Finland, 1-0 och 0-0. (Johan) Tornberg gjorde det avgörande målet för oss. Det var tajta matcher och Tommy (Salo) måste stått på huvudet eftersom han höll nollan i två raka matcher.

Efter turneringen hyllades det svenska laget på Sergels Torg i centrala Stockholm.

– Det var jättehäftigt. Först festen efter. Det var journalister inblandade som tyckte det var kul att parta. Sådana som hade skrivit åt andra hållet många gånger. Alla var på borden, hoppade och grejade. Det var ett jäkla drag. När journalisterna kom hem igen var dom lugna.
– Flyget hem blev eskorterat av JAS, vilket var häftigt. Piloterna på dom planen kopplade in sig på högtalarna i vårt flyg och hälsade oss välkomna och grattade oss till guldet. Sedan var det mottagning på Arlanda.
– Under bussresan från Arlanda in till Sergels Torg stod det folk på viadukter och det var flaggor som hängde överallt. Det var helt fantastiskt. In på Sergels Torg där det var fullsmockat. Det är sådant som sitter kvar. Helt underbart. Vilken känsla.

”Jag vet inte om jag tackat nej någon gång även om jag kanske borde gjort det. Det var några gånger som jag inte var fräsch, men det var så jäkla svårt att säga nej”

Fredrik Modins andra stora framgång med Tre Kronor kom 2006 i Turin där Sverige vann OS-guld. Ånyo efter att ha besegrat Finland i finalen.

– OS-turneringen var så himla intensiv. Man avslutade i NHL, hoppade på ett plan, tränade en dag och sedan började turneringen. Det gick ändå bra eftersom det bara var fokus på match och träning.
– Sedan fick vi möta finnarna i finalen. Dessutom fick grabbarna (Nicklas Lidström, Mats Sundin och Peter Forsberg) göra det där målet som dom gjorde. Det var helt fantastiskt.

Det var bara stjärnor i det här laget, hur var det här gänget som grupp på och vid sidan av isen?
– Det fungerade bra, men alla landslagen jag spelat med i Sverige har alltid fungerat väldigt bra. Stab, coacher, massörer, materialförvaltare, läkarteam… Allt är ett. Samtidigt som det är väldigt indelat i USA och NHL.
– Det har verkligen varit härligt att komma till Tre Kronor och landslag har alltid varit speciellt. I alla landslag jag varit med har det varit en kanonsammanhållning. Bra grabbar, bra ledare och alla drog åt samma håll.

Du har spelat fyra VM, två OS och ett World Cup, Tre Kronor måste betytt en del för dig?
– Jag vet inte om jag tackat nej någon gång även om jag kanske borde gjort det. Sista åren i NHL gnuggade jag på för att jag hoppades att jag skulle kunna hålla mig frisk. Samma sak med landslaget. Det var några gånger som jag inte var fräsch, men det var så jäkla svårt att säga nej.
– Det var alltid så kul att få komma hem och spela. Jag visste också att familjen satt där hemma och verkligen hejade.

Vid World Cup 2004 svarade Fredrik Modin för fyra mål och totalt åtta poäng på fyra matcher. Med det blev han bästa poängplockare i Sverige.

– Det var såklart jättekul att det gick bra för mig, men att vi sedan förlorade mot tjeckerna och inte gick vidare till slutspel i Kanada var segt och tråkigt.

Men åtta poäng på fyra matcher var väl bra?
– Ja, det var väl bra, säger Fredrik Modin med ett skratt och fortsätter:
– Vi hade ett väldigt bra powerplay. Det var jag ”Affe” (Daniel Alfredsson) och ”Z” (Henrik Zetterberg) i andrauppställningen. Det stämde bra för oss.

Två från Njurunda…
– Ja, kul. Det hade man nog inte kunnat förutse.

Vad betyder det för dig att vara med i Triple Gold Club (OS, VM och Stanley Cup)?
– Alla dom här grejerna är jättekul, men ingenting jag tänker på. När jag sedan hamnar i sådana här situationer där jag blir intervjuad av dig är det jättekul att kunna prata om det. Trots allt är det inte många som har vunnit alla tre.

Hur ser Fredrik Modins liv ut idag?
– Livet idag. Jag jobbar inte, gör inte mycket men mår riktigt bra. Jag trivs väldigt bra med att ha den här friheten. Sedan spelar jag tennis så mycket jag bara kan borta i USA. Det är lite av min bensin, att få hålla i gång.
– Det är väl ett skifte i vårt liv nu också. Efter det att jag lagt av sysslade ungarna med hockey, fotboll, skol-sport och lacrosse som vår dotter, Ida, spelar. Då var man uppe i det, skjutsade och hejade på. Sakta har det dragits ner.
– Dottern spelar fortfarande lacrosse på våren med sin skola. Då är jag där och hejar. Hon är 16 år och kör bil så vi behöver inte skjutsa henne längre så vi har blivit pensionärer på riktigt. Vår son, Jesper, spelar hockey, men själv har jag nog inte åkt skridskor på tre år. Bara jag tänker på att sätta ner foten i en skridsko så känner jag hur ont i fötterna jag skulle få, så jag är ganska nöjd, avslutar Fredrik Modin med ett skratt.

FOTON

Bildbyrån/Imago sportfoto & Ronnie Rönnkvist