ENGLUND: I en värld med total rättvisa försvinner tyvärr känslorna

Det ska vara rättvist. Det ska vara millimeterrättvisa tamejfan. Hockeyn har sedan ett gäng år tillbaka infört målkameror som kan avgöra huruvida pucken är över mållinjen eller inte. Det sitter kameror riktade mot isen där man i efterhand kan gå in och ändra domarens bedömning under matchen. Men detta gäller endast grövre förseelser. Är det rättvist?

I Nordamerika har man tagit det ett steg längre och infört coaches challenge där tränaren kan gå in och begära granskning huruvida pucken passerade blålinjen före alla spelare. Offsiden kan alltså ha skett flera minuter före målet och därefter dömas bort. Visar det sig att det inte VAR (hehe) offside blir det istället utvisning på laget som åberopat coaches challenge. Är det rättvist?

Svenska systemet med målkameror är kopplade till ett kontrollrum som varje kväll sitter och granskar situationer som sker i målgården. Där tas även beslut om en spelare råkar ha en skridskospets inne i målgården eller om det eventuellt kan tänkas vara en kontakt med målvakten vid ett kritiskt läge i samband med att pucken går in. Om det råkar vara så döms målet bort. Är det rättvist?

"ÄR DET DIT VI STRÄVAR?"

I framtiden kommer vi kunna ha kameror och robotar som följer varje enskild spelare och kan ta hand om dömandet. Minsta obstruktion skulle leda till utvisning. Är det en millimeter kvar till rödlinjen innan man ”releasar” pucken från bladet vid en dump blir det icing. Matchen kanske tar fyra timmar men djävlar vad det skulle vara rättvist. Är det dit vi strävar när vi pratar rättvisa?

Det är inte den hockeyn jag vill se i framtiden. Jag vill ha lite räv- och rackarspel där det hellre frias än fälls för en offside som är 50-50. Jag vill se ”agitators” som ligger på gränsen till vad som är tillåtet och som gör sitt yttersta för att få sina motspelare ur balans. Ibland går det för långt och strategin misslyckas för att nästa gång reta gallfeber på motståndaren som får ett utbrott och uppdraget fullbordas.

Vem älskar inte att se Södertäljes Rasmus Kahilainen spela ishockey? Eller ja, bland lagens fans är det väl egentligen bara Södertäljes supportrar som älskar att se honom spela. Men oavsett vilket lag man håller på väcker en sådan spelare känslor. Antingen älskar man killen eller så ogillar man honom å det grövsta. Han skapar känslor åt alla möjliga håll. Känslor som bygger intresse för sporten. Om Kahilainens strategi blir fulländad en match kommer det snackas hos både motståndarlaget men kanske framförallt hos motståndarfansen om hur man redan ser fram emot nästa möte då han allt ska få tillbaka för gammal ost. 

Om vi har en strävan efter total rättvisa, och i framtiden även skulle lyckas åstadkomma det, kommer spelarna agera än mer som robotar än vad de gör idag. Plockar man bort känslorna i hockeyn, först på isen och i förlängningen även i supporterleden, kommer sporten sakta men säkert att tyna bort. 

"SKA HAN FÅ UTVISNING FÖR VARJE FÖRSEELSE?"

Rättvisa, vad fan är rättvisa? Ska Kahilainen få utvisning för varenda liten förseelse han gör ute på isen? Han gör mycket småirriterande grejer som, enligt regelboken, mycket väl skulle klassas som utvisning. Han gör det för att dra på sig ett fokus. Ett fokus som hans kanske lite skickligare lagkamrater kommer dra vinning av. Ett fokus som kanske även innebär att motståndaren, som han haft en handske i ansiktet på vid varje avblåsning, till slut tappar fattningen och ger igen. 

Tio små rapp i knävecket, som han kommit undan med, blir fantastiskt mycket värt när motståndaren får för sig att ge igen med en stor smäll. 

Rasmus Kahilainen. Bildbyrån

Södertäljesupportrarna kommer stå där med armarna utåt och bestämt hävda att så där får man inte göra. Motståndarnas supportrar tycker inte det är mer än rätt då han förtjänar ett kok stryk som han håller på. Känslor både på och utanför planen. Ska vi plocka bort det?

Rättvisa, vad är rättvisa egentligen? Kan det inte vara lite charmigt att ha lyckats ”lura” domarna och komma undan med en förseelse som sedan leder till att motståndarna tar en onödig utvisning eller som kanske till och med leder till mål?

"DÅ FÖRVINNER KÄNSLORNA"

Det kanske bara är jag som är dinosaurie i den här frågan, men jag vet vad jag vill och det är att ha kvar så mycket känslor det bara går. Jag är övertygad om att känslor föder intresse som i sin tur hjälper sporten att växa.

I en värld med total rättvisa försvinner tyvärr känslorna som för mig är en stor del av spelet.

Det är även mycket tack vare känslorna vi ishockeysupportrar förordar back-to-back-möten och slutspelsmatcher i bäst av…. I dessa matcher chippas det in enorma mängder känslor. När man möter samma motståndare varje, eller åtminstone varannan dag, blir man ganska less på varandra. Per automatik kastas det in stora mängder känslor i potten, vilket är en av grundbultarna i tjusningen med sporten.

Spelare som AIK:s Christian Kåsastul  SSK:s Rasmus Kahilainen, Västerviks Oskar Pettersson  Moras Lukas Wernblom med flera ska bli riktigt underhållande att se nu när vi snart övergår till slutspel.

Lukas Wernblom. Foto: Daniel Eriksson/Bildbyrån

Hockey har ett brett spektrum av supportrar där varje individ har sina preferenser varför just hon eller han älskar sporten. Vackra mål och snygga dragningar i all ära men utan känslor devalveras underhållsvärdet markant.

Rättvisa hit och rättvisa dit. Det lag som vinner över sina motståndare i bäst av sju matcher förtjänar att gå vidare till nästa runda. Det är rättvisa för mig.