"Då måste SHL införa en egen regelbok"

Debatten om vilken sorts hockey vi ska ha i SHL kulminerade i tisdags när förbundskapten Johan Garpenlöv delgav sina synpunkter i kölvattnet av den senaste tidens tacklingar. Grunden till den här konflikten ligger på ett mycket djupare plan, men lösningen är att SHL blir herre över sitt fögderi och utverkar en egen regelbok, eller åtminstone egna regeltolkningar.

Innan vi ens går in på själva hockeyn måste vi backa lite.

Svensk toppidrott står fortfarande med ena benet i folkrörelsemyllan och med det andra i underhållningsindustrin. Detta gäller i synnerhet arenasporterna fotboll och hockey.

I kraft (på grund?) av sin association till de nationella förbunden, måste hockeyn i grunden förhålla sig till Riksidrottsförbundets regelverk. Men på 38 sidor av RF-stadgar finns inte ordet ”professionell” eller begreppet ”yrkesmässigt utövande” nämnt, trots att snittlönen i SHL idag ligger på runt 120 000 kronor i månaden och trots att ligan har, relativt sett, hockeyvärldens bästa kommersiella TV-avtal.

Denna märkliga kluvenhet återspeglas i en ståndpunkt från Svenska Ishockeyförbundets ordförande Anders Larsson i det officiella organet HOCKEY för något år sedan. Där skrev han:

”Vi ska inte kopiera NHL. Vi ska inte försöka låtsas att vi är underhållningsbranschen, för det är vi inte. Vi håller på med idrott. Men idrott som ska vara underhållande.”

Förutom det uppenbart motsägelsefulla, framstår denna kluvenhet klart och tydligt på dessa rader. Det finns enligt mig ingen skillnad på hur Djurgården Hockey bedriver sin herrelitverksamhet i jämförelse med till exempel Toronto Maple Leafs.

Båda konkurrerar med andra klubbar om att utveckla och rekrytera det bäst möjliga laget som ska spela den mest underhållande och vägvinnande hockeyn samtidigt som marknadsavdelningarna gör allt för att fylla arenan med publik, VIP-platserna med partners och tillsammans med andra klubbar bildar man en enhet som är attraktiv för tv-bolagen. Ytterst konkurrerar man om konsumenternas fritid, med teatrar, konserter, bio och padel. I slutändan måste ekonomin gå ihop.

"NEDMONTERING AV DET FYSISKA SPELET"

Debatten om den senaste tidens tacklingar och disciplinära påföljder handlar i grunden om vilken ishockey som ska spelas för att SHL ska fortsätta att leverera en produkt som ska uppfattas som underhållande av publiken och som ska säkerställa att Sverige som hockeynation inte halkar efter konkurrensen i världstoppen.

Tonläget i debatten kring det fysiska spelet i SHL har höjts sedan Oscar Sundhs otäcka skada i lördags.Foto: Bildbyrån/Johan Bernström

I intervjun med Niklas Wikegård i C More sade förbundskaptenen Johan Garpenlöv att han inom svensk elithockey upplever en tydlig nedmontering av det fysiska inslaget under de senaste sex-sju åren och att han inte håller med om den bedömning som i dag görs av tacklingar mot huvudet samt dess påföljder.

Garpenlöv lade också till att han tydligt märker att detta har bäring på hur svenska spelare hamnar i underläge när det gäller det fysiska spelet när Tre Kronor spelar.

Den här krönikan tar inte ställning i sakfrågan. Men jag noterar i mina flöden och via andra kanaler att fler erkända hockeyprofiler, som har glömt mer hockey än vad jag någonsin har kunnat, varnar för en utveckling där den hockey som spelas i SHL, håller på att tappa de fysiska inslag som gör vår sport unik. I synnerhet handlar debatten om open ice-tacklingar, det som på Lasse Björns tid kallades för bröstvärmare.

En stor del av diskussionen berör problematiken med skador, framför allt med hjärnskakningar.

FINNS BARA TVÅ VÄGAR ATT GÅ

Vad som i grunden förlamar denna debatt, och framför allt processen som skulle kunna leda till en samstämmighet, är just ambivalensen kring synen på elithockey som en professionell verksamhet i underhållningsbranschen och vilka risker som rimligen kan associeras med hockey som yrkesutövning.

Till sist handlar det om vem som egentligen bestämmer.

Enligt mitt förmenande måste SHL – helst ihop med Hockeyallsvenskan (också en professionell liga) – själva bestämma över vilken hockey som ska spelas där, dissekera i minsta beståndsdel open ice-tacklingar i rinkens längdriktning (det som även kallas nord-syd) samt att noggrant analysera riskerna, framför allt med huvudskador.

Det finns egentligen bara två vägar att gå; antingen bestämma att elithockeyn i professionell tappning i även fortsättningen ska vara ett fysiskt spel med open ice-tacklingar och därmed med vissa medföljande risker eller att landa i att andra hänsyn väger över och att framtidens hockey ska ha en annan karaktär.

Om man väljer det förstnämnda – det som också förespråkas av förbundskaptenen samt av f.d. förbundskaptener som Tommy Boustedt och Leif Boork – måste SHL införa en egen regelbok, eller åtminstone ha egna tolkningar i en s.k. casebook. Det är inte rimligt att en professionell liga ska ha samma regler eller tolkningar som serier där det bedrivs amatör- eller ungdomsishockey.

Svenska Ishockeyförbundets spelregler bygger på Internationella Ishockeyförbundets (IIHF) motsvarighet. Den regelboken är gjord av människor som i många fall inte har en daglig koppling till professionell ishockey på elitnivå och det är en regelbok som ska gälla för världens toppnationer såväl som för hockeyns lilleputtländer.

I Nordamerika har de nationella förbunden Hockey Canada och USA Hockey sina regelböcker, medan NHL har sin och collegeligan NCAA har sin. Alla efter sina respektive behov och profiler. Utan att för den sakens skull kopiera NHL i allt, vore detta rätt väg även för svensk professionell ishockey.

SZYMON SZEMBERG

Artikelförfattaren är VD på den Europeiska klubballiansen, E.H.C. Han var tidigare informationschef på Internationella ishockeyförbundet (IIHF) 2001-2014, samt projektledare och sedermera COO på Champions Hockey League, 2014-2015.