MJÖRNBERG: Paradoxen på spelarmarknaden

Tillgången på spetsspelare som potentiellt skulle kunna passa i ettan är större än någonsin. Ändå är det inte särskilt många som hamnar i ligan. Det har sina anledningar.

Ligor ute i Europa har inte kommit igång, allsvenskan fylls av lånespelare som egentligen skulle ha varit i Nordamerika och en lång rad väldigt skickliga ishockeyspelare går arbetslösa till följd av coronaläget i världen.

Det borde vara ett drömläge för att plocka in drösvis av överkvalificerad kompetens i en liga som Hockeyettan.

Vi har sett det till viss del. Spelare som Alexander Johansson, Hampus Gustafsson, Anders Eriksson och Daniel Rosengren (för att nämna några) hade förstås inte befunnit sig där de gör om det varit en helt vanlig säsong. Men inflödet av flashiga namn i ligan är ändå påtagligt litet om man ställer det gentemot de namn som bjuds ut till klubbarna. Då pratar vi namn med i alla fall allsvensk nivå i sig.
Utbudet är stort, men paradoxalt nog väljer många klubbar att satsa på kortsiktiga lån snarare än att knyta upp spetsen.

Det har dock sina förklaringar.

Med tanke på världsläget är många av spetsspelarna givetvis betydligt billigare än vad som är brukligt. De måste ha någonstans att spela och med tanke på att det för en gångs skull är klubbarnas marknad måste de sänka sina anspråk för att över huvud taget lyckas komma in någonstans. Speciellt nu när den från början ganska stöddiga självbilden ”jag är alldeles för bra för ettan” mer och mer bytts ut till ”okej, det är nog ettan eller inget alls som gäller om jag ska få spela”.