"Tiden i AIK var vårt bästa utländska äventyr"

AIK slog till med en riktig värvningsbomb inför säsongen 1996/97 när man värvade den tjeckiska trion Martin Prochazka, Pavel Patera och Otakar Vejvoda.
Här minns Vejvoda och hockeyfotogfrafen Stig Kenne tillbaka på trions sejour i Stockholm.
– Det var stort när dom kom och alla tre var trevliga kisar, säger Kenne.

Inför säsongen 1996/97 värvade AIK spektakulärt. Ifrån den tjeckiska klubben Kladno värvade man Martin Prochazka, Pavel Patera och Otakar Vejvoda. Alla tre hade under flera säsonger varit bärande i det tjeckiska landslaget. Prochazka lämnade för NHL efter säsongen medan Patera Och Vejvoda blev kvar ytterligare en säsong.

En som minns trions intåg i svensk hockey är hockeyfotografen ”Stickan” Kenne.

”Det var stort när dom kom och alla tre var trevliga kisar. Framförallt var det ändå en höjdargrej för AIK, men jag tror att det var bra även för svensk hockey. Dom här tre hade tempot, passningsspelet och så vidare. Samma sak var det med Linköping när dom lite senare tog Jaroslav Hlinka och Jan Hlavac. Sedan var det roligt för publiken att se dom här gubbarna samtidigt som det skrevs mycket om dom är killarna. Allt var positivt och kul. Patera och Prochazka flyttade senare till NHL, men Vejvoda bor kvar här i Sverige där han tränar Lidingös J18.”

"GJORDE VI INTE TRE MÅL VAR DET EN BESVIKELSE"

Otakar Vejvoda minns fortfarande flytten till Sverige väl.

– Vi, alltså hela kedjan, hade möjligheten att gå till två olika lag tillsammans. Det var Sparta Prag och AIK. För mig var det så, och antagligen var det så för dom andra också, att jag tyckte om Sverige. Dessutom älskade jag Globen. Jag visste att AIK spelade där, men jag visste inte så mycket om klubben.

Handlade det om mycket pengar vid övergången?
– När vi var i Kladno, som är en liten stad, gjorde vi inte tre mål i varje match så var det en besvikelse. Då kände vi att antingen går vi till Prag där vi kommer att smälta in i mönstret eller flytta utomlands, vilket skulle vara en utmaning.
– Pengamässigt var det inte så stor skillnad mellan AIK och Prag. Vi ville utomlands och, som jag sa, när man spelar på den nivå som vi gjorde vill man ha lite utmaningar. Dessutom var Sverige en duktig hockeynation. På så sätt var det också en speciell utmaning.
– Det var några av killarna från laget hemma som nu spelade i Sverige och som vi pratade med. Bland annat Martin Hosták och Frantisek Kaberle som spelade i Modo. Dom sa att man bedriver verksamheten på ett bra sätt här. Det betydde jättemycket för mig.

Coach för det AIK Vejvoda kom till var Timo Lahtinen.

– Jag kunde inte göra mig rättvisa när jag kom till AIK eftersom jag hade så pass ont i benen. Egentligen var jag helt paj redan från början. Dessutom var vi tre ganska dåliga på engelska och självklart kunde vi inte heller någon svenska.
– Killarna var jättetrevliga och hjälpte oss med allt, men vad dom sa till oss var ganska svårt att förstå. Först nu när jag träffar killarna efter 20 år kan vi prata med varandra ordentligt, skrattar Vejvoda.

Otaka Vejvoda.Foto: Stickan Kenne

Förstod ni hur Timo Lahtinen ville att ni tre skulle spela?
– Han sa att eftersom vi tre spelade tillsammans i landslaget och hade där ganska fria tyglar ska jag inte säga något till er om hur ni ska spela. Vi fick göra våra grejer och gick mycket på inspiration. Jag tror att det var bra för vår utveckling att vara tvungna att hitta på nya saker och sätt att spela hela tiden.

Trivdes ni bra socialt i Stockholm?
– Fantastiskt bra. Det har vi, jag, Martin och Pavel, pratat om många gånger, även Libor Prochazka som också spelade i AIK då. Alla vi brukar säga att vi betraktar tiden i AIK som vårt bästa utländska äventyr.

TVINGADES SLUTA SÄSONGEN DÄRPÅ

En viktig kugge i det lag som AIK ställde på benen säsongen 1996/97 var målvakten Miikka Kiprusoff som senare skulle vinna Vezina Trophy i NHL. Han utsågs alltså till hela NHL:s bästa målvakt.

– Jag tror att vi alla vart förvånade över att han var så bra. Han var så lugn och väldigt avslappnad. Han hade en trygghet i sig själv och den här tryggheten spred han till hela laget.
– AIK hade ett lag med många unga bra spelare som Dick Tärnström och Niclas Hävelid. Jag personligen är besviken över att jag inte kunde bidra mer på grund av mina ben.

Just problemen med en muskelskada i benen gjorde att Otakar Vejvoda redan säsongen därpå tvingas att sluta med hockey.

– Ja, det stämmer. Jag hade problem redan från början, men det var ingen som visste om det. Man ville ju inte gnälla när man kom till ett nytt lag direkt, men jag hade stora problem den säsongen.

Hade du kontakt med AIK efter den här säsongen?
– När Pär Mårts och Mats Hallin hade tagit över AIK var det tänkt att jag skulle börja spela där igen, men då hände det massa andra småsaker. Jag hade tränat själv en hel del här på Bosön och efter att jag pratat med Mårts och Hallin bestämde vi att jag skulle ansluta till laget när dom gick på is. Men, som sagt var, det hände smågrejor hela tiden så jag kunde inte. Saker jag inte vill prata om.

Pavel Patera och Martin Procházka kom så småningom att hamna i NHL. Det var också nära att Otakar Vejvoda kom att flytta över dit.

– Efter VM 1996 pratade jag med ett lag i NHL, men vilket lag det var vill jag inte säga, säger Vejvoda med ett leende.

BRORSAN KOM TILL AIK

Säsongen 1996/97 spelade även Otakar Vejvodas fem år yngre bror, Martin Vejvoda, i AIK:s juniorlag tillsammans med bland andra Henrik Tallinder, Mika Hannula och Sam Hallam.

– Det stämmer. Han var en duktig spelare, men hade lite otur. Jag tror att han vann poängligan i juniorserien i Tjeckien. Jag tror att det var Pavel Trnka som kom på andraplatsen. Tränaren sa att det skulle kännas konstigt att låta Martin spela när jag spelar i laget. Fast å andra sidan var det andra som fick chansen, men som inte borde fått den egentligen.
– Martin gillar utmaningar och upplevelser. Han åker till Sverige varje år, tältar uppe i Norrland och så vidare. Han ville prova på något annat och AIK gav honom chansen. Han trivdes bra här i Sverige, men åkte hem efter ett år. Hockeymässigt fick han inte riktigt chansen i juniorlaget.

Här kan du beställa ”Stickan” Kennes bok, ”Svenska Hockeyadeln”.