JVM-special i Old School Hockey – Valentina Lizana minns historiska turneringen

U18-VM för tjejer har nu inletts nere i Schweiz. 
För 15 år sedan deltog Sverige i den första, historiska JVM-turneringen för damer – en turnering som blev en ögonöppnare för Valentina Lizana och resten av VM-laget.
– Jag minns att jag tänkte: ”Wow, att damhockeyn här kan dra så mycket publik”, säger Lizana till hockeysverige.se i Old School Hockey.

U18-VM är på damsidan en relativt ny turnering. Första turneringen spelades 2008 och vanns av USA. Sverige slutade fyra. Med i det laget var den blivande stormålvakten, Valentina Lizana.
– För oss som var i den åldern var den här turneringen jätteuppmärksammad. Peter Elander hade Damkronorna och jag hade redan gjort min premiär där. Peter gjorde det till att junior-VM blev en stor grej inom damhockeyn, berättar Valentina Lizana för Hockeysverige.se och fortsätter:
– Utifrån var det nästan ingen bevakning alls. Det kändes som vi åkte till Kanada lite i skymundan. Som jag kan minnas hade vi inte många samlingar innan utan det var nästan bara pang på. 

Coach för laget och den som kallade spelarna till turneringen var Niclas Högberg. 
– Vi hade ett U18-lag redan innan VM hade kommit. Framför allt hade vi vår årliga turnering i Ryssland. Där hade han ändå fått upp ögonen för mig och dom som var med och spelade där. 
– Idag finns det så många fler att välja mellan. I kullen födda 1990, som var först, var det inte jättemånga som spelade på elitnivå. På så vis tror jag inte det var jättesvårt för honom att ta ut oss 90:er, säger Valentina Lizana med ett skratt. 
– Vi hade många 91:or och 92:or som var med i vår trupp. Det var tur att deras kullar var betydligt bättre. 

Målvaktskollega till Valentina Lizana i U18-VM var Hanna Emanuelsson som då spelade i Brynäs. 
– Vi hade sommarcamperna varje år med landslaget i Landskrona. Det året hade vi även en U18-camp där. Vi som var U18 fick först vara i Landskrona tre veckor med landslaget. Sedan fick vi stanna ytterligare två veckor. Det blev att vi var nästan hela sommaren i Landskrona, vilket var jättebra.
– Då fick jag bo med Hanna och lärde känna henne på det sättet. Nu har jag inte träffat henne på jättelänge, men det skulle vara kul att prata med henne igen. En riktigt rolig och energigivande person. Vi skrattade jättemycket fungerade jättebra tillsammans utanför isen. Jag blir glad när jag tänker på henne.
– Det var lite speciellt att vi fick bo med varandra eftersom man brukar sära på målvakterna. Om till exempel en skulle bli sjuk finns en risk att den andra också blir det.

“Jag tror det här bidrog till att jag ville fortsätta”

Turneringen spelades i Calgary. Sverige inledde med att slå Schweiz och Ryssland. Därefter följde förluster mot USA, Kanada och Tjeckien. 
– Första matchen jag stod var mot Ryssland och vi vann med 14–0. Vi tyckte det var stort med det första JVM:et för tjejer. Jag fick hålla nollan och blev matchens lirare i den matchen. För det fick jag Wayne Gretzky och Hayley Wickenheisers autografer, men också en kanadensisk cowboyhatt. Den har jag kvar än idag. 
– Annars kommer jag inte ihåg så mycket från själva matcherna mer än att jag inte stod den sista. Jag kanske har förträngt lite av min del i den här turneringen. Vi förlorade i alla fall matchen om tredjepris och jag var jättebesviken över att jag inte fick spela. Hanna och jag var väldigt jämna och det fanns ingen uttalad etta mellan oss som målvakter så egentligen var det inget konstigt att det var hon som stod den matchen. 

Hur upplevde du att få spela mot världens bästa tjejer i din egen ålder med tanke på att du oftast spelat mot vuxna kvinnor innan?
– Det var jättehäftigt. Speciellt mot USA och Kanada som vi inte spelat mot innan. Att få se att man var i toppen redan i den tidiga åldern. Jag hade fått för mig att dom spelade längre än tjejerna i Damkronorna som slutade i tidigare åldrar. 
– Redan i den åldern var USA och Kanada bäst så då hade vi inte den att skylla på. Det var en ögonöppnare och framför allt lärorikt. 

Turneringen spelades i Calgary och intresset för det första U18-VM var ganska stort på plats. 
– Det var ganska mycket folk på läktarna, vilket var häftigt. I Kanada är damhockeyn alltid stor. Jag minns att jag tänkte:”Wow, att damhockeyn här i kan dra så mycket publik”. 
– När vi gick på stan blev vi stoppade. Folk ville prata hockey med oss. Jag tror det här bidrog till att jag ville fortsätta och komma längre i Damkronorna, att få spela i Kanada med landslaget.

Gruppen blev tajt: “Tacksamma över alla dom som banat väg”

Laget som deltog i U18 VM 2008 såg ut enligt följande: 

Målvakter: Hanna Emanuelsson och Valentina Lizana. 

Utespelare: Linnea Bäckman, Johanna Fällman, Emma Holmbom, Emma Nordin, Annie Svedin, Miranda Tjärnström, Madeleine Östling, Anna Borgqvist, Deborah Eckefjord, Tina Enström, Erika Grahm, Lisa Johansson, Isabelle Jordansson, Klara Myrén, Fanny Rask, Elin Uusitalo, Cecilia Östberg och Angelica Östlund. 

– Vi var inte jättemånga 90:or. Det var Fällman, Miranda, Hanna, Madde och några till. 91:orna, den kullen var helt galet bra. Hade man bara spelat årsvis och bara tagit med 91:orna hade dom varit bland dom bästa i världen. 
– ”Bella” Jordansson, Cissi, Klara och Tina Enström, det var dom som stack ut. Sedan kom Emma Nordin och dom här fram. Tyvärr var det en klick av 91:orna som tyvärr slutade alldeles för tidigt med hockeyn. Jag tror den kullen hade kunnat bli bäst i världen ifall alla hade fortsatt. Dom var så jäkla, om jag får säga så, bra då. 
– När dom här tjejerna var inne mot Kanada, USA eller vilket land som helst så ägde dom spelet. Många av 91:orna spelade redan i Damkronorna och hade rutin. Laget var riktigt bra och framför allt hade vi spetsen, men vi hade inte bredden som andra lag. 

Har det blivit speciella band mellan er som var med i det här historiska laget?
– Ja, verkligen. Anna Borgqvist och Lisa Johansson var ”pluttarna” i laget (skratt) eftersom dom var två år yngre. Vi tog hand om dom eftersom Anna och Lisa var 16 år och på andra sidan jorden långt från deras föräldrar. 
– Alla kom nära alla och det blev något speciellt, att vi för första gången fick umgås med dom bästa i Sverige i vår egen ålder under en så lång period. Det var inte många i laget som hade varit så långt ifrån sitt hem innan. Då blev det naturligt att vi knöt dom banden. 
– Jag tror också att vi var tacksamma över alla dom som banat väg så vi fick åka på det här junior-VM. Det var snack om att det skulle bli en turnering flera år innan. Jag tror faktiskt inte det är många av dom som spelar i år som vet att det inte är så länge sedan första turneringen spelades. 
– Det finns mycket att jobba på runt organisationen när det kommer till IIHF:s sätt att hålla i U18-mästerskapen, men dom har kommit riktigt långt om man ser till när det började. 

Anna Borgqvist:
– Det betydde väldigt, väldigt mycket att få spela med likasinnade. Tjejer som även var bättre än jag. Det var en morot att det fanns fler tjejer som hade samma driv och ville samma sak. Jätteinspirerande. 
– Jag minns fortfarande omklädningsrummet, hotellrummet… Allt det där eftersom det var så stort för mig.

Förlorade bronsmatchen mot Tjeckien

Vad var det som gjorde att allt kändes så stort?
– Att jag kunde identifiera mig andra tjejerna, att dom ville samma sak som jag ville. Det var ”wow”. 
– Om jag minns rätt hade ”Cissi”, Tina och Klara även varit uppe och spelat med Damkronorna. Det var också dom som stack ut. Vi var en tajt grupp och det var inte så att dom var kaxiga bara för att dom spelat med Damkronorna, utan mer att det var häftigt att få spela med lika gamla tjejer. 
– Junior-VM var en jättebra upplevelse. Jag har idag en ganska nära relation till ”Madde” Östling, Vi kan fortfarande grämas över att vi torskade bronsmatchen. Jag minns allting från den matchen och kan fortfarande känna samma känslor som jag kände då. Det var stort för många av oss som var där. 
– Det var ”Cissi” som gjorde det första målet någonsin för Sverige i junior-VM. Någon sköt på hennes skridskor och in i mål. 

Erika Grahm:
– Calgary 2008. Det var coolt och självklart stort. Jag hade inte varit så mycket på andra sidan då.
– Själva turneringen kommer jag inte så jättemycket mer ifrån än att vi borde ha vunnit brons, men vi förlorade medaljmatchen mot Tjeckien

Valentina Lizana – en av svensk damhockeys största målvakter

Sverige har alltid haft bra målvakter. Allt från Annica Åhlén och Kim Martin Hasson till Sara Grahn, Lovisa Selander och Lovisa Berndtsson. Dessutom kommer en rad unga skickliga målvakter underifrån. Till våra riktigt stora målvakter räknas även Skogås-tjejen Valentina Lizana som lade skridskorna på hyllan redan vid 25-års ålder. Då hade hon spelat fem VM-turneringar och två OS.
– Efternamnet? Lizana är efter min pappa (Horacio) som kommer från Chile. Min mamma (Paula) är från Finland och heter Laukkonen, berättar förra OS-målvakten när hockeysverige.se träffar henne för en intervju om hennes karriär till serien OLD SCHOOL HOCKEY.
– Pappa och hans brorsa kom hit då det var inbördeskrig i Chile. Efter några stopp på vägen hamnade dom till slut i Flemingsberg.
– Mamma jobbade på en oljebåt och reste runt i hela världen. Sedan stannade båten vid något tillfälle i Stockholm och mamma blev kär i den här staden. Hon hade IG i svenska i skolan och brukar säga att hon önskade att hennes lärare såg att hon bor i Sverige nu. Sedan var det lite av ödet att dom träffades på någon utbildning. 

Har du aldrig själv haft tankar på att mönstra på en båt som mamma gjorde?
– Nej, men däremot har jag alltid tyckt om att resa och se världen. På senare år har jag blivit extremt flygrädd. Jag vet faktiskt inte vad som har hänt. Nu vill jag vara hemma mycket eftersom det känns tryggare. 

Valentina Lizana växte upp i Skogås söder om Stockholm, ett bra ställe att växa upp på som idrottstjej enligt den förra landslagsmålvakten. 
– Det var nog ganska perfekt där vi växte upp. Ett bostadsområde med en länga med lägenheter. Det bodde jättemånga barn där så vi körde många sporter tillsammans på gården, landbandy, fotboll… egentligen alla bollsporter. Vi körde även matcher mellan varandra, nedre gårdarna mot övre och så vidare. 
– Sedan ville jag såklart hänga med storebrorsan Victors kompisar. Han är sex år äldre än jag och tvingade mig lite att ”ska du vara med får du stå i mål”. 
– I just det här med boll lekarna var jag nog ensam tjej även om jag lekte andra lekar med tjejkompisarna. Det här med att jag var ensam tjej var inget jag tänkte på. Jag ville bara vara med och köra. 

Den sex år yngre tjejen Victor ställt i målet fick också en bra respekt från äldre killarna. 
– Ja, eftersom jag nog var ganska bra. Samtidigt var killarna mycket äldre än mig. När jag sedan körde med jämngamla hade jag lite försprång. 

Lizana började sin hockeyresa i Trångsund, alltså vägg i vägg med Skogås där hon växte upp. 
– Jag spelade även fotboll högt upp i åldern. Det var alltid min pappa som tog med mig för att spela fotboll. Han är, som sagt var, från Chile och ishockeyn är inte jättestor där. 
– Min bror och hans kompisar spelade hockey. Jag var alltid på hallen för att kolla hans matcher och självklart ville jag också vara med där ute och köra. Tillslut sa min mamma ”okej, du får gå på skridskoskolan”. 
– Jag ville såklart ha med min hockeyklubba dit, men det fick man inte ha. Då blev jag jätteledsen. Hon tänkte nog mer att jag ville till konståkningshållet. Eftersom jag ändå ville ha min hockeyklubba med så anmälde hon mig till hockeyskolan i Trångsund. 
– Redan innan första matchen i Björnligan frågade vår tränare, Sören, om vem som ville stå i mål. Då räckte jag upp handen ”jag vill” eftersom jag kände en trygghet redan från början i det då jag hade spelat landbandy på gatan. Jag visste redan där och då att det skulle gå bra. 

Har du aldrig varit utespelare?
– Nej, jag har aldrig varit utespelare. Idag är det jättebra att alla får testa på att vara målvakt. När vi var små var det att den som ville stå fick göra det. Ingen annan ville testa medan jag tyckte det var jätteroligt att stå i mål och på den vägen var det. 

”Blev taggad på att visa tvärtom”

Valentina Lizana kom att spela i sin moderklubb Trångsund under tio år. 
– Från hockeyskolan till U16. Det var jättegivande och en trygg miljö. Först i sena tonåren började jag känna att det vore kul om det var lite tjejer med också. Eftersom jag körde med tjejer i fotbollen fick jag ändå lite variation socialt. 
– Det var nog ändå inte så mycket att jag tänkte på att jag var ensam tjej under tio åren i hockeylaget. Vi var ett team och gjorde det tillsammans. Jag fick också jättemycket ”pepp” och speltid. Dom trodde verkligen på mig. 
– Jag vet inte hur andra keeprarna tog det, men jag har alltid känt stöttning från alla håll. Från andra föräldrarna också även om jag ibland kunde se på dom ”min grabb då?”, men jag har aldrig hört något som kommit direkt till mig. 

Hur har det låtit från motståndarna?
– Egentligen har jag inte hört mycket därifrån heller mer än ”Dom har en tjej i mål, nu måste vi vinna”. Då blev jag bara mer taggad på att visa tvärtom. 
– Så har det egentligen varit under hela min karriär, att jag vill visa. Hör jag bara något litet som kan vara nedlåtande så blir jag tvärtom.

Vad kan det bottna i, att du har föräldrar som kommer från ett annat land, har varit ensam tjej i killag?
– Nej, det tror jag inte, men vad bottnar det i… Det var en svår fråga, men jag har alltid tyckt om rättvisa vad det än handlar om eller vem det än är. Jag tycker att alla ska behandlas lika och det spelar ingen roll vart man kommer ifrån eller vem man är. 
– Har jag fått höra något sådant har jag alltid velat bevisa motsatsen. Det här har hjälpt mig och jag har vänt det till något positivt. Dessutom fick jag jättebra hjälp av våra tränare i ”Trånkan”. 

Som 15-åring bröt Valentina Lizana upp från killarna i Trångsund för att spela med AIK:s damer. 
– Jag skulle välja gymnasium och helst då sport. Då blev det att jag valde hockeyn. Fotbollen tappade jag mer och mer, men jag gick i en klass med både fotboll och hockey på högstadiet. 
– I hockeyn kom jag med på regionscamper och landslagsverksamhet tidigt. Det här gjorde att jag kände att jag kunde gå långt på hockeysidan. Då sökte jag några hockeygymnasier. På den tiden fanns det inte några damhockeygymnasier. Jag hade även kontakt med damlaget i AIK. 
– Jag kom in på AIK:s hockeygymnasiet där det bara gick killar. Det här var jättebra för mig eftersom det var juniorträning med killarna på dagtid och under kvällarna var det damlaget. Jag fick den här variation jag sökte efter. 

Däremot spelade hon inte matcher med killar efter det att hon tagit klivet över till AIK. 
– Nej, jag körde bara träningar med killarna på dagtid, alltså på hockeygym. 

Istället för jargongen i killarnas omklädningsrum fick hon nu känna på hur det fungerar i ett damomklädningsrum, vilket hon själv inte uppfattade som någon större skillnad. 
– Jag vet inte om det handlade om jag hamnade i ett väldigt snällt lag med killar under hela uppväxten. Jag har inte upplevt det på samma sätt som en del andra som haft problem med det. 
– Killarna har alltid varit accepterande mot mig. Det kan kanske bero på att det var väldigt många olika samhällsklasser i vårt hockeylag där alla accepterade varandra. 

Samtidigt var det ett gäng ”tanter” du som 16-åring nu hade som nya lagkompisar.
– (Skratt) Dani (Rundqvist) och dom här tjejerna kändes lite läskiga på den tiden. Det var tanter men ändå lite av en mamma-känsla. ”Hej, jag heter Valentina och är 16-år”, skrattar Lizana och vinkar lite med handen. 
– Då var det bara ”nämen hej” istället för ”tjena, tjena kör på nu”. Tjejerna i laget omhändertog mig väldigt bra. Samtidigt hade jag inte så mycket press på mig då eftersom Kim fortfarande spelade i AIK. Jag tog allt som det kom. 
– Skolan var ny och det blev mycket under gymnasietiden. Det var många pusselbitar som skulle på plats. 

Flytten till AIK innebar också att 16-åringen från Skogås flyttade ett boende till Solna så hon slapp pendla dit från Skogås.
– Vi köpte en liten etta vid Solna Centrum eftersom jag hade extremt mycket träning. Det var många morgonpass med AIK:s målvaktstränare, Mikael Vernblom. Jag hade dessutom hockeygym, skola, träning igen eller match och sedan hem för att sova några timmar. 
– Min mamma bodde väldigt mycket med mig där. Jag hade nog inte klarat mig utan någon stöttning eftersom jag inte var mogen att redan då flytta hemifrån. 

Säsongen 2005/06 debuterade Valentina Lizana i Riksserien med AIK. 
– Det var en helt annan hockey eftersom jag inte hade spelat någon flick eller damhockey innan. Skillnaden för mig var att hitta tajmingen. Tjejerna var kanske inte lika aggressiva mot mål, men jag upplevde att dom kunde placera skotten bättre. Tjejerna tänkte också på ett annat sätt än vad killarna gjorde. 
– På killsidan gick det fort, men det var också ganska lätt att läsa vart skottet skulle hamna. Det här gjorde att jag fick ställa om mitt spel lite. 

Det blev också en ganska tuff omställning för henne spelmässigt. 
– Ja, så var det nog. Jag upplever också att det är jättemånga idag som har svårt att gå från herrhockeyn till damhockeyn. Man har speeden och styrkan, men släpper ändå in puckarna. 
– Nu jobbade Vernblom väldigt mycket med det här så jag kunde använda den här speeden. Jag var snabb, stark och spänstig, men jag behövde hitta tajmingen i det. För att använda lite ”nördspråk” behövde jag gå med pucken lite mer. 

Blev du en mer defensiv målvakt?
– Nej, inte defensiv, men eftertänksam. Jag behövde, som sagt var, mer tajming. Jag hade ändå tiden. Skulle jag lära mig att läsa spelet bättre hade jag en bättre möjlighet att ta pucken i rätt läge och inte bara vara snabb, vara där och göra någonting för att sedan returen skulle hamna där jag inte hade tänkt att den skulle hamna. 
– Samtidigt tyckte jag att det var bra att kombinera båda. Med killarna fick jag utmana mig själv med snabbheten och den biten. På damsidan fick jag utveckla spelförståelsen. Det blev till slut en jättebra kombo som har hjälpt mig mycket framförallt då jag har spelat internationellt. 

”Vann vi SM-guld skulle vi börja tro på gud”

När Valentina Lizana kom till AIK var Kim Martin Hasson lagets förstamålvakt. Därefter har dom båda följts åt under många år i landslaget. Martin Hasson är också en målvakt och person som har betytt mycket för henne. 
– Ja, hon har betytt jättemycket. Innan jag spelade med Kim kollade jag då hon var med och spelade i OS. Hon blev dessutom känd och det var många som sa till mig ”titta, då kanske du också kan spela OS en dag”, ”Ha ha, eller hur”. 
– Hon har inte bara betytt jättemycket för mig utan för hela damhockeyn. Speciellt då såklart för oss målvakter. Vi har vågat drömma om landslag och OS. 
– Trots konkurrensen har vi klickat jättebra och är fortfarande jättebra vänner. Vi har gjort grejer tillsammans efter våra karriärer. Samtidigt har vi alltid stöttat varandra. Har hon fått chansen har jag alltid varit genuint glad för hennes skulle. Det har känts så tvärtom också. När jag fått chansen har hon alltid funnits där ”vad kul, ta chansen nu”. 
– Hon hade redan gjort resan innan jag kom till hennes nivå och hon hade lite i bagaget. Jag har sett upp till henne och vi har verkligen hjälpt varandra genom åren. 

Säsongen 2006/07 fick Lizana vara med och vinna sitt första av tre SM-guld. 
– Jag kände mig jättedelaktig i det guldet eftersom jag stod alla matcher förutom finalen. Det var verkligen en jätteresa samtidigt som jag fortfarande var väldigt ung. 
– Kim hade lämnat för college så det var jag och Annica Åhlén som var målvakter. Jag trodde verkligen att jag skulle stå finalen. Jag levde i någon bubbla där för är det någonstans jag har haft ett bra självförtroende så har det varit på isen. 
– Sedan fick jag beskedet att Annica Åhlén skulle spela. Hon hade varit en av mina största idoler hela livet så det var inte så att jag blev besviken. Jag hade mött Segeltorp 100 gånger innan och tjejerna där visste mina svagheter. 
– Det gick ju vägen. Jag kommer ihåg att jag stod där i båset. Det blev ”sudden”. Sara Lindqvist satt där på bänken bredvid mig. Jag minns att vi sa till varandra om vi vinner SM-guld idag så skulle vi börja tro på Gud, skrattar förra AIK-målvakten. 
– Det kom från ingenstans och vi började be trots att jag aldrig trott på något övernaturligt. Jag började inte tro på något övernaturligt efter heller, men vi bad till Gud ”snälla, snälla”. Sedan hoppade ”Roothen” (Maria Rooth) in. Hon kom två mot en. Det var Alexandra Kyobe som stod. Hon lämnade en liten lucka vid första stolpen. Jag och Sara säger samtidigt ”första stolpen” och givetvis skjuter ”Roothen” i första krysset. 

Andra guldet i AIK-tröjan vann hon säsongen 2008/09. 
– Vi vann ganska stort mot Segeltorp (5-0). Säsongen innan hade vi förlorat finalen. Till den här finalen och hela den säsongen kom revanschlusten. Nu när jag blivit lite äldre tycker jag det är lite häftigt. Idag hade jag nog tänkt ”vågar jag det här, tänk om vi skulle förlora igen”.
– Sådana tankar fanns inte där och då. Jag hade bara en tanke och det var att vi skulle vinna. Jag tränade stenhårt för det den säsongen. Det var nog också en av mina bästa säsonger. 

Valentina Lizana etta och Josephin Lennström tvåa även om dom båda alternerade i målet.
– Ja, så var det. På så vis var det ganska skönt. Hon var verkligen jättebra som träningspartner, men också några år yngre än jag. 

Laget AIK ställde på skridskorna den säsongen innehöll flera landslagsspelare och starka profiler så som Isabella Jordansson, Maria Rooth, Danijela Rundqvist, Katarina Timglas, Gizela Ahlgren Bloom, och Emelie Berggren, men även bra importspelare så som Christine Meier, Maritta Becker och Kathrin Lehmann. 
– Det var en jättehäftig grupp och många ledare i ett och samma lag. Jag har aldrig varit med om det på samma sätt förutom i landslaget. Ibland blev det också fight på träningarna eftersom alla så gärna ville vinna. 
– När vi körde smålagsspel innan finalen var det verkligen fight på riktigt. Jag log bara när jag såg det för att jag kände att dom verkligen gör allting för att vinna. Det är också där, i ett sådant lag, jag ville spela. 

Det var också bland annat två extrema vinnarskallar som gav sig på varandra i just jakten på att få vinna. 
– Jag kan väl säga så mycket att Dani var på ena laget och Rooth på andra, skrattar Linzana och fortsätter:
– Det här kände jag bara var positivt och en stark faktor till att vi kom så långt med AIK hela tiden. 

Flyttade till MoDo: “Jättestora kontraster”

Efter säsongen 2009/10 valde Lizana att lämna AIK för spel i hårt satsande MoDo.
– Det hade faktiskt kunnat bli lite vad som helst. Jag var faktiskt lite sugen på Leksand eftersom jag hade gått på en hockeyskola där då jag var yngre. Jag tyckte också om byn. 
– Sedan träffade jag en kille som heter Patrick. Han var en faktor till att det blev MoDo. Han sa att han skulle flytta med mig om jag valde ”Ö-vik”. Han är jätte MoDo-it och hans familj kommer ursprungligen därifrån. 
– Han hade jobb här och det var i början av vårt förhållande. Jag tänkte bara ”Är du knäpp, Örnsköldsvik är ju nästan på andra sidan jorden”. Samtidigt ville jag helt enkelt göra någonting nytt efter OS i Vancouver. 

Lizanas lagkamrat i AIK, Isabella Jordansson sa då att hon skulle spela för MoDo kommande säsong. 
– Det kom från ingenstans. Jag kände att skulle hon, som var min bästa kompis i AIK, flytta dit och jag kunde få med mig Patrick upp så testar vi. 

Var det en stor kontrast att komma upp till MoDo och den satsning som var på damhockeyn där och då jämfört med AIK där ni ibland fick vara i klubben på nåder?
– Det var jättestora kontraster och jag fick jättemycket bättre förutsättningar i allt. Jag kände respekten från hela organisationen som att dom verkligen ville ha ett damlag. I AIK kändes det då inte som vi var jättevälkomna.
– I MoDo togs vi emot med öppna armar och alla ville ens bästa både sportsligt, och runtomkring. Mycket mer än vad jag var van vid. 

Hur var det för en tjej från Skogås att komma upp till Örnsköldsvik?
– Jag brukar säga att jag på något vis blev en bättre människa där eftersom jag fick ett annat lugn i kroppen. Vi vill också flytta tillbaka dit någon gång så tiden där har satt sina spår. 
– I början var det lite konstigt att komma upp dit och jag fick anpassa mig, men efter ett tag växte jag inte bara som hockeyspelare utan även som människa. Det låter kanske klyschigt, men så var det faktiskt. 
– Örnsköldsvik kändes verkligen som hemma. Ett år blev två år, tre år och fyra. Skulle jag spela någonstans så var det i MoDo. 

Vann nytt guld i MoDo: “Hade ingenting att förlora”

I MoDo fick landslagsmålvakten lära känna och umgås med spelare så som Therése Sjölander, Emma Nordin, Erika Grahm, Melinda ”Brallan” Olsson, Tina Enström, Johanna Fällman, Johanna Olofsson, Maria Lindh med flera. 
– Vi alla blev jättetajta och jag umgicks mycket med Tina Enström och Emelie Lundgren, men även ”Brallan”, Melinda Olsson. Vi var många som var i samma ålder och hade hur kul som helst. 
– Det viktiga var ändå att alla vi hade hockeyn som ”prio”. Vi hade kul då vi kom till träningarna, men samtidigt hade vi ett gemensamt mål med hockeyn. Det var även häftigt att Sjölander, Grahm och dom här stannade kvar i MoDo eftersom dom växt upp i den föreningen. Dom hade ett mål med MoDo hela tiden och det var inspirerande att få se hur dom jobbade mot det. 
– Jag kom dit ödmjuk och öppen för att ta till mig vad dom tyckte att min roll i det här laget skulle vara. 

Säsongen 2011/12 fick Lizana vara med om att vinna sitt tredje SM-guld, det första med MoDo.
– Det var häftigt. Gulden innan var mer en lättnad eftersom vi var topplaget. MoDo 2012, vårt mål var att komma fyra i serien. Vi hade ett jätteungt lag och ingenting att förlora. 
– Jag tror att det egentligen bara var vi som trodde på det och inte så många runtomkring. Vi kände aldrig den här pressen eftersom Brynäs var det lag som skulle vinna. 
– Jag kommer aldrig glömma då vi vaknade upp finaldagen på rummet i Södertälje. Jag sov med Tina Enström. Vi kollade på varandra och sa ”idag kommer vi vinna mot Brynäs”. Vi trodde verkligen på den känslan vi hade. Vi ville visa att vi verkligen kunde vinna så vi fick en helt annan mental bild framför oss. 

Tränare för MoDo var då gotlänningen Mikael Nilsson. 
– Han betydde jättemycket för guldet. För mig har Micke alltid varit en grymt bra coach, ärlig och rak. Var det något jag behövt tänka på så sa han det till mg. Det här har jag uppskattat jättemycket. Jag har tagit till mig det han sagt och av det blivit bättre som hockeyspelare. 
– Det har också gett mig tryggheten då jag haft en dålig dag, att jag fick chansen igen och med det känna ett förtroende. 

Tog upp Djurgården i SDHL: “Mitt roligaste år”

Efter fyra säsonger lämnade Lizana MoDo. Hennes första tanke var att karriären började närma sig sitt slut. 
– Allt har egentligen en koppling till landslaget. Jag bestämde mig egentligen redan efter OS 2014 att sluta med hockeyn. Skulle jag spela någonstans på den nivån så ville jag göra det i MoDo, men jag kände inte att jag hade den nivån. 
– Sedan kom ”Dani” upp en sväng och sa att dom hade en lite grej på gång i Stockholm. Då hade jag och Patrick börjat prata om framtiden, skaffa barn och lite sådant. Då ville vi till att börja med bo nära våra föräldrar. 
– ”Dani” sa att dom skulle starta ett damlag och jag sa att jag var på. Även Tina (Enström) hängde på. Sedan visste jag inte då att det skulle vara i Djurgården. På den vägen var det. 

Hur högt värderar du avancemanget med Djurgården till SDHL?
– Jag kan inte påstå att jag var en jättestor faktor i det. Samtidigt ska jag vara ärlig och säga att det var mitt roligaste år. 

På vilket sätt?
– Det var inte så att jag satsade, men jag hade ändå sjukt roligt då jag kom till träningarna. Lagsammahållningen var helt outstanding och jag kände mig verkligen som en i föreningen. Det hände saker hela tiden även om allt kanske inte var så hockeyrelaterat hela tiden. Det blev i alla fall ett jättekul avslut. 

Redan under sin andra säsong i AIK fick Valentina Lizana debutera i Damkronorna. Då var hon fortfarande bara 17 år. 
– Vi var i Finland någonstans och vi vann med 2-1. Jag kom ihåg att jag gjorde en helt okej match och var inte så nervös som jag kanske borde ha varit. Det var en bra debut. 
– Jag kommer till och med ihåg någon räddning från den matchen. Finskorna kom två mot en. Jag tryckte till mot andra stolpen och fick pucken i plocken. Det var en så där skön räddning. Däremot kommer jag inte ihåg målet jag släppte in, säger landslagsmålvakten med ett skratt. 

Vad betydde det för dig att stå med landslagströjan på dig och lyssna till ”du gamla du fria”?
– Det har alltid varit en speciell känsla. När jag hört nationalsången och sjungit med, det blev en extra kick. Jag gör det här för landet, vilket var hur stort som helst. 
– Vad det än var för match med landslaget så kommer den stå med i historieböckerna. Jag blev även ”pepp” på att höra motståndarnas nationalsång. 

Två säsonger senare var det dags för VM-debut, en turnering där Lizana fick spela fyra av lagets fem matcher. I den femte matchen vaktades målet av Sara Grahn. 
– Jag fick spela mycket där eftersom Kim var skadad. Turneringen spelades i Finland. Det var stort att få vara med i ett VM. Samtidigt, på hockeyplan brukar jag inte vara nervös, vilket har varit en styrka i mitt spel. Jag har aldrig förstorat upp någonting. 
– Det spelade aldrig någon roll om jag stod i Björnligan med Trångsund eller ett VM i Finland. Jag kände mig alltid trygg och var också alltid väl förberedd. 
– Det jag kommer ihåg mest från den turneringen var annars alla skolungdomar som var på plats. Det verkligen skrek i hela hallen hela tiden. 

Förbundskapten för det landslag hon klev in i var Peter Elander som lotsat Sverige till ett OS silver 2006. 
– Han har betytt jättemycket för mig. Även fast jag trodde mycket på mig själv så trodde han ännu mer på mig. Jag fick chansen i landslaget när jag var jätte ung och jag såg mig nog själv inte som lika bra som han såg mig. Att Peter gjorde det stärkte verkligen mitt självförtroende. 
– Peter var också väldigt ärlig. Var jag tredjemålvakt på OS eller första målvakt på VM sa han det till mig, men även till dom andra målvakterna. Alla visste vad dom hade för roll. Dessutom var han jättebra på att motivera spelarna. 
– Jag kommer aldrig glömma då vi åkte runt på isen i Landskrona och körde ”again”, ”again” från Miracle on Ice-filmen. Och Eliasson: ”I’m Emma Eliasson and i play for Team Sweden”. Vi spydde på isen, men vi ville verkligen ta oss hela vägen och vinna OS-guldet. 
– Han satte jättehöga mål och jag var rädd i början ”ska vi kunna slå USA eller Kanada?”. Nu fick jag vara med om att slå Kanada. Jag trodde först inte på att vi skulle klara det. När vi sedan hade en ledare som trodde på det trodde jag att han var galen.
– Sedan fick Peter hela gruppen att tro på det. Då blev det också mycket lättare att vinna matcher. 

Peter Elander tog också med Lizana till OS i Vancouver 2010. 
– Det var så häftigt. Jag var bara 19 år då. Allt var så stort och så här i efterhand kan jag tycka att det var tur att jag inte spelade eftersom det var så många nya intryck. 
– Jag visste också att jag åkte dit som tredjemålvakt så mitt fokus var lite svävande. Skulle jag vetat att det var som skulle spela hade jag nog inte öppnat alla dom här sinnena fullt ut. Nu blev det att jag gick på herrarnas matcher, tittade på andra sporter, upptäckte saker och tänkte att nästa gång är det jag som ska spela. Då är det bra att jag upplevt dom här sakerna runtomkring. 
– Jag gick upp fem kilo på den resan eftersom det var gratis på McDonalds, skrattar OS-målvakten.

”Fick bästa förutsättningar för en damspelare att lyckas”

Vid OS 2014 i Sotji gjorde Valentina Lizana en väldigt fin turnering och fick lite av ett genombrott för folket hemma i svenska stugorna. 
– Anledningarna till att det gick bra är såklart många. Ett är att jag hade haft OS i Sotji som ett långsiktigt mål sedan 2010. 
– Sommaren innan var jag på en camp med Mikael Vernblom och Nanna Holm Glaas. Dom pratade med mig som att jag skulle spela och vara förstamålvakt i OS. 
–”vadå, före Kim och Grahn?” 
–”ja, förstår du inte det själv? Det är din tur”. 
– Efter det tänkte jag att det verkligen var min tur och så rätt jag tränade den säsongen har jag aldrig gjort. Dessutom hade jag ”Masken” (Maciej Szwoch) och ”Mange” Helin i MoDo. Jag hade ett snack med ”Masken” eftersom jag var så less och ville sluta. Han sa:
– ”Ska du sluta nu? Det är upp till dig. Antingen slutar du och har ingen aning om hur det skulle gått i OS eller kör du och ser hur långt du kan komma.”
– Det kändes som han trodde på mig samtidigt som jag är nyfiken som person och ville veta om jag verkligen kunde ta förstaspaden i ett OS. Jag fick också bästa förutsättningar för en damhockeyspelare att lyckas. Dessutom fick jag stöd från SOK (Sveriges olympiska kommitté). 
– Landskamperna den säsongen, jag vet inte vad som hände, men jag satte sakerna och det gick bara bättre och bättre. Jag blev nästan förvånad själv. 

Sverige kom att sluta fyra i OS efter att bland annat slagit Finland i kvartsfinalen. Valentina Lizana var en av turneringens bästa målvakter. 
– När jag var i OS-byn och Niclas (Högberg) sa att jag skulle stå i premiären blev jag såklart jätteglad, men jag hade nog blivit besviken om jag inte hade fått stå eftersom jag var så väl förberedd för att spela. 

Har du spelat en bättre hockey någon gång?
– Nej, det har jag inte. Månaderna innan, allt bara satt där och kände ”kan jag verkligen vara så här bra?”. Puckarna gick som i slowmotion på något vis. Jag kunde till och med kontrollera vart jag skulle styra puckarna. 

Oftast har du varit som bäst när det gällt som mest, hur tänker du så här i efterhand på det?
– Jag brukar säga att jag spelat bäst under press. Mina kompisar säger också det, även om det är Shuffleboard. Det mentala har alltid varit min styrka. Sätter någon mig på ett ställe och säger att jag måste överleva det så gör jag det, vilket kanske låter jättekonstigt. 
– Däremot matcher där jag kanske har gått in med en skridsko, dom matcherna har ibland varit svårare för mig att hålla fokus på. Är det något som betyder mycket så brukar jag se till att det blir bra. 

Du hade tagit Kim Martins Hassons, alltså din förebilds plats under OS 2014, hur upplevde du den känslan?
– Det sköna var att Kim direkt kom fram och sa att jag var värd platsen och något jag förtjänade. ”Visa nu hur bra du är”. Det var störst ”Wow, hon sa det till mig”. 
– Däremot hittade jag inte motivationen efter den turneringen. Jag hade gjort hela resan från Trångsund till att nå högst upp. Det hade bara varit träning, träning, träning, jag höll på att lägga av ett tag, fortsatte för att se om jag skulle räcka till och sedan gjorde jag det och nådde mitt personliga mål. 
– Jag var helt slut. Luften hade gått ur mig. Första frågan jag fick efter turneringen var vad jag skulle göra härnäst. Själv ville jag bara gå och sova i ett helt år. 

”Då kände jag att det var dags att lägga av”

Trots tankarna på att sluta spela kom Lizana, som Division 1-spelare med Djurgården, med till VM 2015. 
– Det var speciellt. Jag blev petad under sommaren, men jag öppnade ändå för landslagsspel. Först hade jag lagt skridskorna på hyllan, men började sedan spela med Djurgården. Jag hade ändå svårt att hitta motivationen eftersom jag nått mina mål och drömmar. Vad skulle i så fall vara nästa mål?
– Det gick jättebra på försäsongen med Djurgården. Vi mötte SDHL-lag och vann fast vi var ett Division 1-lag. Även om jag var öppen för landslaget kom jag inte med under säsongen, vilket jag på ett sätt förstod eftersom jag inte spelade i SDHL. Samtidigt var det flera målvakter underifrån som visade framfötterna. Jag ville inte stå i vägen för dom.
– Jag var först med turneringen innan VM och den gick jättebra. Sedan frågade (Leif) Boork om jag ville följa med på VM. Han var ärlig mot mig och sa att det var Sara Grahn som skull spela det VM:et. Han ville ändå få med rutin. 
– Min roll blev allt det här runtomkring, att ge trygghet till tjejerna. Jag är ändå tacksam att jag fick vara med på det VM:et eftersom det öppnade upp för mig personligen att kanske ta steget till tränare efter karriären eftersom jag fick se mycket av det som hände bakom kulisserna. 
– Jag var ändå ganska långt ifrån spel och det kändes okej. Då kände jag också att det var dags att lägga av för jag vet hur mycket träning det krävs för att vara med i toppen, men jag hade inte den orken. 

Hur ser du på damhockeyns utveckling sedan du debuterade i Riksserien i mitten av 2000-talet?
– Om man ska dela upp dam och herrhockey så är damhockeyn väldigt ung. Det är svårt att jämföra allt vi gör med herrhockeyn eftersom, om vi ser till en tidslinje, herrarna ligger längre fram i egentligen allt. 
– Jag tycker ändå att damhockeyn har gått fram jättemycket i kvalité sedan jag började. Allt runtomkring, jämställdheten har blivit bättre. Sedan finns det alltid punkter att jobba på. Jag ser det ur en positiv vinkel, att det blir bättre och bättre hela tiden. 
– Jag är väldigt glad att det blir bättre hela tiden för jag tycker att tjejerna som spelar idag verkligen förtjänar det. Dom lägger ner så otroligt mycket jobb för att det ska bli bättre. Samtidigt är det såklart så att andra nationer blir bättre hela tiden. Då gäller det att steppa upp. Så länge jag kan se att det går framåt är jag ändå nöjd. 

TV: Granqvist och Lizana hyllar Leo Carlsson