“Han hade pistolen i byxlinningen och sökte chefen”

Idag rullar serien med ”Stickan” Kennes bilder vidare. Vi stannar till på klassiska Hovet i Stockholm och tar en titt på målvaktslegendaren Gunnar Lejdborg – som bland annat berättar om när en man med pistol besökte butiken han jobbade på…

“‘Lejdan’ är en skön lirare som alltid var cool och avslappnad. När han var junior och fick hoppa med i A-laget. Killarna satt och väntade på honom, men han verkade aldrig komma till samlingen. Då hade han tydligen gått och lagt sig för att sova middag. Han fick väl skylla på bilköer eller något annat.

Han jobbade på Canadaspecielisten, stod i butiken där. Han som ägde butiken var näst intill kriminell och det hände några saker kring honom. Bland annat kom det in några i butiken med pistol och letade efter ägaren då ”Lejdan” var där”, berättar ‘Stickan’ Kenne.

Gunnar Leidborg minns fortfarande den händelsen:
– Ja, det stämmer men han hade pistolen i byxlinningen och sökte chefen. Det hände alltid grejer på det stället. Tre personer hade köpt samma bil, och var lätt irriterade, skrattar Leidborg.

Gunnar Leidborg debuterade i AIK:s A-lag redan 1972. Sin sista match för klubben spelade han 1987. Förutom en kort utflykt till Västerås säsongen 1974/75 var han AIK trogen fram till det han avslutade med en säsong i österrikiska Lustenau. 

VANN SM-GULD 

Pelle Lindbergh kom till AIK 1979. Efter det att han lämnat AIK för Philadelphia och Gunnar Leidborg tagit tillbaka förstaspaden i laget var han en jämnare och bättre målvakt än exempelvis 1978 då AIK var i final mot Skellefteå.
– Det finns absolut inget illa att säga om Pelle, men jag lärde mig att han som var en mer talangfull målvakt och alldeles för ojämn i den rollen tack vare att han var dåligt förbered fysiskt.
– Jag märkte att ju bättre jag blev fysiskt desto mer fick jag spela eftersom jag då också blev jämnare. Pelle var vid den här tiden mer en perfekt turneringsmålvakt. Fyratusen på Hovet mot Björklöven var inte Pelles grej, men 10 000 mot Djurgården då var han som bäst.
– Efter Pelle kom Peter Åslin som var fantastisk fysiskt. Alla talade om för mig att om jag skulle hänga med så var jag också tvungen att börja jobba hårdare även vid sidan av. Det räcker inte med att bara gå och träna.

Säsongen 1981/82 fick Gunnar Leidborg vara med och vinna sitt fösta SM-guld med AIK.
– 1980/81 kom (Dan) Hobér in. Det var ett stort brejk i mitt liv. Alltså från ”Ankan” (Anders Parmström) – intelligent, kryptisk, taktiskt, glad och trevlig – till Danne Hobér. Det tror jag var precis vad vi alla behövde. Jag tror att han klev in i en bra tid i min karriär och AIK:s utveckling.

"HANDLAR INTE OM ATT JUST VINNA"

Finalserien säsongen 1981/82 avgjordes på Scandinavium i Göteborg. AIK vann den femte och avgörande matchen mot Björklöven med 3-2. Stor matchvinnare för AIK var den hårdskjutande backen Kai Nurmi med sitt 3-1-mål och en storspelande Gunnar Leidborg.
– Det var självklart underbart, men det blir både en klimax och en antiklimax. Även på guldfesten tänkte jag att det handlar egentligen inte om att just vinna utan det var resan dit och vilken tur jag hade som fått vara en del av ett pussel.
– Många säger att jag har vunnit, men jag har inte vunnit ett skit. Jag har varit en del av ett lag som haft kapaciteten, men även turen där alla fått vara friska och sedan har vi tillsammans vunnit. Men glöm inte att jag har varit med och förlorat några finaler också.
– Att ha fått chansen att spela med så bra hockeyspelare… Det var något som jag lärde mig redan som junior. Vi hade ett fantastiskt lag, men vi var bara två som fick chansen i A-laget. Egentligen var vi tre, men en kille fick några problem med hjärtat. Jag och Nisse Björk, som bor i Örebro och jobbar på Kumla kommun, fick chansen. Vi båda sa att det fanns bättre spelare i det juniorlaget än oss, men som aldrig fick chansen. Samtidigt är det så att när du får chansen måste du ta den, vilket vi gjorde.
– Jag ser det så att det var underbara år och jag var privilegierad som fick spela med så underbara spelare.

Många pratar om hur gruppen som vann guld 1982 drev på varandra och så vidare, var det samma känsla när ni vann guld 1984?
– Det var likadant då. Själv var jag inne i den här kärntruppen och för dom andra var det bara att hänga på. Jag minns att (Roger) Hellgren provade att komma slött till några lördagsträningar. På den tiden löste lagen själva sådana problem. Det var inget tränarproblem utan ett lagproblem.
– I dag, efter 30 år i branschen som tränare, har jag märkt att när det uppstår problem söker vi sällan lösningar utan vi söker bara skuldfrågan. På den tiden löste vi det här i laget.
– Jag spelade med ”Ullis” (Mats Ulander) i tio år, (Leif) Holmgren i nio år och det fanns många som var med hela tiden. Det fanns inte acceptans hos dom här killarna för att man inte uppträdde på ett visst sätt när man spelade i AIK. Det var vi väldigt noga med.

Vilket ser du som ditt bästa slutspel?
– Jag tror nog 1984. Vi släppte bara in tre mål mot Djurgården i finalserien, men det där är alltid svårt att svara på. Det kan ha varit så att jag hade bättre slutspel även om vi förlorade finalen, men när vi vann… Det är trots allt vad det i slutändan går ut på.
– Det är inte många fans som kommer ihåg när vi förlorade finalen mot Färjestad eller den mot Skellefteå.

Här kan du beställa ”Stickan” Kennes bok, ”Svenska Hockeyadeln”: http://www.stimar.se/