"Det gjorde fruktansvärt ont och jag kände direkt att något var fel"

Han skulle på allvar slå sig in i AIK i HockeyAllsvenskan, och drömde om en JVM-plats. Men förra säsongen var över redan innan den hade börjat. För hockeysverige.se berättar talangen Lukas Macklin om vägen tillbaka efter korsbandsskadan.
– Jag försökte hålla hoppet uppe, men sedan insåg jag att det var både korsband och inre ledband. Då blev det ganska jobbigt, säger han.

JOHANNESHOV (HOCKEYSVERIGE.SE)

I månadsskiftet juli/augusti förra året var olyckan framme. Ett av AIK:s stora framtidsnamn, Lukas Macklin, krockade på en medspelare. Resultatet av det blev en korsbandsoperation och att han missade hela förra säsongen. Det har också varit en lång och tuff resa tillbaka för 20-åringen från Trångsund.

– Det var på vår andra dag med isträning, fem minuter kvar av det is-passet. Då krockade jag med min kedjekamrat under en tre mot två-övning, berättar AIK-anfallaren då vi ses i Globen Köpcentrum i södra delarna av Stockholm.
– Det blev en misskommunikation mellan oss. Jag ville gå bakom honom och han bakom mig vilket slutade med att det blev som en glidtackling och vi krockade. Han försökte stanna, ramlade och träffade i stort sett bara mitt knä.

Förstod du direkt att det var kört?
– Jag hade aldrig tidigare varit med om någon liknande smärta. Det gjorde fruktansvärt ont och jag kände direkt att något var fel. När jag satt i båset och skulle föra benet åt sidan lite så hängde det inte riktigt med. Då förstod jag att något av ledbanden förmodligen var trasigt.

HÖLL MODET UPPE

Tre veckor efter smällen rullades Macklin in på operationsbordet på Sophiahemmet.

– När jag gjorde röntgen var det inte riktigt klart vad som var av. MR visade att inre ledbandet förmodligen var av, men det var tveksamt om korsbandet var av eftersom man inte kunde se ordentligt beroende på svullnaden.
– När jag åkte in till Sophiahemmet visste jag inte att jag skulle operera korsbandet, men att det var en ganska stor risk att jag behövde det. Jag försökte hålla hoppet uppe, men sedan insåg jag att det var både korsband och inre ledband. Då blev det ganska jobbigt, säger 20-åringen och det syns på honom att det fanns många känslor ihopkopplade med det beskedet.

Hur upplevde du mentalt situationen där och då?
– Jag vet inte riktigt, men lite var det att bryta ihop och komma igen. Jag försökte, som sagt var, hålla hoppet uppe, men ändå inte för mycket så jag inte skulle bli besviken när jag skulle vakna efter operationen och känna att jag hade sex till nio månaders rehab framför mig.

Lukas Macklin utanför Hovet.Ronnie Rönnkvist

Fanns det någonstans då tankar på att sluta med hockeyn?
– Nej. Det skulle krävas mycket mer om jag skulle tänka så. Korsbandsoperation… Egentligen är det inte en ovanlig skada i sportvärlden. Det är många som kommit tillbaka och varit bättre efter skadan än innan. Det var så jag fick tänka.

DRÖMDE OM JVM

Inför senaste säsongen var förhoppningarna på att Lukas Macklin skulle få något av ett genombrott stora, men istället fick han uppleva största delen av säsongen på kryckor.

– Mitt mål var att ta en stor offensiv roll och bidra framåt. Det är också där jag tycker att mina styrkor finns. Samtidigt ville jag bidra med hårt jobb och visa att man kan lita på mig som spelare.
– Ett annat stort mål var JVM, vilket nog alla drömmer om, men som tyvärr nu gick i spillo.

Att missa chansen att spela sig till en plats i JVM var också en stor besvikelse för honom.

– Många polare som jag spelat med både i landslaget och juniorhockeyn var med. Klart att jag hade velat vara med där med dom killarna. Sedan är Junior-VM ett stort fönster att synas i och för mig har det alltid varit en dröm att dra på sig landslagströjan.

Hur upplevde du att följa AIK:s premiär från läktaren med ett par kryckor bredvid dig?
– Första matcherna var ganska tuffa mentalt när jag visste att jag egentligen skulle varit med där ute. Det var faktiskt ganska jobbigt, säger Macklin med en uppriktighet i både röst och blick.
– Sedan vänjer man sig på något sätt och får in någon form av rutin. Jag gick dit för att hälsa på alla och så vidare.

Hur mycket var du med kring laget under säsongen?
– Jag missade två hemmamatcher för att jag var sjuk. Annars såg jag alla matcherna. Sedan var jag där på någon träning i veckan. Mer än så var det inte eftersom jag tyckte att det var ganska jobbigt att komma dit och stå bredvid när jag egentligen skulle varit ute på isen, skoja och ha roligt.
– Sedan var det skönt att slå bort lite tankar genom att snacka skit med grabbarna i laget. Det var ändå tufft. Speciellt då det blev en så tuff säsong.

När kunde du börja träna ordentligt igen?
– Jag gick på is i december. Det kändes konstigt efter att jag inte varit på is och visste hur det skulle kännas. Jag hade inga riktiga förväntningar på hur det skulle gå.

Lukas Macklin.Foto: Dennis Ylikangas/Bildbyrån

"VAR EN JOBBIG MENTAL DEL"

AIK hade en tuff resa förra säsongen, men lyckades hålla sig kvar i Hockeyallsvenskan efter att kvalspelet mellan Hockeyettan och Hockeyallsvenskan ställts in. AIK hade under säsongen inte mindre än tre huvudtränare: Jussi Salo, Bobbo Simensen och Roger Melin samtidigt som det ofta var rörigt kring laget.

– Det var ett ganska nedtryckt lag. Det blir så när man förlorar så mycket som vi gjorde, vilket inte var så konstigt. Stämningen var inte jättebra, men samtidigt försökte killarna att bita ihop och på något sätt hålla ut.
– Det vände aldrig utan det blev tyvärr en säsong långt ner i träsket. Alla hade en förhoppning om en form av förändring efter första tränarbytet, men så blev det inte. Istället torskade vi tyvärr nästan mer. Jag vet inte riktigt vad det berodde på eftersom jag inte varit med så jättemycket kring laget.

Givetvis var det frustrerande för Lukas Macklin att se AIK:s ras från läktarhåll utan att kunna bidra på isen.

– Det var också en jobbig mental del. Jag skulle ha varit med där ute och krigat då det gick trögt, men kunde inte det. Sedan var det såklart svårt att peppa när jag inte varit med någonting. Jag försökte komma dit och bara vara glad då jag väl var där.

Du har varit borta en hel säsong, är du rädd för att ha tappat mycket under den här tiden?
– Först när jag gick på is med laget var jag ganska nervös. Som jag sa innan visste jag inte vad jag kunde förvänta mig med tajming, men också, skridskoåkning, vända och vrida.
– Jag måste ändå säga att jag kände mig glad över att bara få vara på isen. Det gjorde att mitt självförtroende idag känns ännu bättre än vad det gjorde innan skadan, av någon konstig anledning. Jag hade längtat efter något så länge och när jag väl var där på isen funkade det. Jag känner att jag ändå är där trots att det var ett tag sedan jag var med i matchen på riktigt.

"DET KÄNNS JÄTTESPÄNNANDE"

AIK gör lite av en nystart och plockat ihop ett riktigt spännande lag, något som Lukas Macklin håller med om.

– Det känns jättespännande. Killar som jag spelat med tidigare som är riktigt duktiga har kommit tillbaka, (Anton) Holm, (Fredric) Weigel är två av många bra namn. Det känns som vi hoppat tillbaka till där vi var för två säsonger sedan.

Lukas Macklin med ett leende på läpparna.Ronnie Rönnkvist

Vilka intryck har du fått av nya tränaren Håkan Åhlund så här långt?
– Jag har i stort sett bara hälsat på honom, men han verkar lugn, trevlig och har ett leende på läpparna, vilket är skönt att komma in i omklädningsrummet till. Av det jag hört av andra är han en tränare som vill spela med mycket puck, vilket jag också vill. Det känns överhuvudtaget som vi har fått ihop ett bra team kring laget.

Hur ser du på din roll i AIK:s lag säsongen 2020/21?
– Som jag sa om förra säsongen, att jag vill gå in och ta en stor offensiv roll. Mina styrkor ligger där. Jag kommer få kriga för att få den rollen eftersom det inte några lätta namn jag måste slå bort. Samtidigt kommer det bara vara utvecklande.
– Sedan är jag inte lagets clown i omklädningsrummet, säger Lukas Macklin med ett skratt och fortsätter:
– Jag är ganska lugn och gör mitt. Såklart att jag öppnar munnen någon gång, men jag är inte den som hörs mest i alla fall utan är väldigt fokuserad på att göra mitt jobb. Sedan är det såklart roligt att surra lite skit ibland.