Hockeyutbytet som skapar gemenskap över oceaner

Vi säger att sportens språk är universellt, att vi förstår varandra över alla möjliga barriärer bara vi pratar genom vår sport. Detta stämmer i synnerhet för ungdomarna i SDE HF och Stamford Sharks. Tack vare sitt utbytesprogram över Atlanten upplever de varje år den sanna gemenskapen som bara sport kan framkalla.

Foto: Kajsa Kalméus samt privat

I en stimmig ankomsthall på Newark Airport utanför New York stod jag en smygvårig dag i slutet av februari. Jag väntade på resenärer som skulle komma med 13.20-flyget från Stockholm, ett gäng glada hockeynördar som jag hade äran att få underhålla under en av hockeysverige.se:s NHL-resor.

Längst fram vid det avgränsande metallstaketet stod en liten skara människor med en stor banderoll. Den var svart och hade två olika klubbmärken på sig, varav det ena innehöll en stor haj. Jag tänkte inte så mycket mer på det, antog att de väntade på ett amerikanskt hockeylag som varit på äventyr. Men så tittade jag lite närmare på den stora skylten och såg sedan en svensk flagga. Nyfikenheten tog över och jag gick fram till sällskapet.

Efter en stunds samtal lärde jag mig att personerna stod och väntade på en hel drös med svenska ungdomar från SDE HF, hockeyklubben i Danderyd. Under mer än trettio års tid har de gjort resor till USA, under ett utbytesprogram med Stamford Sharks, föreningen med hajen i klubbmärket. Jag bytte uppgifter med de trevliga representanterna och bestämde att vi skulle sammanstråla senare i veckan, för att prata med ungdomarna om den häftiga upplevelsen.

Christine Reid, Stephanie Luca och Christine Churchill i väntan på det svenska hockeygänget.

HOCKEY, SIGHTSEEING OCH GEMENSKAP

Men vi tar det från början.

För 38 år sedan satte det amerikanska paret Romano in en annons i en svensk tidning, där de efterlyste en förening som var intresserade av en utbytessatsning. De ville att deras spelande söner skulle få en bredare upplevelse och erfarenhet av hockeyn. Svenska SDE HF (som bildades genom en sammanslagning av Stocksunds IF, Danderyds SK och Enebybergs IF) svarade på annonsen och samarbetet var igång.

Sedan dess åker de amerikanska ungdomarna i 13/14-årskullen, vartannat år, till Danderyd i Sverige och åren där emellan åker de svenska ungdomarna till Stamford i den amerikanska delstaten Connecticut norr om New York. De bor hos värdfamiljer, får följa med till varandras skolor och spela hockey i de nya miljöerna.

– Det är den stora skillnaden mot andra hockeyresor, den sociala närheten till familjerna som kommer på besök och som våra spelare sedan bor hos, säger Johan Bratt som varit SDE:s ansvarige för årets resa.

Han berättar att spelarna samlat ihop till halva sin resekostnad själva genom att sälja tulpaner, dela ut reklamblad och andra aktiviteter. Föräldrarna har dessutom hjälpt till med att arrangera en hockeycup och en årlig bytarhelg där de säljer och byter begagnade sportprylar. Resten av resekostnaden står föräldrarna för.

Svenskgruppen på plats i New York i år, SDE Team 05, består av 19 hockeyspelande ungdomar med 16 syskon och 31 föräldrar. De flesta har bott hos värdfamiljer uppe i Stamford, cirka en timmes bilfärd från Manhattan, och resten har bott på hotell. Ungdomarna har spelat sju matcher, varav den första spelades i anrika Madison Square Garden, efter att Rangers och San Jose Sharks haft sina värmningar inför NHL-matchen samma kväll. De har också fått tid för olika upplevelser och utflykter i hjärtat av New York – Manhattan.

Johan Bratt med sonen Eric Bratt (mitten) tillsammans med Stamford Sharks-spelaren Conner Reid.

San Jose Sharks-svensken Marcus Sörensen hälsar på gruppen utanför Madison Square Garden inför matchen mot New York Rangers.

Eric Bratt, Neo Rudkrantz, Kevin Persson och Simon Persson på NHL-matchen mellan New York Rangers och San Jose Sharks.

BESÖKER VARANDRAS SKOLOR

Det är på en av de där utflykterna som jag får chansen att sammanstråla med den stora gruppen igen. På en båttur från Pier 86 ner till Liberty Island och Frihetsgudinnan passar jag på att prata med några av ungdomarna, under det mullrande ljudet av båtmotorerna och den brusiga högtalarrösten som matade ut fakta om New York.

Embla Åberg och Klara Weståker har under veckan flyttat in hos jämnåriga Paige Tuccinardi och hennes familj i Connecticut. En av dagarna fick de svenska tjejerna följa med till Paiges skola.

– Skolsystemet var lite annorlunda här. I Sverige är vi ju en och samma klass som går runt på lektionerna, men här blandas eleverna på varje lektion. Så man var alltid med olika människor, och lektionerna slutade alltid samtidigt, berättar Klara.

Hockeyn har såklart varit i fokus på resan. Att spela match i Madison Square Garden och sedan se matchen mellan Rangers och Sharks gav ungdomarna minnen för livet. Men de flesta matcherna spelades i Connecticut.

– Hockeyn är mycket snabbare här. Man måste hänga med mycket mer i spelet, vara mer uppmärksam. Och rinkarna är mindre, så det behövde man vänja sig vid, säger Embla.

– Man har inte lika mycket tid med pucken här, och det hade vi alla lite problem med i början. Man man inte hålla i pucken lika länge som man kan i svensk hockey. Men jag tycker att det gick bättre i de sista matcherna, tillägger Klara.

Paige Tuccinardi, Embla Åberg och Klara Weståker.

Paige, Embla och Klara samlade hemma hos familjen Tuccinardi, där de svenska tjejerna bodde under resan.

Förra året var Paige i Sverige och tillsammans med det amerikanska laget. Hennes bröder hade gjort samma resa hon hade sett bilder från när hennes pappa åkte med dem 2011.

– Jag ville verkligen åka, säger hon.

Hur var det att besöka den svenska skolan?
– Det var väldigt annorlunda. Jag förstod ju ingenting eftersom allt var på svenska, men allt påminde mig om IKEA. Det var väldigt mycket renare, vi kunde gå omkring utan skor i skolan.

Och hur var hockeyupplevelsen i Sverige?
– Det var också väldigt annorlunda. När vi skulle köra en ramsa inför matchen så var det svårt att hänga med. Rinkarna kändes ganska normala, även om jag vet att de var större. Ibland kände jag att jag fick mer tid med pucken men det var inte jättestor skillnad. Jag kände mest att jag hade mer utrymme att åka på.

Vilka positiva sidor ser du hos ett sånt här utbytesprogram?
– Du skaffar så många olika vänskaper och får så många minnen. Man håller kontakten och sedan efter några år kanske man kan hälsa på varandra. Det är riktigt kul.

”DE KÖR ETT ANNAT SPEL OCH DUMPAR MYCKET”

Kaptenen meddelar i högtalarna att vi nu stannar till utanför Frihetsgudinnan, så att alla som vill har möjlighet att fota det ståtliga landmärket. Jag följer med ungdomsskaran ut i den blåsiga februariluften. Sedan slår jag mig ner med Daymon Berhane, Albin Lindberg, Joel Stierngranat och Jonathan Bergmann.

– Det är jättecoolt. Vi har ju sett staden i filmer och i spel. USA känns väldigt stereotypt, det är väldigt likt vad jag trodde att det skulle vara, säger Albin om sin första resa till New York.

Jonathan fyller i och beskriver hur han anpassat sig till att bo hos en värdfamilj i det främmande landet.

– Det är lärorikt. Man får se en annan kultur, och skillnader mellan hur vi och de lever. Det öppnar upp tankebanorna en del, man är så isolerad i Sverige. Det är nyttigt. Och det finns en så stor blandning av människor i New York.
– Vi hade en spelare som bodde hemma hos oss och nu bor jag hos hans familj när jag är här. I början fick man liksom känna av lite, lära känna personen. Första dagarna var det lite stelt men nu är vi typ bästa kompisar.

Daymon Berhane intervjuas under båtturen.

Jonathan Bergmann, Albin Lindberg och Albin Stierngranat.

När det kommer till hockeyn i USA är killarna överens om att deras amerikanska kompisar spelar mycket mer fysiskt.

– Första matchen när vi spelade i Madison Square Garden tänkte vi att ’det här kan väl inte vara så svårt’. Sedan smällde de på, de bara körde. Det var jättejobbigt. Så då fick vi anpassa oss efter det spelet, säger Albin.

– Det har varit lite ovant, de kör ett annat spel och dumpar mycket. Vi vill ju hellre åka skridskor, tillägger Daymon.

Målvakten Joel, vars idol är Vegaskeepern Marc-André Fleury, beskriver sin roll på isen och vilka utmaningar han stod inför.

– Det är ju en mindre rink, så det är farligt överallt i anfallszon. I Sverige, om du står längst ut vid sargen, så ska det inte bli mål. Men här kan det ju bli mål, det är så pass tajt. Det är stor skillnad för en målvakt.

Känner du att du kan använda det när du kommer hem till Sverige och ska fortsätta träna?
– Ja, det tycker jag. Om man vill spela i NHL är det ju jättebra att se hur de spelar här borta. Så man har lite kunskap om det.

SDE Team 05 under den häftiga upplevelsen att spela match i Madison Square Garden.

”VÄRLDEN BLIR MINDRE OCH MINDRE”

Förutom de nya upplevelserna i stadsmiljön och i hockeyrinken fastnade alla ungdomar jag pratade med för de lite mer vardagliga skillnaderna mellan USA och Sverige. Framför allt att man går in med skor och att frukosten inte består av mat som många av oss är vana vid.

– Det var stor skillnad, man äter inte mackor eller så, utan det är mer fikabrödsaktigt, säger Albin.

Jonathan håller med.

– Ja, det är typ frukter, bär och kakor. Hemma är det yoghurt, knäckebröd, havregrynsgröt och så. Det har de inte här. Det är bara socker. Men förutom frukosten finns det väldigt mycket mat att välja på här, vilket är väldigt kul. Och allt smakar annorlunda här.

När den stora färjan fortsätter skära genom vågorna längs med Hudson River, på väg tillbaka till piren, passar jag på att prata med en av de amerikanska föräldrarna som är med. Hon heter Suzanne Zaleski, och några av hennes bröder växte upp med utbytesprogrammet hon nu ser sin son uppleva.

– Jag vet inte om ungarna hänger med riktigt i det här, men för mig är det här så stort. Världen blir mindre och mindre och det är häftigt att vi kan uppleva den på det här sättet, säger Suzanne.

Suzanne Zaleski.

För ett år sedan följde hon med sin son Thomas till Sverige och hon älskade det.

– Jag skulle kunna flytta dit imorgon. Jag älskar verkligen kulturutbytet. Och nu har jag två svenska familjer som bor med oss. Det har varit helt fenomenalt. Vi lärde dem att spela lacrosse ute på gården, och de visade oss innebandy när vi var i Sverige.
– Barnen är supergoa, de som bor hos mig är underbara och väluppfostrade, jag älskar dem.

Hon säger att det inte bara är barnen som får vänner för livet utan även föräldrar och syskon till de unga hockeyspelarna.

– Människorna är underbara. Och alla har en sak gemensamt. Hockeyn. Det gör allting så lätt, det är enkelt att lära känna varandra. Och vi håller kontakten, vi pratar om att ses och segla en sommar.

Vad är det bästa med hela det här äventyret?
– Kulturutbytet är ovärderligt för våra ungdomar. Och i såna här projekt blir det så tydligt att när allt kommer omkring är vi alla samma, det enda som betyder något är att vi är snälla mot varandra.

Resan till New York är ett minne för livet för SDE:s ungdomar. På matchlediga dagar åker de på utflykter och upptäcker staden.

POSITIVA EFFEKTER I TRÄNING

Båten lägger till och den stora hockeygruppen kliver i land på ett soligt Manhattan igen. Nu ska de vidare till en sportanläggning vid en pir längre ner, för att spela ”laser tag”. Johan Bratt kommer fram och jag får en sista pratstund med honom innan de vandrar söderut.

– Det är så mycket som är häftigt med det här programmet. Vi pratar mycket om gemenskaperna som uppstår, och de är verkligen jättefina, men det finns även positiva effekter på träningen och hockeyn, säger Johan.

Han syftar på SDE:s motto ”så många som möjligt så länge som möjligt” och säger att han ser hur samarbetet med Stamford Sharks hjälpt många unga spelare att hålla gnistan för hockeyn vid liv.

– Genom åren har jag sett att ett antal spelare fortsätter att spela hockey ett-två år längre än vad de annars skulle ha gjort.

Har du något varmt minne du kan dela med dig av från den här resan?
– Att se en av papporna i Stamford som gråtande tackar för en underbar vecka var starkt. Han var dessutom sonen till grundaren och en av de första spelarna som kom över 1983.

Vinden är fortfarande stark och isande kall när vi skiljs åt, och eftermiddagssolen bländar hela staden genom sina reflektioner i de nybyggda höghusen vid Hudson Yards. Det sista jag ser av den stora gruppen innan de försvinner bland taxibilar och fotgängare är de blårödvita toppluvorna som jag vet bär ett märke med den svenska och amerikanska flaggan. En fin symbol för ett utbyte och en gemenskap över nationsgränser som pågått under snart fyra decennier.