"Svenska ishockeyförbundet knäckte vår mamma"

“Nu passade man på att kasta ut henne som en sopsäck när hon var svag, försvarslös, rädd och inte hade ork att strida för sin rätt”. I ett öppet brev beskriver döttrarna till en tidigare anställd på Svenska ishockeyförbundet hur deras mamma fick sparken efter 27 år.

Den senaste tiden har Svenska ishockeyförbundet fått hård kritik för sin personalpolitik. Dels för att man inte ska ha följt det kollektivavtal som finns upprättat via fackföreningen Unionen, dels för att man sparkade den fackligt aktive informationsassistenten Anders Feltenmark efter 24 år på sin tjänst med motiveringen “arbetsbrist”.

En annan person som fått lämna förbundet är Yvonne Kogner. Hon var anställd på SIF i 27 år, bland annat med ansvar för administreringen av internationella övergångar, när hon efter att ha drabbats av utmattningssyndrom sades upp under 2016.

I ett öppet brev vill hennes döttrar Viktoria och Isabell dela med sig av sina upplevelser kring hur deras mamma fick lämna arbetsplatsen som var hennes andra hem under många år.

"I augusti 1989 började vår mamma jobba åt Svenska Ishockeyförbundet. Hon tillbringade halva sitt liv där, ställde upp i vått och torrt för en idrott hon älskat. Hon blev så tätt förknippad med sporten hemma att vår kusin till och med kallade henne för 'Faster Hockey' när han var yngre.

Från 1997 och framåt var mamma ensam ansvarig för administrationen kring alla internationella övergångar som görs för svenska spelare som ska spela utomlands och för utländska spelare som ska spela i Sverige. I och med att exporten och importen av spelare till och från Sverige växt och blivit allt större ökade också hennes arbetsbörda för varje säsong som gick.

De sista två säsongerna innan hon kollapsade påpekande hon flera gånger för sin närmaste chef att 'det kan inte fortsätta så här, det måste finnas deadlines'. Hon behövde det för att kunna hantera mängden arbete utan den stress och press som varje säsongsstart innebar. Det blev en ohållbar situation med sena kvällar och omänskliga övertidstimmar. Hennes arbetsgivare tog ingen hänsyn till att hon var ensamstående med tre barn. Jobbet skulle göras.

Vi syrror fick ta hand om varandra eller gå till pappa om det blev för sent innan mamma kom hem på sin barnvecka. De hade tidigare anställt en person som skulle hjälpa till på tävlingsavdelningen och som mamma gick väldigt bra ihop med. Men hon fick sluta efter hockey-VM i Globen 2013 då förbundet gick flera miljoner back. För givetvis var det där de sparade in pengarna – inte bland de höga gubbarna som tagit besluten som lett till de dåliga ekonomiska resultaten.

"INGEN VILLE LYSSNA"

Säsongen 2015/2016 var inget undantag. Arbetsbördan var enorm och det påverkade mamma i allt större utsträckning. Hon blev sjuk allt oftare, krasslig i feber, fick influensor och hade hosta hela vintern. Våren 2015 var hon en skugga av sitt forna jag. Hon sov mycket, nästan jämnt när hon var hemma. Vi systrar fick väcka henne på morgnarna när hon inte själv orkade upp ur sängen.

Hon ansökte om att få fem veckors sammanhängande semester under sommaren det året för att hinna vila upp sig inför den kommande storm som säsongsstarten innebär gällande internationella transfers. Hon fick okej på det, men fick snabbt höra en massa gnäll när hon kom tillbaka efter semestern: 'Du borde inte varit hemma den sista veckan'.

Champions Hockey League rivstartade när hon kom tillbaka till kontoret och hon jobbade över flera kvällar för att hinna med. Hon blev kritiserad för att hon ibland kom in 30 minuter efter flextiden på morgnarna på grund av sin trötthet. Hon förklarade att hon jobbat fram till sent på kvällen innan (ca 21-22.00) men ingen ville lyssna.

I augusti 2015 anförtror mamma sig till sin närmaste chef om privata saker, om hur trött hon är. Natten därpå blir mamma väckt av ett telefonsamtal som får hennes värld att rasa. Vår morfar har hittats medvetslös utomhus. Han har opererats i huvudet/hjärnan under kvällen, men hans liv går inte att rädda då han anses vara hjärndöd. Han ligger i respirator och dör senare samma vecka. Mamma var på sjukhuset 24 timmar om dygnet de dagarna utan att äta eller sova och hon var med när han tog sina sista andetag.

"KONSTATERAD UTMATTNING"

Mottagandet när hon återvänder till jobbet veckan efter morfars död var hemskt, har hon berättat för oss. Ingen på hennes avdelning frågade hur hon mådde eller vad som hänt. I stället beklagade de sig över vilket helvete de haft med alla övergångar och papper, och hur flera stycken 'hjälpt henne' medan hon var borta. Hon fick skit för att hon inte hade svarat på sin jobbmobil när hon var på sjukhuset, väntandes på att morfar skulle dö.

Trots allt kämpade hon ensam på där på kontoret fram till en fredagkväll i mitten av september. När hon kom hem slutade kvällen med en yrsel hon aldrig tidigare hade upplevt. På måndagen blev hon sjukskriven på heltid av företagshälsovården med konstaterad utmattning. Först i två veckor, sedan på halvtid från och med oktober.

Men någon extra hjälp fick hon aldrig – trots att hon skulle jobba halvtid.

Telefonsamtal, post och mejl samlades på hög tills att hon kom in på eftermiddagen och skulle jobba sina fyra timmar. Det blev inte någon halvtid. Hon jobbade ofta över för att hinna få in de spelklara spelarna i databasen till matchstart klockan 19.00. Posthögen växte på hennes golv – hon hann inte ens öppna alla brev.

Resultatet lät inte vänta på sig. Hon klev rätt in i den berömda väggen.

Pressen och stressen blev för stor. Företagshälsovården sjukskrev henne på heltid från och med november. Under de fyra närmaste månaderna hörde hon ingenting från någon av sin chefer. Inte ett mejl. Inte ett telefonsamtal. Ingenting.

En dag i början av mars 2016 fick mamma veta att hon skulle ha ett fackligt möte på kontoret för att diskutera hennes tjänst och vad som skulle kunna göras med den. Hon trodde att de skulle diskutera vilken hjälp hon skulle få för att kunna återgå till sin tjänst så småningom. I stället visade det sig att de planerade att utöka tjänstens omfattning till att vara med ute på landskampsuppdrag samtidigt som de internationella övergångarna skulle digitaliseras. De ville höra vad hon tyckte om det.

'För ingenting sådant här får ju hända igen' och 'vi har verkligen fått jobba allihopa på tävlingsavdelningen nu när du har varit borta', var deras kommentar. Mamma svarade bara att det låter ju bra, men det ska fungera i verkligheten också.

"LÄMNAR SIN ARBETSPLATS I TÅRAR OCH CHOCK"

Hon kände sig helt överkörd och livrädd av det hon nu fått höra. I hissen upp till mötet hade en av cheferna dessutom påpekat att 'vill man jobba så kan man jobba'.

Mamma kallades till ett nytt möte i april. Nu kände hon sig starkare och ville börja provjobba lite försiktigt. Det var det hon trodde att de skulle diskutera på det här mötet.

Men det visade sig vara helt fel.

Isabell var med henne upp på kontoret den dagen. Hon får se hur mamma kommer ut ur mötet gråtandes och helt tillintetgjord. Mamma berättar att hon just fått sparken. Inte nog med det. I samma veva förbjuder de henne att prata med facket.

Hon lämnar sin arbetsplats under 27 år i tårar och chock.

Det här hände alltså när hon fortfarande var sjukskriven på grund av sin utbrändhet. En utbrändhet som hade uppstått på grund av att hon hade gett allt och lite till för en arbetsgivare som uppenbarligen inte alls värderade henne speciellt högt. Nu passade man på att kasta ut henne som en sopsäck när hon var svag, försvarslös, rädd och inte hade ork att strida för sin rätt.

De sparkade på en människa som redan låg.

"INGEN HÖRDE AV SIG"

Ingen hörde av sig för att höra hur hon mådde, ingen erbjöd hjälp eller rehabilitering. De ansåg i stället att det var hon som hade satt dem i skiten genom att bli sjukskriven – och att hon hade gjort allt med flit. När hon skrev på avskedspapperna i oktober 2016 hänvisade de till att 'du har ju i alla fall ett bra skäl till att du varit sjukskriven så länge – din pappas död. Det förstår nog nästa arbetsgivare'. De ansåg inte att mammas omänskliga arbetsbörda lagt grund för hennes utbrändhet. Men sanningen var att mamma hade varit på väg in i väggen långt innan morfars bortgång. Det konstaterade hennes läkare efteråt.

Mamma fick sparken på grund av vad de kallade 'arbetsbrist' – precis som med Anders Feltenmark som nyligen fick lämna förbundet. Utåt sett hette det dock att mamma själva hade sagt upp sig. Trots det jobbar vikarien som de plockade in för att täcka upp för henne under sjukskrivningen kvar med samma arbetsuppgifter. Samma tjänst som 'inte längre skulle finnas kvar'.

Att det nu framkommit uppgifter i media om hur illa behandlad personalen blir på Svenska ishockeyförbundet förvånar inte oss döttrar. Vi har genom vår mammas lidande på nära håll upplevt hur det kan vara. Förhoppningsvis kan någon sätta stopp för det här.

Vi vill inte att fler ska behöva gå igenom det mamma tvingades gå igenom."

ISABELL & VIKTORIA KOGNER