MJÖRNBERG: Det gör ont, men läge att tänka nytt för toppklubbarna
Ibland kan det vara lämpligt med förändring även om de som berörs har gjort ett bra jobb. Nytänk och omtänk kan krävas för att lyfta ytterligare en nivå. Två utslagna toppklubbar i Hockeyettan kan ha nåt precis den punkten.
Huddinge gjorde ett försök med en nostalgitrupp proppad med offensiva stjärnor. Det räckte till ett playoff 2 och ska jag vara helt ärlig, jag är tveksam till att det kommer räcka längre än så i framtiden om de fortsätter på inslaget spår.
För att vara helt krass, det räcker inte att passionerade rävar som Björn Jonason och Martin Eklund brinner för hela laget.
De rutinerade trotjänarna har glöden kvar och vill verkligen ge allt i alla situationer. I alla fall nästan. Tyvärr gäller inte det för hela laget.
Jag har fått frågan några gånger den här säsongen. Varför lägger inte Måns Krüger av?
Det är en befogad fråga. Sägningen ”Krüger är en gudabenådad passningsspelare, men...” har legat på mångas läppar många gånger. För han är en gudabenådad passningsspelare, en offensiv kraft av rang och de 50 poäng (9+41) på 38 seriematcher han noterade den här säsongen är fantastiska siffror. Men han glöder inte. Det slår inte gnistor. Snarare skiner ett ointresse igenom lite för ofta.
Är det så att den där riktiga glöden inte finns där, då är det kanske bättre att göra som andra redan gjort. Ta klivet till Trångsund i division 2 och lira bara för att det är förbannat roligt.
Krüger är bara ett exempel bland många i Huddinges trupp och ingen kan väl egentligen kritisera dem för det. Vi snackar om åldrande spelare som skaffat sig fina jobb och som inte har samma tid eller driv för en elitsatsning på det sättet som man har när man är yngre. Det är inget fel eller fult med det. Det är bara ett faktum. Livet tar över och kommer före hockey i prioriteringsordningen.
Ett annat faktum är ganska ofrånkomligt. Med den skicklighet som fanns i Huddinges trupp hade de snarast varit självskrivna i en kvalserie om det varit spelare som verkligen brann. Nu blev det 0-2 i matcher mot vårseriegänget Vimmerby i playoff 2 istället.
Det är så klart lätt att hacka på coachen Mikael Österblom efter att hösten såg ut som den gjorde och efter uttåget i playoff 2 mot ett formtoppat Vimmerby. Men helt ärligt, den här säsongens tillkortakommanden ligger inte på hans axlar. Han har lagt stort ansvar på laget, vilket är ett måste med det här spelarmaterialet (försöker man hålla dem i strama tyglar drar de ju bara till hallen i Kungens Kurva).
Huddinges trupp gjorde helt enkelt inte det bästa av sin potential och det gör vägen framåt till en ordentlig utmaning för Darryl Finnell och folket omkring honom som bygger laget.
Jag säger absolut inte att man ska plocka bort alla rutinerade rävar från årets trupp, men det måste göras en oerhört noggrann utvärdering kring vilka som verkligen vill offra allt för att ta Huddinge längre och som fortfarande har rätt glöd för att göra det.
Ifjol tog sig Huddinge till playoff 3 med en påfallande orutinerad trupp där alla var beredda att köra. Att försöka mixa det upplägget med årets nostalgiådra kanske vore en väg att gå. Det rutinerat skickliga sida vid sida med det ungdomligt entusiastiska som automatiskt sätter eld i baken på farbröderna.
Det kanske vore något.
* * *
I Östersund har ännu en målsnål säsong nått sin ände och föreningen verkar ha intresse i att förlänga med sin huvudtränare.
Jag är tveksam till det. Ingen har gjort något dåligt, men ibland måste man göra förändringar för att bli bättre.
Kjell-Åke Andersson har varit huvudtränare i Östersund i tre säsonger. Under dessa har laget nåt i tur och ordning playoff 1, playoff 3 och playoff 2 och visat upp ett försvars- och målvaktsspel som på bästa sätt beskrivs som kassaskåpssäkert.
Det är ett synnerligen gott facit.
Men Östersund har också varit mer än lovligt impotenta framåt. Trots värvande av stora offensiva namn och imponerande lagbyggen har klubben fortsatt att vara ganska dåliga på att göra mål.
Och känslan är att klubben står lite och stampar. Som om de fastnat på en position som ett bra Hockeyettan-lag, ibland till och med riktigt bra, men utan den där riktiga edgen som kan ta det hela längre. Det har sett lite för likadant ut lite för länge.
Det är egentligen inget fel på den hockey Andersson förespråkar och det han har präntat in i sina spelare. Jag gillar honom och har stor respekt för honom både som tränare och som person, men Östersund har nog kommit till punkten där det är dags att vända upp och ner på saker och ställa dem på ända. Ruska om för att skapa framgång och intresse.
För att vara helt krass, Östersund kommer inte sälja några fler biljetter av att Kjell-Åke Andersson står och säger att det är kul med hockey och hittar omvägar för att förklara ett målskytte som aldrig släpper. Nu är ett bra läge att förändra på tränarbänken.
Man bör naturligtvis sträva efter att behålla honom i föreningen, han är ovärderlig med sin rutin och passion. Sitt klubbhjärta.
Men det är dags att skicka in en ny röst med ett nytt tänk i båset.
Att fortsatta på samma spår kommer inte att ta Östersund längre än vad man har kommit. Det är den spontana känslan.
* * *
Sent igår kväll släppte jag och maestro Skoglund ett nytt podcast-avsnitt (#131 Han dikterar valprocessen). Vi blickar tillbaka mot playoff 2 och siar kring vad som kommer ske i playoff 3. Snackar om dålig scouting, trollande av valproceduren, floppar och succéer samt det stundande fyrdomarsystemet i playoff 3. Bland väldigt mycket annat.
Ni hittar avsnittet i de vanliga poddapparna eller här: http://www.mjornberg.se/2020/03/08/131-han-dikterar-valprocessen/
Huddinge gjorde ett försök med en nostalgitrupp proppad med offensiva stjärnor. Det räckte till ett playoff 2 och ska jag vara helt ärlig, jag är tveksam till att det kommer räcka längre än så i framtiden om de fortsätter på inslaget spår.
För att vara helt krass, det räcker inte att passionerade rävar som Björn Jonason och Martin Eklund brinner för hela laget.
De rutinerade trotjänarna har glöden kvar och vill verkligen ge allt i alla situationer. I alla fall nästan. Tyvärr gäller inte det för hela laget.
Jag har fått frågan några gånger den här säsongen. Varför lägger inte Måns Krüger av?
Det är en befogad fråga. Sägningen ”Krüger är en gudabenådad passningsspelare, men...” har legat på mångas läppar många gånger. För han är en gudabenådad passningsspelare, en offensiv kraft av rang och de 50 poäng (9+41) på 38 seriematcher han noterade den här säsongen är fantastiska siffror. Men han glöder inte. Det slår inte gnistor. Snarare skiner ett ointresse igenom lite för ofta.
Är det så att den där riktiga glöden inte finns där, då är det kanske bättre att göra som andra redan gjort. Ta klivet till Trångsund i division 2 och lira bara för att det är förbannat roligt.
Krüger är bara ett exempel bland många i Huddinges trupp och ingen kan väl egentligen kritisera dem för det. Vi snackar om åldrande spelare som skaffat sig fina jobb och som inte har samma tid eller driv för en elitsatsning på det sättet som man har när man är yngre. Det är inget fel eller fult med det. Det är bara ett faktum. Livet tar över och kommer före hockey i prioriteringsordningen.
Ett annat faktum är ganska ofrånkomligt. Med den skicklighet som fanns i Huddinges trupp hade de snarast varit självskrivna i en kvalserie om det varit spelare som verkligen brann. Nu blev det 0-2 i matcher mot vårseriegänget Vimmerby i playoff 2 istället.
Det är så klart lätt att hacka på coachen Mikael Österblom efter att hösten såg ut som den gjorde och efter uttåget i playoff 2 mot ett formtoppat Vimmerby. Men helt ärligt, den här säsongens tillkortakommanden ligger inte på hans axlar. Han har lagt stort ansvar på laget, vilket är ett måste med det här spelarmaterialet (försöker man hålla dem i strama tyglar drar de ju bara till hallen i Kungens Kurva).
Huddinges trupp gjorde helt enkelt inte det bästa av sin potential och det gör vägen framåt till en ordentlig utmaning för Darryl Finnell och folket omkring honom som bygger laget.
Jag säger absolut inte att man ska plocka bort alla rutinerade rävar från årets trupp, men det måste göras en oerhört noggrann utvärdering kring vilka som verkligen vill offra allt för att ta Huddinge längre och som fortfarande har rätt glöd för att göra det.
Ifjol tog sig Huddinge till playoff 3 med en påfallande orutinerad trupp där alla var beredda att köra. Att försöka mixa det upplägget med årets nostalgiådra kanske vore en väg att gå. Det rutinerat skickliga sida vid sida med det ungdomligt entusiastiska som automatiskt sätter eld i baken på farbröderna.
Det kanske vore något.
* * *
I Östersund har ännu en målsnål säsong nått sin ände och föreningen verkar ha intresse i att förlänga med sin huvudtränare.
Jag är tveksam till det. Ingen har gjort något dåligt, men ibland måste man göra förändringar för att bli bättre.
Kjell-Åke Andersson har varit huvudtränare i Östersund i tre säsonger. Under dessa har laget nåt i tur och ordning playoff 1, playoff 3 och playoff 2 och visat upp ett försvars- och målvaktsspel som på bästa sätt beskrivs som kassaskåpssäkert.
Det är ett synnerligen gott facit.
Men Östersund har också varit mer än lovligt impotenta framåt. Trots värvande av stora offensiva namn och imponerande lagbyggen har klubben fortsatt att vara ganska dåliga på att göra mål.
Och känslan är att klubben står lite och stampar. Som om de fastnat på en position som ett bra Hockeyettan-lag, ibland till och med riktigt bra, men utan den där riktiga edgen som kan ta det hela längre. Det har sett lite för likadant ut lite för länge.
Det är egentligen inget fel på den hockey Andersson förespråkar och det han har präntat in i sina spelare. Jag gillar honom och har stor respekt för honom både som tränare och som person, men Östersund har nog kommit till punkten där det är dags att vända upp och ner på saker och ställa dem på ända. Ruska om för att skapa framgång och intresse.
För att vara helt krass, Östersund kommer inte sälja några fler biljetter av att Kjell-Åke Andersson står och säger att det är kul med hockey och hittar omvägar för att förklara ett målskytte som aldrig släpper. Nu är ett bra läge att förändra på tränarbänken.
Man bör naturligtvis sträva efter att behålla honom i föreningen, han är ovärderlig med sin rutin och passion. Sitt klubbhjärta.
Men det är dags att skicka in en ny röst med ett nytt tänk i båset.
Att fortsatta på samma spår kommer inte att ta Östersund längre än vad man har kommit. Det är den spontana känslan.
* * *
Sent igår kväll släppte jag och maestro Skoglund ett nytt podcast-avsnitt (#131 Han dikterar valprocessen). Vi blickar tillbaka mot playoff 2 och siar kring vad som kommer ske i playoff 3. Snackar om dålig scouting, trollande av valproceduren, floppar och succéer samt det stundande fyrdomarsystemet i playoff 3. Bland väldigt mycket annat.
Ni hittar avsnittet i de vanliga poddapparna eller här: http://www.mjornberg.se/2020/03/08/131-han-dikterar-valprocessen/
Den här artikeln handlar om:
