Backlegendaren som blev förbundskapten – Old School Hockey Marcus Ragnarsson

Som spelare var han en av Sveriges bästa backar med två SM-guld, två VM-silver, två OS, en Salming Trophy och 632 NHL-matcher på meritlistan. 
Därefter har han haft en framgångsrik tränarkarriär som tagit honom hela vägen till Tre Kronor där han nu är assisterande förbundskapten. 
I veckans Old School Hockey möter vi Marcus Ragnarsson.

NACKA (OLD SCHOOL HOCKEY) 

Marcus Ragnarsson har aldrig riktigt varit den som dragit till sig största rubrikerna. Trots det tillhör han kategorin ”en av våra största backar genom tiderna”. Han gjorde 632 NHL-matcher, vann två SM-guld, har utsetts till Elitseriens bästa back och efter karriären haft en lång och framgångsrik tränarkarriär. Numera är han assisterande förbundskapten till sin vän Johan Garpenlöv. 

Karriären inleddes i lilla Östervåla fem mil nordväst om Uppsala.
– På min mammas sida var det mycket fotboll även om det fanns några som spelade hockey också. Lika i pappas släkt, att det var mycket fotboll, berättar Marcus Ragnarsson och fortsätter:
– Det var ganska naturligt på den tiden att det var fotboll på sommaren och hockey på vintern. Jag tror också att det var många i min ålder som höll på med dom här två stora sporterna samtidigt.
– Intresset i familjen gjorde att det blev naturligt för mig att börja med fotboll. Jag följde med mamma på många matcher då hon spelade. Någonstans där föddes mitt intresse för idrotten och sedan har det rullat på. 

”HAN HJÄLPTE MIG MYCKET”

Flera skickliga tränare har passerat genom Östervåla. Bland andra Christer Abris och Lennart ”Tigern” Johansson. Personer som betytt mycket för hockeyns utveckling på orten, men för Ragnarssons del är det en annan tidigare storspelare som betytt mycket.
– Jag tror det blev ett uppsving när dom var där. ”Tigern” kom dit första gången någon gång i början på 1980-talet. Då var jag elva, tolv år och började titta lite mer på hur dom spelade och sådana saker. Det gjorde att jag också fick ett ökande intresse för hockeyn samtidigt som vi fick en tränare som var ett namn till Östervåla.
–Jag själv hade aldrig ”Tigern” som tränare utan jag hade Lars-Fredrik Nyström då jag var i A-laget. Han hade varit tränare i Djurgården tillsammans med Gunnar Svensson. Sedan hade jag ”Nysa” från 1986 till 1989.
– Han gjorde ett avtryck med hur han var som ledare. Där hade jag en som jag kunde prata med vid sidan av. När det var träning eller match var det full fokus på det. Det här var något jag hade nytta av då jag kom till NHL. Där var det verkligen bara att köra.
– ”Nysa” hjälpte mig mycket. Han var en spelare som gav allt för laget och offrade sig hänsynslöst. Lite så krävde han även av sina spelare. 

Lars-Fredrik Nyström var viktig för Ragnarsson i inledning av hans karriär.Foto: Bildbyrån

Kan du utveckla det?
– Det gick inte att komma där och säga att man hade lite ont i en tå utan det var bara att bita ihop och köra.
– Jag kommer ihåg en grej. Det var så att jag åkte in i sargen med knäet. Då hade vi ganska långt att gå från ishallen ner till omklädningsrummet. Jag kunde knappt ta mig ner och jag sa att jag inte trodde att det skulle funka. Då sa han bara ”Det är bara att bita ihop”.
– Då gjorde jag det och visst funkade det, men det var inte skönt. Någonstans där blev jag på något sätt härdad, vilket jag hade nytta av i resten av min karriär.
– Klart att jag hade bra ledare när jag växte upp också, från sex, sju års ålder. Då hade jag i stort sett samma ledare hela vägen. Det var en ledare som hette Alf Liv. Hans son, Pär-Olof, är nu domaransvarig i Hockeyallsvenskan. Alf var väldigt duktig på att lära ut åkteknik och sådana saker så vi var ganska många som var duktiga på att åka skridskor.
– Vi hade en som hette Bertil Wåhlin. Han var mer som en lagledare. En som heter Per Björkman. Dom tre formade mig ganska tidigt. Sedan måste jag säga att närheten till uterink, naturisar och sådant påverkade. Vi var ute jämt och spelade landhockey eller åkte upp till rinken efter skolan. 

GICK FRÅN LILLA ÖSTERVÅLA TILL DJURGÅRDEN

En av Marcus Ragnarssons bästa kompisar i Östervåla var Henric Björkman som spelat elitseriehockey i både Leksand och Västerås.
– Per Björkman är Henrics pappa. Per hade spelat hockey och var rätt duktig så han kunde lära ut en del till oss yngre. Dessutom var han lite klurig med klubba och puck.
– Henke och jag spelade ihop i samma årskull. Vi var även tajta som kompisar och gick i parallellklass. Det var lite tävling mellan oss eftersom det var vi två som stack ut mest bland 71:orna. Vi sporrade varandra. 

Inför säsongen 1989/90 värvades Östervålabacken till Elitserien och Djurgården.
– Jag spelade tre säsonger i Östervålas A-lag. Vi blev bättre från år till år och slutade femma, trea och etta i serien. Sista året, när vi kvalade upp till Division 1 (Idag: Hockeyallsvenskan), mötte vi Göta på Stora Mossen i en avgörande match. Vi ledde med 4-1 inför sista perioden. Det räckte med oavgjort, men vi torskade med 5-4. Hade vi gått upp i Division 1 hade jag säkert varit kvar i Östervåla och spelat.
– Då hade jag gått el-tele gymnasieutbildning och hade då fått jobb i den lokala elfirman i Östervåla. Jag hade antagligen varit med och spelat i Division 1, men det blev inte så.
– Sedan tror jag att Lars-Fredrik hade en del med i spelet då jag kom till Djurgården. Han kände ”Putte” (Ingvar Carlsson) men hade också en historia i Djurgården efter att ha spelat där tidigare. 

Klivet från Division 2 (svenska tredjedivisionen) till Elitserien var stort för den unge Ragnarsson.Foto: Bildbyrån

Hur var steget från Lilla Östervåla till Djurgården och ett lag fyllt av starka profiler?
– Det var halva landslaget. Håkan Södergren, Jensa Öhling, Micke Johansson, ”Challe” Berglund, ”Garpen”, Thomas Eriksson, (Christian) Due-Boje, Orvar (Stambert), (Kenneth) Kennholt…
– Det största var att flytta från lilla Östervåla. Första året hamnade jag ute i Vårberg. I träning var det upp bra många snäpp och den tävling som hela tiden var där, klart att den också formade mig.
– Det var tufft i början och jag var inte den som automatiskt tog för mig. Däremot hade ”Larsa” (Nyström) format mig att vara tålig. Helt enkelt tålde jag mycket smällar, vilket gjorde att jag kom in i det hyfsat bra. 

Du var även iväg till Nacka och spelade nio matcher den säsongen, var det här en nyttig erfarenhet för dig?
– Ja, det tror jag var viktigt. I början tränade jag med och tillhörde Djurgårdens trupp, men gjorde också nio matcher på hösten med Nacka.
– Först fick jag känna på det steget, att gå från Division 2 upp till Division 1 samtidigt som jag tränade med ett elitserielag. Sedan spelade jag 13 matcher med Djurgården den säsongen. Säsongen innan hade Djurgården vunnit SM-guld efter besegrat Leksand i SM-finalen. Sedan gick vi och vann SM-guldet under min första säsong efter att ha vunnit mot Färjestad i finalen.
– Det var en tuff konkurrens, vilket var det som gjorde att jag inte tog en plats direkt från början. Däremot fick jag en ganska stor roll i Nacka. 

VANN TVÅ SM-GULD: ”JÄTTEKUL”

Kände du dig delaktig i första guldet?
– Inte jättemycket. Jag tror att jag var ombytt en finalmatch och, som jag sa, spelade jag bara 13 matcher i serien den säsongen, så jättedelaktig kände jag mig inte.
– Däremot säsongen efter, 1990/91, var jag ordinarie. Det var några backar som hade slutat. Bland annat Mats Waltin och Kalle Lilja. Då fick jag en fast plats bredvid Orvar. Vi var ett backpar. Sedan hade vi Thomas Eriksson och Due-Boje samt Kennet Kennholt och (Arto) Blomsten.
– På den tiden körde man mer på femmor så jag och Orvar hängde ganska ofta ihop med Anders Johnson, Peter Nilsson och ”Jensa” Öhling på den tiden. 

Marcus Ragnarsson avancerade snabbt från Division 2 till att bli etablerad i Elitserien, men han upplevde aldrig att det var ett speciellt svårt steg att ta.
– Inte som jag kommer ihåg det i alla fall. Jag kommer ihåg från min första säsong. Vi var i Kalmar på ett träningsläger. Då kom ”Putte” (Carlsson) fram och sa ”Du ser bättre ut än vad jag trodde”. Det gjorde också att jag växte lite grann.
– Mycket handlade det om ledarskapet. Även om det kunde vara hårt och tufft så var inte ledarna rädda för att lyfta upp spelare om dom gjorde någonting bra. 

Marcus Ragnarsson och Mats Sundin var två unga talanger i Djurgården.Foto: Bildbyrån

Säsongen 1989/90 fick Marcus Ragnarsson för första gången spela i Djurgården tillsammans med jämngamla talangen Mats Sundin.
– Vi hade spelat ihop tidigare i pojk- och juniorlandslag så vi kände till varandra lite grann. Han hade också varit i Nacka, men den säsongen kom han in och spelade med ”Lill-Kenta” (Johansson) och fick en stor roll. Efter den säsongen försvann Mats till NHL.
– Mats och jag har alltid kommit bra överens, kunnat skämta och bodde mycket ihop på resor. 

Vad var hans styrka som gjorde honom så lovande på den tiden?
– Rightare, avig, lång, som en bläckfisk och svår att komma åt. Han kunde göra sin back och skapa målchanser själv. Klart att sådana spelare sticker ut. Det svåraste i hockeyn är kanske att just ta sig fram på egen hand och göra saker, men det hade han. Att det sedan skulle bli så bra som det blev så pass fort var kul att se. 

Vad betyder ett SM-guld för dig?
– I början var våra träningar ibland tuffare än vissa matcher. Det var en sådan väldig hög nivå och kamp på träningarna så det kändes på matcherna att man fick jättemycket tid på sig. Då blev det lätt att spela hockey.
– Klart att få spela i ett bra lag, vara tillsammans och vinna någonting, det är egentligen därför man håller på. Det var jättekul att så tidigt i min karriär få vinna SM-guld. Sedan blev det inga mer vinster efter det. 

LÄMNADE DIF FÖR NHL EFTER FIASKOT

Allt var inte ”guld och gröna skogar” under Marcus Ragnarssons tid i Djurgården. Säsongen 1994/95. Djurgården imponerade i grundserien och stod som seriesegrare. HV71 å sin sida blev klara för slutspel i sista omgången efter att ha besegrat Brynäs. Gatan stod öppen för stockholmarna i kvartsfinalmötena mellan Djurgården och HV71, men…
– Boo Ahl… Vi vann serien och hade mött HV71 i den näst sista omgången och vunnit ganska enkelt (7-4). Efter den matchen bytte HV71 målvakt från Peter Åslin till Boo Ahl och då tog det stopp.
– Nu minns jag inte exakt, men en liten del underskattning var det nog eftersom vi hade slagit HV71 ganska enkelt en vecka innan. Samtidigt hade dom hade fått slita för att ta sig in i slutspelet och hade allt att vinna, det där klassiska.
– Sedan kanske dom hade spelare som lyfte sig till slutspelet samtidigt som vi hade spelare som inte kom upp till samma nivå. 

Efter det misslyckade slutspelet och VM-spel packade Marcus Ragnarsson ihop trunken och satte sig på planet för proffslivet i San José.
– Jag blev draftad först 1992, två år efter min riktiga draft, eftersom jag inte hade spelat något Junior-VM och så vidare. Dom ville ha mig redan året innan, men då gick mitt korsband sönder. Efter operationen ville jag ha ett år till i Sverige så jag verkligen kunde vara 100 procentig när jag åkte över.
– Det blev en säsong till med Djurgården och jag fick spela VM med Tre Kronor i Globen. Då hade jag gjort flera år i Elitserien och varit med i landslaget. Då kände jag mig mogen att flytta över. 

Ulf Dahlén hjälpte Ragnarsson under hans första säsong i NHL. Foto: Bildbyrån

Förra Östervåla-backen var 24 år när han åkte över till USA och kände sig, som sagt var, redo att testa på världens bästa hockeyliga, men i ett av ligans då sämsta lag.
– Det var som en liten chock. I Djurgården hade vi en trygghet runtomkring med mat, fix och trix med lägenheter och allt sådant. Här var det mer ”det där får du fixa själv”.
– Jag fick inte så mycket hjälp vid sidan av. Däremot hade jag Uffe Dahlén där som blev väldigt viktig för mig då. ”Nu ska du göra så här…”. Trots att jag var 24 år när jag kom över var det viktigt för mig att få den hjälpen.
– Uffe och jag satt sedan tillsammans på planet när vi var ute och reste. Då berättade han mycket hur allt gick till där borta. Framförallt kring allt runtomkring. På så sätt blev han jätteviktig för mig hela första säsongen.
– Även fast laget gick dåligt hade jag en bra säsong poängmässigt (8+31). Dessutom fick jag åka runt och se nya städer, arenor och så vidare. 

Du kom väldigt snabbt in i spelet i NHL…
– Ja, det stämmer. Jag såg mig själv som en tvåvägsback, men jag hade inte gjort så mycket poäng i Elitserien. I San José fick jag komma in och spela lite powerplay… Jag spelade allt egentligen och fick mycket istid hela första säsongen.
– Spelet på liten rink passade mig ännu bättre eftersom jag var ganska kvick första skären och då ganska bra på att hitta spelbarhet på forwards. Samtidigt var jag stark i defensiven. Alla dom grejerna föll på plats och gjorde att jag hade ganska lätt att komma in i spelet på liten rink. 

FICK SPELA MOT NHL:S BÄSTA FORWARDS

Owen Nolan, Ray Whitney, Bernie Nicholls, Tony Granato, Darren Turcotte, Ed Belfour, Jeff Friesen, Igor Larionov och så vidare. Det var många stjärnor i laget under dina första säsongen, kunde du ta för dig ordentligt i omklädningsrummet?
– I omklädningsrummet kanske jag inte sa så mycket. Dels var jag ibland inte så säker på språket heller. Jag tror ändå att jag fick en respekt av det sättet jag spelade. Jag gick ofta in i närkamper och tog mycket stryk. Det gjorde kanske att andra spelarna tänkte ”Oj, han offrar sig och är villig att betala priset”. 

Du hade tidigt ledaregenskaper, när kände du själv att du var en ledare för det här laget?
– Jag hade två olika tränare under mina första två säsonger. Sedan kom Darryl Sutter in. Han hade jag i fem och en halv säsong. När han kom in kände jag ett större förtroende från tränaren än vad jag hade gjort tidigare.
– Han tyckte att jag var en viktig del i laget samtidigt som jag fick ett stort ansvar i att spela mot motståndarnas bästa forwards. Den utmaningen växte jag också av, att varje kväll gå upp mot dom bästa och försöka se till att dom inte hamnade i målprotokollet.
– Går det bra är allt jättekul, men det gäller att vara på tå varje kväll vilket kan vara rätt jobbigt i 82 matcher, säger Marcus Ragnarsson med ett leende. 

Hur var det att ställa om till NHL-coacher?
– Det var mest att man inte fick reda på saker och ting. ”Jaha, jag spelar inte, men ingen har sagt varför”. Det skapade många funderingar nät det var någon match jag fick sitta vid sidan av.
– Andra säsongen kom det in en ny tränare. Då fick jag inte spela mycket inledningsvis trots att jag var poängbäst säsongen innan. Han tog in en ny ”PP-back”. Det slutade ändå med att jag i slutändan spelade mest av alla backar.
– Klart att ledarskapet där på den tiden inte var så mycket att man skulle prata och lyfta spelarna på det sättet. Det var mer ”Ut, kör och gör det ni blir tillsagda att göra”. Det hade jag egentligen inget problem med, men jag hade kunnat blivit ännu bättre om jag haft en tränare som pratat lite mer och ibland sagt att jag gjorde någonting bra. Det hörde man sällan under säsong. 

Marcus Ragnarsson var en viktig del av Sharks backbesättning under drygt sju säsonger.Foto: Peter Krüger/Bildbyrån

Det här är också något Marcus Ragnarsson tagit med sig in i sitt ledarskap.
– Ja, lite så. Framförallt på den nivån jag har varit, i Hockeyallsvenskan, som inte är högsta serien. Framförallt äldre spelarna som spelar i Hockeyallsvenskan är där av en anledning och det kan ofta vara att dom behöver hjälp med det mentala. Det är så jag ser det.
– Spelarna som är i NHL är där för att dom har alla bitar på plats och kan ta en tränare som inte ger så mycket beröm utan är ganska tuff. För vissa fungerar det, för andra inte och dom hamnar ofta i en lite lägre division.
– Jag lärde mig också ganska fort i Almtuna att dom här killarna kunde jag inte gå på så hårt utan där krävdes det lite mjukare värden. 

Vad är det mest minnesvärda från din tid i San José?
– Vi missade slutspelet första två säsongerna jag var där. Sedan gick vi till slutspel samtliga säsonger då Darryl coachade. Andra året han var där mötte vi Dallas i ett slutspel och slog ut dom i sjunde och avgörande. Dallas hade vunnit Presidents Trophy och varit överlägsna serien. Det var kanske skönaste segern i ett slutspel, att vi lyckades slå ut dom.
– Sedan gjorde jag mål i min första NHL-match på Ed Belfour. Vi mötte Chicago hemma och torskade med 7-5. Jag gjorde till och med mål i mina två första matcher, vilket också var lite roligt. 

TREJDADES TILL FLYERS: ”BLEV VERKLIGEN VÄLKOMNAD”

Under sin åttonde säsong i San José kom ett för Marcus Ragnarsson oväntat besked då han trejdats till Philadelphia.
– Först kom det som en chock att jag blivit trejdad. Darryl Sutter hade precis fått sparken. Dean Lombardi (General Manager) kom ner och sa: ”Nu har vi bytt tränare, nu kör vi på det här”. Två dagar senare var jag trejdad.
– Jag kommer ihåg det här som att det var igår. Jag skulle gå och lägga mig och vila middag eftersom jag hade match. Då ringde det på hemtelefon, men jag tänkte att jag skiter i att svara. Direkt efter ringde det på mobilen. Då förstod jag att det var något viktigt. Jag svarade och då var det sekreteraren till ”GM” som säger: ”Dean wants to talk to you”. Jag hörde direkt att det var en trejd.
– Att det sedan blev just Philadelphia tyckte jag bara var bra, ett bra lag att komma till. Sedan ringde Bobby Clarke direkt efter och sa att han var jätteglad att dom fått mig och att dom hade försökt med det under flera år.
– När jag kom dit blev jag erbjuden kontraktsförlängning direkt så jag blev verkligen välkomnad dit. Det kändes jätteroligt att komma till en stad med ett helt annat hockeyfokus än vad det var då i San José. Det märktes direkt på första träningen då det var åtta, tio kamerateam där. Att dessutom få komma dit och spela på den sidan var stort det också.
– Med facit i hand, det var tråkigt eftersom vi trivdes jättebra i San José, men att få spela på båda sidorna och känna på det var också lite roligt. 

Var det stor skillnad organisatoriskt i och med att San José var förhållandevis en ny klubb?
– Vi reste mycket bättre, men det blir också så på ostkusten i och med att det är kortare mellan städerna. Sedan var det lite finare hotell och så vidare så det var upp ett litet snäpp. 

I Philadelphia blev Ragnarsson backkompis med Kim Johnsson.Foto: Bildbyrån

En av Marcus Ragnarssons backkollegor i Philadelphia var Kim Johnsson.
– Vi spelade i samma backpar, vilket var jättekul. Vi hade (Ken) Hitchcock som tränare och Kim var den enda back som hade grönt ljus att gå hela vägen ner i anfallszon. För alla andra var det blålinjen som gällde.
– Vi kompletterade varandra bra samtidigt som han var en bra skridskoåkare. En jättebra spelare som var lätt att spela tillsammans med. 

BYTTE NHL MOT HOCKEYALLSVENSKAN

Hade du möjligheten att stanna kvar ytterligare några säsonger?
– Jag hade kontrakt lockoutsäsongen 2004/05. Efter det… Att gå hemma en hel säsong gjorde att jag kände att det var ganska bekvämt. Jacob skulle börja på sexårsverksamheten och då bestämde vi oss för att flytta hem och spelade först tre säsonger i Almtuna. 

Var det närheten till Björklinge, där ni bor, som gjorde att valet föll på Almtuna och Hockeyallsvenskan?
– Jag var inte jättesugen på att gå upp i Elitserien. Då skulle jag behövt flytta till Stockholm eller någonstans, vilket jag inte var sugen på. Vi hade dessutom byggt hus i Björklinge två år innan vi flyttade hem.
– Jag var dessutom halvtrött på att resa men ändå sugen på att spela hockey. Då funkade det bra för mig att spela i Hockeyallsvenskan under några år. 

Det måste ha varit ett stort steg neråt att gå från NHL till Hockeyallsvenskan och dessutom slitna Gränbyhallen?
– Framförallt under första säsongen var jag på en helt annan nivå än dom jag spelade med och mot. Sedan blir man formad av den miljö man är i. I början hade jag ett lite högre tempo och allt sådant, men jag tycker att jag hade samma pirr i magen då jag skulle gå in och spela matcher oavsett om det var 1 000 eller 19 000 pers. Jag skulle ändå ut och göra det jobb som förväntades av mig. 

Vid återkomsten till Sverige fick Ragnarsson ”K:et” på bröstet av Almtuna. Foto: Rickard Nilsson/Bildbyrån

Det blev också andra förväntningar på Marcus Ragnarsson i Almtuna än vad det var under hans tid i NHL.
– Lite mer att det förväntades att jag skulle göra saker samtidigt var det roliga säsonger det med. Sedan nämnde du Gränby, klart att det inte var någon höjdare, men när jag var ute på isen tänkte inte jag så mycket på det.
– Det är nog mer runtomkring, om man är där som åskådare som det inte alltid är så roligt. Att spela där är helt okej. 

”DJURGÅRDSFANSEN ÄR SVÅRSLAGNA I HELA VÄRLDEN”

Efter tre säsonger i Uppsalaklubben valde backen från Östervåla att kliva upp i Elitserien och spela för Djurgården igen. Till saken hör att Ragnarsson då är 37 år.
– Under min tredje säsong i Almtuna var jag sugen på att mäta mig med dom bästa i Sverige. Det skulle vara kul att testa en säsong i Djurgården för att se hur jag stod mig.
– Dessutom var det en ny del på E4:an så jag slapp åka igenom Uppsala när jag skulle till Stockholm. Det spelade också in. Det var jättekul att komma till Djurgården igen. 

Nivån Marcus Ragnarsson höll då han kom till Djurgården var väldigt hög. Han spelade var så pass bra att han till och med togs ut i landslaget.
– Jag hade glidit runt några år i Hockeyallsvenskan och tog sedan ny fart, säger Marcus Ragnarsson med ett leende och fortsätter:
– Klart att jag fick spela mycket i Djurgården då och tog med mig allt jag lärt mig genom åren. Jag tog fram hela registret på något sätt. 

Marcus Ragnarsson vann backarnas poängliga i SHL vid återkomsten till Djurgården och utsågs till ligans bästa back 2009.Foto: Marcus Ericsson/Bildbyrån

Hur upplevde du din roll i Djurgården och organisationen i klubben då du kom tillbaka jämfört med då du lämnade 14 år tidigare?
– Organisationen i Djurgården har varit bra under alla år. Det var ”topnotch” när jag var där i början av 1990-talet.
– Jag tror också att ungefär samtidigt som jag kom tillbaka började det bli ett uppsving igen med mycket folk och bra tryck på läktarna. Det var nog värre i början på 2000-talet då det var lite dekis. Nu var det bra ordning på allting.
– Sedan gick det bra för mig personligen första säsongen. Jag vann bland annat poängligan bland backarna. Det var kanske inte många som trodde att jag skulle leverera på det sätt jag gjorde.
– Mitt andra år, när vi gick till final mot HV71, det var en fantastisk säsong och något jag bär med mig. 

Förra DIF-backen hyllar också klubbens fans som har betytt mycket för både honom och klubben.
– Tittar man hur det ser ut när Djurgårdsfansen drar igång är det svårslaget i Sverige, i hela världen också faktiskt.
– I NHL kan det bli hög ljudnivå, men när klacken står och sjunger… Det är häftigt och fina minnen jag bär med mig. 

Det syns på dig.
– Ja, och jag menar det. Jag kommer ihåg finalmatcherna mot HV71, när fansen inför matchen står och sjunger och det är fullsatt. Det är sådana tillfällen man kommer ihåg och känner att det var värt allt slit. Att stå där och känna det där var fantastiskt. 

TVINGADES LÄGGA AV: ”TVÅ MUSKLER HADE GÅTT AV”

Under säsongen 2010/11 tvingades Marcus Ragnarsson att sluta spela. Anledningen till det var en ”överkroppsskada” som det är inne att kalla det för i dagens hockey.
– En axelskada. Under säsongen då vi gick till final, 2009/10, blev det värre och värre efter att jag fått några smällar. Jag hade en dålig funktion i armen helt enkelt.
– Efter säsongen gick jag på diverse utredningar. Först trodde man det var någon nervpåverkan på någon muskel, men det visade sig att det var två muskler i axeln som hade gått av. Det gick inte att lappa ihop dom heller. Jag spelade tre matcher sista säsongen, men det fungerade inte. Jag fick inte ut armen och som back är det jättesvårt spela då. Sedan gjorde jag en operation. I och med den var det slutspelat.
– Jag hade kontrakt en säsong till, hade suget att träna och allt sådant, men tyvärr höll inte kroppen. Trots allt var jag 39 år då. 

Ragnarsson tackades av på Hovet i november 2010.Foto: Björn Tilly/Bildbyrån

Under sin sista säsong i Djurgården klev Marcus Ragnarsson in som assisterande tränare för laget.
– Jag var med (Tomas) Montén den säsongen. Jag skulle nog säga att det var då jag kände att jag kunde tänka mig att bli ledare. Jag har egentligen inte gjort något annat under hela mitt liv än att spelat hockey. Att då kunna fortsätta vara med i en grupp och ha nära till omklädningsrummet så det var ganska enkelt att det blev så.
– Jag hade varit i den miljön under så många år och tyckte det fortfarande var kul. Det hade kanske varit annorlunda om jag hade varit less på hockey, men jag tyckte att det var kul att få vara kvar i den miljön och hjälpa unga förmågor.
– När jag fick möjligheten att vara i Almtuna kändes det jättebra, närheten till där jag bor och så vidare. 

”VANN EN VM-FINAL UTAN ATT VINNA GULD”

Marcus Ragnarsson gjorde sin VM debut 1995 då turneringen spelades i Globen. En turnering dit inga NHL-spelare kom loss eftersom lockouten gjort att säsongen där borta förskjutits.
– Jag spelade inte första matcherna utan var sjunde back. Totalt spelade jag fyra matcher. Bland annat kvart, semi och final (som backpar tillsammans med Leif Rohlin). Givetvis blev det en sur finalförlust mot Finland med 4-1 då vi dessutom spelade i Globen.
– Klart att det var tufft att förlora en final, men det var ändå kul att fått vara med på mitt första VM som dessutom spelades på hemmaplan. Det var speciellt. 

Hur upplevde du inramningen kring turneringen?
– Den var bra. Globen var relativt ny och allt runtomkring var jätteroligt. Torsken mot Finland är ändå det jag minns bäst. Jag har heller inte haft något flyt med landslaget och aldrig vunnit någonting. 

Känner du fortfarande att guldmissen svider mer än att vinna silver, ni gör trots allt en ganska bra turnering?
– Nu är det så pass länge sedan så det där har jag såklart bearbetat, släppt och gått vidare ifrån.
– Sedan var jag med 1997 i Helsingfors. Där blev det också silver. Då kom jag direkt från San José. Vi hade ett lag som inte många trodde på innan VM, men vi lyckades ta oss till final som var bäst av tre det året.
– Vi vann första mot Kanada med 3-2, en tajt match. Sedan torskade vi två raka. Jag brukar säga att jag ändå vunnit en VM-final utan att vinna guld, säger Marcus Ragnarsson med ett skratt. 

Ragnarsson och Tre Kronor åkte på en tung förlust mot Finland i OS-kvartsfinalen 1998.Foto: Bildbyrån

OS i Nagano 1998 blev en nattsvart historia för svensk hockey efter att ett favorittippat svenskt landslag åkte ut mot Finland i kvartsfinalen.
– Det var ett debacle, men samtidigt förlust mot Finland med 2-1 i en kvartsfinal… Vi kom sent in, match två dagar senare och helt plötsligt var vi utslagna och fick åka hem igen. Det infann sig ingen direkt OS-känsla heller.
– Dessutom hade vi det här med Uffe Samuelsson och hans dubbla medborgarskap. Det var tufft. 

CHOCKFÖRLUSTEN I OS 2002: ”ALDRIG VARIT MED OM MAKEN”

Ragnarsson spelade ytterligare ett OS, 2002, där Tre Kronor förlorade mot Vitryssland i en numera klassisk kvartsfinal.
– Den kanske var ännu tuffare. Vi spelade en fantastisk fin hockey i början då vi slog Kanada, Tjeckien och Tyskland. Sedan fick vi en drömlottning i kvartsfinalen, men där blir det torsk mot Vitryssland. 

Vad var det som hände där?
– En mental kollaps. Vitryssland stretade emot bra och vi fick ingen direkt utdelning. Klart att alla våra spelare kunde göra det bättre än vad vi presterade. Skulle vi möta dom nio gånger till skulle vi kanske vunnit alla nio.
– Jag har tänkt på det där mycket. Det är små tillfälligheter. Vi fick inte mål där vi förväntades göra mål. Dessutom släppte vi in några billiga mål. Då kom den här anspänningen igång, att vi var på väg att förlora. Då blev det en form av panik och vi lyckades inte där. 

”En mental kollaps” – så beskriver Ragnarsson chocken i Salt Lake City 2002.Foto: Niklas Larsson/Bildbyrån

Hur var omklädningsrummet efteråt?
– Det var dödstyst. Jag har aldrig varit med om maken. Det var jättetråkigt, men jag försöker också vända på det, att det är tjusningen med idrott. Att stora lag kan gå på minor och inga matcher är givna. Det gäller att vara förberedd till varje match som att vi ska möta bästa laget i världen.
– Kanske var det att alla hade lite av att ”det här fixar vi” och ingen tog tag i det. Egentligen blev det en mental kollaps på alla spelare. 

Sin sista stora landslagsturnering gjorde Marcus Ragnarsson i World Cup 2004.
– Turneringar på hösten kan vara svåra. Givetvis skulle vi lyckats bättre. Nu förlorade vi mot Tjeckien i kvartsfinal med 6-1. I slutet av den matchen när vi skulle gå framåt rasade det iväg bakåt.
– Återigen, på den här nivån, har du en dålig dag åker du dit. Du möter så pass bra motståndare så det gäller att alla lagdelar fungerar i dom här matcherna. Det är så väldigt små marginaler och det gäller att ha dom på sin sida. 

BLEV FÖRBUNDSKAPTEN: ”ÄN HAR JAG INTE ÅNGRAT DET”

Idag assisterande förbundskapten i landslaget, ett ärofyllt uppdrag, vad fick dig att tacka ja till jobbet?
– Det var kanske just det här att den här chansen kanske aldrig kommer igen. Allt beror på vem som är förbundskapten. Han får ta ut den stab han vill ha.
– När ”Garpen” (Johan Garpenlöv) ringde mig och frågade om jag var intresserad hade jag direkt spontant kunnat säga ja. Jag sa givetvis på en gång att jag var intresserad och det krävdes inte så lång betänketid för att tacka ja.

 

Blev du överraskad när han ringde?
– Lite grann, samtidigt visste jag vad han tittade efter för kriterier. Jag kan bocka av många av dom. Exempelvis har jag spelat många år på absoluta toppnivåer, spelat landslag, var back och varit ledare.
– Klart att det var kul när han ringde. Jag tackade ja och än så länge har jag inte ångrat det, avslutar Marcus Ragnarsson samtidigt som Johan Garpenlöv står i rummet bredvid och samspråkar med Markus Åkerblom, Stefan Ladhe och Emma Spennare. 

Marcus Ragnarsson.Foto: Ronnie Rönnkvist