100 år av svensk ishockeyträning – en historisk tillbakablick
Vad har hänt på träningsfronten sedan dess? Hur har ishockeyträningen utvecklats genom åren? Vad är de stora skillnaderna idag jämfört med situationen för bara några decennier sedan?
Dessa frågor står i centrum i denna artikel. För att kasta ljus över situationen har jag vänt mig till ett antal kunniga ishockeyföreträdare.
Pionjäråren
Inledningsvis gick utvecklingen trögt. Fram till mitten av mellankrigstiden bedrevs ishockeyn i huvudsak på naturisbanor i Stockholmsområdet. Följaktligen var utövarna utelämnade till det nyckfulla vintervädrets tvära kast. Såväl ymnigt snöfall som kraftigt blidväder kunde hastigt och lustigt omkullkasta all verksamhet. En följd av detta blev att barmarksträningen utvecklades tidigt. Ett sägenomspunnet exempel på den saken är OS-lagets förberedelser inför Antwerpenspelen, som i hög grad kom att handla om teknikträning i bara strumplästen i Stockholms stadions omklädningsrum, då den milda vintern gjorde istillgången närmast obefintlig.
Annons som den nationella ishockeyledningen satte in i DN, den 27/1 1920, alltså samma dag som den första träningen arrangerades. Med tanke på den obefintliga framförhållningen och att det inte fanns några egentliga ishockeyspelare i Sverige vid tidpunkten är det inte ämnat att förvåna att ingen kom på träningen…
Barmarksträningens utveckling underblåstes även av AIK. Genom AIK:s stora publikintäkter i fotboll under 1900-talets inledning hade Solnaklubben hamnat på grön kvist. En del av pengarna satsade klubbledningen på att hyra in sig i olika gymnastiksalar runt om i Stockholm så att ishockeyspelarna kunde få bättra på flåset under ordnade förhållanden. Efter avtal med Svenska Ishockeyförbundet kom AIK även att låta landslagsaktuella spelare från andra klubbar att medverka på träningspassen, vilket innebar ett lyft för grundträningen inom elitskiktet i stort.
Den osäkra vädersituationen innebar dessutom att man regelmässigt valde att prioritera tävlingssäsongens programpunkter (seriespelet, DM, SM mm) när vädret väl tillät ishockeyspelande. Således tillhörde ren, organiserade och metodologisk isträning ingalunda de aktivas vardag under ishockeyns pionjärår i Sverige. Det framgår även av Svenska Ishockeyförbundets arbete, vars instruktionsmaterial från denna tid skvallrar om att fokus snarare låg på att marknadsföra sporten än att fostra fullfjädrade ishockeyspelare.
Den första informationsskrift om ishockey som över huvud taget gavs ut i Sverige, publicerad i RF:s årsbok 1921, var talande nog en tiosidig genomgång av sportens historia jämte spelets regler. Syftet var att presentera den nya sporten för idrottsrörelsens medlemmar och få dem intresserade av spelet; inget mer, inget mindre. Dessa ambitioner gick även igen i den första verkliga instruktionsbok som togs fram i Sverige, Ishockey: Handbok om ishockeyspelet, publicerad av Svenska Ishockeyförbundet (1939). Drygt 20 av handbokens närmare 170 sidor vigdes dock åt olika träningsmetodologiska aspekter, rörande alltifrån skridskoåkning och klubbteknik till konditionsträning och skadeprevention. Författaren, förbundsordföranden Anton Johanson, lade även ut texten om lagspelets sammansättning:
Vad taktiken beträffar finnes det vissa allmänna principer. Men taktiken måste i hög grad baseras på för handen varande omständigheter. Mycket är beror på spelarnas individualitet och deras skicklighet beträffande olika detaljer. Det är meningslöst att låsa fast sig vid vissa ’system’. Taktiken får som sagt dels rätta sig efter de egna spelarnas och i allra högsta grad efter motståndarna och deras spel. Den bästa taktiken blir den som en iakttagande och kunnig kapten under spelets gång bestämmer.
Johansons ord är intressanta, eftersom de fäster uppmärksamheten på den viktiga omständigheten att lagen under pionjären sällan eller aldrig hade någon konventionell tränare, i dagens mening. I stället var det lagkaptenen, eller någon styrelseföreträdare, som ansvarade för lagets uppbyggnad. Emellanåt turnerade även Svenska Ishockeyförbundets förbundstränare, det vill säga dåtidens motsvarighet till dagens förbundskapten, runt om i distrikten för att drilla de lokala förmågorna på ort och ställe.
Efterkrigstiden
En viktig vattendelare i den svenska ishockeyträningens historia var den programserie, Med klubba och puck, som Radiotjänst (nuvarande Sveriges Radio) sände vintern 1945–1946. Vad det handlade om var en ishockeyskola, särskilt riktad till landets ungdomar, framtagen i samarbete med Svenska Ishockeyförbundet. Radioinslagen ackompanjerades även av en artikelserie med illustrationer och skriftliga instruktioner, publicerade i Radiotjänsts egen tidning, Röster i radio. Programserien var landets första idrottssatsning i sitt slag och blev en omedelbar storsuccé, vilken kan sägas ha bäddat för ishockeyns verkliga genombrott i landet tillsammans med Stockholms-VM 1949.
Åren efter andra världskriget såg även en rejält upp- och utbyggnad av Svenska Ishockeyförbundets eget kursutbud, där inte minst tränarutbildningarna var ett bärande inslag. Parallellt återupptogs även de internationella ishockeykontakter som hade legat i träda under andra världskriget.
Säsongen 1949/1950 kontrakterades kanadensaren Frank Trottier som landslagstränare, men fungerade även som tränarresurs för elitklubbarna under en timme varje vecka. Trottier blev direkt populär bland spelarna, som fick lära sig en massa nya taktiska finesser rörande både försvars- och anfallsspel, men han kom sedan ihop sig med förbundsstyrelsen rörande laguttagningen i Tre Kronor, varvid nordamerikanen entledigades från sitt uppdrag mitt under VM i London.
Än större betydelse för uppbyggnaden av svensk ishockey fick landsmannen Ed Riegle, som dök upp i landet på eget bevåg sommaren 1957, och snart hade fått jobbet som blågul förbundstränare. Riegle var bara förbundstränare i tre år (1957–1960), men kom under denna korta tid att lägga grunden för den moderna ishockeyn i Sverige, genom att lugnt och metodiskt inpränta i de kunskapstörstande svenskarna vad en elitspelare behövde kunna samt hur ett lag skulle tänka kring spel i power play och numerärt underläge.
Till sin hjälp fick Riegle den unge tränartalangen Arne Strömberg, som bistod med nödvändig språkhjälp i den engelsktalande förbundstränarens vardagliga kontakt med de inhemska spelarna. Samtidigt sög Strömberg i sig av Riegles av lärdomar, och kom sedan att bygga vidare på sin mentors arbete när han tog över förbundstränarrollen efter läromästarens sorti.
Svensk ishockey fick även betydande nordamerikanska impulser genom sådant som den kanadensiske tränargurun Lloyd Percvals populära instruktionsbok, The Hockey Handbook, samt den på alla sätt slagkraftige spelaren och tränaren Des Moroneys (Leksands IF, Rögle BK, Tingsryds AIF, Karlskrona IF etc.) omsusade framfart på de svenska ishockeyrinkarna. Talande för det påtagliga nordamerikanska inflytandet på svensk ishockey dessa år är att det engelska begreppet coach då togs upp inom sporten.
Parallellt började även den sovjetiska ishockeyn att göra avtryck på svensk ishockey. Även i detta avseende var Arne Strömberg en viktig kugge, då han blev god vän med en ”sovjetiske ishockeyns fader”, Anatoli Tarasov, och följdenligt verkade för att sjösätta många av den senares idéer på hemmaplan. Tarasov var dessutom en flitig författare, som gav ut böcker på svenska och skrev krönikor för svenska tidningar, där han i detalj redogjorde för sin syn på hur ishockey skulle spelas och tränas. Andra framstående inhemska tränare som inspirerades av den sovjetiska skolan var Verner Persson och Tommy Sandlin.
Tillsammans med alla andra inhemska kollegor jobbade sedan Strömberg, Persson och Sandlin för att omsätta alla internationella intryck och egna erfarenheter i en blågul ishockeyfilosofi och träningsmetodik som cementerade Sveriges ställning som en av världens främsta ishockeynationer. En ställning som Ishockeysverige sedan har vidmakthållit intill denna dag.
Hur ser då tränare och ledare på utvecklingen idag?
Tommy Boustedt.Foto: Bildbyrån/Petter Arvidsson
1970- och 1980-talet – nya grepp
Svenska Ishockeyförbundets generalsekreterare, Tommy Boustedt, har varit verksamhet i olika ledarkapaciteter i över fyra decennier. När Boustedt ser tillbaka på sin tid inom ishockeyn är han klar över att mycket har hänt:
– När jag började min tränargärning i slutet av 1970-talet hade tränarna fler arbetsuppgifter än idag. Jag planerade säsongen, fixade träningsmatcher, bokade istider, bokade resor, köpte in material, gjorde budget, jobbade med sponsorer, skötte närvarorapportering, slipade skridskor, fyllde vattenflaskor, skötte fysträningen, skötte den mentala träningen, värvade spelare, skrev kontrakt med spelare, hade hand om hockeyskolan, var delaktig i U- och J-hockeyn, höll intern utbildning för ledarna, scoutade motståndare, var ansvarig för matchcoachning, var ansvarig för isträningen, höll i mv-träningen m.m. Kort sagt: man gjorde allt!
– Jag var heltidsanställd. De andra ledarna var ideella eller hade liten ersättning. I ett lag var man inte så många ledare. Lagledare, huvudtränare, hjälptränare, materialare, läkare, massör. De senaste 40 åren har ledarstaberna växt successivt. Fler specialister. Det jag gjorde själv tidigare tillsammans med ordförande och hjälptränare, görs idag av klubbdirektör, sportchef, headcoach, forwardscoach, backcoach, mv-coach, video-coach, scouting-coach, fystränare, mental coach. Detta har medfört att den totala kunskapen inom hockeyn växt, eftersom specialister kan gräva djupare där de står än generalister som ska vara överallt. Men den breda kunskapen som min generations tränare hade finns inte hos dagens tränare, eftersom de är specialiserade.
Leif Boork.
Foto: Ronnie Rönnkvist
Tränarprofilen Leif Boork, som inledde sin tränarbana i skarven mellan 1960-och 1970-talet, har samma uppfattning:
– Fram till i alla fall 1980-talets mitt bestod ledastaben för ett elitlag av en styrelserepresentant, som var avsatt för att ha kontakt med den sportliga elitavdelningen. Till det kom själva den sportsliga delen: headcoach, assisterande coach, målvaktstränare och materialförvaltare. Kontakt med läkare och fysioterapeut fanns också vid behov.
Förväntades du, som professionell huvudtränare, då även att hålla i försäsongsträningen?
– Absolut! Från 1975, då jag blev professionell tränare för första gången, och fram genom hela 1980-talet skötte jag försäsongsträningen i klubbarna där jag var, även om jag höll i det tillsammans med Ingvar ”Putte” Carlsson i Djurgårdens IF.
Hur uppfattade dåtidens elitspelare träningssituationen på 1970- och 1980-talet? Djurgårdsikonen Håkan Södergren minns:
– På 1970-talet dominerade den kollektiva enhetsträningen. Individuell utveckling fick spelarens eget ansvar. Mycket av detta berodde på att klubbarna hade en tränare, som var hel/halvtidsanställd, och som ansvarade för allt ifrån spelarrekrytering till matchcoaching. Åren 1975–1985 ökades dock volymen på antalet timmars hockeyträning i veckan, men fokus var mer på kollektiv fysik och gemensamma isträningar. Det kom också en ändring av träningstider in i bilden här då vi gick ifrån eftermiddagsträningar 16:30–18:00 till att träna tidigare på eftermiddagen och/eller införde t.o.m. en eller två förmiddagsträningar i veckan. Dessutom började det komma in tankar om vikten av rätt kost och vila.
Vad handlade det om?
– Vid mitten av 1980-talet genomförde Huddinge sjukhus ett projekt om betydelsen av kost och näring inom lagsport. Tidigare hade bara individuella idrotter studerats. Vi i DIF blev provgrupp och SSK placebogrupp. Alla spelare fick mäta sin kroppsvolym mm. Sedan var det styrt kostintag under två till fyra veckor. Därefter kom nya mätningar.
Märkte ni av några större skillnader?
– Yes, många kilo ned, och bättre resultat individuellt samt lagmässigt på plan. Idag får elitspelarna mat av klubbarna för att de ska äta bra. Många spelare är ungkarlar och junior, och kan inte laga mat själva.
1990-talet och framåt
Vad utmärkte utvecklingen på träningsfronten på 1990-talet? Håkan Södergren har bilden klar för sig:
– Vid mitten av 1990-talet började kollektivmodellen att ändras, mycket tack vare hockeygymnasium och anställningen av tränare till hockeygymnasierna och i elitklubbarnas J-20- och J-18-lag. Därmed kom den individuella utvecklingen i fokus alltmer. Den alltmer påtagliga individfokuseringen på juniorsidan började även att ”bilda skola” för övrig individanpassad teknisk träning. Kom också ihåg att några av dagens bästa tränare inledde sina tränarkarriärer under dessa år, kanske till och med på något av landets hockeygymnasium. Det var där det fanns medel till klubbarnas förfogande att betala en slant till unga, hungriga tränare. Det tror jag har varit viktigt för den utveckling som vi har kunnat på senare år, synbar ibland annat den växande exporten av svenska NHL-spelare.
Denna satsning var dock inte populär av alla parter när det begav sig, menar Södergren:
– Jag satt i DIF:s styrelse en tid under denna period. Jag minns att satsningarna på juniorsida och samarbetet med privata hockeygymnasium var prioriterade och rätt kostsamma satsningar, som kritiserades av framförallt A-lagstränare. Satsningen ”kostade” ju lika mycket som en eller två nya spelare i truppen och gick ut över resultatet i Elitserien, sades det.
Tommy Boustedt är inte sen med att skriva under på den enorma betydelse som professionaliseringen av ishockeyn har haft i sammanhanget. Dessutom vill han understryka att samhällsförändringarna i övrigt har påverkat utvecklingen, precis som den ökande medialiseringen av sporten som har skett parallellt:
– På 1990-talet blev elithockeyn på herrsidan ett yrke. Träning på bättre tider, fler träningar, tätare matchschema, högre krav, blev en följd av detta. På 2000-talet klev linjär TV in i den nationella hockeyn på allvar. Fler digitala kanaler utvecklades. Därmed ökade de kommersiella möjligheterna. Samhället förändrades och ishockey och fotboll drog nytta av detta. Så har det fortsatt. På 2010-talet har våra högsta ligor gått mot en nordamerikansk modell med många spelare in och ut, och begrepp som produkt, B2B, B2C, kundnöjdhet, varumärke etc. har fått fotfäste. Med anledning av ovan framfört så tror jag att det är svårare – trots färre arbetsuppgifter – att vara tränare idag än 1980. Det gäller mer idag att vara alla till lags och hålla så många som möjligt nöjda. Det finns lite utrymme för tränaren att testa nya träningsmetoder och ny taktik.
Intressant! Vilka andra stora förändringar vill du lyfta fram?
– Ledarskapet inom hockeyn har förändrats otroligt mycket. Min generation pekade mer med hela armen och bestämde! Idag är det ett mer resonerande ledarskap där man byter bilder med varandra. Spelarna hade förr i tiden en större tålighet för hårt och auktoritärt ledarskap. Ishockeyn och dess träning och ledarskap är idag mer inriktad på personlig utveckling än lagutveckling. Idag är de individuella aktionerna mer i fokus än förr i tiden: ”YouTube-hockey”.
– Spelarna är dessutom bättre tränade idag än för 40 år sedan. Inte så konstigt eftersom de idag är proffs och tidigare hade heltidsjobb eller var heltidsstudenter. Fysträningen har också utvecklats genom individualisering och PT. Däremot känns det som man inte kör lika hårt när man kör som man gjorde förr. Det internationella utbytet är mycket större idag. Världen har blivit mindre. Det är inte så stor skillnad mellan europeisk och transatlantisk ishockey längre. Vi tränar och spelar ungefär likadant över hela hockeyvärlden i dag. Det finns fortfarande skillnader, men inte så stora som förr i tiden. Dessa skillnader i träning, taktik och synen på hockey kommer att minska än mer i framtiden.
Peter Elander.Foto: Ronnie Rönnkvist
En annan tränare som kopplar förändringar i träningsupplägg och ledarfilosofi till den övergripande samhällsutvecklingens är Damkronornas före detta förbundskapten, Peter Elander. Han är även mån om att flika in den betydelse som enskilda ledare kan spela – och har spelat:
– Ishockeyträning och ledarstil speglar oftast samhället och dess samtida. Det finns dock tränare som – precis som Leif GW Perssons romanfigur, poliskommissarie Martin Johansson – ”kan se runt hörn”. Och det blir oftast de som ändrar och vid lyckade resultat leder utvecklingen.
Tommy Sandlin var en sådan, menar Elander:
– När Sandlin, vid mitten av 1970-talet, tränade enorma mängder på försäsongen och drillade spelarna med isövningar, som hade fart och ständigt ”flow” med ”passa–åka–skjuta” så blev det trenden.
Dessutom är Elander pekar även på att regeländringar kan ha stor betydelse för spelets uppbyggnad i stort:
– Vårt OS-silver med Damkronorna (2006), togs genom ett mycket välutvecklat defensivt styrspel (1–3–1), som vi utvecklade under 4–5 års tid i början av 2000-talet. Regeländringar med fokus på minskade möjlighet i form av interference, slopandet av redline-offside samt hårdare tag mot hakning och holding runt 2006 medförde en riktningsförändring.
Även Jerry Andersson – för många känd som Mr Troja, efter alla hans år som framgångsrik ledare år i Ljungby – är för tydlig med att det går moden inom ishockeyns träningsupplägg och inriktning.
– När Björklöven vann SM-guld 1987 tog laget ”täten” i hur man skulle träna. Plötsligt var det ”inne” att använda mycket boll. Sedan blev det på modet med styrketräning, då lyfte alla tungt. Därpå blev löpning populärt, och då sprang alla mycket.
– Fast den stora skillnaden mellan hur träningen bedrivs idag mot för bara ett par decennier sedan är att allt blivit mer effektiviserat och specialiserat. Och mer humant, tillägger Andersson med emfas.
Ylva Martinsen.Foto: Bildbyrån/Daniel Eriksson
Utvecklingen på damsidan
En av de viktigaste delarna av den moderna ishockeyn utveckling är damverksamhetens uppblomning, från 1970-talets början och framåt. Hur har de aktiva på fick- och damsidan upplevt utvecklingen?
Vad säger Damkronornas förbundskapten, Ylva Martinsen?
– Jag tycker kanske den stora skillnaden idag är att det är mer fokus på individuell träning, egentligen på alla nivåer men kanske främst yngre åldrar. Företeelsen som ”skillscoach” fanns inte när jag växte upp. Absolut fanns hockeyskolor under sommaren, men nu finns det camper för individuell utveckling under alla lov och många vanliga helger. I dag kan du även köpa ”PT-timmar” med skillscoacher. Samhället i stort har blivit mer individinriktat och den utvecklingen går antagligen igen inom idrotten. Oavsett så är våra föreningar där ute generellt mycket bra på att med ofta små resurser utbilda ishockeyspelare!
Hur ser du på rekryteringen av unga tjejer till tränarkåren? Är återväxten god?
– Om man ser till antalet som har gått Svenska Ishockeyförbundets elittränarutbildning så är det väldigt få, en handfull tror jag. Men det är säkert fler som är verksamma på andra nivåer. Jag tror att vi kan bli ännu bättre på den delen, inte bara till tränarkåren, utan även till andra ledarfunktioner inom ishockeyn. Bli bättre på att ställa frågan. Kanske också erbjuda spelare som närmar sig slutet av spelarkarriären tränarutbildning, mentorskap mm. För att få dem att ”fastna” i andra funktioner.
Fick du själv stöd eller uppmaningar till att bli tränare efter karriären från folk inom sporten?
– Nej, egentligen inte, inte under min spelarkarriär. Men när jag väl valde att sluta fick jag, som tur var, frågan av min tränare i Segeltorp, Björn Ferber. Björn frågade om jag kunde tänka mig att hjälpa främst de yngre backarna i laget någon gång i veckan. Men det blev full tid, så klart. Allt växte. Så kom jag in på tränarbanan.
Emmie Niklasson har varit flick- och damlagstränare i Munkedal i drygt två decennier. Hur ser hon på utvecklingen?
– Den stora skillnaden idag mot för ett par decennier sedan är, som jag ser det, att skridskotekniken har blivit viktig även hos damlagen i lägre divisioner. Vi tränade aldrig skridskoteknik förr, tyvärr. Men idag tror jag att alla tränare förstår hur viktigt det är. Även tänket kring träning på små ytor sakandes tidigare. Som regel körde vi förr alltid övningar på halvplan och match på helplan, om vi var tillräckligt många. Jag ser också att träningen utanför isen blir viktigare och viktigare. Dels att lagen tränar mer ihop även utanför isen, men också att spelarna själva har till exempel skottramper hemma i större utsträckning än tidigare. Det här var väl vanligt förr också, men då mer på elitnivå. Nu ser man det ända ner i ungdomslagen. Det man kan säga är att gränsen mellan killar och tjejer har suddats ut med åren, träningarna ser numera likadana ut.
Den före detta elitspelaren, Matthias Nilimaa, som de senaste åren jobbat både med TV-pucklag och ishockeygymnasiet för flickor i Clemensnäs ser dock en stor skillnad i att träna tjejer och killar:
– Många tjejer driver sin eget lärande på ett helt annat sätt än killar i samma ålder. De är mer villiga att utvecklas, tar större ansvar och orkar nöta längre än killar i samma ålder. Tjejerna jag har kan köra teknik en timme. Inte ett ord om spel, att de tär tråkigt eller annat. Dom vill bli bättre. De analyserar sitt kunnande och vill bli filmade för att finslipa tekniken.
– Generellt tycker jag annars att hockeyn har gått från väldigt mycket kraft till att alltmer premiera snabbhet och kondition. Alla spelare är tränade där efter. Spelarnas vikt är mindre betydelsefull numera. Du behöver inte muskler för att slita dig loss. En stor kropp kräver också mer syre för att orka. Idag är konsten att kunna spela med lågt tempo och inte bara gasa. De som klarar av att växla tempo och spela konstruktivt är bäst. Och om spelet fortsätter att bli snabbare kommer det att krävas än mer skicklighet vad gäller teknik och spelsinne för att kunna skapa målchanser. Träningen har blivit mer inriktad på individuell skickligheten i dag, men det måste till ännu mer av den varan. Jag ser, tyvärr, alltför många träningar som är mönsterstyrda och taktiska.
Rikard Grönborg och Dick Axelsson.Foto: Bidlbyrån
Nya lösningar, men även nya problem
En viktig del i utvecklingen som många lyfter fram är målvaktsträningen. Den tidigare elitmålvakten och nuvarande delägaren i Glice Sverige, Fredrik Jensen, är tydlig med saken:
– Jag skulle säga att ishockeyträningen har utvecklats mer åt det individuella hållet, där den individuella tekniken har kommit alltmer i första rummet. Speciellt för målvakter har det gått kraftigt framåt. Målvaktsträningen är mycket mer teknisk nu än tidigare och där tror jag man har kommit längre än med utespelarna. Jag saknar fortfarande exempelvis skotträning för utespelare i samma utsträckning som man gör det i Nordamerika.
– Under min tid som aktiv hade vi målvaktstränare på deltid i Elitserien. Däremot saknades det målvaktstränare i allsvenskan.
Tingsryds AIF:s målvaktstränare och assisterande sportchef, den tidigare landslagsmålvakten Mikael Sandberg, tecknar en liknande bild:
– Det största skillnaden mellan dagens ishockey och när jag spelade är farten, allt går så mycket snabbare. Därmed inte sagt att det alltid är så mkt bättre. Ibland får kreativiteten stå tillbaka för att det ska gå så snabbt. En stor bidragande orsak till dagens fart är ett antal bedömningar som tillämpas hårdare såsom hakningar, interference med mera.
– Utbudet av målvaktstränare är annars den stora skillnaden, jag hade ingen målvaktstränare på klubbnivå så länge jag spelade och jag slutade 2006. I Tre Kronor fanns det däremot målvaktstränare under VM. Överhuvud taget är det mycket mer struktur och kunskap i målvaktsträningen idag, och att det finns ett stort intresse av att utveckla målvakter på alla nivåer.
När Karlskrona HK:s ordförande, Tobias Larsson, ska till att ringa in den stora skillnaden på ishockeyträningen i dag och den som bedrevs för bara några decennier sedan sammanfattar han utvecklingen med två begrepp, som han menar kompletterar varandra: helhetstänkande och individualisering:
– I dag är alla mer noggranna från en tidig ålder med träning och kost. Förr låg mycket fokus på konditionsträning och till viss del även styrketräning. Nu är allt en enhet. Som spelare klarar du dig inte till elitnivån utan träningsvilja och volym och kvalitet på träningen. Man ser även till individens behov i träningen, och anpassar den till varje person, även om allt handlar om laget.
Växjö Lakers juniortränare och Juniorkronornas assisterande coach, Joel Rönnmark, är inne på samma tankegångar:
– Känslan är att många som kommer upp i juniorålder idag söker möjligheter att utveckla sig själv och vill ha hjälp med individanpassad träning både på och utanför isen. I grund och botten är det bra för alla är olika och har skilda behov, bara det finns bra balans mellan det ”individuella” och det ”kollektiva” i match och träning. Det är fortfarande en lagsport och när pucken släpps är det VI mot DOM, inte JAG mot ALLA ANDRA. Det är en balansgång och inte alltid helt enkelt att få yngre spelare att se helheten och lagets bästa i alla lägen.
Rönnmark höjer dock ett varningens finger:
– En marknad av skills-camper och select-lag har vuxit sig stark på senare år på barn- och ungdomssidan. Även om det säkert är många som utvecklar sina individuella färdigheter kan det nog även påverka spelare att sätta sig själv i fokus och sin egen utveckling främst, på gott och ont. Hockey är en dyr sport i vanlig föreningsregi och dessa camper mm gör det inte bättre. Jag kan tänka mig att det ökar hetsen bland föräldrar som känner sig stressade och många gånger barn som känner sig pressade.
Joa Hellsten är en annan tränare som flaggar för att det har skett stora förändringar på just juniorsidan:
– Inom junior och ungdom tränas det betydligt hårdare nu än förr. Det är både på och utanför isen. Det är fler pass och högre intensitet nu jämfört med för 15 år sen. Det finns exempelvis U11-lag som tränar fem gånger i veckan. Sedan har matcher och andra träningspass på helgerna. Och detta på en säsong som sträcker sig från augusti till juni påföljande år. Många skolor har numera dessutom hockeyprofil på högstadiet och antalet hockeygymnasium är väldigt mycket större än förr. Det är mer av allt. Samtidigt har inte ledarskapet och pedagogiken utvecklats i samma takt.
Vad är det du saknar?
– Vi skulle behöva ha in fler med skolledningsbakgrund samt fler med kompetens inom planering och med förståelse för human- och informationskapital. Ledarskapsmässigt ligger vi ljusår från till exempel Försvarsmakten, där jag har varit verksam tidigare. Många hockeyledare saknar ens grundläggande kompetens härvid. Det gäller såväl teoretisk kunskap om individer och drivkrafter som gruppdynamiska fenomen och lagutveckling, men även kommunikation.
Sammanfattningsvis: det tycks alltså råda en väldigt stor enighet bland ishockeyföreträdarna om att ishockeyträningen har utvecklats snabbt de senaste decennierna. Av allt att döma kommer utvecklingen hastigt knappast heller att minska under de närmaste åren. Fast det får vi be att få återkomma till vid ett senare tillfälle.
Nu är det i stället hög tid att säga: Stort grattis till de första hundra åren, svensk ishockey!
Källor i urval
Tobias Stark (2010). Folkhemmet på is: Ishockey, modernisering och nationell identitet i Sverige 1920–1972. Idrottsforum: Malmö.
Intervjuer med: Jerry Andersson, Leif Boork, Tommy Boustedt, Peter Elander, Joa Hellsten, Fredrik Jensen, Tobias Larsson, Ylva Martinsen, Emmie Niklasson, Mattias Nilimaa, Joel Rönnmark, Mikael Sandberg och Håkan Södergren.
TOBIAS STARK
Tobias Stark är historiker och idrottsvetare vid Linnéuniversitetet i Växjö, där han forskar och undervisar om ishockeyns kulturhistoria.
Email: [email protected]
Twitter: Tobias_Stark
Den här artikeln handlar om:
