Prenumerera

Logga in

Bäst innebär inte per automatik mest värdefull

Uffe Bodin

Uffe Bodin

Vem har varit mest värdefull för sitt lag den här säsongen? I veckans NHL med Uffe Bodin lanseras två namn som goda utmanare till Connor McDavid i kampen om Hart Trophy. En kamp som i mångt och mycket också är en slutspelsjakt.

Vi närmar oss sakta men säkert halvtid i NHL-säsongen. Med julen alldeles runt knuten är det dags för tomten att titta på vilka av alla livliga barn i ligan som har varit snäll… Äh, vi nöjer oss med mest värdefull för att inte göra uppdraget för enkelt.

För Connor McDavid är just nu världens bästa hockeyspelare. Punkt. Det tänker jag inte starta någon diskussion kring.

Men är han mest värdefull? Det beror helt och hållet på hur man ser på saken. 

När det gäller Hart Trophy, utmärkelsen som NHL:s mest värdefulla spelare får efter säsongen, lyder förklaringen att priset ”ges till den spelare som anses vara mest värdefull för sitt lag”.

Det går såklart att påstå att Edmonton Oilers inte skulle vara i närheten av samma lag utan Connor McDavid. Så givetvis är han en het kandidat till priset. Men Oilers har som bekant även en annan spelare av yppersta världsklass i Leon Draisaitl, som man också skulle kunna peka ut som en Hart Trophy-kandidat baserat på vad han har presterat den här säsongen.

Det är därför inte helt givet att McDavid ska gå hem med trofén bara för att han är bäst. Det finns annat att ta hänsyn till.

TVÅ UTMANARE

I min värld är det egentligen bara två spelare som kan konkurrera med McDavid om den här titeln just nu. Draisaitl får ursäkta, men både Nathan MacKinnon i Colorado Avalanche och Jack Eichel i Buffalo Sabres har tyngre case än tysken.

MacKinnon har visserligen stark uppbackning i form av Mikko Rantanen och Gabriel Landeskog. Men när de båda missade en hel del tid på grund av skador under hösten stärkte den kanadensiske toppcentern sina aktier ytterligare i det här sammanhanget. Han lyfte sig ytterligare ett snäpp och bar laget på sin axlar. Även utan sina bästa lekkamrater var han mer eller mindre ostoppbar.

Dimitri Filipovic gav en hint om det med den här tweeten det förra månaden:

MacKinnon slutade med liten marginal tvåa i Hart Trophy-omröstningen när Taylor Hall vann priset 2018. Det kan läggas till hans fördel i vågskålen nu då det inte alls är ovanligt att det delas ut “sympatiröster” till spelare som “borde” ha fått priset vid något tillfälle. 

SLUTSPEL – ETT MÅSTE?

Jack Eichel har inte varit i närheten av att vinna priset tidigare, men han hör hemma i den diskussionen nu efter att ha varit en best den här säsongen. Värt att notera när det gäller Eichel är att han varken har en Draisaitl eller Rantanen/Landeskog att luta sig emot. All heder åt amerikanens kedjekompisar Victor Olofsson och Sam Reinhart, men några storstjärnor är de inte.

Om inte annat blev hans frånvaro väldigt påtaglig när Buffalo Sabres i natt föll med 1–6 mot Philadelphia Flyers. Det är för all del inte troligt att hans närvaro gjort så pass stor skillnad att de skulle ha vunnit den matchen. Men Sabres utan Eichel känns inte som ett slutspelslag någonstans. Med honom i laguppställningen lever hoppet i allra högsta grad.

När Sabres efter en lovande start sjönk ihop snabbare än en punkterad badboll förra säsongen orkade inte Eichel bära laget. Det har han orkat i år. För precis när Ralph Kruegers manskap såg ut att vara på väg mot en ny svacka passade han på att inleda sin 17 matcher långa poängsvit. En period som utmynnade i betydligt fler poäng för Sabres än deras spel var värt. 

Toronto och Tampa finns frustande hack i häl på Buffalo. Ska Eichel fortsätta vara en het Hart Trophy-kandidat blir det till att Sabres håller avståndet och tar sig till slutspel för första gången sedan 2011. 

För är det något som gäller samtliga kandidater är det att deras lag i princip måste ta sig till slutspel för att kunna vinna utmärkelsen. De senaste 25 åren har bara fyra spelare som missat slutspel lyckats vinna Hart Trophy: Wayne Gretzky (1993/94), Jarome Iginla (2001/02), Martin St. Louis (2012/13) och Jamie Benn (2014/15).

Det är med andra ord troligt att slutspelsjakten och Hart Trophy-jakten går hand i hand.

Jack Eichel.Jack Eichel.Foto: Kim Klement-USA TODAY Sports

TIO TANKAR FRÅN NHL-VECKAN

* Ljuset i julmisären
Det har gått en vecka sedan Philadelphia Flyers gick ut med det chockerande beskedet att Oskar Lindblom drabbats av cancer. Det är svårt att skriva något som fångar känslan av bestörtning och frustration man har känt under de här dagarna. Det finns egentligen inga ord som kan göra den här situationen rättvisa.

Men mitt i en ung mans kamp mot en vidrig sjukdom finns det i alla fall ljus. I en tid när man dagligen får anledningar att tvivla på medmänskligheten i både Sverige och världen har sättet som hockeyvärlden slutit upp kring Oskar på ett hjärtvärmande sätt. Det om något skapar hopp. Både för Oskar och världen i stort.

* Arizona spänner musklerna
Kanske blir Taylor Hall bara en rental-spelare, kanske inte? Vore jag en bettande man skulle jag sätta pengar på att han har en annan klubbadress när säsongen 2020/21 startar. Mest för att han verkar så pass nyfiken kring hela free agent-processen att jag tror att han kommer att se hur den funkar – och vad han kan få ut av den.

Men med det sagt tycker jag ändå att Arizona Coyotes gör rätt som tar risken. De är en klubb som har upplevt ytterst sparsamt med framgångar sedan de flyttades från Winnipeg till ökenstaten. Att passera första rundan av slutspelet en gång på 23 år bygger ingen hockeykultur i en otraditionell marknad.

När man plockar in en spelare av Taylor Halls kaliber sänder det rätt signaler. Det visar att man vill någonting, att man har en ambition. Som supporter är det precis den sortens satsning man vill se efter en evighetslång rebuild. 

Columbus Blue Jackets gjorde exakt samma sak i fjol när man behöll Panarin och Bobrovskij och samtidigt värvade Duchene. Det blev dyrköpt, men för en klubb som knappt har spelat slutspelshockey under sin existens finns det ändå en poäng att visa framåtanda. 

Inom nordamerikansk proffsidrott är det svårt att överleva annars.

* New Jersey då?
Ja, vad händer med Devils nu? Den här säsongens kraschlandning har antytt att lagets rebuild inte på långa är över. Det positiva är att det finns två unga centrar i Jack Hughes och Nico Hischier att bygga kring. Även om ingen av dem nått några höjder den här säsongen finns det ingen anledning att vara orolig. På sikt kommer de att ge Devils varsin stark formation. Med de draftval och prospects de fick i Hall-trejden plus det tidiga draftval de rimligtvis får till en följd av sin dåliga placering kan de bygga vidare på rebuilden.

Frågan vad som händer med veteranerna är desto mer delikat. 

En underpresterande spelare som P.K. Subban lär inte bli enkel att göra sig kvitt om man skulle vilja det. Med sina lönetaksträff på nio miljoner dollar är han mer eller mindre omöjlig att trejda. Wayne Simmondsoch Andy Greene sitter på utgående kontrakt och kan användas som rentals, även om det är svårt att se nån av dem vara bekväma med det. Simmonds hade en hemsk säsongsavslutning som rental i Nashville i fjol medan Greene har spelat för Devils under hela sin långa karriär och bär “C:et” på tröjan. 

Delikat var ordet.

* 100 svenskar
I veckan fick Sverige 100 NHL-spelare under en och samma säsong för första gången i ligans historia. Det är en högst anmärkningsvärd siffra med tanke på att det så sent som för tio år sedan “bara” var drygt hälften. Den här explosionsartade ökningen säger ganska mycket om hur bra vi som hockeynation har lyckats när det kommer till spelarutveckling. 

Det ger svensk ishockey en anledning att stanna upp och slå sig själv för bröstet. Men inte för länge. Utmaningen nu är att hitta sätt att bli ännu bättre, forma ännu bättre spelare och individer och fortsätta konkurrera med de andra stora nationerna. Det finns områden där svensk ishockey kan bli ännu bättre. 

* Fler står på kö
Anton Lindholm blev svensk nummer 100 när han säsongsdebuterade för Colorado härom natten. Han blir inte den sista. Lukas Vejdemo väntar på chansen i Montréal medan Joel Kellman (San Jose), Filip Gustavsson (Ottawa) och Gabriel Carlsson (Columbus) just blivit uppkallade av respektive klubb. Utöver dessa finns spelare som Emil Djuse (Dallas), Timothy Liljegren (Toronto), Lucas Elvenes (Vegas), Christian Djoos (Washington) och Lawrence Pilut (Buffalo) i AHL. 

De lär alla få chansen i NHL innan säsongen är över. 

* Är han fortfarande NHL-mässig?
Många var de som kunde sniffa sig till att Los Angeles Kings och Ilja Kovaltjuk var en dålig kombo redan när de beslutade sig för att ingå i partnerskap sommaren 2018. Ett åldrande lag på dekis och en åldrad stjärna utan samma klipp i skäret som tidigare. Det kändes fel från början och funkade mycket riktigt inte heller.

I veckan blev den oundvikliga skilsmässan ett faktum. 

Trots feta KHL-anbud på bordet vill han stanna i Nordamerika och har via sin agent låtit meddela att han är villig att spela för minimilön. Den stora frågan om Kovaltjuk fortfarande har i NHL att göra. Åtminstone utifrån perspektivet att han måste ha en topp sex-roll för att vara gångbar. Jag är inte helt övertygad om det.

* Huvudjägaren
Mathew Barzal har varit en fröjd att skåda under hans första år i NHL, men förra lördagen svarade han för ett par aktioner som var svåra att svälja. I mötet med Buffalo Sabres svarade stjärnskottet för en pinsam förstärkning i Pippo Inzaghi-klass som fick Marcus Johansson utvisad. När Rasmus Dahlin ett par byten senare hade markerat mot Barzal valde New York Islanders-centern att dela ut en smäll mot huvudet på svensken. Det var förvisso ingen våldsam satsning, men Dahlin hade just gjort comeback efter en hjärnskakning. Bristen på respekt var därför uppenbar. Karman slog tillbaka mot Barzal som blev utvisad och fick se Buffalo tvinga fram en förlängning i det följande numerära överläget. En läropeng.


* En ilsknare Dahlin
Rasmus Dahlin visar för övrigt mer och mer temperament i NHL. Det var inte bara Barzal han lackade på den gångan veckan. Han höll även på att ryka ihop med Travis Konecny och Claude Girouxi storförlusten mot Philadelphia. Det mest anstötliga med det här klippet är ändå Konecnys svanhopp cirka tre minuter efter att Dahlin hade slashat honom. Att söka utvisning på det där sättet när man leder med 6–0… Well.

* Trotzålder
Veckans grinigaste gubbe var annars Barry Trotz. Efter att hans vanligtvis så defensivt stabila New York Islanders torskade med 3–8 mot Nashville Predators hade han mage att gnälla på motståndarcoachen Peter Laviolettes beslut att matcha sina bästa spelare i powerplay i slutet av matchen. Med tanke på vilka problem jojo-laget Nashville har haft den här säsongen finns det all anledning för Laviolette att göra allt i sin makt för att bygga kemi.

Har Trotz möjligtvis någon annan anledning att vara bitter på sin forna arbetsgivare? Eller Laviolette?

* God jul!
Ja, julen står för dörren och därför vill jag ta tillfället i akt att tacka dig, kära läsare. Dels för att du har kommit så här långt, dels för att du är en så pass trogen läsare att du har betalat för Hockeysverige Plus. Det betyder enormt mycket för mig och mina kollegor att du ger oss det stödet. Tack, från hela mitt hjärta.

Shea Theodore.Shea Theodore.Foto: Icon Sportswire

VECKANS NHL-LAG

Målvakt:

Mackenzie Blackwood, New Jersey
Det har gnällts, inte minst från mitt håll, på New Jerseys målvakter den här säsongen. MacKenzie Blackwood hade dock en kanonvecka med 76 räddningar på 78 skott när han tog två vinster på sina två starter och hade ett inhopp. Kan han hålla det uppe?

Backar:

Shea Theodore, Vegas
Backeleganten har börjat få fart på sin poängproduktion. Stod för ett mål och sju poäng på fyra matcher och gav Golden Knights det offensiva backspel man saknat under delar av säsongen. Kan Theodore ta tillräckligt stora kliv i sin utveckling för att bli toppbacken man har saknat?

Ryan Ellis, Nashville
P.K. Subbans flytt tycks ha gett Ryan Ellis en flytt. Det större offensiva utrymmet har omvandlats till en hel del poäng. Sex på fyra matcher den gångna veckan och Ellis är i rasande fart på väg mot sin offensivt sätt bästa säsong i karriären.

Forwards:

Patrick Kane, Chicago (2)
Han känns ensammare än på länge, den gode Kane. I fjol hade han understöd av flera spelare i Blackhawks offensiv, men efter åtta poäng (5+3) på fyra matcher den här veckan är han 19 (!) poäng före tvåan i den interna poängligan, Alex DeBrincat. Imponerande och alarmerande på samma gång. 

Anthony Duclair, Ottawa
Räck upp armen den som trodde att Duclair skulle vara en av tio 20-målsskyttar i ligan knappa 40 matcher in på säsongen. Nej, ni är nog inte så många. Efter att ha studsat runt bland en massa NHL-klubbar och inte fått fotfäste har han exploderat i Ottawa. Fem mål på fyra matcher den här veckan varav ett hattrick som fullbordades med ett övertidsmål mot forna klubben Columbus förra lördagen. 

Mark Stone, Vegas
Tvåvägsmonstret har varvat upp. Efter en, med hans mått mätt, ojämn säsongsstart svarade Stone för åtta poäng (2+6) på fyra matcher gångna veckan. Samtliga poäng kom i spel med lika många spelare på isen. Kanske kan han höja sig tillräckligt mycket för att bli en utmanare till Selke Trophy igen.

Den här artikeln handlar om:

Dela artikel:

Senaste Nytt