BODIN: Rök ut dårskaperna ur sporten
NHL har gett oss många anledningar att bli upprörda de senaste dagarna.
Det gick en säkring eller tre hos mig när Robert Bortuzzo med uppenbar avsikt att skada gav sig på Viktor Arvidsson i helgen. När han sedan, som återfallsförbrytare, kom undan med fyra matchers avstängning för sitt vidriga beteende kände jag bara uppgivenhet.
Erik Cernaks armbåge i ansiktet på Rasmus Dahlin någon dag senare var å sin sida mer en produkt av taskig tajming och dålig kroppskontroll. Där tror jag inte att det fanns någon intention att skada motståndaren, men likväl var Cernak ansvarig för sitt klumpiga agerande. Två matchers avstängning kändes som ett skämt givet att en av ligans mest framträdande unga backar tvingades avbryta matchen med en hjärnskakning.
MINDFUCKING
Men det stannade inte vid våldsamheterna på isen.
Nej, de kanske värsta övertrampen har skett utanför densamma. Avslöjanden om maktfullkomlighet, pennalism som gränsar till sadism och allmän grisighet hos några av NHL:s coacher har dominerat rubrikerna i Nordamerika de senaste dagarna.
Den nu avskedade Mike Babcock sysslade med mindfucking mot Mitch Marner när han var rookie för Toronto Maple Leafs i hopp om... Ja, den som ändå kunde fatta vad han ville uppnå med sina metoder. Den ofta så hyllade tränaren bad sin unge adept att ranka lagets spelare utifrån arbetsmoral. Marner gick motvilligt med på det. Babcock tackade ynglingen för hans medverkan i det sjuka experimentet genom att informera spelarna längst ned på Marners totempåle om vad han tyckte om dem.
Man baxnar.
Mike Babcock som till råga på allt har utsett sig själv till någon slags talesperson för psykisk ohälsa. Hallå dubbelmoral!
SITTER LÖST SOM COACH
Avslöjandet om Babcocks uppträdande mot Marner öppnade dammluckorna. I dess spår gick tidigare SHL-spelaren Akim Aliu ut på Twitter och berättade om hur Calgary Flams nuvarande coach Bill Peters riktat rasistiskt laddade okvädningsord mot honom som 20-årig rookie i AHL. Två av Alius tidigare lagkamrater i Rockford Icehogs gick i god för hans påstående – vilket fick Calgary att starta en egen utredning och hålla Peters borta från båset medan den pågår.
Samtidigt gick den tjeckiske tidigare NHL-backen Michal Jordan ut på Twitter och delade med sig av sina erfarenheter från sin tid med Peters som coach i Carolina Hurricanes:
1) Never wish anything bad to the person but you get what you deserve Bill.After years making it to the NHL had experience with the worst coach ever by far.Kicking me and punching other player to the head during the game...
— Michal Jordan (@TheBigCzech23) November 26, 2019
2) then pretending like nothing happened...couldnt believe my eyes what can happen in the best league.. happy that i dont have to go thrue that stuff on daily basics anymore.
— Michal Jordan (@TheBigCzech23) November 26, 2019
Jag gissar att Peters till en följd av alla komprometterande uppgifter sitter väldigt löst som NHL-coach.
Det negativa: att det tagit så pass lång tid för de här uppgifterna att komma upp till ytan och få någon slags verkan.
Det positiva: att de ändå faktiskt kommer upp till ytan så att vi kan börja göra något åt det här bedrövliga "ledarskapet".
VISSELBLÅSARNA ÄR NYCKELN
Precis som i MeToo-rörelsen är visselblåsarna nyckeln här. Att spelare nu vågar bryta mot tystnadskulturen som finns i sporten, träda fram och dela med sig av sina erfarenheter kring sådana här uppenbart störda metoder. Det kommer att vara nödvändigt för att uppnå förändring. För att röka ut de här dårskaperna som inte hör hemma inom idrott över huvud taget.
Jag tror dessvärre att exemplen ovan är toppen av ett isberg. Ett isberg som sträcker sig bortom NHL, Nordamerika ända hit till Europa och Sverige. Jag påstår inte att det här är lika vanligt förekommande i Sverige som i Nordamerika, men jag VET att det har funnits liknande problem i några av våra större svenska klubbar. Allt från juniortränare som har försökt "motivera" sina spelare med hot och psykologisk krigsföring till allsvenska tränare som anordnat boxningsmatcher för att skapa "aggressivare spelare".
Vi ska med andra ord inte sätta oss på några höga hästar och tycka att det här inte är något som berör oss. Det gör det i högsta grad.
Jag älskar ishockey och det underhållningsvärde sporten ger mig. Men för varje år som går blir jag mer och mer less på jargongen och idiotin som förgiftar hockeykulturen. Jag är av den bestämda åsikten att det är sådant som hämmar sportens tillväxt, hindrar den från att vinna mark. Men det här handlar om mycket mer och viktigare saker än missade ekonomiska möjligheter. Det handlar om att fostra individer, att bidra till att skapa friska och sunda människor i samhället.
Det gör inte tränare som Mike Babcock och Bill Peters när de uppträder som idioter. Att de nu får löpa offentligt gatlopp är förhoppningsvis ett steg mot förändring.
Hockeygudarna ska veta att det behövs.
Den här artikeln handlar om: