BODIN: En tabbe som lämnar en riktigt besk eftersmak

Jag hatar att göra det här.
Hatar att fokusera på domarinsatser.
Men jag är ledsen. Att sumpa ett domslut på det sättet som Steve Kozari och Kelly Sutherland gjorde i natt – i en Stanley Cup-final – är oacceptabelt.

LÄS ÄVEN: Kontroversiellt mål avgjorde – Boston rasande: ”Helt otroligt!”

Fokus här borde ligga på Jordan Binningtons monstermatch eller vilken fantastisk härförare Ryan O’Reilly har växt ut till för St. Louis Blues. Men efter domartabben som ledde till Blues matchvinnande mål lämnar jag den femte Stanley Cup-finalen med en riktigt besk eftersmak som irriterar mig så in i Norden.

Under alla år jag har följt ligan på nära håll har jag förundrats och imponerats över hur stabil NHL:s domarkår är. Respekterade fullblodsproffs som med precision levererar på en hög nivå match efter match. Och det är också – till skillnad från gnällspikarnas Sverige – otroligt sällan som domare eller domslut ifrågasätts offentligt av spelare eller coacher.

Men det här slutspelet har tyvärr fått mig att börja omvärdera den positiva bilden av NHL:s domarkår. Jag kan inte sätta fingret vad det beror på, men i årets Stanley Cup-slutspel har jag antagligen sett fler flagranta misstag från männen i randigt än någonsin tidigare.

I natt kulminerade det i en miss så påtaglig att den gav mig klåda över hela kroppen. Tyler Bozaks slewfoot – eller tripping om man vill vara lite mildare – på Noel Acciari i den tredje perioden var så uppenbar att en blind man hade kunnat upptäcka den. Men ingen av huvuddomarna, Steve Kozari och Kelly Sutherland, reagerade. Sekunder senare hade David Perron skickat in 2–0 för St. Louis, ett mål som till råga på allt blev matchavgörande.

Det. Får. Inte. Ske.

Allra minst i en femte Stanley Cup-final där så himla mycket står på spel. Jag tänker inte påstå att det här gjorde att Boston Bruins förlorade matchen, men det förändrade i alla fall förutsättningarna. Radikalt. Och framför allt förstörde det vad som innan misstaget höll på att förvandlas till en nagelbitare till match.

Jag hatar att fokusera på den här enskilda incidenten, men i natt är det befogat. Det är oacceptabelt och jag räknar med att det får konsekvenser inför finalmatch sex.

*****

Okej, med det ur vägen, låt oss då fokusera på Jordan Binnington.

Det mesta är egentligen redan skrivet och sagt om den fenomenale rookiemålvakten. Vill ni läsa mer om hans udda väg till NHL föreslår jag att ni läser Rasmus Kågströms dokument om 25-åringen.

Det som verkligen har stuckit ut med honom i den här finalserien är hans tysta kaxighet. Han är långt ifrån de yviga rörelsernas målvakt och näst intill omöjlig att få ett vettigt ord ur i en intervjusituation. Men sättet han tävlar på är imponerande.

När Binnington blev utbytt efter St. Louis ras i finalmatch tre åkte han inte rakt ut till St. Louis Blues bås och gömde sig. Han tog demonstrativt omvägen förbi Bruins bås, som om han kanaliserade sin inre Arnold Schwarzenegger med ett symboliskt ”I’ll be back”.

Och tillbaka har han sannerligen kommit. Binnington behövde inte vara strålande i finalmatch fyra, där Blues dikterade villkoren, men han behövde det i natt. Bruins sköt 17 skott i första perioden och dominerade med eftertryck. Längst bak stod den orutinerade ynglingen och vädrade stormen med ett lugn och en pondus som osade självförtroende.

Om St. Louis Blues lyckas knyta ihop säcken hemma i Enterprise Center natten mot måndag kan jag tänka mig att Jordan Binnington ligger riktigt bra till för att vinna Conn Smythe Trophy. Totalt sett är inte hans siffror i slutspelet något man höjer på ögonbrynen åt. Men sättet han har tacklat den stora scenen i Stanley Cup-finalen gör honom till en het kandidat.

Vinner han priset blir han den första rookien på 13 år att ta hem utmärkelsen. 2006 tog en annan rookiemålvakt, Cam Ward, hem trofén när Carolina Hurricanes blev mästare.

*****

Om inte Jordan Binnington så antagligen Ryan O’Reilly.

Den alltid lika pålitlige tvåvägscentern har vuxit ut till den stora offensiva ledaren för Blues i den här finalserien. Han sköt segermålet i finalmatch fyra och följde upp det med 1+1 och 68 procent vunna tekningar i natt.

För ett år sedan uttryckte O’Reilly frustration kring sin situation i Buffalo Sabres. Beklagade sig över hur hans kärlek till sporten hade förtvinat i den förlorarkultur som Sabres hade fastnat i. Det föranledde trejden till Blues i somras. Nu står han här en seger från att bli Stanley Cup-mästare med St. Louis Blues. Det är en scenförändring som heter duga det.

*****

”Amazingly brave” – ”otroligt modigt” – sa Boston Bruins coach Bruce Cassidy om Zdeno Cháras beslut att spela finalmatch fem med vad som förefaller vara en bruten käke.

Men jag vet ärligt talat inte om jag håller med.

Det har blivit en grej inom hockeyn att man ska spela till varje pris. Under inga omständigheter får man visa att man har ont eller känner sig svag. Själv undrar jag hur mycket det verkligen gynnar ett lag att ha en skadad och uppenbart hämmad spelare i laguppställningen. Jag vet inte att jag köper att spelarna blir triggade av att ha sin kapten och stora ledare i båset under sådana här omständigheter. Hur mäter man i så fall den effekten?

Personligen tyckte jag att Chára såg okaraktäristiskt osäker ut på isen. Det hade antagligen med visiret att göra och att det begränsar hans synfält. Påtagligt ofta kladdade han med pucken och hade dålig precision i sitt passningsspel.

Jag räknar ändå kallt med att han spelar match sex. Som coach plockar du inte ut en av NHL:s mest respekterade spelare om han absolut inte kan spela.

*****

Vi måste snart hitta ett nytt namn åt Boston Bruins toppkedja med Patrice Bergeron, Brad Marchand och David Pastrnak. ”The Perfection Line” passar inte speciellt bra på en formation som spelat 0–4 i fem mot fem under finalserien.

*****

Tidigare kunde trion skryta med att de levererade i powerplay, men efter de fyra målen i numerärt överläge i finalmatch tre har det gått troll i spelet där. Inget mål på de fem senaste försöken. Och nu blev de till och med utbuade av hemmapubliken.

Bostons fans är kräsna rackare med kort minne.

*****

Marcus Johansson var isens bästa svensk i natt. Kanske Bostons bästa spelare, till och med. Det kändes som det hände något varje gång han var på isen. Tyvärr för Marcus del gav det ingen offensiv utdelning.

*****

Var det snus jag såg kastas in på isen efter St. Louis Blues 2–0-mål?

*****

Vanligtvis slutspelspålitlige David Krejci har varit ett spöke för Boston i den här serien. Men hans räddning på Alex Pietrangelos skott i slutsekunderna av den andra perioden var en av de bättre jag sett i slutspelet. Målvakter inkluderade.

*****

Vinner St. Louis Blues Stanley Cup på måndag morgon är det sjätte året i rad jag tippar fel finalvinnare. Så ett tips till er som sysslar med betting nästa år: kolla vad jag tippat och gå all in på motståndarna.

Jag kanske kommer göra det själv, rent av.