Lena Sundqvist – från fotbollsmålvakt till SHL-kommentator

Hon är rösten som har blivit symtomatisk med SHL. I en stor intervju med hockeysverige.se berättar kommentatorn och programledaren Lena Sundqvist om karriärvägen till tv-rutan, hur hon ser på sin yrkesroll, ojämställdheten inom ishockeyn – och den där gången hon började bråka med Arto Blomsten i direktsändning.
– Han ser att jag blir förbannad och eldade på ännu mer, skrattar hon åt minnet.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
Det är inte bara spelare, ledare och funktionärer som har ett hektiskt liv i slutspelstider. Varje match ska även bemannas med kommentatorer och experter. En av dem som vi hör på C More mer eller mindre varje kväll är en tjej från Arvidsjaur. Det handlar om Lena Sundqvist som klivit upp som en av våra riktigt skickliga kommentatorer. Att just kommentera matcherna och låta experterna vara experter har blivit lite av hennes adelsmärke.

Att det blev idrott i Lena Sundqvists liv var ingen självklarhet. Hennes föräldrar hade inget större intresse av idrott.
– Däremot hade vi en farfar som var jätte intresserad av sport. Sedan är jag yngst av tre syskon. Mina syskon, Peter och Maria, har nog hållit på med all sport man kan, säger Lena Sundqvist då vi slagit oss ner på en soffa i soliga Rålambshovsparken i Stockholm – där fotbollslandslaget togs emot efter VM-bronset 1994.

Fotboll var länge en stor del även av Lena Sundqvists liv. Detta som målvakt.
– Jag höll på med ganska många sporter, men främst fotboll. När det gäller hockey, jag är född i augusti så jag var kanske två månader då jag släpades med på brorsans hockeymatcher. Idrotts- och hockeyintresset har nog aldrig väckts hos mig utan det har alltid funnits där.
– Min bror spelade i IFK Arvidsjaur där han var gammal backpolare med Fredrik Lindgren faktiskt. Det skiljer ett eller två år mellan Peter och Fredrik, men dom spelade ihop ett tag då jag växte upp.

Foto: Bildbyrån

SPELADE FÖR SVENSKA MÄSTARNA

Lena Sundqvist och hennes syster Maria spelade dessutom fotboll tillsammans ibland annat Piteå, alltså det lag som blev svenska mästare i höstas. När Piteås SM-guld kommer på tal spricker hon upp i ett stort leende.
– Det är jättehäftigt. Jag åkte faktiskt ner till Malmö och såg näst sista matchen på plats. Då kunde Piteå säkra guldet, men lyckades inte med det. Att Piteå sedan vann guld är jättestort.
– Jag blev värvad dit då jag var 16 år. Det var då Piteå började satsningen för att bli ett fotbollsallsvenskt lag, men det var ingen som trodde på det då. Därför är det jättehäftigt att dom har lyckats.

Var ditt hockeyintresse större än fotbollsintresset med tanke på vad du jobbar med idag?
– Nej, egentligen inte. Publikt kanske, men jag levde fotboll fram till det jag var 19 år och slutade spela. Då var fotbollen allt.
– Däremot har jag som åskådare tittat mer på hockey. När jag sedan började jobba, dels var det en slump dels tyckte jag direkt att det var roligare att jobba med hockey. Det är roligare med intensiva sporter och jag är bättre på det.
– Det blev också naturligt då jag kom till radion eftersom det var få kvinnor som jobbade med det här yrket. Radiosporten hade redan Susanna Andrén och Linn Nenzén som gjorde fotboll. När jag ens nämnde att jag var intresserad av hockey blev det direkt ”Vad bra, då har vi en som kan jobba med hockey och vi kan sprida ut dom få kvinnor som finns där”.

Hur föddes idén att jobba med idrottsjournalistik?
– Det kom ganska tidigt. På den tiden fanns det lokalredaktioner i Arvidsjaur för två tidningar. Både Piteå-tidning och Norran. Redan på högstadiet gjorde jag prao på Piteå-tidningen och tyckte direkt det var jätteroligt.
– Sedan började jag plugga media och började jobba på lokalredaktionen. På den tiden fanns det två hockeylag i Arvidsjaur. Ett A- och ett B-lag. När jag gick på högstadiet frilansade jag och skrev B-lagsmatcherna. Så det här intresset väcktes också tidigt. Redan i högstadieåldern.
– Det var ändå inte någon självklarhet och det tog lång tid innan jag landade i det där, men jag har alltid älskat att skriva.

Lena Sundqvist och Sanny Lindström under JVM. Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

HYLLAR LASSE GRANQVIST

Lena Sundqvist är lite av den gamla skolan när hon refererar matcher. Det är sällan vi hör henne rabbla statistik utan hon har fokus på det som händer ute på isen. Sedan låter hon experten vara just expert.
– Fakta tar jag nog med ganska ofta. Sedan beror det på. Vi jobbar på två olika sätt i och med vissa matcher gör vi utan expert. Då tvingas jag vara expert, men jag försöker hålla mig från att tycka för mycket eftersom jag inte tycker att det är mitt jobb.
– Har vi en expert som sitter bredvid mig då är den han som ska tycka. I min värld är det jag som ska berätta vad som händer på isen medan experten ska berätta varför det händer. Det är så jag ser på rollfördelningen mellan kommentator och expert.
– Var det kommer ifrån vet jag inte riktigt. Jag är ganska ny på det här, men jag kommer nog från gamla skolan. Jag är fostrad på Radiosporten av ”Dagge” Malmqvist som är ganska mycket gamla skolan. Jag har nog ganska mycket av hans kommentering i mig eftersom jag var ett oskrivet blad då han började lära mig det här. Sedan kom jag till tv. Där fick jag mycket hjälp av Tommy Åström och Lasse Granqvist. Framför allt då av Lasse som också är lite av den gamla skolan.
– Jag har inte något behov av att tycka saker. I min värld blir det inte samma tyngd om jag tycker något som när exempelvis Sanny (Lindström) gör det. Då är det bättre att han tycker något eftersom han varit där. Han har vunnit SM-guld och spelat hockey. Framför allt tycker jag det är viktigt när man jobbar med en expert att man låter varandra vara bra.

Kan du utveckla det?
– Om jag i min kommentering sitter och säger för mycket av det som är i hans roll blir det jättesvårt för honom att vara bra eftersom jag då redan har sagt det. Vad ska han då säga när det då blir hans tur att prata?
– Det är olika hur man väljer att jobba samtidigt som det är olika skolor. Sedan är det också beroende på vilken expert man sitter med. Jag jobbar mycket med Sanny och vi pratar mycket om att låta den andra glänsa, att man har sitt område. Han har sin tid att vara bra och jag har min. På så vis blir vi bra ihop.

Hur kunnig är du själv på hockey?
– Klart att jag blir kunnig på den nivån att jag ser otroligt många hockeymatcher. Jag kommenterar nästan 100 hockeymatcher per säsong, men jag har inte den här specialkunskapen jag tror att man bara får om man varit i situationerna själv. Att se detaljerna som bara experterna ser.

Är det också här du ”utnyttjar” experterna?
– Ja, verkligen. Jag tycker att jag är kunnig nog att göra mitt jobb, men jag tycker inte att jag är nog kunnig att göra deras jobb.

Går du någon gång i klinch med experterna?
– Sällan, men det händer väl. Det handlar då kanske om att vi har olika grundsyn. Sedan diskuterar vi om vad vi ska säga, hur vi ska uttrycka oss, när vi ska prata och så vidare. Men i sändning vill jag inte gå i klinch. Jag skulle vara väldigt säker om jag skulle ifrågasätta deras kompetens. Det blir inte heller bra om vi ska sitta där och tjafsa med varandra.

Foto: Bildbyrån

”JAG SÄGER RENT UT ATT DET ÄR TÖNTIGT…”

Det har trots allt hänt i en sändning när Lena Sundqvist och Arto Blomsten jobbade tillsammans.
– Vi gjorde en träningslandskamp där målvakterna åkte upp och började slåss med varandra i tekningscirkeln. Jag har full förståelse att man kan bli förbannad i en match och jag hade själv ett hett temperament när jag spelade. Jag hade nog inte klarat av att spela hockey för jag hade blivit förbannad hela tiden. Men det här var ingen sådan situation, att åka från varsin sida av planen och börja slåss.
– Jag säger rent ut att det är töntigt. Arto, som vet vad jag tycker, eldar på och säger ”Det här är hockey och det vi gillar”. Vi tycker ganska olika vad som är hockey. Han ser att jag blir förbannad och eldar på ännu mer (skratt), men det är nog den enda gången jag har haft en stor diskussion rakt ut i sändning med en tv-expert.

Lena Sundqvist har kommenterat samtliga semifinaler mellan Färjestad och Djurgården den här säsongen och kan dom båda lagen relativt bra, men det krävs ändå en noggrann förberedelse inför varje ny match.
– Nu har jag fördelen att jag gjort alla matcher i den serien så inför i morgon (läs: i dag) finns det inte så jättemycket att förbereda. Det är mer att uppdatera den statistik som finns.
– I en vanlig match i grundserien är det egentligen fler förberedelser. Då kan det vara första gången för säsongen eller länge sedan du gjorde ett lag. Då har jag ett dokument med alla spelare i alla lag som innehåller all fakta jag kan behöva med moderförening, ålder, längd, vikt till vad spelaren gjort innan eller antal poäng förra säsongen, i den här grundserien, tidigare meriter och så vidare. Allt som jag kan tänkas att behöva. När jag sitter live hinner jag inte kolla upp någonting utan jag måste ha fakta hos mig. Det är egentligen ett grunddokument som jag har under hela säsongen och som jag bara uppdaterar.
– Sedan förbereder vi de grafiska skyltarna tillsammans med våra grafiker. Dessutom gör vi upp en plan för sändningen. Det är svårt att planera livesändningar. Framför allt för sport. Vi har ändå en grundplan för hur vi vill bygga upp den här matchen och berätta för historia kring den. Sedan får vi oftast slänga den åt helvete för det händer saker i matchen. Vi har ändå en plan för första fem, sex avblåsningarna. Vad vi pratar om där om det inte har hänt något intressant i matchen. Sådant gör vi tillsammans med bildproducent och grafiker.

Foto: Bildbyrån

”MARDRÖMMEN FÖR EN KOMMENTATOR”

Givetvis behöver Lena Sundqvist lära sig spelarna, deras tröjnummer och sätt att röra sig på.
– Jag nöter jättemycket nummer och namn på spelarna. Tillräckligt mycket till jag sett spelarna så pass mycket att jag känner igen dom på andra saker.
– Siffrorna på tröjorna är viktiga framför allt i början av en säsong. Nu när jag gör Färjestad och Djurgården tittar jag inte jättemycket på siffrorna. Jag har sett båda lagen så pass mycket att jag känner igen spelarna. Nu handlar det mer om åkstil och sådana saker, även om jag använder numren lite grann fortfarande.

Det står 5–0 i matchen och då ska hålla den levande hela vägen i mål, hur jobbar du då?
– Det är faktiskt mardrömmen för en kommentator av den anledningen att det är jättesvårt. Jag kan inte låtsas att det är spännande om det inte är det. Det blir falskt mot tittarna, men jag kan inte heller ge upp och gå hem. Jag måste hålla liv i det på något sätt.
– Sedan måste man ha en väldig respekt för att hälften av tittarna tycker det är en mardrömsmatch. Dom är förbannade och blöder känslomässigt eftersom deras lag ligger under med 5–0. Vi måste ha respekt för dom tittarna och inte börja raljera.
– Klart att man kan, som i senaste matchen, kritisera Djurgården, men man ska också ha respekt för att det sitter många djurgårdare som tittar på oss. Därför är jag noga med att, även om det står 5–0, följa matchen. Det är så lätt att sväva i väg i allt annat och börja prata om andra saker ”kom du ihåg för fem år sedan då det där och det där hände…”

Vad är det mest dramatiska du varit med om i sändning?
– Egentligen är det när teknik skiter sig som är det stökigaste. När en mikrofon slutar fungerar eller liknade.
– Vi hade en situation som var superdramatisk för alla som satt i sändningsbilen, men som jag inte visste om. Vi låg inte ute förrän en sekund innan vi började. Jag fick aldrig veta det. ”Det är lika bra Lena inte får veta det för då blir hon bara nervös”, skrattar Lena Sundqvist och fortsätter:
– Jag har faktiskt även ramlat i en sändning. I Scandinavium har dom stolar som fälls upp när man ställer sig upp. Där måste man sitta, men annars brukar jag alltid stå och kommentera. Nu hände det något vid sargen nedanför mig. Jag ställer mig upp för att se, men när jag sätter mig ner igen har stolen farit upp.
– Jag fortsätter prata liggande på golvet och i den här trappan som är där. Spelet fortgår medan jag ligger på rygg, sprattlar och försöker ta mig upp. Arto fattar inte vad som händer. Han tittar ner på mig och tänker nog ”vad gör hon där” (skratt). Jag tror inte det hördes utåt i alla fall.

Foto: Ronnie Rönnkvist

”VISSA GREJER ÄR ABSURDA”

Lena Sundqvist fick också en del kritik i början, mest för att hon var kvinna och kommenterade hockey, men det här har med tiden avtagit lite.
– Det förekommer fortfarande, men inte alls i samma utsträckning.

Hur hanterar du sådant?
– Olika. Vissa grejer är helt absurda och något jag bara kan skratta åt. Andra saker biter jättemycket. Det går inte att säga att jag inte tar åt mig för självklart gör jag det någonstans. Sedan beror det också på vilket humör jag själv är på när jag läser det som skrivs.
– Jag vet inte hur jag hanterar det men i början lade jag ut ganska mycket på sociala medier och skämtade om det, vilket var början till det som blev en grej i media om det. Jag ville visa för folk att det inte biter på mig utan att jag skrattar åt det, även om det såklart bet.
– I dag är jag så van när det väl händer. Sedan är det faktiskt så pass sällan det sker nu.

En del av ishockeyn som Lena Sundqvist skulle vilja följa mer är damhockeyn.
– Klart att jag brinner för damhockeyn. Den är absolut jätteviktig ur ett samhällsperspektiv. Jag följer den, men tyvärr inte så mycket som jag borde. Det är svårt att hinna med då jag följer så mycket hockey som jag gör. Överlag följer jag lite sport utöver den jag jobbar med. Den tar all tid jag har. När jag är ledig gör jag andra saker.
– Däremot har vi den här säsongen sänt några matcher från SDHL, vilket har varit jätteroligt. Jag tycker det är jättebra att vi gjort så och det är ett bra initiativ från min arbetsgivare. Det är viktigt och det går att göra bra grejer från dom matcherna. Vi har gjort det bra och varit där med samma personal som på herrmatcher, samma tekniska bemanning, och visat att det går att ge SDHL precis samma uppmärksamhet som SHL.
– Dessutom brinner jag för jämställdhet över lag. Där är damhockeyn en stor del av den värld jag lever i.

Hur tänker du kring den ojämställdheten inom hockeyn?
– Den är enorm. Det går sakta framåt. Med betoning på sakta. Det är svårt att veta hur vi ska förändra det. Jag tycker att det känns som att det är många som försöker, men det tar lång tid.
– Vi jämför ofta damhockeyn med damfotbollen, men vi måste komma ihåg att damhockeyn är så mycket yngre, har färre år på nacken och färre utövare. Fotbollen har också gått en lång väg för att komma dit dom är nu och då är det fortfarande ojämställt där också. Det verkar ta en väldig tid.
– Samma sak är det i vår bransch. Där är det också extremt ojämställt fortfarande. Alla pratar om att det går så fort nu, men det går faktiskt jättelångsamt.

Nu åkte Damkronorna ur VM:s A-grupp, hur går dina tankar kring det?
– Att det är jättesorgligt. En av grejerna som krävs om vi ska nå jämställdhet är att tjejer få ha förebilder. Man får säga vad man vill om att det går att ha manliga förebilder, men det är svårt för tjejer att identifiera sig med dom.
– Det är samma i vår bransch för det är svårt att identifiera sig med en 50-årig man om du är en 12-årig tjej som drömmer om det här. Du behöver se att det finns folk som är likadana som dig själv och som lyckas.
– Där tror jag Damkronorna är jätteviktiga för att vara dom här förebilderna. Det ser vi inte minst på Luleå Hockey som gjort det bra och spridit det i hela länet bland småtjejer. Dom tjejerna ser att det går att spela hockey på den nivån, inför mycket publik och vinna SM-guld. Samma sak är det med Damkronorna, att man måste få se att det går att komma dit och ser att det finns förebilder där.

Du har en mellandag från hockey med sol och ledighet, hur ser en sådan dag ut för dig?
– Det är jätteolika. Nu har jag, som sagt var, en mellandag, vilket jag inte haft så ofta under slutspelet. Jag har direkt rest vidare till nästa arena och jobbat så tre, fyra dagar i rad.
– I dag blir en lugn och skön dag i solen med min bror och hans två barn för att samla lite energi, avslutar Lena Sundqvist innan hon går bort mot skateboardramperna i Rålambshovsparken för att umgås med sin familj och släppa hockeyn några timmar.