Vaktmästaren i Nittorp har blivit SHL-stjärna: ”Drömde om att spela i allsvenskan”

26 år gammal är han ett respekterat namn i SHL som har landslagsmeriter. Linus Johanssons väg dit har varit brokig och gått via Hockeyettan, Norge och Hockeyallsvenskan – och innehållit alla möjliga sorters jobb.
– När man har många förluster på rad kan jag tänka att jag kunde ha stått på ett industrigolv och jobbat i stället, säger Färjestads assisterande kapten till hockeysverige.se.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
Det tandlösa flinet andas slutspelshockey. Det är också då Linus Johansson trivs som bäst. När varje match är dignitet, varje byte har betydelse och varje aktion på isen kan bli avgörande – åt ena eller andra hållet.

Det var därför som 26-åringen från Ljungby valde att flytta på sig inför den här säsongen. Från Djurgården till Färjestad. Sportsligt var det ”en flytt i sidled”, som han själv uttrycker det, men för honom personligen ett lyft.
– Det var det här ansvaret jag ville åt, säger Linus Johansson medan han med slevar i sig en matlåda bestående av pasta.
– Att få spela mycket mer i alla spelformer, jag känner att man växer med det. Samtidigt är man ibland ansvarig för att man förlorar matcher för att man missar att täcka ett skott eller slarvar med pucken och det kommer ju med speltiden. Det är lite mer att man antingen är med och blir hjälte och hjälper laget med en skymning, ett mål, en assist eller så förlorar man och är på isen när det går åt helvete. Det är lite speciellt.

Han tar en tugga, väger sina ord och fortsätter utläggningen om ansvaret.
– Men jag tycker att jag ska ha det här förtroendet och jag tycker att jag ska vara därute när det bränner till. Det finns alltid utrymme att förbättra sig. Under grundserien tycker jag att jag kan höja mig ännu mer, men det är kul att vara där det händer. Speciellt i ett slutspel.

Foto: Bildbyrån/Fredrik Karlsson

”VARA NÅGON SOM KAN GÖRA LIVET SURT FÖR MOTSTÅNDARNA”

Ansvaret har speglats i den speltid som Linus Johansson har fått av Färjestads tränare. I grundserien snittade han 18.19 minuter per match. Bara Joakim Nygård spelade mer bland lagets forwards. I slutspelet har den tiden ökat till mer än 21 minuter per match.

Den offensiva produktionen är på samma nivå som tidigare, men totalt sett känner Johansson sig mer betydelsefull för Färjestad än han gjorde för Djurgården, som han är mitt uppe i en het semifinalserie mot.
– Jag vet att jag inte kommer att göra 28 poäng i det här slutspelet, men jag vill vara en pådrivare och jag hoppas att jag kan fortsätta vara det och ha energin till det. Det ska jag ha och det känns som jag är på gång.

Det verkar som du är en riktig gris att spela mot också…
– (Skratt) Det blir väl så. Det är kul att spela så och något som ger energi. Vi har så pass skickliga spelare i laget med ”Linkan”, Ryno, Nygård, Jesse och allt vad de heter att man måste få in något annat element också för att bli mer allround som lag. Då känner jag att jag tillsammans med framför allt ”Alex” (Alexander Johansson) i min kedja kan vara det. Att vara någon som kan göra livet lite surt för motståndarna och flytta momentum till vårt lag i stället.

Det känns som ni har ett par killar i laget som är jobbiga att möta, men vem är den jobbigaste?
– En sån som (Gustav) Rydahl är extremt jobbig att möta, en sån som Oskar Steen också. Steen är så skicklig på isen och jobbar samtidigt så hårt och är grisig. Men jag säger ändå Rydahl. Han kan störa de flesta med sitt spel.

DEBUTERAT I TRE KRONOR

Under säsongen har Linus Johansson även debuterat i Tre Kronor. Det får ses som ett kvitto på att han kommit en bit på vägen.
– Det tycker jag ändå. Speciellt när man byter klubb i sidled såhär som jag har gjort, får en större roll och få spela mer. Då känns det som man vill ha chansen i landslagströjan också. Men samtidigt, om jag inte hade fått chansen någon gång hade jag nog inte tänkt på det så mycket. Nu när man har fått det vill man vara kvar och visa att man kan kriga på den nivån. Det tycker jag har kunnat när jag varit på den nivån också. Det finns saker som jag kan förbättra, men jag tycker att jag kan spela på internationell nivå också.

Foto: Bildbyrån/Kenta Jönsson

Du har gjort en rätt häftig resa via Hockeyettan, spel i Norge och i allsvenskan med Mora innan du hamnade i SHL och sedan landslaget. Hade du kunnat föreställa dig det här för några år sedan?
– Nej för fan, inte i närheten! När jag spelade i Nittorp i Hockeyettan drömde jag om att spela i allsvenskan och ha en stadig månadslön som man kunde gå runt i vardagen och spela hockey. Men det är det som är tävlingsinstinkten också, att man aldrig blir nöjd och att det finns mer att ta. I Norge kände jag att nu måste jag gå härifrån för att förbättras och i Mora var det samma sak. Det var lite tuffare när jag kom till Djurgården första säsongen, men sedan har det fortsatt att gå uppåt hela tiden och jag är inte mätt än. Jag vill fortsätta.

Till NHL?
– Jag vill så högt jag kan hela tiden, det är ju självklart. Men då ska det finnas anbud och rätt anbud också så att man känner att man får en ärlig chans. Jag vill framåt.

FRÅN VAKTMÄSTARE TILL HOCKEYPROFFS

Innan den där stadiga månadslönen började trilla in på kontot hade Linus Johansson allehanda jobb för att dryga ut kassan samtidigt som han spelade hockey.

* Strålfors industri i Ljungby
– Jag var vaktmästare ett tag och det var rätt otydligt vad jag hade för arbetsuppgifter där (skratt).

* Vaktmästare i ishallen i Nittorp
– Jag fixade lagets tvätt, klippte gräset och sådana grejer.

* Volvo i Olofström
– Jag packade bildelar och skickade dem till Kina.

* Elgiganten i Norge
– Det var fem timmar tre dagar i veckan som jag stod där och krängde datorer och grejer. Så man kan i alla fall inte anklaga mig för att inte veta vad livet verkligen går ut på i alla fall (skratt). Det är ändå skönt att ha gjort det för man vet lite vad som väntar efteråt.

Tror du att det faktum att du har testat på allt det här gör att du uppskattar livet som välbetalt hockeyproffs mer?
– Det är så svårt att tänka på det när man är mitt uppe i någonting. Det är mer efter säsongen eller när man har många förluster på rad som jag ändå kan tänka att jag kunde ha stått på ett industrigolv och jobbat i stället. Det är absolut inget fel med det, men jag gör ju hellre det här. Då är det rätt coolt att jag har varit där jag har varit och kan bli utbuad på Hovet.