Leksands-ikonen som blev dubbel världsmästare – Old School Hockey Sigge Bröms

I dagens Old School Hockey får vi stifta bekantskap med en riktig legendar. Sigge Bröms vann dubbla VM-guld på 50-talet och gjorde en mängd säsonger i moderklubben Leksand.

I januari 2007 gick en av svensk hockeys största spelare ur tiden, Sigurd ”Sigge” Bröms, i sitt hem på Sollerön. Han var faktiskt den första spelare från Leksands IF som var med och vann ett VM-guld. Här får ni hans historia berättad för er där vi tagit hjälp av några andra stora hockeylegendarer för att få deras syn på Sigge Bröms. Några av dessa har, precis som Sigge Bröms, nu lämnat oss.

Sigge Bröms. Arkivbild

Han växte upp i centrala Leksand. Närmare bestämt i Norsbro. Sigge Bröms pappa jobbade på sågverket medan hans mamma var hemmafru. Sigge var också ett att många barn som lekte och spelade hockey nere på Avandet efter skolan och på helgerna. Avandet, för er som inte känner till det så kan jag berätta att det är en vik som du idag hittar under järnvägsbron. Numera lämpar det sig inte att åka skridskor där.

Vilgot Larsson:
– Vi gick i samma klass, Sigge och jag så vi spelade väl både fotboll och ishockey i lag när vi var unga. Ingmar Lysén och (Björn) ”Lollo” Lassas var ett år äldre än oss, men vi umgicks allihop då vi var barn. Mestadels var vi på hockeybanan. Sigge var även väldigt duktig i slalom och var ofta iväg och åkte vid Åsleden.

Ingmar Lysén:
– Nu var Sigge och ”Lollo” ett år yngre än jag så vi umgicks nog inte så mycket innan vi började spela i samma lag. Jag bodde uppe vid Kärringberget medan Sigge bodde vid Norsbro. Hans pappa jobbade inne i smedjan på snickeriet som låg där. Vi båda sågs nog en del uppe vid Åsleden när vi åkte skidor som barn.

Det var alltså inte bara ishockey som gällde för Sigge Bröms i ung ålder. Han berättar själv i Lars Ingels bok ”Från Sigge till Sigge” om sitt idrottande i unga år.
– Jag höll på med slalom och åkte runt på tävlingar. Jag spelade juniorhockey när Leksand gick upp i högsta serien. En vecka före Leksands premiär i högsta serien skulle A-laget träningsspela borta i Rättvik. Arne ”Puppu” Hellberg, som hade varit med och spelat under hela 1940-talet, hade lagt av och kom och sade ”Nu ska du med till Rättvik och spela med A-laget”.
– Jag var bara 16 år, men helgen därpå spelade jag premiärmatchen i allsvenskan mot Matteuspojkarna.

Det var nära att blivande OS-slalomåkaren, Olle Dalman (Leksands slalomklubb) fick med sig Sigge Bröms till Östersund. Dom båda hade fått jobb där uppe som skulle innebära att de skulle kunna träna slalom mer eller mindre professionellt. Men ”Puppu” Hellbergs löften om att få spela i A-laget och kärleken till Leksand gjorde att Sigge Bröms valde att stanna hemma.
Pelle Jacobson berättar:
– Hade Sigge satsat på slalom så hade han säkert vunnit en medalj där också. Olle Dalman, Valter Liss och en kille som hette Backlund var lite av våra slalomidoler då vi själva var uppe vid Åsleden och åkte.
– Jag tror faktiskt Sigge hade nytta av sin slalom då han åkte skridskor, vilket han var fantastisk på. Jag tror att den här mjukheten i åkningen, som Sigge och Vilgot Larsson hade, fick han från just slalomåkningen.

Leksand med Sigge Bröms i laget vann premiärmatchen mot Matteuspojkarna hemma på Siljansvallen med 8-5. Visserligen ledde bortalaget ett tag med 4-1, men genom en stark moral vände masarna matchen och vann helt rättvist.

I slutet av matchen blev hejaklacksledaren, Gunnar Ohldén, så glad i samband med ett av målen att han sprang in på planen för hylla sina idoler. Nu var inte det något som var alldeles uppskattat hos domaren och inget som dagens hejaklacksledare bör ta efter.
– Hejaklacksledare var ganska nytt vid den tiden och Gunnar Ohldén var en härlig sådan. Han hade inte alltid det bästa omdömet när han gick ner på isen. Domarna hjälpte honom av igen, vänligt men bestämt, berättar Pelle Jacobson med ett skratt.

Leksand vann även den andra matchen i allsvenskan. Det var mot dåtidens storlag, Södertälje SK. SSK hade många fantastiskt fina namn i sin laguppställning. Bland andra hittar vi Arne ”Brand-Johan” Johansson i målet, jodå, han var brandman. På en av backplatserna spelade Sven Thunman och den mest fruktade kedjan offensivt var den med Erik ”Epa” Johansson, Stig Carlsson och Göte ”Vicke-Hallon” Blomqvist. Lägg därtill att i andrakedjan spelade Lennart ”Nacka” Skoglunds gode vän från söder i Stockholm, ”Kurre-kjellis” Kjellström så förstår ni att en vinst med 3-2 mot det här stjärnlaget gav eko runt om i hockeysverige.
Vilgot Larsson:
– Sigge kom med i A-laget några år före mig. Han var en fantastiskt stor talang. Han kom även med i Juniorlandslaget den säsongen. Det var en stor grej här uppe i Leksand eftersom det inte var så vanligt att någon utanför Stockholm kom med i något landslag.

Pelle Jacobson:
– Sigge var, precis som Vilgot säger, en fantastisk talang och långt före sin tid. Vi såg hans spelförståelse som något alldeles speciellt, men framförallt var han en väldigt fin person som alltid hade nära till skratt.

Stig Påvels. Arkivbild

Ingmar Lysén:
– När Sigge kom fram och slog igenom som hockeyspelare hade han redan allt. Sigge kunde verkligen åka skridskor, skjuta, var en fantastisk dribbler… Det är inte så konstigt att han blev så framgångsrik som han nu blev.

Den fina inledningen för nykomlingslaget hjälpte inte. Leksand fick lämna serien redan efter en säsong. Det blev bara en vinst till och det var mot Mora. En match som vanns med 4-2.

Med Sven Jonsson i målet, Åke Lassas, Nils Holfve och Anders Brisell som backar och Björn ”Lollo” Lassas, Rune Mases och Pelle Jacobson i första kedjan och Stig Påvels, Sigge Bröms och Einar Jonsson i andra kedjan tog sig Leksand tillbaka till allsvenskan 1950/51. Avgörandet kom i en numera klassisk match mot Wifsta/Östrand (Timrå).

Leksand hade återtagit kommandot i Division 2 norra inför sista omgången. Det hade man gjort genom att besegra Brynäs med 4-1 i näst sista omgången. Det fanns dock en del oro inför avslutningen. Leksand hade nämligen förlorat matchen innan den mot Brynäs mot ett annat Gävle-lag, Strömsbro, med 3-2. Det här var väldigt överraskande eftersom Strömsbro var på väg ner i Division 3 och Leksand hade vunnit första mötet med gästrikarna med hela 12-2.

Inför sista omgången skiljde det ett poäng mellan Wifsta/Östrand och Leksand. Wifsta/Östrand ledde efter första perioden med 4-1. Sedan tog en makalös Leksandsvändning fart. Åke Lassas gjorde en av sina bästa matcher i karriären liksom Sigge Bröms och hans kedjekamrat ”Stickan” Påvels. När ”Hesa Fredrik” ljöd hade Leksand vunnit matchen med 9-6. Efter matchen bjöds det på stor fest på Hotell Knaust i centrala Sundsvall.

Pelle Jacobson:
– Vi åkte upp i bilar redan dagen innan den här matchen. Jag tror också att vi hade lagt förlusten mot Strömsbro bakom oss. Vi visste vad som gällde och var väldigt koncentrerade på uppgiften. Trots att vi låg under med 4-1 hade vi inget annat mål framför oss än att vinna matchen.
– Vi bodde på Hotell Knaus. När vi kom dit efter matchen bjöds det på fest som det bör för att fira segern. Då hade vi även nåtts av att det var utsändning av matchen från radion uppe på Siljansvallen. Lennart Bolander var ”referator”. Vi kände verkligen samhörigheten med folket hemma i Leksand. Dagen efter möttes vi av väldigt mycket folk då vi kom hem igen.

Stig Påvels:
– Vi spelade i lag under många år, jag och Sigge. En väldigt fin kille och vi kände varandra redan som unga. Ibland kunde Sigge spela lite mycket för sig själv så jag och Einar fick väl vara där och hjälpa till ibland, skrattade Påvels och fortsatte:
– I alla fall var han en väldigt fin hockeyspelare och vi fungerade väldigt bra under åren vi spelade ihop.

Einar Jonsson:
– Jag har läst mig till i efterhand att jag gjorde tre mål i den matchen mot Wifsta (Skratt). Mitt starkaste minne från matchen är annars då Sigge står och bökar framför målvakten och försökte få in pucken. Samtidigt står jag med öppet mål precis bredvid.
– När jag sedan frågade Sigge varför han inte passade mig svarade han ”varför skulle jag göra det, jag kunde ju göra mål själv”.
– Sedan hade vi fest på Hotell Knaus. Tidigt morgonen efter satt vi oss i bilden hem. Med var även Lennart Bolander som hade varit med upp till Sundsvall för att referera matchen. Jag tror vi var hemma först tio över sex morgonen efter.

Sigge Bröms vann sitt första VM-guld redan 1953. Andra guldet vann han 1957. Säsongen därpå valde han att lämna Leksand för spel i nyuppflyttade göteborgsklubben, GAIS, där vännen Rune Mases var tränare.
– Det var inte enbart Sigge som kom dit till den säsongen. Även Rickard Fagerlund spelade där liksom en av bröderna Adrian (Kjell) från Forshaga och målvakten (Lennart) Hivell. Själva övergången för Sigge till GAIS var jag inte alls inblandad i. Det skötte folket ovanför mig, berättar Rune Mases och fortsätter:
– Jag hade fått en förfrågan om jag ville jobba på Göteborgs Ishockeyförbund. Sedan stod jag varje kväll, oftast i regn, från november till januari i ett hörn av Gamla Ullevi, där det var en rink uppbyggd, och tränade alla möjliga lag. Det var då jag kom i kontakt med GAIS som var den starkaste klubben i stan även om Frölunda också var på gång då.
– Dagarna blev lite långsamma där nere och jag väntade bara på att få ta spårvagnen från Koltorp, där jag bodde, ner till träningen.

Sigge Bröms. Arkivbild

Sejouren i GAIS blev bara ettårig för Sigge Bröms och Rune Mases. Efter säsongen hävdade AIK:s hockeybas, Herman Carlsson, att Bröms var klar för stockholmsklubben. Det här förnekade Bröms själv bestämt.
Sigge Bröms berättar för Lars Ingels i boken ”Från Sigge till Sigge”:
– ”Nä, jag ska inte flytta till Stockholm”. ”Jo, det ska du göra” svarade AIK-ledningen som redan hade fixat en lägenhet och därför skickat ner en buss till ”Götet” för att hämta alla möblerna.
– Så jag sa till flyttkarlarna ”Ni får lasta i, men ni får köra upp till Leksand istället”.

Säsongen 1958/59 återvände Sigge Bröms till Leksand. Det blev en succésäsong både för honom och hela föreningen. En ny generation av spelare var på all var på väg att slå sig in i laget. Göran Lysén var lagets pålitligaste poängplockare vid sidan av Sigge Bröms. Även Olle ”Mapa” Sjögren, Bosse Englund och Jan-Olov Back hade börjat göra avtryck i Leksands A-lag.

Enligt flera av Sigge Bröms lagkamrater talade han sig på senare år ofta varm om den moraliska finalen mot Djurgården den säsongen. Alla ville se den matchen och publikkapaciteten 11 000 åskådare räckte långt ifrån till. Stängslet vid Siljansvallen revs ner vid ett ställe och flera hundra åskådare smet in den vägen och gömde sig i publikhavet.

Matchen försenades eftersom domare och spelare inte kom fram genom publikhavet till rinken. När matchen väl var igång gav ”Stickan” Påvels Leksand ledningen med 1-0, men Djurgården vände och vann matchen med 3-1 efter mål av Calle Lilja, Kurt Thulin och Lasse Björn.

Kurre Thulin:
– Det var mitt första SM-guld och jag fick delvis vara med om att avgöra matchen genom mitt mål. På så vis betyder den här matchen något alldeles speciellt för mig. Jag hade lite av samma roll i Djurgården som Sigge hade i landslaget åt (Sven) Tumba. Det vill säga kantspelare med ett defensivt ansvar.
– Leksand hade sina stjärnor med Åke Lassas, Vilgot Larsson, Sigge Bröms och så vidare. Vi hade Tumba, Rolle Stoltz, Lasse Björn med flera. Det var verkligen dom två bästa lagen som möttes den här matchen.
– Jag minns så väl allt som var omkring matchen med en läktare som höll på att rasa och folk som klippte upp stängslet för att komma in och se matchen. Sedan blev vi i Djurgården, med den tidens mått mätt, väldigt firade efter matchen. Jag har faktiskt en bild hemma där jag står och håller upp ett paket Leksands Bröd.

Kurt Thulin i Djurgårds-dressen. Arkivbild

Sigge Bröms valde att som 30-åring även en andra gång att lämna Leksand. Han blev spelande tränare i Boden. Uppdraget var att ta upp deras Division 2-lag till allsvenskan. Bröms blev norrbottning i två säsonger. Första säsongen slutade Boden sjua. I laget fanns en ung lovande blivande stjärna i Per-Arne Hübinette som minns tillbaka till säsongen 1962/63.
– Sigge kom upp till Boden som en frisk fläkt. Som spelare tog han alltid närmaste vägen mot mål, vilket var ganska nytt för oss norrlänningar. Som tränare var Sigge före sin tid taktiskt, men framförallt hade en förmåga att få ut maximalt av varje spelare.

Andra säsongen slutade Boden trea och Sigge Bröms gjorde en fantastiskt fin säsong både som spelare och tränare. Då han efter säsongen kommit in på GSI (Idag: GIH) i Stockholm ville Djurgården se honom i sitt lag. Men rektorn på Bosön rekommenderade honom att spela för Leksand i stället. Med det kom Sigge Bröms också spela sin sista säsong med sin hemmaklubb.

Nisse Nilsson:
– Jag fick spela en del med Sigge Bröms och Stig Påvels då jag kom till Leksand. Dom var riktiga lagspelare och jobbade alltid på i varje match samtidigt som vi tre fungerade riktigt bra ihop. Dessutom var båda väldigt fina killar vid sidan av.

Nisse Nilsson. Arkivbild

Sigge Bröms var också en av våra största landslagsspelare. Han debuterade i Tre Kronor den 27:e februari 1952. Då var han nyligen fyllda 20 år. Det var en landskamp mot Finland i Ludvika. Redan 1949 drog han dock på sig en landslagströja för första gången då juniorlandslaget bad om hans tjänster.

Bröms är dubbel världsmästare. Första guldet kom 1953 i Zürich. Det blev en mycket stympad turnering. USA fick inte vara med eftersom dom hade haft ett lag i Schweiz tidigare under säsongen som hade ställt till med ett rejält ”råkurr” under en match. Då valde Kanada att också stanna hemma för att sympatisera med sitt södra grannland.

Istället fick Sverige göra upp med Schweiz, Tyskland och Tjeckoslovakien om världsmästartiteln. Tre Kronor radade upp segrar och inför finalen mot Tjeckoslovakien hade 20-åringen från Leksand gjort två mål. Dagen innan finalen avlider Tjeckoslovakiens president, Klemens Gottwald, hemma i Prag vilket utlyste landssorg. Tjeckoslovakien får då inte ställa upp i finalen utan fick följa en vänskapsmatch mellan världsmästarna och Schweiz från läktarplats i Hallensstadion.

Rolf ”Mackan” Pettersson:
– Vi hade slagit ”tjecko” i första matchen, men när vi skulle mötas i finalen fick dom inte ställa upp. Jag har för mig att vi mest var glada för att vi var världsmästare för första gången. Vi pratade inte speciellt mycket om att Tjeckoslovakien inte fick spela matchen.
– Sigge var en av lagets yngsta spelare tillsammans med Lasse Björn och Sven Tumba. Dessutom var han en väldigt fin ”kis” och en bra hockeyspelare, berättade ”Mackan” Pettersson på sitt typiska södermål.
– På den tiden firades inte guldet som det görs idag. Det blev väl en korv och öl ute på stan bara.

Sigge Bröms i landslaget. Arkivbild

Andra guldet vann Sigge Bröms 1957 i Moskva. Hela turneringen var upplag så att ryssarna skulle slå Sverige i sista omgången och bli världsmästare inför 40 000 hemma-fans. För övrigt till största delen klädda i klassiska ryssmössan och militäruniform. Det var ett ganska hårt kritiserat svensk lag som åkte till Moskva det året. Vid OS 1956 i italienska Cortina hade Sverige ett favorittippat lag på plats, men som missade medaljerna. Huvuden fick rulla och flera av dåtidens stjärnor så som målvakten Lars Svensson, bröderna Hans och Stig Tvilling, Stig Carlsson. ”Hogge” Nurmela och Åke Lassas ställdes åt sidan. Bröms behöll sin plats eftersom förbundsbasarna hävdade att dom alltid visste var Leksandsforwarden levererade.

Tre Kronor gjorde en mycket fin inledning på turneringen. Mot Östtyskland och Japan kom inte mindre än sju mål från Sigge Bröms klubba. I den nu omtalade finalen var förutsättningarna att Sverige bara behövde ett oavgjort resultat för att vinna guldet medan Sovjet var tvungna att vinna. Inför tredje perioden ledde Sovjet med 4-2, men Sverige gick upp till 4-4 som också blev slutresultatet.

Lasse Björn:
– Sigge var en härlig kille och under många år Tumbas högra hand. Vid VM 1957 var jag själv lagkapten. Det var då vi fick för oss att sjunga ”Helan går” som nationalsång. Vi stod uppställda efter att vi fått våra medaljer, men det kom aldrig någon nationalsång. Jag vände mig om till grabbarna efter ett tag och såg bl a ”Sura-Pelle” (Ronald Pettersson) stå där. Han är ju från bruket i Surahammar och jag tänkte att han kunde väl bara en sång (skratt).
– Hur nu dom här 40 000 åskådarna kunde höra oss 15 grabbar sjunga vet jag inte, men i alla fall ställde dom sig upp i givakt och tog av sig ryssmössorna trots att det var 20 minusgrader.

Vilgot Larsson:
– Sigge betydde väldigt mycket för det här laget. Han spelade ofta med Tumba och var lite av en städgubbe åt honom. Sigge rev och slet i varje byte och jobbade alltid väldigt hårt för laget.

VM-guldlaget 1957. Arkivbild

Nisse Nilsson:
– Han var oerhört nyttig för oss varje gång han var med i landslaget. Inte minst vid VM 1957. Man kan säga att Sigge var en arbetsmyra.
– Jag minns en kul episod inför VM. Sigge var en hejare på brudar. Vi bodde på Hotell Kristineberg i Stockholm och hade utegångsförbud eftersom vi hade en träningsmatch dagen efter. När Tre Kronor-basen, Herman Carlsson, vaknade dagen efter och gick ut i snön såg han fotspår som ledde fram till Sigges fönster ha ha…

Sin sista VM-turneringen gjorde Sigge Bröms 1961 i Genéve och Lausanne, alltså i samma land där hans VM-saga inleddes åtta år tidigare. Totalt kom han att spela 142 A-landskamper och nio juniorlandskamper.

Efter sista säsongen i Leksand hade studierna på Bosön och tiden som spelande tränare i Boden gett Sigge Bröms blodad tand för tränaryrket. Under fyra säsonger tränade han Mora med stor framgång. Ett Mora där stjärnor som Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg, Hasse Hansson, Stig Östling och hans vän från Boden, Per-Arne Hübinette spelade.

Per-Arne Hübinette:
– Jag flyttade till Västerås efter Boden eftersom jag skulle gå i skola där. Det fungerade aldrig riktigt bra och jag kom på kant med rektorn på skolan. I samma veva var Sigge ofta ner till Västerås och vi pratade en hel del om framtiden. Efter säsongen bestämde jag mig för att flytta till Mora där jag hade en trygg plats.
– ”Strimma” var givetvis Moras stora stjärna, men Sigge fick oss att se respektlöst och inte vara rädda för några etablerade spelare eller lag. Jag spelade i backpar med Kjell ”Rövarn” Eklind. ”Strimma” spelade med Stig Östling.
– Vi hade en fantastisk sammanhållning under dom här fyra åren. Mycket berodde det på Sigges fina ledarskap. Han var inte en tränare som höll en hög profil utan var alltid lugn och sympatisk. Efter mina säsonger i AIK lockade han mig till Tunabro som då låg i högsta serien.

Mellan åren 1971 och 1974 var Sigge Bröms tränare i Borlänge-klubben, Tunabro, innan två säsonger i Karlskoga/Bofors tog vid. I den sistnämnda klubben släppte han fram en långhårig tonåring vid namn Bengt-Åke Gustavsson.
– Det var väldigt stort att få vara med i A-laget då Sigge var ledare hemma i Karlskoga, berättar den tidigare NHL-stjärnan och fortsätter:
– Vi låg i allsvenskan då (dagens SHL) och jag måste säga att det var modigt av honom att lyfta fram mig, Dan Hermansson och Anders Nordh trots att vi knappt var juniorer.
– Sigge var en lugn och sansad ledare som aldrig jagade på oss juniorer. Han tillät oss att utvecklas i vår egen takt och göra det vi var bra på. Det var aldrig några högljudda tillrättavisningar, utan han var alltid tryggheten själv. Det är mycket av hans ledarskap då det gäller lugnet som jag har försökt ta med mig in i mitt ledarskap.

Sina sista två år som tränare tillbringade han åter i Mora. En klubb där han även skulle ingå i arrangörskommittén av FM Mattsson Cup.

En härlig historia som tåls att berätta om Sigge Bröms är från en landskamp mot Sovjet 1955. Bobrov var deras stora stjärna och Sigge hade som uppgift att markera honom. Så fort Bobrov fick pucken var Sigge på honom som ett plåster. I slutet av andra perioden blev ryssen fly förbannad. Han vägrade spela vidare och ställde sig vid deras båsdörr. Bredvid honom stod en arbetsmyra från Norsbro i Leksand och liksom Bobrov stod och tittade då dom andra spelade.

Sigge Bröms på en bild 2003. Foto: Lars Ingels

Den 13:e januari 2007 nåddes vi av beskedet att Erik Sigurd Bröms hade gått ur tiden.

Jag har ett personligt minne från Sigge Bröms som jag vill dela med mig av. Jag skulle intervju Sigge och NHL-stjärnan Thomas Gradin på en scen i Globen. När jag talat en stund med Sigge var det Gradins tur. Han tog Sigges hand och höll den en lång stund och såg beundrande på masen från Norsbro. Sedan tog Thomas Gradin mikrofonen och sa ”Det är en stor ära för mig att bli intervjuad samtidigt som en så stor ishockeyspelare som Sigge Bröms. Jag känner mig hedrad”

Jag kan lova att det var blanka ögon både hos Sigge Bröms och undertecknad.

Jag vill passa på att tacka Lars Ingels för lån av bild på Sigge Bröms samt det material han publicerat i boken ”Från Sigge till Sigge” som en del material är hämtat ifrån.